Familjerättsliga frågor

Betänkande 1995/96:LU18

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU18

Familjerättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1995/96
LU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex
motioner från den allmänna motionstiden
år 1995 i skilda frågor på
familjerättens område. Motionsyrkandena
rör spörsmål om fastställande av
faderskap vid samboförhållande, makars
betalningsansvar för gemensamma lån,
verkställighet av bodelning,
registrering av partnerskap, ny
lagstiftning för sambor av samma kön och
viss ytterligare utredning.

Utskottet avstyrker bifall till
samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats sex
reservationer, varav två gäller
motiveringar.

Motionerna

1994/95:L401 av Sigrid Bolkéus (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om verkställighet av bodelnings-
och skifteshandlingar.

1994/95:L403 av Birthe Sörestedt och
Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
solidariskt betalningsansvar.

1994/95:L406 av Tanja Linderborg m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen beslutar
att anta en lag om sambor av samma kön
med följande lydelse:

Förslag till

Lag om sambor av samma kön

Härigenom föreskrivs följande

1 § Vad som gäller i fråga om en man och
en kvinna som lever tillsammans som
sambor, skall tillämpas även på två män
eller två kvinnor som lever tillsammans
under motsvarande förhållanden med de
undantag som anges i 2 och 3 §§.

2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 §
föräldrabalken om gemensamt utövande av
vårdnad om underårig är inte tillämplig
på sambor av samma kön.

3 § Bestämmelser vars tillämplighet
uppenbarligen är beroende av att
samborna är av motsatt kön, är inte
tillämpliga.

___________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli
1995.

2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813)
om homosexuella sambor.

1994/95:L408 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillsätta en
utredning om situationen för
homosexuellas barn och homosexuella
föräldrar.

1994/95:L409 av Karin Pilsäter och Ola
Ström (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en man som är
stadigvarande sammanboende med ett barns
mor inte skall behöva erkänna
faderskapet, utan att ett enkelt
anmälningsförfarande bör inrättas.

1994/95:L412 av Ulrica Messing m.fl. (s,
c, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nordisk
partnerskapskonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att ingå
registrerat partnerskap på de svenska
ambassaderna,

3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att ingå
registrerat partnerskap i de kommuner
som normalt förrättar vigslar.

Utskottet

Fastställande av faderskap vid
samboförhållanden

Om modern är gift vid barnets födelse
skall enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken
(FB) mannen anses som barnets far. Denna
s.k. faderskapspresumtion omfattar även
den situationen att modern är änka och
barnet föds inom sådan tid efter mannens
död att det kan vara avlat dessförinnan.
Faderskapspresumtionen kan brytas av
domstol vid vissa i 1 kap. 2 § FB
närmare angivna fall. Är modern ogift
vid barnets födelse eller har en
faderskapspresumtion brutits skall
faderskapet fastställas genom
bekräftelse eller dom. Bekräftelse av
faderskap är en formbunden
rättshandling, som skall ske skriftligen
och bevittnas av två personer. Dessutom
skall bekräftelsen godkännas av
socialnämnden och av modern. Enligt 1
kap. 4 § FB kan en faderskapsbekräftelse
ske även före barnets födelse. Visar det
sig senare att den som lämnat
bekräftelsen inte är far till barnet
skall rätten förklara att bekräftelsen
saknar verkan mot honom.

Enligt 2 kap. 1 § FB är socialnämnd
skyldig att försöka utreda vem som är
far till ett barn när faderskapet inte
följer direkt av presumtionsregeln.
Nämnden skall föra protokoll över vad
som förekommer vid utredningen av
betydelse för faderskapsfrågan (2 kap. 8
§ FB). Protokollsformulär fastställs av
Socialstyrelsen.

När parterna i ett samboförhållande har
sammanbott under hela konceptionstiden
eller haft stadigvarande förbindelse
under denna tid och därefter bor
tillsammans används ett förenklat
utredningsförfarande enligt ett särskilt
protokoll, s.k. S-protokoll. Om parterna
i dessa situationer är övertygade om att
barnet är deras gemensamma är deras
uppgifter som regel tillräckliga för att
utredaren skall kunna anta att mannen är
far till barnet. Detta förutsätter dock
att det inte har framkommit några
omständigheter som kan sätta faderskapet
i fråga. Har utredaren anledning att
känna sig osäker, måste en mera
fullständig utredning göras.

