Fornminnesbrott m.m.

Betänkande 1990/91:KrU30

Kulturutskottets betänkande 1990/91:KRU30

Fornminnesbrott m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1990/91
KrU30

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslag i proposition 123 om ändringar
i kulturminneslagen och i motioner som har anknytning till
propositionen. Denna har lagts fram sedan riksdagen förra året
på utskottets hemställan uttalat sig för att åtgärder vidtas i
syfte att motverka den tilltagande plundringen av fornlämningar.

Enligt regeringsförslaget skall allvarligare överträdelser av
lagen skiljas ut till ett nytt brott -- fornminnesbrott -- med
en särskild straffskala, fängelse i högst fyra år, för grova
brott. Försök och förberedelse till grovt fornminnesbrott
straffbeläggs. Möjligheten att förverka hjälpmedel vid brott mot
reglerna till skydd för fornminnen utökas, liksom möjligheten
att förverka fornfynd som varit föremål för sådana brott och
utbytet av brotten. Det förbud att använda metallsökare som nu
gäller på Gotland och Öland föreslås utvidgat till att gälla i
hela landet, med möjlighet för länsstyrelsen att besluta om
undantag.

De av regeringen föreslagna lagändringarna tillstyrks. Då det
gäller tillämpningen av bestämmelserna om förbud att använda
metallsökare uttalar utskottet bl.a. att länsstyrelsens
möjlighet att medge undantag från förbudet bör tillämpas utan
onödig restriktivitet och att tillstånd att använda metallsökare
bör kunna ges inte bara för yrkesmässiga ändamål utan även för
utövandet av fritidsintressen. Därvid bör, som framhålls i
propositionen, i första hand undersökningar i samarbete med de
arkeologiska myndigheterna komma i fråga. Utskottet utesluter
dock inte att andra fall kan förekomma, där ett tillstånd att
använda metallsökare ter sig motiverat.

Utskottet tillstyrker ett förslag i propositionen att
länsstyrelsen, när den beslutar om vissa arkeologiska
undersökningar, också skall bestämma vem som skall utföra
åtgärderna.

Med hänvisning till utskottets tidigare behandling av frågan
om resurserna till länsstyrelsernas kulturmiljövårdsenheter och
bland annat polismyndigheterna avstyrks slutligen två
motionsyrkanden om förstärkningar av myndigheternas resurser
avseende skyddet av fornlämningarna.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1990/91:123 om fornminnesbrott
m.m. (utbildningsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta
det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Lagförslaget fogas som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:Kr21 av Jerry Martinger (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till förbud mot
användning av metallsökare,

2. att riksdagen beslutar om straffskärpning vid felaktig
(brottslig) användning av metallsökare i enlighet med vad som i
motionen anförts.

1990/91:Kr22 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om påföljderna för fornminnesbrott och grovt
fornminnesbrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att lag (1988:950) om
kulturminnen m.m. införs i brottsbalken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en utförlig
förverkandebestämmelse innefattande även andra hjälpmedel vid
fornminnesbrott än metallsökare,

4. att riksdagen anslår medel till berörda huvudtitlar för en
ökad och mera skärpt tillsyn av vattenområden i anslutning till
kartlagda marina fyndplatser.

1990/91:Kr23 av Margareta Fogelberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår det i propositionen framlagda
lagförslaget såvitt däri föreslås generellt förbud i hela landet
mot användningen av metallsökare,

2. att riksdagen avslår förslaget såvitt däri föreslås
ändringar i 19 och 20 §§,

3. att riksdagen beslutar om de följdändringar till förslagen
i mom. 1 och 2 som kan vara påkallade med anledning av ovan
föreslagna ändringar.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991

1990/91:Kr328 av Bo Hammar och Jan Strömdahl (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utökade möjligheter för myndigheterna att
stoppa plundringen av Gotlands skatter.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N448.

Ärendets beredning

I ärendet har utskottet tagit emot en uppvaktning av
företrädare för importör av metallsökare och hobbybrukare av
sådana apparater.

Utskottet har vidare hållit utfrågning med företrädare för
riksantikvarieämbetet och utbildningsdepartementet.

