Förstärkt strålskydd, m.m.

Betänkande 1999/2000:MJU15

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 1999/2000:MJU15

Förstärkt strålskydd, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

MJU15

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1999/2000:52 Förstärkt strålskydd.
Utskottet tillstyrker de föreslagna lagändringarna. Vidare behandlas 10 mo-
tionsyrkanden från allmänna motionstiden 1999 om gränsvärden för elektris-
ka och magnetiska fält, utförsel av utbränt kärnbränsle, MOX-bränsle samt
omhändertagande och slutförvar av det svenska kärnavfallet. Samtliga mo-
tionsyrkanden avstyrks.

I betänkandet finns två reservationer och ett särskilt yttrande.

Propositionen

Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i proposition 1999/2000:52 att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220).
Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i strålskyddslagen (1988:220). Förslagen
är föranledda främst av att ett nytt Euratomdirektiv om fastställande av
grundläggande säkerhetsnormer till följd av joniserande strålning (96/29/
Euratom) träder i kraft den 13 maj 2000. Dessutom föreslås några justeringar
i strålskyddslagen i anledning av andra Euratomdirektiv på området.

Förslaget till ändringar i strålskyddslagen innebär i huvudsak följande. Ål-
dersgränsen för arbete med joniserande strålning höjs till 18 år. Utförsel av
sådant radioaktivt ämne som inte utgör kärnämne enligt lagen (1998:397) om
strategiska produkter blir tillståndspliktigt. Dessutom föreslås att det
uttryck-
ligen anges i lagen att tillståndsplikt gäller för deponering, återvinning eller
återanvändning av visst radioaktivt material. Dessa ändringar föranleder en
motsvarande utvidgning av strålskyddslagens ansvarsbestämmelser. Slutli-
gen blir strålskyddslagens regler tillämpliga även på externa arbetstagare,
dvs. lagen blir tillämplig även på arbetstagare som utför arbete i anslutning
till en strålkälla utan att vara anställda av den som bedriver verksamheten
med strålning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 13 maj 2000.

Lagrådet har avgett yttrande över förslaget.

Lagförslaget finns som bilaga till detta betänkande.

Motioner från allmänna motionstiden 1999

1999/2000:MJ771 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin me-
ning ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beakta barnens
särskilda utsatthet för strålning.

1999/2000:MJ775 av Åsa Torstensson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet att utförsel av utbränt kärnbränsle för upparbetning förbjuds,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upparbetningsanläggningen Sellafield.

1999/2000:MJ790 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strategisk inriktning för förvar och möjlig återtagning av utbränt
kärnavfall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att SKB i samarbete med berörda kommuner skall lämna förslag
till förvaringsplats för kärnavfallet.

1999/2000:MJ797 av Peter Pedersen (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en snar översyn av regelverket, t.ex.
Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om lasrar samt strålskyddsförord-
ningen, rörande försäljning och användande av laserpennor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att överväga ett förbud för omyndiga att köpa eller använda laser-
pennor.

1999/2000:N227 av Mikael Johansson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om MOX-bränslets avfallsproblem,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att presentera en lösning med de 900 kg plutonium som finns i
Sellafield.

1999/2000:N228 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsmakternas ansvar för frågan om slutförvaring av kärnavfall.

Utfrågning

Utskottet anordnade den 21 mars 2000 en utfrågning med representanter för
Svensk Kärnbränslehantering AB. Vidare har kommunstyrelsens ordförande
i Oskarshamns kommun informerat utskottet om kommunens arbete med
lokal kunskapsuppbyggnad beträffande hanteringen av kärnavfall.

Utskottet

Den EG-rättsliga regleringen

Att Sverige blev medlem i Europeiska unionen innebar samtidigt att Sverige
anslöt sig till Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Bestämmel-
serna i kapitlet om hälsoskydd i Euratomfördraget (artiklarna 30-39) tar
sikte på strålskyddet. Europeiska unionens ministerråd fastställer grundläg-
gande normer för högsta tillåtna doser, exponering och kontamination och
de grundläggande principerna för hälsokontroll av arbetstagarna. Varje
medlemsstat är skyldig att utfärda bestämmelser som säkerställer efterlevna-
den av de grundläggande normerna. Kommissionen skall underrättas om de
nationella bestämmelserna och alla förslag till ändringar som görs i dem.

Med stöd av bestämmelserna i kapitlet om hälsoskydd i Euratomfördraget
har på strålskyddsområdet utarbetats en omfattande sekundärrätt. Den vikti-
gaste sekundärrätten utgörs av rådets direktiv 80/836/Euratom av den 15 juli
1980 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av ar-
betstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av
joniserande strålning (EGT L 246, 17.9.1980, s. 1, Celex 380L0836), med
tillägg 84/467/Euratom (EGT L 265, 5.10.1984, s. 4, Celex 384L0467). Detta
direktiv kommer fr.o.m. den 13 maj 2000 att ersättas av ett nytt grundläg-
gande strålskyddsdirektiv, rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996
om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetsta-
garnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av jonise-
rande strålning (EGT L 159, 29.6.1996, s.1, Celex 396L0029). Det nya di-
rektivet föranleder vissa överväganden om ändringar i strålskyddslagen.

Förutom det grundläggande strålskyddsdirektivet finns ett antal andra cen-
trala direktiv och förordningar. Exempel på detta är det s.k. patientdirekti-
vet, dvs. rådets direktiv 84/466/Euratom av den 3 september 1984 om fast-
ställande av grundläggande strålskyddsåtgärder för personer som genomgår
medicinsk undersökning eller behandling (EGT L 265, 5.10.1984, s. 1,
Celex 384L0466). Detta direktiv kommer att ersättas av rådets direktiv
97/43/Euratom om skydd av människors hälsa mot faror med joniserande
strålning i samband med medicinska bestrålningar (EGT L 180, 9.7.1997, s.
22, Celex 397L0043) som träder i kraft samtidigt som det nya grundläggande
strålskyddsdirektivet.

