Färnebofjärdens nationalpark

Betänkande 1997/98:JoU28

Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JOU28

Färnebofjärdens nationalpark

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan

1997/98
JoU28

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar jordbruksutskottet proposition 1997/98:91 om
inrättande av Färnebofjärdens nationalpark.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker en med anledning av
propositionen väckt motion.
Nedre Dalälven är ett av landets värdefullaste områden från
naturvårdssynpunkt och Färnebofjärden är den del som är minst påverkad av
vattenregleringar, skogsbruk och bebyggelse. Den föreslagna nationalparken
omfattar en areal om ca 10 100 ha, varav 5 990 ha är land och 4 110 ha är
vatten. Översvämningar sätter sin prägel på naturen. Naturliga älvängar och
lövskogar med stort inslag av grova träd är karaktäristiska för området.
Området visar på en mångfacetterad blandning av syd- och nordsvensk natur på
grund av dess belägenhet i ett biologiskt gränsområde. Djurlivet är artrikt och
särskilt fågellivet har få motsvarigheter i landet när det gäller skogs- och
våtmarksberoende fåglar. Ett stort antal arter trädlevande insekter gynnas av
den rika förekomsten av lövskog med stort inslag av döda och döende träd.

Propositionen

Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i proposition 1997/98:91 att riksdagen
i enlighet med de riktlinjer som angetts medger att den mark som staten nu äger
eller kommer att förvärva inom angivet område i Sala, Heby, Sandvikens och
Avesta kommuner avsätts till Färnebofjärdens nationalpark.

Motionen
1997/98:Jo42 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att förena en
farled i Dalälven med Färnebofjärdens nationalpark.

Utskottet

Bakgrund
Sverige ratificerade vid Riokonferensen 1992 konventionen om biologisk
mångfald. Ett av konventionens huvudmål är att bevara den biologiska
mångfalden. Det svenska arbetet för att uppnå detta mål presenterades i den
strategi för biologisk mångfald som återfinns i proposition 1993/94:30. Vid
behandlingen av denna proposition fastslog riksdagen att bevarandet av den
biologiska mångfalden och fungerande livskraftiga system är en av de viktigaste
uppgifterna i det framtida miljöarbetet (bet. 1993/94:JoU9, s. 10). Mer
preciserat kan de viktigaste åtagandena enligt konventionen anses vara krav på
att integrera bevarandet av biologisk mångfald inom alla samhällssektorer, att
identifiera och övervaka mångfald samt att vidta åtgärder för att bevara den
både i dess livsmiljöer och utanför.
I regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) framgår att
skyddet av den biologiska mångfalden tillsammans med bl.a. bevarandet av natur-
och kulturlandskapet utgör viktiga delmål inom ramen för målet att skydda
miljön. Målet att skydda miljön är i sin tur ett av de tre delmål som
tillsammans med målen effektiv användning och hållbar försörjning utgör grunden
för regeringens strategi för en långsiktig ekologisk hållbarhet som
presenterades i den ekonomiska vårpropositionen 1997. Regeringen har för avsikt
att utveckla de olika miljömålen i den miljöpolitiska propositionen som är
aviserad till april 1998. Utöver målfrågorna kommer propositionen, enligt
ovannämnda skrivelse, att innehålla förslag om förstärkta åtgärder för
biologisk mångfald såsom bl.a. fler nationalparker.
Inrättandet av nationalparker utgör tillsammans med de andra former av
områdesskydd som regleras i naturvårdslagen (NVL; 1964:822) ett av de
viktigaste instrumenten för bevarande av såväl den biologiska mångfalden som
ett ursprungligt natur- och kulturlandskap. Enligt 4 § NVL är syftet med
nationalparker att bevara större sammanhängande områden av en viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. En
förutsättning för att nationalpark skall kunna inrättas är att marken tillhör
staten. Bestämmelserna om inrättande av nationalpark överförs fr.o.m. den 1
januari 1999 till 7 kap. miljöbalken. I dag gällande regler förtydligas i
miljöbalken dels genom att det uttryckligen anges att vattenområden kan
avsättas som nationalpark, dels erinras om att regeringens beslut om
nationalpark förutsätter riksdagens medgivande.
Inrättandet av nationalparker är ett långsiktigt arbete som grundar sig på
den nationalparksplan som år 1989 presenterades av Naturvårdsverket. Planen
bygger på ett urval av särskilt skyddsvärda områden som bör bli nationalparker.
Vid planens tillkomst fanns det 20 nationalparker i Sverige samt förslag på
inrättandet av ytterligare 20. Under den tid som förflutit sedan planens
tillkomst har fem av de planerade områdena erhållit status som nationalpark.
Dessa är Djurö (1991), Björnlandet (1991), Tyresta (1993), Haparanda skärgård
(1995) och Trestickla (1996). Enligt uppgifter från Naturvårdsverket är även
planerna på inrättande av nationalparker långt framskridna vad gäller
Fulufjället i Dalarnas län och Söderåsen/Skäralid i Skåne län.

