Försvarsunderrättelsetjänst

Betänkande 2001/02:FÖU9

Försvarsutskottets betänkande2001/02:FÖU9

Försvarsunderrättelsetjänst

---

Sammanfattning

Riksdagen har under 1999/2000 års riksmöte (bet.
1999/2000:FöU3 Lag om
försvarsunderrättelseverksamhet) behandlat frågor
som rör försvarsunderrättelseverksamheten. Utskottet
ställde sig därvid bakom regeringens förslag till
lag samt de fyra grundprinciper som bör ligga till
grund för försvarsunderrättelseverksamhetens
bedrivande. Det är regeringen som skall bestämma
försvarsunderrättelseverksamhetens inriktning.

Regeringen har i propositionen Fortsatt förnyelse
av totalförsvaret (2001/02:10) lämnat en utförlig
redovisning av hur försvarsunderrättelsetjänsten,
enligt regeringens mening, bör utvecklas och
inriktas för att motsvara de nya behoven. Utskottet
behandlar i betänkandet ett antal motioner som
avgivits under den allmänna motionstiden riksmötet
2001/02 av (v), (kd) och (fp) som aktualiserat
frågor om inriktningen av
försvarsunderrättelsetjänsten samt om
gränsdragningen mellan militär och civil
underrättelsetjänst.
Utskottet avstyrker motionerna.
En reservation har lämnats av (fp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Inriktningen m.m. av
försvarsunderrättelsetjänsten
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö10
yrkande 22, 2001/02:Fö255 yrkande 2 och
2001/02:U332 yrkande 7.
Reservation (fp)

2. Gränsdragning mellan civil och militär
underrättelseverksamhet

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö12 yrkande 16.

Stockholm den 12 februari 2002

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog
(s), Karin Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke
Carnerö (kd), Ola Rask (s), Rolf Gunnarsson (m),
Håkan Juholt (s), Berndt Sköldestig (s), Berit
Jóhannesson (v), Margareta Viklund (kd), Anna
Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp), Erik Arthur
Egervärn (c), Runar Patriksson (fp) och Björn Leivik
(m).

2001/02

FöU9

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen lämnar i proposition 2001/02:10 Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret en redogörelse för sin
bedömning om hur försvarsunderrättelsetjänsten bör
utvecklas. Regeringen lämnar inte något förslag till
riksdagsbeslut.

Vidare behandlas fyra kommittémotioner, en av
vardera Vänsterpartiet och Folkpartiet liberalerna
samt två av Kristdemokraterna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringens bedömning

Regeringen bedömer att Sveriges behov av en väl
fungerande, effektiv och samordnad
underrättelseverksamhet har ökat. Sverige behöver en
underrättelseverksamhet som mer än tidigare är
inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Skälen för regeringens bedömning

Den första etappen av det förra försvarsbeslutet
innebar ett krav på att totalförsvarets
krigsduglighet skulle anpassas till förändringar i
omvärlden såväl i det korta militärstrategiska som i
det längre säkerhetspolitiska perspektivet (prop.
1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1 och 1995/96:FöU1 samt
rskr. 1995/96:44-46).

Detta borde ske genom särskilda insatser inom
underrättelseområdet och inom forskningen för att
säkerställa att aktuellt beslutsunderlag finns
tillgängligt och genom att skapa organisatoriska
former för analys och värdering på hög politisk
nivå. Försvarsutskottet ansåg det motiverat med en
översyn av underrättelsetjänsten för att därmed
säkerställa att den ges en sådan ledning och
utformning som svarar mot de särskilda behov som
inriktningen av totalförsvaret erfordrar.