Vidare kompletteras det grundläggande strålskyddsdirektivet av rådets di-
rektiv 90/641/Euratom av den 4 december 1990 om praktiskt strålskydd för
externa arbetstagare som löper risk att utsättas för joniserande strålning i s
verksamhet inom kontrollerade områden (EGT L 349, 13.12.1990, s. 21,
Celex 390L0641). Det direktivet innehåller bestämmelser om det praktiska
skyddet för den som i sitt arbete kommer i kontakt med strålning utan att
vara anställd av den som bedriver verksamheten med strålning.

Bestämmelser om ett tillståndsförfarande vid transporter av radioaktivt av-
fall samt begränsningar i rätten till export till länder utanför gemenskapen
finns i rådets direktiv 92/3/Euratom av den 3 februari 1992 om övervakning
och kontroll av transport av radioaktivt avfall mellan medlemsstater samt till
och från gemenskapen (EGT L 35, 12.2.1992, s. 24, Celex 392L0003). I
rådets förordning 1493/93 av den 8 juni 1993 (EGT L 148, 19.6.1993, s. 1,
Celex 393R1493) regleras transport av radioaktiva ämnen mellan medlems-
stater. Den sistnämnda förordningen och direktivet om praktiskt strålskydd
för externa arbetstagare föranleder också överväganden om ändringar i strål-
skyddslagen.

Propositionen

Enligt regeringens mening bör de hälsoproblem som kan uppkomma på
grund av naturlig strålning och som omfattas av direktivet för närvarande
angripas med stöd av miljöbalken och arbetsmiljölagen. I den utsträckning
det behövs för att genomföra direktivet har regeringen enligt dessa lagar
tillräckliga möjligheter att bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter
till skydd mot naturlig strålning. Regeringen gör därför den bedömningen att
det inte behövs någon ytterligare lagstiftning om skyddet mot naturlig strål-
ning. I artiklarna 6.1 och 6.3 i det grundläggande strålskyddsdirektivet anges
de grundläggande allmänna principerna för strålskyddet. Enligt regeringen
beaktas de aktuella principerna redan i strålskyddsarbetet och för det fall det
skulle anses erforderligt att de framgår av författningstext är det en accepte
rad princip att direktiv genomförs i myndigheters föreskrifter, vilket skett i
flera andra sammanhang. Med hänsyn härtill saknas det skäl att särskilt infö-
ra en bestämmelse innehållande dessa principer i strålskyddslagen. Även
implementeringen av direktivet 97/43/Euratom bedöms kunna ske genom
föreskrifter på lägre nivå.

När det gäller externa arbetstagare och deras arbetsgivare kompletterar di-
rektiv 90/641/Euratom det nu gällande strålskyddsdirektivet och kommer
även fortsättningsvis att gälla vid sidan av detta. Direktivets syfte är att
skydda s.k. externa arbetstagare, dvs. personer som utan att vara anställda av
den som bedriver verksamheten tillfälligt arbetar inom ett kontrollerat områ-
de på en arbetsplats där strålning förekommer. Huvudregeln är att sådana
personer skall åtnjuta en likvärdig skyddsnivå som den ordinarie personalen.
Direktivet lägger ett ansvar såväl på den som bedriver verksamhet med strål-
ning som på den externa arbetstagarens ordinarie arbetsgivare. Regeringen
föreslår därför att tillämpningsområdet för strålskyddslagen utvidgas till s.k.
externa arbetstagare, dvs. egenföretagare och arbetstagare som i sitt arbete
kommer i kontakt med strålning men inte är anställda av den som bedriver
verksamhet med strålning. Deras arbetsgivare skall också omfattas av strål-
skyddslagen. Beträffande egenföretagare utan anställda anser regeringen det
vara tillräckligt att bestämmelsen i 8 § strålskyddslagen om skyldighet att
använda de skyddsanordningar och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för
att strålskyddet skall fungera tillfredsställande görs tillämplig även på dem.

Regeringen föreslår vidare att åldersgränsen för arbete med joniserande
strålning höjs från 16 till 18 år. Undantag görs endast för det fall en person
under 18 år i utbildningssyfte måste använda strålkällor. Enligt artikel 8 får
personer under 18 år inte tilldelas arbete som medför att de utsätts för strål-
ning. Undantag görs endast för lärlingar och studerande som under sina
studier måste använda strålkällor. För dessa gäller enligt artikel 11 särskilda
dosgränser, som finns angivna i Strålskyddsinstitutets föreskrifter SSIFS
1998:4.

Med hänsyn till utformningen främst av artikel 5 i det grundläggande
strålskyddsdirektivet aktualiseras frågan om en utvidgning av tillståndsplik-
ten för hantering av radioaktiva ämnen. I strålskyddslagen föreskrivs att
tillstånd krävs för att tillverka, till landet införa, saluföra, överlåta, upp
förvärva, inneha eller använda ett radioaktivt ämne. Det kan ifrågasättas om
inte direktivets begrepp deponering, återvinning och återanvändning redan
omfattas av lagen i dess nuvarande lydelse och om inte även ett material som
innehåller radioaktiva ämnen som härrör från tillståndspliktig verksamhet
täcks av begreppet "radioaktiva ämnen". En huvudprincip enligt strål-
skyddslagen är att tillstånd alltid krävs för befattning med källor till jonise
rande strålning (se prop. 1987/88:88 s. 34.) Intresset av att oklarheter und-
viks talar dock för en lagändring. Det föreslås därför att strålskyddslagen
ändras så att det uttryckligen anges att deposition, återvinning och återan-
vändning av radioaktiva ämnen omfattas av tillståndsplikt.