Ett antal skrifter som avhandlar import och hobbybruk av
metallsökare har getts in till utskottet.

Kulturminneslagen

Regler om fornlämningar och fornfynd

I 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
(kulturminneslagen, KML) finns bestämmelser om skydd för
fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar är skyddade mot
alla ingrepp som inte har medgivits av behörig myndighet.

För fornfynd gäller olika regler beroende på deras
beskaffenhet och de omständigheter under vilka de påträffas.
Fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och som
har samband med den tillfaller staten, medan andra fornfynd
tillfaller upphittaren. Dock har upphittaren en hembudsplikt
till staten om fornfyndet innehåller vissa ädla metaller eller
om fyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha
blivit nedlagda tillsammans (depåfynd). Fornfynd som skall
tillfalla eller hembjudas till staten måste anmälas av
upphittaren till vissa myndigheter.

Byggnads- och anläggningsarbeten påverkas av flera regler i
KML. Enligt 2 kap. 10 § KML måste arbeten under vilka en
fornlämning påträffas avbrytas till den del de berör
fornlämningen och förhållandet anmälas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan enligt 2 kap. 11 § KML i vissa fall förordna
om en särskild utredning för att ta reda på om en fast
fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag. Länsstyrelsen
har också att pröva om tillstånd skall lämnas att rubba, ändra
eller ta bort en fast fornlämning, 2 kap. 12 § KML. Lämnar
länsstyrelsen sådant tillstånd, kan den enligt 2 kap. 13 § KML
som villkor för tillståndet bl.a. kräva en särskild
undersökning av fornlämningen. Vidare kan länsstyrelsen, innan
den prövar en ansökan enligt 2 kap. 12 § KML, besluta om en
arkeologisk förundersökning för att bl.a. skapa ett
tillfredsställande underlag för prövningen.

I 2 kap. KML finns straffbestämmelser till skydd för intresset
att bevara fornlämningar och att hindra olovliga förfaranden med
fornfynd.

Enligt 2 kap. 21 § första stycket KML straffas således den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet

gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som
enligt KML skall tillfalla eller hembjudas staten,

inte anmäler ett fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas
staten,

utan tillstånd rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller
genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller
skadar en fast fornlämning,

bryter mot skyldigheten att avbryta grävning eller andra
arbeten då en fornlämning påträffas, eller underlåter att anmäla
förhållandet,

bryter mot förbudet att medföra eller använda metallsökare.

Straffskalan är, gemensamt för alla överträdelserna, böter
eller fängelse i högst sex månader.

Metallsökare

Med metallsökare avses i KML en apparat som kan användas
för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan.

Metallsökare får inte medföras på fasta fornlämningar utom
vid färd på väg som är upplåten för allmänheten. Metallsökare
får inte användas på Gotland eller Öland och inte heller
inom område där hembudspliktiga fornfynd tidigare har
påträffats. Från förbuden finns vissa undantag.

Reglerna om metallsökare infördes i lagen (1942:350) om
fornminnen med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1985 (prop.
1984/85:128, bet. KrU15, rskr. 269). De finns nu i 2 kap. 18--20
§§ KML. Användningsförbudet på Öland infördes genom beslut
av riksdagen 1990. Utskottet redogör i det följande närmare för
detta lagstiftningsärende.

Tidigare riksdagsbehandling

KML ändrades senast genom beslut av riksdagen 1990 (bet.
1989/90:KrU26, rskr. 276). Ändringen innebar att det generella
förbudet att använda metallsökare på Gotland utvidgades till att
avse även Öland. Som en bakgrund till lagstiftningsärendet kan
följande anföras.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ)
uppmärksammade i en skrivelse, dagtecknad den 26 januari 1990,
regeringen på ett omedelbart behov av ökade insatser för att
förhindra brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar
och fornfynd. I skrivelsen lämnades en redogörelse för
inträffade skattplundringar under 1989 och föreslogs åtgärder
för att motverka brottsligheten.