Färnebofjärdens nationalpark
Som ett led i det fortsatta arbetet med att genomföra gällande
nationalparksplan föreslår regeringen att ett område vid nedre Dalälven benämnt
Färnebofjärden avsätts som nationalpark. Området omfattar drygt 10 000 ha och
är beläget i gränsområdet mellan de fyra kommunerna Heby, Sala, Avesta och
Sandviken. Dalarnas, Västmanlands och Gävleborgs län berörs därmed av den
föreslagna nationalparken.
Syftet med nationalparken är att bevara ett unikt älvlandskap med omgivande
värdefulla skogar och våtmarker i väsentligen orört skick. I syftet bör ingå
att bevara områdets vegetation och skyddsvärda djurliv så långt möjligt i sitt
naturliga tillstånd. Vidare bör ingå att bibehålla naturliga
vattenståndsväxlingar och att så långt möjligt skydda vattenmiljön från
föroreningar. Vissa kulturhistoriskt intressanta miljöer bör bibehållas och
allmänhetens möjlighet att uppleva områdets natur underlättas i lämplig grad.
Av propositionen och nationalparksplanens beskrivning av området framgår att
nedre Dalälvsområdet tillhör ett av de mest bevarandevärda naturområdena i
Sverige. Området hyser såväl värden på artnivå som kräver ett långtgående skydd
i syfte att bevara den biologiska mångfalden som ett särpräglat landskap med
unika naturgeografiska kvaliteter. Den aktuella älvsträckan avviker på ett
påtagligt sätt från andra älvsträckor i landet. Den ringa fallhöjden i
kombination med låglänt omgivande terräng ger älven ett lugnt flöde genom ett
mosaikartat skogslandskap. Älvsträckan består till viss del av flera stora
grunda sjöar, varav Färnebofjärden är en. Sjöarna är beströdda av hundratals
mindre öar, kobbar och skär och har en sönderbruten strandlinje. Områdena
närmast älven utsätts för periodiska översvämningar vilket i hög grad bidrar
till områdets höga bevarandestatus. Här skapas naturliga älvängar och
svämskogar med betydande inslag av gammal aspskog samt flera björk- och alkärr.
Landskapets speciella karaktär förstärks även av att nedre Dalälvsområdet
sedan länge betraktats som en biologisk gräns mellan Norrland och övriga
landet. Här möter de norrländska arternas sydligaste utbredningsområden de mer
sydliga arternas nordligaste utposter, vilket skapar en i många avseenden unik
artsammansättning. Färnebofjärden är den del av nedre Dalälvsområdet som är
minst påverkad av vattenregleringar, skogsbruk och bebyggelse. Detta bidrar
till områdets naturliga karaktär och därtill knutna biologiska värden.
Det särpräglade landskapet i området kring Färnebofjärden hyser således en
rik fauna och flora. Många arter har en begränsad utbredning på andra platser i
landet och ett tryggande av deras fortlevnad genom inrättandet av den
föreslagna nationalparken bidrar på ett positivt sätt till att målet med att
bevara den biologiska mångfalden kan uppnås. Utskottet vill i likhet med
regeringen särskilt framhålla områdets betydelse för vissa fågelarter. Dess
heterogent sammansatta lövskogsbiotoper utgör en idealisk miljö för hålbyggande
arter som hackspettar och ugglor. Samtliga sju svenska hackspettsarter är
representerade i området däribland den hotade vitryggiga hackspetten. Slaguggla
och fiskgjuse anges ha sina tätaste populationer i området med mellan 20 och 25
respektive 25 och 30 par vardera. Även många andra vatten- och våtmarksbundna
arter förekommer i området, däribland trana, storlom, ljungpipare och havsörn.
Under vårvintern fungerar de isfria lugnvattnen som viktiga rastplatser för
bl.a. ett stort antal sångsvanar.
Lövskog i olika ålders- och nedbrytningsstadier fungerar även som hemvist för