Enligt nuvarande lagstiftning krävs inte tillstånd för utförsel av radioaktiva
ämnen, när det inte är fråga om radioaktivt avfall eller sådant kärnämne som
redan regleras genom lagen om strategiska produkter. Att uttryckligen före-
skriva att tillstånd skall krävas för att från landet utföra radioaktiva ämnen
medför dock den fördelen att det därigenom tillskapas en förutsättning att
införa de ansvarsbestämmelser som rådet förväntar sig av medlemsstaterna
enligt rådets förordning 1493/93/Euratom om transport av radioaktiva ämnen
mellan medlemsstater. En uttrycklig föreskrift om tillstånd avseende utförsel
av radioaktiva ämnen som inte omfattas av lagen om strategiska produkter
medför också den fördelen att det inte görs någon åtskillnad mellan radioak-
tiva ämnen och radioaktivt avfall i fråga om tillståndsplikten, vilket förenkla
tillämpligheten. Regeringen föreslår därför att strålskyddslagen (1998:220)
ändras på så sätt att tillstånd skall krävas även för utförsel av alla slags r
dioaktiva ämnen för vilka tillstånd inte redan krävs enligt lagen (1998:397)
om strategiska produkter. Vidare föreslås att strålskyddslagen (1998:220)
ändras så att även olovlig utförsel av radioaktiva ämnen som inte utgör kärn-
ämnen enligt lagen (1998:397) om strategiska produkter straffbeläggs.

Utskottets överväganden

Som framgår av propositionen gäller direktiv 90/641/Euratom vid sidan av
det grundläggande strålskyddsdirektivet och kommer även fortsättningsvis
att komplettera detta. Direktivets syfte är att skydda s.k. externa arbetstagar
dvs. personer som utan att vara anställda av den som bedriver verksamheten
tillfälligt arbetar inom ett kontrollerat område på en arbetsplats där strålni
förekommer. Som regeringen anför bör tillämpningsområdet för strål-
skyddslagen därför utvidgas på motsvarande sätt som direktivets. Härigenom
blir det möjligt att ålägga även externa arbetsgivare samt deras arbetstagare
skyldigheter enligt lagen på samma sätt som för den som bedriver verksam-
heten med strålning och dennes arbetstagare. Utskottet gör även samma
bedömning som regeringen när det gäller skyddet för egenföretagare utan
anställda.

Enligt artikel 8 i det grundläggande strålskyddsdirektivet får personer un-
der 18 år inte tilldelas arbete som medför att de utsätts för strålning. Undan
tag görs endast för lärlingar och studerande som under studier måste använda
strålkällor. Strålskyddslagen bör således ändras på så sätt att den som är
under 18 år inte får sysselsättas i verksamhet med joniserande strålning med
undantag för den som för sin utbildning måste befatta sig med strålkällor.

Intresset av att undvika oklarheter talar för att strålskyddslagen ändras så
att det uttryckligen anges att deposition, återvinning och återanvändning av
radioaktiva ämnen omfattas av tillståndsplikt. Utskottet ansluter sig därmed
till regeringens förslag i denna del.

Som framhålls i propositionen medför en uttrycklig föreskrift om tillstånd
avseende utförsel av radioaktiva ämnen, som inte omfattas av lagen om
strategiska produkter, den fördelen att det därigenom tillskapas en förutsätt-
ning att införa de ansvarsbestämmelser som rådet förväntar sig av medlems-
staterna enligt rådets förordning 1493/93/Euratom om transport av radioakti-
va ämnen mellan medlemsstater. Vidare innebär en sådan föreskrift att det
inte görs någon åtskillnad mellan radioaktiva ämnen och radioaktivt avfall i
fråga om tillståndsplikten, vilket förenklar tillämpligheten. Tillstånd bör
därför krävas även för utförsel av alla slags radioaktiva ämnen för vilka
tillstånd inte redan krävs enligt lagen (1998:397) om strategiska produkter.
Vidare bör strålskyddslagen ändras så att även olovlig utförsel av radioaktiva
ämnen som inte utgör kärnämnen enligt lagen om strategiska produkter
straffbeläggs.

Med det anförda ansluter sig utskottet till regeringens överväganden och
tillstyrker de föreslagna lagändringarna.

Motioner från allmänna motionstiden 1999

Gränsvärden för elektriska och magnetiska fält m.m.

I motion MJ771 (s) uppmärksammas barnens särskilda utsatthet för strålning.
Enligt motionären finns det i dagens samhälle ett stort antal anordningar som
utstrålar radiovågor. Gemensamt för denna strålning är att den inte är jonise-
rande. Dessa anordningar ger i allmänhet en exponering som ligger under de
gränsvärden som rekommenderas av internationella expertorgan. Normen för
tester och gränsvärden är dock inte anpassad till barn utan avser en vuxen
man. Vidare bör beaktas att barn ofta utsätts för exponering från mer än en
källa samtidigt och att detta sammantaget leder till högre värden än från en
enskild källa.

I motion MJ797 (v) yrkande 1 begärs en snar översyn av bl.a. Statens strål-
skyddsinstituts (SSI) föreskrifter om lasrar samt strålskyddsförordningen
rörande försäljning och användande av laserpennor. Enligt motionärerna kan
man med hjälp av laserpennans lilla röda prick markera och peka på delar av
exempelvis en bild. Om en människa ser en sådan prick på sitt bröst är det
omöjligt att avgöra om strålen kommer från en ofarlig laserpenna eller om
någon faktiskt "har dig på kornet". Detta är förstås en mycket obehaglig
upplevelse. Enligt SSI är laserpennorna harmlösa. Det förekommer dock
uppgifter om att det har inträffat direkta olycksfall där barn har träffats i ö
av laserpennans stråle med skador på synen som följd. Det är därför helt
nödvändigt att se över regelverket avseende laserpennor. I samband med en
sådan översyn bör öven prövas möjligheten att införa ett förbud för omyndi-
ga att köpa eller använda laserpennor (yrkande 2).

Utförsel av utbränt kärnbränsle m.m.