Frågor om skyddet för fornlämningar och fornfynd togs upp i
flera motioner som väcktes under den allmänna motionstiden 1990.
Yrkanden framställdes, dels om skärpning av straff- och
förverkandereglerna vid brott mot KML, dels om utvidgning av
förbudet att använda metallsökare.

Mot den angivna bakgrunden föreslog utskottet i sitt av
riksdagen godkända, ovan angivna betänkande den utvidgning av
det generella metallsökarförbudet som angivits ovan. Utskottet
föreslog vidare att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna att det lagstiftningsärende som
aktualiserats genom den ovan nämnda skrivelsen från RAÄ borde
bedrivas med största skyndsamhet. Utskottet anförde i samband
härmed att det i ärendet föreliggande materialet med styrka
talade för en kraftig höjning av påföljden för brott mot
bestämmelserna om fornminnen i KML och att det fanns skäl som
talade för en utvidgning av förverkandemöjligheterna.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i det följande förslagen i propositionen
om ett generellt förbud att använda metallsökare, om
straffskärpning vid brott mot KML, om utvidgning av
förverkandemöjligheterna vid sådana brott och om en föreskrift
att länsstyrelsen i samband med att den förordnar om vissa
utredningsåtgärder enligt KML också utser den som skall utföra
åtgärden. Slutligen behandlar utskottet motionsyrkanden som
avser myndigheternas resurser för att övervaka efterlevnaden av
de regler som har till syfte att ge skydd åt fornlämningarna,
m.m.

Förbud mot användning av metallsökare

I propositionen föreslås att det förbud mot användning av
metallsökare som nu gäller på Gotland och Öland skall utvidgas
till att omfatta hela landet. Vidare föreslås att nuvarande
undantag från användarförbudet skall begränsas. Generella
undantag föreslås gälla, dels för RAÄ, dels för militär
verksamhet, och myndigheters verksamhet i övrigt, för att söka
efter annat än fornfynd. Länsstyrelsen skall därutöver kunna
besluta om undantag i andra fall från förbudet.

Förslaget motiveras med att den allvarliga vändning som
utvecklingen av missbruket av metallsökare tagit gör det
nödvändigt att utvidga användningsförbudet. En avgränsning av
vissa områden som särskilt skyddsvärda är svår att göra. Inte
heller låter sig något särskilt område utpekas, som inte skulle
vara begärligt för plundrare, anförs i propositionen.

Om länsstyrelsens möjlighet att besluta om undantag från
förbudet att använda metallsökare anförs i propositionen (s. 15)
i stark sammanfattning följande. Länsstyrelsen bör vara relativt
restriktiv med att ge tillstånd både i fall där yrkesmässiga
behov åberopas och i andra fall. Tillstånd kan bli aktuella för
mineralprospektering, där den sökande är en seriös prospektör,
och för deltagare i den s.k. mineraljakten. Andra fall där
undantag från förbudet kan bli aktuella är för personer som
önskar göra begränsade undersökningar i samarbetet med de
arkeologiska organen och för jordbrukare för användning av
metallsökare på sin mark, om det finns ett rimligt skäl till en
sådan användning.

Frågan om ett generellt metallsökarförbud behandlas i
motionerna Kr21 (m) och Kr23 (fp). Motionärerna motsätter sig
att användningsförbudet utvidgas i förhållande till vad som nu
gäller. De anser att det skulle bli alltför betungande för dem
som brukar metallsökare för lovliga syften om allt bruk av
sådana sökare kriminaliserades. De ifrågasätter också att
fornlämningarna skulle få ett bättre skydd genom ett sådant
förbud som föreslagits i propositionen. Motionärerna bakom
motion Kr23 anför vidare att uttalandena om tillståndsgrunderna
i propositionen kommer att leda till att inte några som helst
tillstånd kommer att ges för hobbybruk.