Den utredning av underrättelsetjänsten som
tillsattes i januari 1997 (Underrättelsekommittén)
konstaterade i mars 1999 i sitt betänkande
Underrättelsetjänsten - en översyn (SOU 1999:37) att
förändringen i den säkerhetspolitiska utvecklingen i
omvärlden har påverkat den militära
underrättelsetjänsten under senare år. Även om
risken för storkrig eller krig mellan stater
framstår som avlägsen har inte konflikter och kriser
försvunnit ens från vårt närområde. Nya säkerhetshot
har uppstått i form av migrationstryck, politisk och
social instabilitet och påfrestningar på det
ekologiska systemet. Härtill kommer risk för
spridning av massförstörelsevapen, terrorism,
etniska och kulturella konflikter m.m.

Ansvaret för åtgärder mot nya säkerhetshot, som
inte bedöms utgöra någon direkt fara för landet,
ligger emellertid på olika civila statliga och
kommunala myndigheter. Den militära
underrättelsetjänsten bör emellertid, inom ramen för
sitt uppdrag, kunna stödja dessa myndigheter med
inhämtning och analys av information i särskilda
fall. De ökade satsningarna på internationella
fredsfrämjande insatser ställer också krav på
underrättelseinformation. Försvars-makten skall ha
förmåga till anpassning till förändringar i
omvärldsläget, vilket ställer delvis nya krav på den
militära underrättelsetjänstens förmåga att upptäcka
indikationer på sådana förändringar.

Enligt Underrättelsekommittén har en
tyngdpunktsförskjutning skett

från traditionell militär förvarning om väpnade
angrepp i form av invasion,

från heltäckande operativ och taktisk militär
förvarning,

mot strategiska underrättelser,

mot icke-militära underrättelser,

mot mer selektiv uppföljning av militär
verksamhet i närområdet,

mot förändrade inhämtningsmetoder och

mot en bredare och mer långsiktig
säkerhetspolitisk analys.

En utgångspunkt är emellertid enligt
Underrättelsekommittén att underrättelsetjänsten
även fortsättningsvis skall fullgöra centrala
uppgifter inom ramen för den grundberedskap som
Försvarsmakten skall upprätthålla för försvar mot
väpnat angrepp och för att hävda svensk territoriell
integritet.

Underrättelsekommittén lämnade i sitt betänkande
förslag avseende lagreglering av den militära
underrättelseverksamheten, grundprinciperna för
underrättelsetjänsten samt insynen i och kontrollen
av den militära underrättelsetjänsten.
Underrättelsekommittén föreslog vidare inrättandet
av en samordningsfunktion för underrättelsefrågor i
Regeringskansliet.

På grundval av kommitténs förslag stiftade riksdagen
våren 2000 lagen (2000:130) om
försvarsunderrättelseverksamhet, i vilken
försvarsunderrättelseverksamhetens uppgifter och
arbetsformer regleras.

Lagen anger att försvarsunderrättelseverksamhet
skall bedrivas för att kartlägga yttre militära hot
mot landet och till stöd för svensk utrikes-,
försvars- och säkerhetspolitik. I verksamheten ingår
att medverka i svenskt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete och att, enligt vad regeringen
närmare bestämmer, medverka med underrättelser för
att stärka samhället vid svåra påfrestningar på
samhället i fred. Lagen anger även att regeringen
skall bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens
inriktning.

I det följande redovisar regeringen sin syn på några
viktiga frågor som rör underrättelsetjänsten.

Försvarsunderrättelsetjänsternas uppgifter rörande
yttre militära hot

Försvarsunderrättelseverksamheten skall stödja
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Detta
förutsätter en verksamhet för att kartlägga yttre
militära hot mot landet. En god kunskap om andra
staters militära förmåga och beredskap och andra
yttre hot är av grundläggande betydelse för landets
säkerhet. Den nära uppföljningen av utvecklingen i
närområdet skall fortsätta.