Enligt motion MJ775 (c) har mätningar genomförts längs Bohuskusten under
år 1998, vars resultat oroar och visar på oväntat höga becquereltal. Det är
därför utmanande när svenska kärnkraftverksbolag nu ansöker om att få
skicka utbränt kärnbränsle för upparbetning i Sellafield. Kärnkraftsbolagen
hävdar att en upparbetning krävs för en säker förvaring. Att bifalla denna
ansökan skulle innebära att man bryter mot den politik som hittills gällt i
Sverige. Eftersom Sverige tidigare har agerat mot dessa utsläpp måste man
även i fortsättningen säga nej till bolagens ansökan om att skicka utbränt
kärnbränsle till Sellafield. Riksdagen bör besluta om sådan ändring i lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet att utförsel av utbränt kärnbränsle för
upparbetning förbjuds (yrkande 1). Försiktighetsprincipen måste gälla, och
därmed måste Sverige arbeta för att upparbetningsanläggningen i Sellafield
omedelbart stängs och att saneringsarbetet inleds (yrkande 2).

I motion N227 (mp) framhålls att MOX-avfallet har många gånger krafti-
gare neutronstrålning än vanligt kärnkraftsavfall och avger högre värme.
Plutoniuminnehållet gör det också farligare att hantera än vanligt uranbräns-
le. Använt MOX-bränsle innehåller även avsevärt högre halter än vanligt
använt uranbränsle av andra transuraner. Det finns absolut ingen lösning när
det gäller hanteringen av detta livsfarliga avfall. Sverige skall därför inte
framställa ytterligare MOX-avfall (yrkande 2). När det gäller de 900 kg
plutonium som finns i Sellafield måste Sverige presentera en lösning som
inte innebär en utbyggnad utan en avveckling av den svenska kärnkraften.
Det bästa hade varit att aldrig upparbeta kärnavfallet I stället borde det ur-
sprungliga avfallet ha tagits hem i omkonditionerat skick från England (yr-
kande 6).

Hanteringen av det svenska kärnavfallet

När det gäller strategisk inriktning för förvar och möjlig återtagning av ut-
bränt kärnavfall framhålls i motion MJ790 (kd) yrkande 1 att Svensk Kärn-
bränslehantering AB (SKB) vart tredje år presenterar ett program för hur det
svenska kärnavfallet skall tas om hand. Så har också skett under år 1998.
Baserat på den genomgång av olika metoder SKB gjort bör berörda myndig-
heter och regeringen kunna ta tydlig ställning till om SKB:s val av metod har
rätt strategisk inriktning. I FUD-program 98 (forskning, utveckling och de-
monstration) har SKB, såsom regeringen tidigare begärt, redovisat för- och
nackdelar med olika metoder för att ta hand om kärnavfallet. SKB:s samlade
bedömning är att geologisk djupförvaring av inkapslat bränsle är det bästa
alternativet för Sverige. En nyhet är att återtagning av avfallet möjliggörs.
Därmed skulle ett mått av handlingsfrihet för framtiden behållas. Enligt
motionären skall SKB i samarbete med berörda kommuner lämna förslag till
förvaringsplats för kärnavfallet. Processen i frågan om förvaring av kärnav-
fall får givetvis ta den tid det tar för att hitta bästa möjliga lösning från s
kerhetssynpunkt och skall ha brett politiskt och opinionsmässigt stöd. Samti-
digt finns ett ansvar för att denna process bedrivs med kraft så att en lösning
på förvaringsfrågan kommer till stånd. Nu handlar det om att vara med och
ta ansvar för hanteringen av något som kan vara farligt i tusentals år. Detta ä
en etisk och moralisk fråga för såväl beslutsfattare som varje enskild svensk.
Oavsett vår uppfattning om kärnkraft finns det nu ett avfall som måste om-
händertas på säkrast möjliga sätt (yrkande 2). I motion N228 (m) yrkande 27
uppmärksammas statsmakternas ansvar för frågan om slutförvaring av kärn-
avfall. En lösning av frågan om slutförvaring är enligt motionärerna en na-
tionell angelägenhet. Därmed blir det också ett ansvar för regering och riks-
dag att föra processen framåt.

Utskottets överväganden

Gränsvärden för elektriska och magnetiska fält m.m.

De gränsvärden eller rekommendationer som gäller för elektromagnetiska
fält är baserade på den tillgängliga kunskap som finns på området. Det veten-
skapliga underlaget för denna kunskap utvärderas och sammanställs av inter-
nationella expertorgan som t.ex. International Commission on Non-Ionising
Radiation Protection (ICNIRP) och inom Världshälsoorganisationens s.k.
EMF-projekt (Electro Magnetic Fields). I den senaste rekommendationen
från ICNIRP sägs uttryckligen att man för gränsvärdena för allmänheten
använt en säkerhetsfaktor som tar hänsyn till den särskilda känsligheten hos
barn, ungdomar, sjuka personer och personer under medicinering. Den re-
kommendation som EG utfärdade för ett halvår sedan (Rådets rekommenda-
tion av den 12 juli 1999 om begränsning av allmänhetens exponering för
elektromagnetiska fält (0 Hz - 300 GHz) baseras helt och hållet på ICNIRP:s
bedömningar. Barnens situation har således beaktats i det hittillsvarande
arbetet. Vidare kommer Världshälsoorganisationen att år 2000 avsluta arbetet
med att ställa samman och utvärdera resultat från forskning kring elektriska
och magnetiska fält. För svensk del avser Statens strålskyddsinstitut att ut-
färda dessa EG-rekommendationerna som allmänna råd i sin författnings-
samling. Rådet för arbetslivsforskning studerar på regeringens uppdrag frå-
gor med anknytning till icke joniserande strålning från olika apparater. De
frågeställningar som är föremål för särskilda studier är användningen av
mobila telefonsystem, risken för cancer och andra kroniska sjukdomar samt
akuta reaktioner i form av olika symtom och obehag. Utredningsarbetet är
inriktat mot de lågexponeringsförhållanden som t.ex. råder vid normal an-
vändning av mobiltelefonisystem och i närheten av bildskärmar, kraftled-
ningar m.m. Rådet skall senast den 1 december 2000 redovisa en forsknings-
översikt och utvärdering av såväl svenska som internationella forskningsre-
sultat inom området elkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetis-
ka fält. Avslutningsvis konstaterar utskottet att det är angeläget att man noga
följer det fortsatta arbetet med att ta fram underlag för gränsvärden och re-
kommendationer som gäller för elektromagnetiska fält och att berörda gräns-
värden justeras så snart ny relevant kunskap tillförs området. Med hänvisning
till det nu anförda finner utskottet att syftet med motion MJ771 (s) kan anses
tillgodosett. Motionen bör därför lämnas utan vidare åtgärd.