I överensstämmelse med vad utskottet anförde i sitt betänkande
1989/90:KrU26 finns det skäl att se med stor oro på den
plundring av fornlämningar som ökat under senare år och som till
stor del synes ha möjliggjorts genom att metallsökare har kommit
till användning för att söka efter fornfynd. Plundringen utgör
ett allvarligt hot mot delar av det svenska kulturarvet.
Utskottet delar uppfattningen att ett vidare förbud mot
användning av metallsökare är ägnat att underlätta för de
rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot den användning av
apparaterna som utgör ett hot mot fasta fornlämningar och
fornfynd. Med hänsyn till allvaret i hotet bör även
beaktansvärda motstående intressen få vika för att underlätta
sådana ingripanden. Som anförs i propositionen kan någon
avgränsning av områden där hotet skulle föreligga i väsentligt
mindre mån än i övrigt inte göras. Utskottet anser alltså att
det är motiverat att i princip förbjuda användningen av
metallsökare i hela landet.

De generella undantag från förbudet, som enligt förslag i
propositionen skall införas i 2 kap. 19 § KML, är enligt
utskottets mening väl avgränsade.

Vad avser behovet att kunna göra andra undantag från
användningsförbudet än de generella -- 2 kap. 20 § i
regeringsförslaget -- har under ärendets behandling i utskottet
framkommit att metallsökare har en mera omfattande yrkesmässig
användning än som exemplifieringen i propositionen visar.
Utskottet har bl.a. erfarit att apparaterna allmänt används av
företag och kommunala förvaltningar för att lokalisera ledningar
m.m. under marken och inom träindustrin för att söka efter spik
i timmer. Andra liknande användningssätt torde också förekomma.

Från RAÄs sida har i frågan om undantagsmöjligheterna anförts
att erfarenheterna från tillämpningen av de redan rådande
medförande- och användningsförbuden visar att det intresse som
finns av arkeologisk verksamhet utanför de arkeologiska organens
ram kan tillgodoses genom undantag från ett generellt
användningsförbud. Ett sådant förbud skulle inte heller i övrigt
hindra en sakligt befogad användning av metallsökare. Enligt
företrädare för RAÄ har inte någon tillståndsansökan avslagits.

Utskottet vill mot bakgrund av det närmast föregående anföra
följande om grunderna för den tillståndsprövning som
länsstyrelsen föreslås skola göra enligt 2 kap. 20 § KML.

De inskränkningar som det generella användningsförbudet
innebär för användningen av metallsökare bör inte göras mera
ingripande än som erfordras för att uppnå syftet med förbudet.
Undantag bör därför utan onödig restriktivitet kunna medges
såväl för yrkesmässigt bruk som för utövande av
fritidsintressen.

Företag och organisationer som har behov av metallsökare i sin
verksamhet bör även i andra fall än de som anges i propositionen
kunna medges undantag från förbudet. Tillståndet bör
naturligtvis begränsas till att avse det eller de ändamål som
motiverar undantaget från förbudet. Som anförs i propositionen
(s. 15) bör tillståndet i sådana fall ges till företaget, inte
till någon enskild befattningshavare. Företagsledningen kommer
då i princip att få bära även det straffrättsliga ansvaret.

Även för fritidsändamål bör tillstånd kunna ges. I första hand
bör, som framhålls i propositionen, undersökningar i samarbete
med de arkeologiska myndigheterna komma i fråga. Utskottet vill
dock inte utesluta att andra fall kan förekomma, där ett
tillstånd ter sig motiverat.

För ett bifall till en tillståndsansökan måste självfallet
utan undantag gälla att det med fog kan förutsättas att
sökandens förhållanden och övriga omständigheter i ärendet ger
betryggande garantier mot missbruk av tillståndet.

Tillstånd bör, allt efter omständigheterna, kunna ges en
snävare eller vidare omfattning såväl då det gäller
giltighetstiden som den geografiska avgränsningen och andra
villkor för tillståndet. Det är också angeläget att
länsstyrelserna finner smidiga former för handläggningen av
tillståndsärendena.

Med det anförda, som i viss utsträckning tillgodoser syftet
med motionerna Kr21 i berörd del (yrkande 1) och Kr23,
tillstyrker utskottet den av regeringen föreslagna utformningen
av lagen i här aktuell del.

Straffskärpning

I propositionen föreslås att gärningar som innefattar olovliga
ingrepp i eller tillägnelse av eller annat otillåtet förfarande
med fornfynd sammanförs till ett särskilt brott, som benämns
fornminnesbrott. En särskild straffskala -- fängelse i högst
fyra år -- införs för grova sådana brott. Enligt förslaget
straffbeläggs vidare försök och förberedelse till grovt
fornminnesbrott.