I fredstid är det en primär uppgift för
underrättelsetjänsten att, på grundval av i första
hand militära och politiska indikationer, i tid
kunna ge statsmakterna och försvarsledningen en
förvarning om krigshot. Trots den förändrade
militära hotbilden och den minskade risken på kort
och medellång sikt för militära angrepp mot landet,
kvarstår den militära underrättelsetjänstens
grundläggande uppgift att förvarna om militära
angreppsförberedelser.
Frånvaron av ett invasionshot inom överskådlig
tid, förutsatt att vi har kvar en grundläggande
försvarsförmåga, har varit ett element i översynen
av frågan om underrättelsetjänstens uppgifter. En av
utgångspunkterna har varit att underrättelsetjänsten
fortsättningsvis även i det kortare perspektivet
skall fullgöra centrala uppgifter inom ramen för den
grundberedskap som För-svarsmakten skall
upprätthålla för försvaret mot väpnat angrepp och
för att hävda svensk territoriell integritet.

Anpassningsprincipens konsekvenser för
underrättelsetjänsten

Underrättelsetjänsten skall förvarna om sådana
förändringar i omvärldsläget som bör föranleda
beslut om anpassning i ett längre tidsperspektiv.
Detta kräver ett långsiktigt och metodiskt arbete.
Det ställs stora krav på en bred säkerhetspolitisk
analysförmåga för att ett sådant beslutsunderlag
skall skapas. En rad faktorer måste beaktas som inte
faller under ett rent militärt perspektiv, såsom
politiska förhållanden, ekonomisk tillväxt,
teknologisk kompetens, infrastruktur,
handelsmönster, kriminalitet och allmänna sociala
förhållanden. En varierad mångfald av
underrättelseinformation och organ framstår därvid
som viktig för att öka sannolikheten för upptäckt av
indikationer som kan föranleda ett
anpassningsbeslut.

Tyngdpunkten i underrättelsefunktionen när det
gäller anpassningsprocessen har därmed anknytning
till såväl den militära underrättelsetjänstens
traditionella uppgifter som en allsidigt inriktad
underrättelsefunktion. Det är därför viktigt med en
ökad samverkan mellan
försvarsunderrättelseverksamheten och myndigheter
utanför försvarsunderrättelsesfären, som t.ex.
Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och
Tullverket. Resultatet av analyser och annan
information bör i ökad utsträckning delges relevanta
myndigheter och departement för att kunna utnyttjas
som beslutsunderlag.
En sammanvägning av militär respektive politisk,
ekonomisk och annan civil information måste ske för
att det skall föreligga ett så fullständigt
säkerhetspolitiskt underlag som möjligt för ett
anpassningsbeslut på politisk nivå. Här finns
viktiga uppgifter för både militär och civil
underrättelsetjänst. Samverkan mellan olika aktörer
som ingår i underrättelsesfären måste utvecklas.

Det internationella säkerhetssamarbetets
konsekvenser för underrättelsetjänsten

Fredsfrämjande och humanitära insatser ställer ökade
krav på den militära underrättelsetjänstens
förutsättningar för såväl inhämtning av information
som förmåga till taktisk, operativ och strategisk
analys. I detta sammanhang bör samarbetet mellan den
militära underrättelsefunktionen och den civila
sfären, i synnerhet Regeringskansliet, förstärkas.
De svenska insatserna i framför allt Bosnien och
Kosovo har bidragit till att höja kvaliteten på
samverkan mellan Regeringskansliet och
underrättelsetjänsten.

I krislägen då internationella insatser övervägs
krävs snabba konsultationer mellan alla de stater
och organisationer som överväger att delta. Det är
då av särskild vikt att svenska representanter kan
delta i överläggningar med stöd av en självständig
nationell analys som bygger på egen inhämtning.
Sveriges vilja att effektivt delta i internationell
krishantering ställer i vissa avseenden högre krav
på den egna underrättelseförmågan vad avser snabbhet
och räckvidd.
I Sveriges engagemang för en stärkt
krishanteringsförmåga inom EU ingår även att
förbättra underrättelseförmågan vid internationella
insatser. En stärkt underrättelsetjänst inför och
under en operation är väsentlig för att förbättra
beslutsförmågan också för svensk del vid
internationella krishanteringsuppgifter.