Statens strålskyddsinstitut, som har tillsynsansvaret för lasrar, anser inte at
dessa s.k. laserpekare är farliga och utgör ett strålskyddsproblem i den me-
ningen att de skulle kunna ge upphov till skador. Den internationella stan-
dardiseringen gör det inte intressant för tillverkarna att träda in i sådana
stråldata (hög effekt) att skador skulle kunna uppkomma. Den effekt som kan
uppkomma är en s.k. efterbild som kan bestå i 10-15 minuter. Den är inte att
betrakta som skada. Att uppleva ett obehag genom att bli pekad på, kan inte
anses vara ett strålskyddsproblem och alltså inte vara en uppgift för SSI. När
det gäller ett eventuellt förbud för omyndiga att köpa eller använda laserpen-
nor torde ett sådant allmänt förbud strida mot EG:s frihandelsprinciper efter-
som hälsorisker inte kan hävdas. Med det anförda avstyrks motion MJ797 (v)
yrkandena 1 och 2.

Utförsel av utbränt kärnbränsle m.m.

Vid OSPAR-konventionens (Oslo-Pariskonventionen) kommissionsmöte i
Sintra år 1998 beslutades att utsläpp och läckage av radioaktiva ämnen skall
ha minskat så att halterna av dessa ämnen i den marina miljön, i jämförelse
med halter i miljön orsakade av historiska utsläpp, ligger nära noll år 2020.
Slutmålet är att halterna av artificiella radioaktiva ämnen skall vara nära nol
och att halterna av naturliga radioaktiva ämnen skall vara nära bakgrundsni-
vå. Strategin för radioaktiva ämnen innebär dessutom att parterna till OSPAR
till år 2000 skall arbeta mot att ytterligare väsentligen minska eller eliminer
utsläpp och läckage av radioaktiva ämnen till den marina miljön. När det
gäller förhållandena vid Sellafield har de nordiska miljöministrarna åtskilliga
gånger uppmanat de brittiska myndigheterna att finna en lösning på utsläpps-
problemen. I ett brev till den brittiske miljöministern har de uttryckt sin oro
för de fortsatta radioaktiva utsläppen från anläggningen i Sellafield. Frågan
togs även upp vid det nordiska miljöministermötet den 22 februari i år, där
ministrarna åter framhöll nödvändigheten av att problemen kring Sellafield
får en lösning.

Efter en ansökan från AB SVAFO (Sydkraft, Vattenfall Forsmark, Os-
karshamn) om tillstånd till utförsel av använt kärnbränsle från forskningsre-
aktorn R1 i Studsvik, för upparbetning i Storbritannien, gav Statens kärn-
kraftinspektion sommaren 1999 klartecken för leverans till Sellafield. Den
planerade leveransen av 4,8 ton uran från forskningsreaktorn har nu stoppats.
Enligt regeringen är det mot bakgrund av nuvarande säkerhetsbrister i Sella-
field och de fortsatta utsläppen av radioaktivt avfall i Nordsjön för närvaran-
de svårt att skicka mer kärnbränsle till Sellafield. Utskottet konstaterar sam-
manfattningsvis att bl.a. Sverige under lång tid inom olika forum aktualiserat
och ifrågasatt de radioaktiva utsläppen från anläggningen i Sellafield. Vidare
har den brittiska regeringen vid flera tillfällen uppmärksammats på nödvän-
digheten av att problemen kring denna anläggning får en lösning. Ansträng-
ningarna måste fortsätta med att ytterligare minska eller eliminera utsläpp
och läckage av radioaktiva ämnen till den marina miljön. Utskottet förutsät-
ter därvid att regeringen följer den fortsatta utvecklingen när det gäller de n
påtalade bristerna i säkerheten vid anläggningen i Sellafield och att tillstånd
till ytterligare leveranser av använt kärnbränsle inte ges förrän dessa problem
har åtgärdats på ett tillfredsställande sätt. Med det anförda finner utskottet
syftet med motion MJ775 (c) yrkandena 1 och 2 i allt väsentligt tillgodosett.
Motionen bör inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Med anledning av de synpunkter om MOX-bränsle som framförs i motion
N227 (mp) vill utskottet anföra följande. All användning och hantering i
övrigt av MOX-bränsle i Sverige kräver regeringens tillstånd enligt lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Beträffande tillverkning av MOX-
bränsle m.m. har regeringen (miljöministern) vid ett flertal tillfällen i riksd
gen redogjort för sin inställning till detta och bakgrunden till att Oskars-
hamns Kraftgrupp AB:s (OKG) använda kärnbränsle finns deponerat vid
upparbetningsanläggningen i Sellafield (se bl.a. prot. 1998/99:5). Enligt
regeringen är den svenska politiken sedan år 1982 inriktad på direkt slutför-
varing av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning. Den uppkomna
situationen med det upparbetade bränslet i Sellafield är resultatet av en tidi-
gare förd politik som bl.a. fick till följd att OKG AB mellan åren 1975 och
1982 skeppade över 140 ton använt kärnbränsle till Storbritannien. Detta
påverkar dock inte på något sätt regeringens inställning till att MOX-bränsle
i princip inte skall användas i svenska reaktorer. Enligt utskottets mening
skiljer sig regeringens principiella inställning till MOX-bränsle inte från den
nu i motion N227 redovisade. Utskottet är därmed inte berett att utöver det
anförda föreslå något särskilt uttalande med anledning av motion N227 (mp)
yrkandena 2 och 6. Motionen avstyrks i berörda delar.