många arter ur den lägre faunan. Den miljö som vedlevande insekter föredrar
utgör också viktiga livsmiljöer för många sällsynta lavar och svampar.
Bland däggdjuren återfinns i området förutom starka stammar av älg, mård,
rådjur och hare även mer sporadiska inslag av björn och sannolikt även utter.
Av de större rovdjuren som observerats i området bör även lo nämnas.
Området är väl lämpat för extensivt utnyttjande av typen strövande och
naturstudier. Förekomsten av starka stammar av vissa fiskarter gör även området
intressant ur fritidsfiskesynpunkt. Detta gäller kanske särskilt i anslutning
till de forssträckor som återfinns uppströms och nedströms själva
Färnebofjärden.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det föreslagna området väl
fyller de kvalitetskriterier som bör ställas på ett område som skall avsättas
som nationalpark. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om
inrättandet av Färnebofjärdens nationalpark. Utskottet accepterar i och med
detta även vad som i propositionen har anförts om att den mindre andel mark som
ännu inte är i statlig ägo men som föreslås ingå i nationalparken genom ett
regeringsbeslut om smärre gränsjusteringar i ett senare skede kan inkluderas.
Ett liknande förfarande tillämpades i samband med inrättandet av Skuleskogens
nationalpark (bet. 1979/80:JoU15).
I motion Jo42 (c) anförs att regeringen (Kommunikationsdepartementets
skrivelse 1997-03-03) givit Sjöfartsverket i uppdrag att ta fram underlag
rörande en farled i Dalälven mellan Siljan och Östersjön. I en förstudie som
presenterades i december 1997 har Sjöfartsverket tagit hänsyn till att
Färnebofjärden är särskilt känslig och därför föreslagit anläggandet av en
kanal söder om Gysinge vid Mattön. Kanalen skall förläggas så att fors och
selsträckor blir opåverkade. I förstudien framkommer även att fördjupade
miljöstudier av projektet bör vidtas. I motionen föreslås att regeringen ger
Sjöfartsverket i uppdrag att fortsätta utredningen av en farled mellan Siljan
och Östersjön för att belysa möjligheterna att kombinera Färnebofjärdens
nationalpark med den föreslagna farleden.
Kommunikationsministern meddelade i ett brevsvar daterat den 13 oktober 1997
att regeringen för närvarande inte hade några planer på att föreslå en
utbyggnad av Dala kanal, men att man genom Sjöfartsverkets förstudie vill
skaffa sig ett underlagsmaterial i frågan. Förstudien övervägs för närvarande
inom Regeringskansliet, och frågan om ett fortsatt utredande av en farled genom
Dalälven är ännu inte avgjord. Utskottets uppfattning är att regeringens
ställningstagande i frågan bör inväntas. Ett riksdagens tillkännagivande i
enlighet med vad som föreslås i motion Jo42 (c) är därför inte erforderligt.
Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande Färnebofjärdens nationalpark
att riksdagen medger att de i propositionen angivna områdena i Sala, Heby,
Sandvikens och Avesta kommuner avsätts till Färnebofjärdens nationalpark,
2. beträffande farled genom Dalälven
att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo42.

Stockholm den 21 april 1998

På jordbruksutskottets vägnar

Lennart Daléus

I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inge Carlsson (s), Göte Jonsson
(m), Kaj Larsson (s), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson
(s), Carl G Nilsson (m), Ann-Kristine Johansson (s), Maggi Mikaelsson (v), Åsa
Stenberg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart Brunander (c),
Michael Hagberg (s), Peter Weibull Bernström (m) och Lennart Fremling (fp).