Som exempel på omständigheter som särskilt bör beaktas vid
bedömningen av om ett fornminnesbrott skall anses som grovt
anförs i propositionen att gärningsmannen använt särskild
utrustning -- härmed avses enligt propositionen bl.a.
metallsökare -- eller annars visat särskild förslagenhet, att
gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större värde
eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett
fornminne.

För andra överträdelser av reglerna om fornminnen och fornfynd
än sådana som enligt regeringsförslaget utgör fornminnesbrott
föreslås ingen ändring av straffbestämmelserna.

Straffbestämmelserna behandlas i två motioner.

I motion Kr21 (m) framhålls vikten av att lagstiftningen mot
den brottsliga användningen av metallsökare utformas så att
skyddsvärda objekt får det skydd som lagen avser att ge dem. En
straffskärpning är därför logisk, anför motionären (yrkande 2).

Motionären bakom motion Kr22 (m) anför att straffet för
fornminnesbrott bör vara fängelse mellan sex månader och fyra
år. Grovt brott bör bestraffas med fängelse mellan ett och sex
år (yrkande 1). Som motiv för yrkandet anförs att med
regeringsförslagets regler kommer enkelt fornminnesbrott att
bestraffas enligt samma straffskala som vanligt butikssnatteri,
och det grova brottet kommer att få ett straffmaximum som
ligger under maximum för grov stöld. Dessa straffhot är enligt
motionären inte tillräckliga för att avskräcka från sådan
brottslighet, med verksamhet i professionella former, som
förslaget avser att motverka. I motionen föreslås vidare att
straffbestämmelserna om fornminnesbrott tas in i brottsbalken
(yrkande 2).

Förslaget i propositionen innebär att fornminnesbrottets båda
svårhetsgrader ges straffskalor som överensstämmer med dem som
gäller för enkel resp. grov skadegörelse. Denna anknytning till
skadegörelsebrottens straffskalor framstår för utskottet som
naturlig och lämplig; den har också föreslagits av några
myndigheter under remissbehandlingen av den skrivelse av RAÄ
genom vilken lagstiftningsärendet aktualiserades. För de grova
fornminnesbrotten kommer den föreslagna straffskalan att ge
möjlighet till mycket kännbara påföljder, som påtagligt ökar de
risker som är förenade med den mera systematiska brottslighet
som utgör bakgrunden till lagstiftningsärendet. Utskottet
anmärker att det föreslagna straffmaximum är sådant att
utvisning enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) kommer
att kunna beslutas på grund av grovt fornminnesbrott.

Utskottet finner för närvarande inte skäl att föreslå att
straffbestämmelser flyttas från KML till brottsbalken. Enligt
utskottets mening bör frågan om en sådan flyttning -- vilken
fråga rör strafflagstiftningens systematik -- inte prövas i
detta ärende.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att de föreslagna
straffbestämmelserna har fått en lämplig utformning och
tillstyrker regeringens förslag. Motionsyrkandena avstyrks
alltså i den mån de inte kan anses tillgodosedda med det som
utskottet anfört.

Förverkande

Enligt nu gällande regler skall en metallsökare som används
vid brott mot medförande- eller användningsförbuden i KML
förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt (2 kap. 21 § tredje
stycket KML). Den som bryter mot skyldigheten att anmäla vissa
fornfynd förlorar all rätt på grund av fyndet (2 kap. 21 § andra
stycket KML).

I propositionen föreslås att förverkandereglerna utvidgas i
två avseenden. Dels skall enligt förslaget även andra hjälpmedel
än metallsökare vid brott enligt 2 kap. KML kunna förverkas, om
det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra
särskilda skäl till det, dels föreslås att fornfynd som varit
föremål för brott enligt samma kapitel skall förverkas, om det
inte är uppenbart oskäligt. Alternativt till förverkande av
fornfynden skall deras värde kunna förverkas. Även annat utbyte
av brottet föreslås kunna förverkas, om det inte är uppenbart
oskäligt. Samtliga förverkandebestämmelser föreslås bli införda
i en ny paragraf i 2 kap. KML, nämligen 22 a §.