Hanteringen av det svenska kärnavfallet

Enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) är en
innehavare av tillstånd till kärnteknisk verksamhet skyldig att svara för att
allt i verksamheten uppkommet kärnavfall och använt kärnbränsle hanteras
och slutförvaras på ett säkert sätt och att den anläggning i vilken verksam-
heten bedrivs avvecklas och rivs på ett säkert sätt, sedan verksamheten har
upphört (10 §). Den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsre-
aktor skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta
ett program för forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgär-
der som anges i lagen. Programmet skall dels innehålla en översikt över
samtliga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som
avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skall vart
tredje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer för att granskas och utvärderas. I samband med granskningen och
utvärderingen får sådana villkor ställas upp som behövs avseende den fort-
satta forsknings- och utvecklingsverksamheten (12 §).

Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) presenterade i september 1998
det femte programmet för forskning, utveckling och demonstration för kärn-
avfallets behandling och slutförvaring (FUD-program 98). I programmet har
SKB redovisat bl.a. sitt arbete med en systemanalys av hela slutförvarssys-
temet inklusive dels en redovisning av alternativa lösningar till den s.k. KBS-
3-metoden, dels en redovisning av konsekvenserna för det fall det planerade
slutförvaret inte alls kommer till stånd. Vidare redovisas arbetet med en
säkerhetsanalys av slutförvarets långsiktiga säkerhet och de faktorer som bör
styra valet av plats lämplig för ett slutförvar för använt kärnbränsle. SKB har
vidare angivit tre specifika frågor som bolaget ansåg borde belysas inför det
kommande regeringsbeslutet. Bolaget har således önskat få klarlagt om djup-
förvaring enligt KBS-3-metoden även i fortsättningen skall vara den metod
som prioriteras, synpunkter och råd angående underlag som bolaget tar fram
inför valet av platser för platsundersökningar samt synpunkter och råd om
vad som skall ingå i kommande miljökonsekvensbeskrivningar.

I beslut den 24 januari 2000 (M99/2152/Mk, M99/3040/Mk) har regering-
en funnit att 1998 års program för forskning, utveckling och demonstration
för kärnavfallets behandling och slutförvaring uppfyller de krav som ställs i
kärntekniklagen. När det gäller den fortsatta forsknings- och utvecklings-
verksamheten skall SKB komplettera analysen av alternativa systemutform-
ningar. I första hand skall innebörden av nollalternativet (en beskrivning av
att den planerade åtgärden inte kommer till stånd) belysas. Vidare skall alter-
nativet djupa borrhål belysas med inriktning på omfattning och innehåll i det
forsknings- och utvecklingsprogram som behövs för att denna metod skall
kunna jämföras med KBS-3-metoden på likvärdiga grunder. SKB skall även
redovisa en samlad utvärdering av slutförda förstudier och övrigt underlag
för val av platser för platsundersökningar samt redovisa ett tydligt program
för platsundersökningar. Vid framtagandet av dessa underlag skall SKB
samråda med berörda kommuner, länsstyrelser och myndigheter. En redovis-
ning av detta samråd skall också lämnas.

När det gäller kärnavfallets behandling och slutförvaring vill utskottet an-
föra följande. Det är angeläget att inom ramen för den kunskap som nu finns
söka den bästa möjliga lösning som kan genomföras inom överskådlig tid
och på en lämplig plats, samtidigt som satsning på forskning och utveckling
fortsätter. Detta ger även rimliga möjligheter till en omprövning i framtiden.
Som regeringen framhåller i sitt ovan nämnda beslut framstår någon form av
slutförvaring i berggrunden, utifrån nu föreliggande material, som den mest
ändamålsenliga metoden. Ännu föreligger dock inte ett fullständigt underlag
för slutligt val av metod. Vidare bör uppmärksammas att ett slutligt godkän-
nande av viss metod för slutförvar inte kan ges förrän i samband med rege-
ringens ställningstaganden till ansökningar om tillstånd enligt miljöbalken
och kärntekniklagen att uppföra ett slutförvar för använt kärnbränsle. I detta
sammanhang bör även erinras om kraven på alternativredovisningar vad
gäller bl.a. verksamhetens utformning i den miljökonsekvensbeskrivning
som skall ingå i kommande underlag. Enligt utskottets bedömning är syftet
med motion MJ790 (kd) yrkande 1 med det anförda i allt väsentligt tillgodo-
sett. Yrkandet påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Lokaliseringen av djupförvaret sker i flera etapper. Utskottet anser det vara
angeläget att lokaliseringsarbetet drivs och genomförs inom ramen för en
tydlig tidtabell. Till att börja med görs översiktsstudier över hela eller dela
av landet och förstudier i flera kommuner. En förstudie innebär en översikt-
lig utvärdering av en kommuns möjligheter för ett djupförvar. Man tar fram
grundläggande fakta om t.ex. geovetenskapliga förutsättningar, transportfrå-
gor och samhällsplanering. För närvarande pågår förstudier i följande kom-
muner: Östhammar, Nyköping, Oskarshamn, Tierp, Älvkarleby och Hults-
fred. Förstudierna sker i samverkan med kommunerna. När förstudierna har
avslutats skall SKB göra ett urval och sedan genomföra platsundersökningar
på minst två platser i landet. En platsundersökning beräknas ta omkring fem
år att genomföra. Platsundersökningarna avslutas med en utvärdering av
resultaten. Sedan görs ansökan till regeringen om tillstånd att genomföra en
detaljundersökning och påbörja djupförvarsbygget enligt miljöbalken och
kärntekniklagen.