Det vidgade säkerhetsbegreppets konsekvenser för
underrättelsetjänsten

Den nya säkerhetspolitiska situationen har medfört
att samhället behöver kunna möta ett bredare
spektrum av hot, risker och påfrestningar.
Nationellt skall vi kunna möta militära och andra
hot som direkt berör Sverige. Vi skall också
förebygga och kunna hantera situationer som utan att
direkt hota Sveriges fred och självständighet ändå
skulle kunna innebära snabba och allvarliga
försämringar av samhällets normala funktioner. Det
kan gälla bl.a. gränsöverskridande brottslighet och
terrorism, ekonomiska och finansiella kriser,
försörjningskriser, ekologiska hot, etniska och
religiösa konflikter samt den sårbarhet som den
tekniska utvecklingen och informationstekniken
medför. De hot mot säkerheten som avses måste dock
ha en viss dignitet och beröra samhälleliga
funktioner.

Den vidgade synen på vad som innefattas i hot mot
landets säkerhet gör att den militära
underrättelsetjänstens kontaktyta med andra
myndigheter, inte minst de polisiära, ökar.
Underrättelsetjänsten skall kunna samverka med andra
myndigheter. Enligt 4 § lagen (2000:130) om
försvarsunderrättelsetjänst får
försvarsunderrättelseverksamheten dock inte avse
uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter
ligger inom ramen för polisens eller andra
myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande
arbete.

Nya krav på underrättelseverksamheten

Regeringen sammanfattar sin syn på de nya krav som
ställs på underrättelseverksamheten.

Regeringen delar Underrättelsekommitténs beskrivning
av den tyngdpunktsförskjutning som skett inom
verksamheten. I det följande pekar regeringen på
några viktiga inslag i denna utveckling.

Den militära underrättelsetjänsten utvecklas mot
att kunna möta anpassningsprincipens krav på att ge
tidig förvarning och för att skapa förutsättningar
för en operativ förmåga hos de militära förbanden.
Det nya insatsförsvaret ställer ändrade krav på
underrättelseverksamheten.
Därutöver skall analysen av mer globala trender
som kan få effekter mot landet och har
säkerhetspolitisk relevans utvecklas. Analys av
utvecklingen mot alternativa krigföringsmetoder,
inklusive s.k. asymmetrisk krigföring och terrorism
skall utvecklas. Kompetens skall finnas för att
bedöma hot och risker riktade mot samhällsviktig
infrastruktur, inklusive risken för s.k.
informationsoperationer.
Utvecklingen när det gäller massförstörelsevapen
och deras vapenbärare har fortsatt hög aktualitet.
Inom den vidgade hotbilden utgör den organiserade
brottsligheten ett viktigt område.
Sverige bidrar till utvecklingen av
underrättelsefunktionerna inom ramen för de
internationella organisationernas
krishanteringsförmåga i syfte att säkerställa en
samlad förmåga samt att svenska intressen
tillgodoses. För-svarsunderrättelsemyndigheterna bör
därför bl.a. fortsätta att utveckla förmågan att
inhämta och analysera underrättelser inför och i
samband med internationella insatser. Svenskt
engagemang bidrar till att EU:s
krishanteringsförmåga vad avser den strategiska
underrättelsefunktionen utvecklas.
Processer utvecklas för en mer effektiv inriktning
av underrättelsetjänsternas verksamhet i syfte att
skapa ökad relevans för statsmakternas behov samt
för att säkerställa att beslutsunderlag om olika
handlingsalternativ föreligger för regeringen.
Samarbetet och samordningen stärks mellan
myndigheterna inom försvars-underrättelseverksamhet
och andra myndigheter i syfte att utveckla förmågan
att hantera en bredare hotbild och att stödja
internationella insatser.