Förverkandefrågan behandlas i motion Kr22 (m). Motionären
anser det självklart att inte bara metallsökare utan även andra
tekniska instrument, dykarutrustningar, kartor och andra
hjälpmedel skall kunna förverkas. Även fordon som blivit
särskilt inredda och utrustade för transporter av fornfynd bör
förverkas såsom brottsredskap. Det är särskilt påkallat att i
lagen förordna om förverkande av sådana fordon, anför
motionären.

Lagförslagets regel om förverkande av hjälpmedel vid brott mot
2 kap. KML motsvarar i allt väsentligt regeln om förverkande av
brottshjälpmedel i 36 kap. 2 § brottsbalken. Liknande
bestämmelser finns i specialstraffrättslig lagstiftning. Syftet
med dessa förverkanderegler kan främst sägas vara att förebygga
brott. De är inte avsedda att möjliggöra förverkande som en
ekonomisk sanktion vid sidan av straffet.

Med de förverkanderegler -- av ovan angivet slag -- som
föreslås i propositionen kommer den närmare avgränsningen av vad
som är ett brottshjälpmedel att överlåtas till rättspraxis.
Domstolarna kommer således, beroende på förhållandena i det
särskilda fallet, att avgöra om visst föremål skall bedömas som
hjälpmedel vid det aktuella brottet. Om även viss eller vissa
andra förutsättningar är uppfyllda kommer hjälpmedlet att kunna
förverkas. En sådan utformning av förverkandereglerna -- utan i
lagen fastställd avgränsning av hjälpmedelsbegreppet -- kan få
betydelse särskilt då det gäller att avgöra om det är motiverat
att förverka ett föremål som inte genom sin beskaffenhet
indicerar brottslig verksamhet, t.ex. en kniv eller en nyckel
som kommit till användning vid brott.

Utskottet anser att den beskrivna ordningen, där
hjälpmedelsbegreppet får sin avgränsning med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet, bör godtas i det här
aktuella lagstiftningsärendet.

Motionären tar särskilt upp frågan om förverkande av
fordon. I denna fråga vill utskottet anföra följande.
Lagstiftningsärenden där förverkande av fordon som
brottshjälpmedel satts i fråga redovisas relativt utförligt i
justitieutskottets yttrande (1989/90:JuU1y) till kulturutskottet
i ärendet om utökat förbud mot användning av metallsökare m.m.
under riksmötet 1989/90 (se bet. 1989/90:KrU26). Av redogörelsen
framgår att specialbestämmelser om fordonsförverkande ansetts
rymma svårbemästrade lagtekniska och rättspolitiska spörsmål.
När en särskild regel om förverkande av fordon infördes i
trafikbrottslagen uttalades att denna var avsedd att få en
mycket restriktiv tillämpning. Riksdagen har i andra sammanhang
tagit avstånd från tanken på förverkande av fordon som en
särskild ekonomisk sanktion. Mot bakgrund av det anförda anser
utskottet att motionsförslaget om en särskild regel om
förverkande av fordon som använts som hjälpmedel vid brott mot 2
kap. KML inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet förslagen i
propositionen och avstyrker motion Kr22 yrkande 3.

Beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar
m.m.

Regeringsförslaget innebär att länsstyrelsen, när den beslutar
om en särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KML eller om en
särskild undersökning eller en arkeologisk förundersökning
enligt 2 kap. 13 § KML, också skall utse den som skall utföra
åtgärderna.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Myndigheternas övervakningsresurser m.m.

Utskottet behandlar slutligen två motionsyrkanden i vilka tas
upp frågor om myndigheternas resurser för att motverka otillåtna
förfaranden med fornminnen och fornfynd.

I motion Kr328 (v) anförs att länsstyrelsen och andra
myndigheter på Gotland bör få nödvändiga resurser för att
stoppa plundringen av de skatter som göms i den gotländska
jorden och bevara Gotlands fornlämningar (yrkande 2).