Anläggningar för slutförvaring av kärnavfall hör till den kategori av miljö-
farlig verksamhet som alltid skall antas medföra betydande miljöpåverkan
och som skall tillståndsprövas av miljödomstol i första instans. Därtill kom-
mer prövning av regeringen med avseende på såväl tillåtlighet och lokalise-
ring enligt 17 kap. miljöbalken som säkerhet och strålskydd enligt kärntek-
niklagen. Samma regler gäller också för prövningen av flertalet andra kärn-
tekniska anläggningar, som t.ex. ett mellanlager eller en inkapslingsanlägg-
ning för använt kärnbränsle. Miljödomstolens prövning omfattar alla utsläpp
och störningar från anläggningen, även utsläpp av radioaktiva ämnen och
joniserande strålning. I den mån anläggningen också medför vattenverksam-
het, t.ex. ingrepp i grundvattenförhållanden, prövas även denna. En viktig
uppgift för miljödomstolen är att bereda ärendet inför regeringens tillåtlig-
hetsprövning. I beredningen ingår att inhämta yttranden från ett antal re-
missinstanser, av vilka kommunen har en särställning. Ärendet skall efter
huvudförhandling överlämnas till regeringen (Miljödepartementet) med
domstolens eget yttrande. Yttrandet skall avse samtliga de omständigheter
som har betydelse för tillåtlighetsfrågan. Det kan antas att domstolen i sitt
yttrande anger åtminstone i huvuddrag på vilka villkor den miljöfarliga verk-
samheten - och i förekommande fall vattenverksamheten - bör kunna bedri-
vas.

Det kan förutsättas att sökanden samtidigt med sin ansökan enligt miljö-
balken har sökt tillstånd enligt kärntekniklagen. En sådan ansökan inges till
Statens kärnkraftinspektion som efter remissbehandling överlämnar ärendet
med eget yttrande till regeringen för avgörande. Enligt ett motivuttalande i
propositionen om följdlagstiftning till miljöbalken m.m. (prop. 1997/98:90 s.
271) är avsikten att prövningen av tillståndsärendet enligt kärntekniklagen
skall samordnas med prövningen av ärendet om tillåtlighet enligt miljöbal-
ken. Detta antas ske på så sätt att både miljödomstolen och den berörda
kommunen ges tillgång till expertmyndigheternas granskningsrapporter när
de behandlar ärendet om tillåtlighet. Kommunens ställningstagande har en
avgörande betydelse i sådana ärenden med hänsyn till den kommunala veto-
rätten. Också regeringens beredning och beslut om tillåtlighet enligt miljö-
balken och tillstånd enligt kärntekniklagen avses ske samordnat. Efter rege-
ringens beslut lämnas ärendet åter till miljödomstolen för prövning av till-
stånd enligt miljöbalken. Prövningen omfattar då alla störningar och alla
utsläpp från anläggningen. Om den dom som meddelas innebär att tillstånd
lämnas skall i domen anges bl.a. de villkor som behövs. Miljöbalken och
kärntekniklagen skall således gälla parallellt. Vid tillämpningen av kärntek-
niklagen skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler följas. I viss utsträckning
skall också förfarandet vid prövning enligt kärntekniklagen baseras på miljö-
balkens regler. Bland annat skall en miljökonsekvensbeskrivning i kärntek-
niklagsärendet upprättas och hanteras enligt reglerna i 6 kap. miljöbalken. En
sådan miljökonsekvensbeskrivning antas behandla kärnsäkerhets- och strål-
skyddsaspekter på ett mer utförligt sätt än beskrivningar enligt andra be-
stämmelser.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande beträffande ansvaret för
det fortsatta arbetet med slutförvaring och platsvalsprocessen. Som framgår
av redovisningen ovan har regeringen att vart tredje år ta ställning till det
program som SKB utarbetat för forskning, utveckling och demonstration för
kärnavfallets behandling och slutförvaring. Förutom att pröva programmets
förenlighet med de krav som uppställs i kärntekniklagen har regeringen
fortlöpande kunnat meddela de ytterligare villkor för den fortsatta forsk-
nings- och utvecklingsverksamheten som ansetts erforderliga. I sitt beslut
över FUD-program 98 har regeringen bl.a. föreskrivit att SKB skall redovisa
en samlad utvärdering av slutförda studier m.m. och ett tydligt program för
platsundersökningar för att klarlägga om SKB grundar sitt val av platser för
platsundersökningar på ett bra underlag. Detta är ett uttryck för statsmakter-
nas övergripande ansvar för frågan om slutförvar av kärnavfall. Även rege-
ringens prövning med avseende på såväl tillåtlighet och lokalisering enligt 17
kap. miljöbalken som säkerhet och strålskydd enligt kärntekniklagen är ett
uttryck för var det övergripande ansvaret ligger för stora eller på annat sätt
viktiga verksamheter som har betydelse för samhällsplaneringen i stort. Vid
sådan prövning blir det ofta fråga om en sammanvägning av konkurrerande
eller motstridiga intressen som bör göras från ett nationellt perspektiv. Sam-
tidigt krävs för den plats som slutligen väljs, förutom att det går att visa at
miljö- och säkerhetskraven uppfylls, att man uppnår lokal förståelse och
acceptans för djupförvarsetableringen, dvs. den bör inte genomföras mot en
kommuns vilja. Härvidlag vill utskottet framhålla värdet av att arbetet med
lokaliseringen av slutförvaret bygger på frivilligt deltagande från ett antal
kommuners sida. Det är viktigt att dessa kommuner uppmuntras i sitt förstu-
diearbete. Deras deltagande innebär att några få kommuner tar ett konkret
ansvar för att lösa ett nationellt problem. Vidare bör uppmärksammas att en
ansökan om att få bygga ett djupförvar, enligt gällande lagstiftning, skall
kompletteras med en miljökonsekvensbeskrivning. Denna skall belysa djup-
förvarets konsekvenser för människa och miljö samt redovisa olika alternativ
till den föreslagna lösningen. Vad människor i den berörda kommunen tycker
om en sådan etablering är en del av en sådan miljökonsekvensbeskrivning.
Det formella samrådsförfarandet enligt miljöbalken påbörjas i samband med
platsundersökningen. Men redan nu pågår ett informellt samrådsförfarande
mellan SKB, berörda kommuner, säkerhetsmyndigheter och länsstyrelser.
Syftet med detta samrådsförfarande är att utbyta kunskap och synpunkter om
hur en miljökonsekvensbeskrivning bäst tas fram i framtiden. Även om pro-
cessen till stor del sker på lokal nivå så vill utskottet understryka att riks
och regering har ett särskilt ansvar för att besluten föregås av en så bred
demokratisk förankring som möjligt, även på nationell nivå. Sammantaget
innebär det anförda att utskottet finner syftet med motionerna MJ790 (kd)
yrkande 2 och N228 (m) yrkande 27 i allt väsentligt tillgodosett. Berörda
motionsyrkanden bör därför lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändringar i strålskyddslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strål-
skyddslagen (1988:220),