Motionernas huvudsakliga innehåll

I motion 2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl. (v
kommitté) erinrar motionärerna om att regeringen i
propositionen anser att det är viktigt med ökad
samverkan mellan försvarsunderrättelseverksamheten och
myndigheter utanför försvars-underrättelsesfären som
t.ex. Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och
Tullverket. Vidare påpekar regeringen att även
underrättelsetjänsten har som uppgift att stärka
samhället vid svåra påfrestningar i fred.

I detta sammanhang vill motionärerna starkt
understryka att gränsdragningen och det demokratiska
inflytandet över detta föreskrivs i lag. Den gräns
som i dag existerar mellan den militära och civila
delen av underrättelseverksamheten får inte
överskridas (yrkande 16).

I motion 2001/02:Fö255 av Åke Carnerö m.fl. (kd
kommitté) framhålls att Sveriges medverkan i det
internationella säkerhetssamarbetet medför ökade krav
på underrättelsetjänst. Eftersom den svenska
underrättelsetjänsten inte kan bedriva en heltäckande
omvärldsbevakning blir samverkan med andra länder
viktig för att vi skall kunna få del av den information
som vi behöver utifrån en bredare hotbild. Det är
därför nödvändigt att analysera hur den svenska
underrättelseverksamhetens samverkan med andra länder
kan utvecklas för att bl.a. möta olika hot från
terrorism (yrkande 2).

I motion 2001/02:U332 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd
kommitté) framhålls att det vidgade
säkerhetsbegreppet, som en konsekvens av en bredare
hotbild, belyser även två viktiga problem som måste
lösas: behovet av effektivare underrättelsetjänst
och vikten av hot- och konfliktanalys som
tillsammans måste öka förmågan att kunna förutse hot
och konflikter. En sådan förmåga är av mycket stor
betydelse för hur vi skall utforma vårt försvar mot
nya hot och vårt samarbete med andra stater. Enligt
Underrättelsekommitténs betänkande,
"Underrättelsetjänsten - en översyn" (SOU 1999:37),
sker i dag en gradvis tyngdpunktsförskjutning inom
det militära underrättelseväsendet, från
traditionell militär förvarning om invasionsangrepp
mot strategiska, icke-militära underrättelser med
hjälp av förändrade metoder för inhämtning av
information. Den säkerhetspolitiska analysen
utformas också alltmer långsiktigt. Även för
nationell och internationell krishantering och för
internationellt konfliktförebyggande arbete är detta
givetvis en fundamental kunskap. Utan information
och korrekta analyser kommer en sådan förebyggande
verksamhet aldrig att leda till tillfredsställande
resultat (yrkande 7).

I motion 2001/02:Fö10 av Runar Patriksson m.fl. (fp
kommitté) framhålls att det finns stor anledning att vi
i Sverige, trots att en del organisatoriska
förändringar ägt rum nyligen, på allvar prövar i vilken
utsträckning vår samlade underrättelseverksamhet har en
kompetens, ledning och styrning som gör den skickad att
möta de nya hot som riktar sig mot det fredstida
samhället. Även på detta område framstår behoven av en
tvärsektoriell samordning som angelägen, liksom en
tydligare inriktning och ekonomisk prioritering av
underrättelse- och säkerhetstjänsten i vid mening
(yrkande 22).

Utskottets överväganden

Utskottet erinrar inledningsvis om att utskottet
relativt nyligen behandlat frågor som rör
försvarsunderrättelseverksamheten. I betänkande
1999/2000: FöU3 Lag om
försvarsunderrättelseverksamhet ställer sig
utskottet bakom regeringens förslag till lag samt de
fyra grundprinciper som bör ligga till grund för
försvarsunderrättelseverksamhetens bedrivande. I
lagen föreskrivs bl.a. att det är regeringen som
skall bestämma försvarsunderrättelseverksamhetens
inriktning.