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i
att en fortsatt skattplundring av det slag som förekommit på
Gotland under de senaste åren hindras. Utskottet vill vidare
hänvisa till att utskottet nyligen behandlade frågan om
resurserna till länsstyrelsernas kulturmiljövårdsenheter lika
väl som till bl.a. polismyndigheterna. Utskottet är inte berett
att tillstyrka någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning
av motionsyrkandet.

Motionären bakom motion Kr22 (m) framhåller att även de många
marina fornlämningarna längs svensk kust hotas av plundring.
Han anser att regeringen bör föranstalta om att marinen,
kustbevakningen och polisen informeras om var de marina
fornlämningarna är belägna och att det bör ankomma på dessa
myndigheter att övervaka dykaraktiviteter i närheten av
fornlämningarna (yrkande 4).

Också i detta avseende delar utskottet den uppfattning som
framförs motionsvägen om det angelägna i att även marina
fornlämningar skyddas mot otillåtna ingrepp. Som framhålls i
motionen kan såväl antalet av dessa fornlämningar som värdet av
vart och ett av dem antas vara stort. De goda naturliga
förutsättningarna för att skeppsvrak bevaras i gott skick i
Östersjön ger, liksom marinarkeologins utveckling, anledning att
förmoda att vrakens arkeologiska värde i framtiden kommer att
framstå än tydligare. Utskottet är dock inte heller vad avser
den i motionen upptagna frågan berett att nu föreslå någon
riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förbud mot användning av metallsökare

att riksdagen, dels med anledning av proposition 1990/91:123
samt motionerna 1990/91:Kr21 yrkande 1 och 1990/91:Kr23
godkänner vad utskottet anfört om grunderna för länsstyrelsens
tillståndsprövning, dels antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. såvitt avser 2 kap. 18--20 §§,

2. beträffande straffskärpning för vissa brott mot
kulturminneslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Kr21 yrkande 2
och 1990/91:Kr22 yrkandena 1 och 2 antar regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
såvitt avser 2 kap. 21 §,

3. beträffande utvidgning av förverkandereglerna vid brott
mot kulturminneslagen

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Kr22 yrkande 3
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m. såvitt avser 2 kap. 22 a §,

4. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1--3,

5. beträffande myndigheternas övervakningsresurser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Kr328 yrkande 2 och
1990/91:Kr22 yrkande 4.

Stockholm den 7 maj 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

Närvarande: Åke Gustavsson (s), Maja Bäckström (s), Berit
Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Lars
Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s), Leo
Persson (s), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp), Stina
Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp),
Ingegerd Sahlström (s), Ulla Berg (s) och Göran Åstrand (m).

Särskilt yttrande

Förbud mot användning av metallsökare (mom. 1)

Lars Ernestam (fp), Lars Ahlmark (m), Lars Ahlström (m),
Margareta Fogelberg (fp) och Göran Åstrand (m) anför:

Den föreslagna lagändringen innebär att allt enskilt bruk av
metallsökare förbjuds, med möjlighet för myndighet att medge
undantag. Även bruket av sådana sökare för helt godtagbara
ändamål kommer alltså i princip att förbjudas. Vi delar den
uppfattning som framförts i motionerna att ett så långtgående
ingripande får konsekvenser som kan te sig orimliga. Enligt vår
mening borde åtgärderna för att förebygga plundringen av
fornlämningar hellre ha riktats mera direkt mot missbruket, inte
bruket, av metallsökare.

I den nu rådande situationen -- med rapporter om tilltagande
plundring av fornlämningar med hjälp av metallsökare även i
andra delar av landet än Gotland och Öland -- vill vi inte
motsätta oss en lagstiftning i enlighet med regeringsförslaget.
Vi vill dock framhålla att vi vid denna bedömning förutsätter
att de nya reglerna kommer att tillämpas av myndigheterna i
enlighet med vad utskottet uttalat om grunderna för
länsstyrelsernas tillståndsprövning. Utskottets uttalande
innebär en mera generös tillämpning än regeringens förslag. Det
är angeläget att denna förverkligas även i praktiken.

I propositionen framlagt förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Bilaga