2. beträffande gränsvärden för elektriska och magnetiska
fält

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ771,

3. beträffande laserpennor

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ797,

res. 1 (v)

4. beträffande utförsel av utbränt kärnbränsle m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ775,

5. beträffande MOX-bränsle

att riksdagen avslår motion 1999/2000:N227 yrkandena 2 och 6,

res. 2 (mp)

6. beträffande metod för omhändertagande av kärnavfall

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ790 yrkande 1,

7. beträffande slutförvar av det svenska kärnavfallet

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ790 yrkande 2 och
1999/2000:N228 yrkande 27.

Stockholm den 30 mars 2000

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Dan Ericsson

I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson
(s), Maggi Mikaelsson (v), Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson (s), Carl G
Nilsson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine Johansson (s), Kjell-Erik
Karlsson (v), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd (m), Eskil
Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Michael Hagberg (s), Lars Lindblad
(m) och Marianne Samuelsson (mp).

Reservationer

1. Laserpennor (mom. 3)

Maggi Mikaelsson och Kjell-Erik Karlsson (båda v) anför:

Enligt Statens strålskyddsinstitut (SSI) är laserpennorna harmlösa. Det före-
kommer dock uppgifter om att det har inträffat direkta olycksfall där barn har
träffats i ögat av laserpennans stråle med skador på synen som följd. Enligt
vår mening är det därför helt nödvändigt att se över regelverket avseende
laserpennor. I samband med en sådan översyn bör öven prövas möjligheten
att införa ett förbud för omyndiga att köpa eller använda laserpennor.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att utskottets hemställan under 3 bort
ha följande lydelse:

3. beträffande laserpennor

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ797 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

2. MOX-bränsle (mom. 5)

Marianne Samuelsson (mp) anför:

MOX-avfallet har många gånger kraftigare neutronstrålning än vanligt kärn-
kraftsavfall och avger högre värme. Plutoniuminnehållet gör det också farli-
gare att hantera än vanligt uranbränsle. Använt MOX-bränsle innehåller även
avsevärt högre halter än vanligt använt uranbränsle av andra transuraner. Det
finns absolut ingen lösning när det gäller hanteringen av detta livsfarliga
avfall. Sverige skall därför inte framställa ytterligare MOX-avfall. När det
gäller de 900 kg plutonium som finns i Sellafield måste Sverige presentera
en lösning som inte innebär en utbyggnad utan en avveckling av den svenska
kärnkraften. Det bästa hade varit att aldrig upparbeta kärnavfallet I stället
borde det ursprungliga avfallet ha tagits hem i omkonditionerat skick från
England.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan under 5 bort
ha följande lydelse:

5. beträffande MOX-bränsle

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:N227 yrkandena 2
och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Särskilt yttrande

Förstärkt strålskydd m.m.

Eskil Erlandsson (c) anför:

Centerpartiet vill framhålla försiktighetsprincipens betydelse vid hantering
av använt kärnbränsle och radioaktiva ämnen. Radioaktivitet är en orsak till
cancer och påverkar även de mänskliga generna, något som är ett välkänt
faktum. Det är inte önskvärt att utsätta unga människor för denna risk, enligt
vår mening. Handhavandet av radioaktivt avfall skall omges med strikta
rutiner och väl utarbetade säkerhetsföreskrifter.

Centerpartiet har under lång tid hävdat att det radioaktiva avfallet är ett
problem som kommer att överföras till framtida generationer. Den forskning
som i dag bedrivs inom transmutationsområdet visar inte på att detta problem
kan lösas inom den närmaste framtiden. Såvitt vi vet finns det för närvarande
inte heller någon internationellt erkänd slutförvaringsmetod för det redan
existerande avfallet.

Den senaste tidens rapporter om bristande rutiner vid upparbetningsan-
läggningen i Sellafield bekräftar den oro vi känt för att problemen kring
hanteringen av använt kärnbränsle inte på något enkelt sätt kan lösas. Rap-
porter visar att halten av technetium ökar i växter och djur vid de norska och
svenska kusterna. Även halterna utanför anläggningen i Sellafield är oro-
väckande höga. Den svenska regeringens ansträngningar i arbetet med att
påverka den brittiska regeringen att stänga anläggningen i Sellafield bör
intensifieras.

Transporter av använt kärnbränsle utgör ett riskmoment och bör så långt
möjligt undvikas. Ett förbud mot utförsel av svenskt kärnbränsle för uppar-
betning utomlands bör därför införas.

Omvandling av det använda kärnbränslet till s.k.
MOX-bränsle löser inte det grundläggande
problemet. Denna upparbetning leder tvärtom till att
den totala mängden plutonium ökar. Vi anser därför
att MOX-bränsle i framtiden ej skall användas i den
svenska kärnkraftsindustrin.