Regeringens bedömning är att Sveriges behov av en
väl fungerande, effektiv och samordnad
underrättelseverksamhet har ökat. Sverige behöver en
underrättelseverksamhet som mer än tidigare är
inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Regeringen pekar - bl.a. mot bakgrund av förslag
från Underrättelsekommittén - på den
tyngdpunktsförskjutning som sker från traditionell
militär förvarning om väpnade angrepp i form av
invasion mot att möta även andra behov.

I några motioner aktualiseras frågor som rör den
närmare inriktningen och ledningen av
underrättelsetjänsten. Regeringen har i
propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
(2001/02:10) lämnat en utförlig redovisning av hur
försvarsunderrättelsetjänsten, enligt regeringens
mening, bör utvecklas och inriktas för att motsvara
de nya behoven.

När det gäller det internationella
säkerhetssamarbetets konsekvenser anser regeringen
att Sveriges allt bredare medverkan i det
internationella säkerhetssamarbetet kräver att
statsmakterna genom underrättelsetjänsten får
erforderlig information att lägga till grund för
konfliktförebyggande åtgärder, krishantering,
planering och beslut om insats. Vårt deltagande i
den europeiska gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken har också medfört ökade krav på
underrättelsetjänsten än tidigare. Krav ställs
därför på att underrättelsetjänsten kan inhämta och
bearbeta material samt delge bedömningar om
säkerhetspolitiska och militära förhållanden i ett
vidare geografiskt sammanhang än tidigare. Vidare
krävs att information kan lämnas som stöd för
insatsstyrkornas säkerhet och operationer i
operationsområdet.

Utskottet anser att regeringens redovisade
uppfattning ligger väl i linje med det som anförs av
motionärerna i motionerna Fö255 yrkande 2 och U332
yrkande 7. Syftet med motionerna torde därmed
tillgodoses. Utskottet erinrar vidare om att det i 1
§ i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet
(2000:130) slås fast att i verksamheten ingår att
medverka i svenskt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete och att, enligt vad regeringen
närmare bestämmer, medverka med underrättelser för
att stärka samhället vid svåra påfrestningar på
samhället i fred.

Det vidgade säkerhetsbegreppets konsekvenser för
underrättelsetjänsten har enligt regeringens mening
medfört att samhället behöver kunna möta ett bredare
spektrum av hot, risker och påfrestningar. Det kan
gälla bl.a. gränsöverskridande brottslighet och
terrorism, ekonomiska och finansiella kriser,
försörjningskriser, ekologiska hot, etniska och
religiösa konflikter samt den sårbarhet som den
tekniska utvecklingen och informationstekniken
medför. Den vidgade synen på vad som innefattas i
hot mot landets säkerhet gör att den militära
underrättelsetjänstens kontaktyta med andra
myndigheter, inte minst de polisiära, ökar.

I motion Fö10 yrkande 22 pekar motionärerna på
vikten av kompetens, ledning och styrning av
underrättelsetjänsten. Regeringen framhåller att det
internationella säkerhetssamarbetet,
anpassningsprincipen och den bredare hotbilden
skapat ett behov av att statsmakterna stärker
samordningen inom underrättelseverksamheten. I
Regeringskansliet har därför inrättats en
samordnande funktion för kontinuerlig inriktning av
försvarsunderrättelseverksamheten genom etablerandet
av en styrgrupp för säkerhetspolitiska
underrättelsefrågor. Den består av representanter på
statssekreterarnivå samt överbefälhavaren och
cheferna för den militära underrättelse- och
säkerhetstjänsten, Försvarets radioanstalt och
Säkerhetspolisen.

Underrättelsetjänsten skall enligt regeringen kunna
samverka med andra myndigheter.
Försvarsunderrättelseverksamhet skall bedrivas av
Försvars-makten och de andra myndigheter som
regeringen bestämmer.

Frågan om gränsdragningen mot polisen och dess
verksamhet - dvs. mellan militär och civil
underrättelseverksamhet - finns sedan år 2000
reglerad i lagen (2000:130) om
försvarsunderrättelseverksamhet. Enligt 4 § får
försvarsunderrättelseverksamheten dock inte avse
uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter
ligger inom ramen för polisens eller andra
myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande
arbete. I betänkande 1999/2000:FöU3 framhöll
försvarsutskottet att
försvarsunderrättelseverksamheten sålunda inte får
vara inriktad på frågor som berör landets inre
säkerhet. Den bör inte avse underrättelser inom
polisens och andra brottsbekämpande eller
brottsförebyggande myndigheters arbete.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna Fö10 yrkande 22, Fö12 yrkande
16, Fö255 yrkande 2 samt U332 yrkande 7.
Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservation. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

Inriktningen m.m. av
försvarsunderrättelsetjänsten (punkt 1) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager vad som i reservationen
anförs om inriktningen m.m. av
försvarsunderrättelsetjänsten. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Fö10 yrkande 22 och avslår
motionerna 2001/02:Fö255 yrkande 2 och 2001/02:U332
yrkande 7.

Ställningstagande

Folkpartiet anser att utskottet inte har tagit
hänsyn till det förändrade säkerhetspolitiska läget
i och med de fruktansvärda händelserna den 11
september förra året. Det är särskilt
anmärkningsvärt, då så mycket av den inledande
diskussionen kring hur det som skedde kunde ske just
handlade om hur underrättelseverksamheten i det
öppna, moderna fredstida samhället fungerar - eller
snarare inte tycks fungera. Det finns tvärtom
största anledning att vi i Sverige, trots att en del
organisatoriska förändringar ägt rum nyligen, på
allvar prövar i vilken utsträckning vår samlade
underrättelseverksamhet har en kompetens, ledning
och styrning som gör den skickad att möta de nya hot
som riktar sig mot det fredstida samhället. Även på
detta område framstår behoven av en tvärsektoriell
samordning som angelägen liksom en tydligare
inriktning och ekonomisk prioritering av
underrättelse- och säkerhetstjänsten i vid mening.
Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Inriktningen m.m. av
försvarsunderrättelsetjänsten (punkt 1) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund båda (kd).

Det vidgade säkerhetsbegreppet och svensk
säkerhetspolitik täcker ett spektrum av hot både i
krig och fred. Denna hot- och riskbild innehåller
stora osäkerhetsmoment för det fredstida samhället.
Detta innebär att samhällets egen förmåga att möta
och hantera olika kriser och konflikter får ökad
betydelse.

Terroristattackerna i USA den 11 september 2001
visar på behovet av en bred utgångspunkt för
samhällets försvars- och krisplanering. Hot i form
av bl.a. terrorism måste tas på allvar.
Även om Sverige inte kan ha beredskap mot olika
typer av självmordsattacker bör totalförsvarets
beredskap stärkas mot olika former av terrorattacker
med okonventionella metoder och vapen.
Sveriges medverkan i det internationella
säkerhetssamarbetet medför dessutom ökade krav på
underrättelsetjänst. Eftersom den svenska
underrättelsetjänsten inte kan bedriva en
heltäckande omvärldsbevakning är samverkan med andra
länder viktig för att vi, utifrån en bredare
hotbild, skall kunna få del av den information som
behövs. Det är därför nödvändigt att analysera hur
den svenska underrättelseverksamhetens samverkan med
andra länder kan ytterligare utvecklas för att bl.a.
möta olika hot av terrorism.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:U332 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
förstärka effektiviteten i underrättelsetjänsten
och förmågan att förutse hot, nya typer av hot och
väpnade angrepp och konflikter.

2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva Flyborg
(fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
underrättelseverksamheten.

2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om gränsdragningen
mellan den civila och militära
underrättelseverksamheten.

2001/02:Fö255 av Åke Carnerö m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att analysera hur
den svenska underrättelseverksamhetens samverkan med
andra länder kan utvecklas för att bl.a. möta olika
hot från terrorism.