I motion L409 anser Karin Pilsäter och
Ola Ström (båda fp) att nuvarande
bestämmelser och myndighetsrutiner när
det gäller fastställande av faderskap
begränsar mannens möjlighet att ta
ansvar för sina barn. Reglerna upplevs
som krångliga och framför allt som
förnedrande. Motionärerna anser att det
är viktigt att stärka synen på den
ogifte pappans ansvar, skyldigheter och
rättigheter gentemot barnen. Ett enkelt
anmälningsförfarande bör därför införas
så att en man som är stadigvarande
sammanboende med barnets mor inte skall
behöva erkänna faderskapet. I motionen
yrkas tillkännagivande av vad som
sålunda anförts.

Enligt utskottets mening måste
utgångspunkten för reglerna om
fastställande av faderskap, liksom när
det gäller reglerna om vårdnad och
umgänge, vara omtanken om barnets bästa.
Bestämmelserna får därför inte utformas
så att barnets rätt på något sätt
riskerar att bli åsidosatt. Utskottet
har i andra sammanhang bedömt att den
nuvarande ordningen för fastställande av
faderskap erbjuder betryggande garantier
för att det verkligen är den biologiske
fadern och inte någon annan som
fastställs som fader. Av det skälet har
utskottet avstyrkt motionsyrkanden om en
presumtionsregel vid samboförhållanden
(se bet. 1992/93:LU22).

Detta ställningstagande innebär
emellertid inte att utskottet nu avvisar
förslag som går ut på att förenkla
själva förfarandet vid fastställande av
faderskap under förutsättning att
barnets rätt inte sätts i fara. Ungefär
hälften av alla barn som föds i Sverige
har föräldrar som inte är gifta med
varandra. I de flesta fallen bor
emellertid föräldrarna tillsammans.
Tankar på att införa ett förenklat
förfarande för fastställande av
faderskap för denna stora grupp barn har
tidigare väckts av Socialstyrelsen. I
ett remissvar på departementspromemorian
(Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge anförde
Socialstyrelsen bl.a. att man i
kontakter med socialnämnder fått
uppfattningen att det så gott som aldrig
händer att ett förenklat
utredningsförfarande, när parterna bor
tillsammans, övergår till en mer
fullständig utredning på grund av
parternas tveksamhet i faderskapsfrågan.
Socialstyrelsen ansåg därför att tiden
kunde anses mogen för ett förenklat
förfarande hos pastorsämbetet i de fall
parterna bor tillsammans. Möjligheten
att hos pastorsämbetet få faderskapet
fastställt kunde stå öppen för de
föräldrar som varit kyrkobokförda på
samma adress under en viss tid före
barnets födelse. Bestämmelsen föreslogs
utformad så att mannen anses som far
till barnet, om han bott tillsammans med
modern sedan minst 10 månader före
barnets födelse samt bekräftat och
godkänt faderskapet. Parter som är
tveksamma till faderskapet trots att de
bor och har bott tillsammans viss tid
före barnets födelse skulle däremot vara
hänvisade till socialnämnden för en
formell faderskapsutredning. Beträffande
barn som föds av föräldrar som inte är
gifta med varandra och som inte bor
tillsammans föreslogs ingen ändring.

Enligt utskottets mening finns det nu
skäl att överväga förenklade regler för
fastställande av faderskap i
samboförhållanden. Enligt vad utskottet
erfarit avser regeringen att under våren
1996 tillkalla en utredning med uppdrag
att bl.a. fullfölja en av riksdagen
initierad utvärdering av lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem
(bet. 1991/92:LU32). Utskottet anser sig
kunna utgå från att regeringen i samband
med de överväganden som görs i samband
med utformningen av utredningens
direktiv tar upp den i motionen
aktualiserade frågan om förenklade
rutiner för fastställande av faderskap.
Någon särskild åtgärd från riksdagens
sida kan därför enligt utskottets mening
inte anses påkallad. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motion L409.

Solidariskt betalningsansvar

När två eller flera personer gemensamt
upptar ett lån är de enligt 2 §
skuldebrevslagen (1936:81) solidariskt
ansvariga för skulden, såvida inte
förbehåll har gjorts om delad
ansvarighet. Det solidariska ansvaret
innebär att borgenären har rätt att
vända sig mot vilken som helst av
gäldenärerna och utkräva hela
skuldbeloppet. Den gäldenär som tvingas
betala mer än vad som belöper på honom
har sedan rätt att kräva övriga
gäldenärer på vad som belöper på dem,
(regressrätt). Hur stor del som belöper
sig på den ene eller andre beror på vad
som har avtalats gäldenärerna emellan.
Om något sådant avtal inte har träffats,
kan det för skuldens fördelning bli
avgörande hur stor del av lånebeloppet
som var och en av gäldenärerna har
uppburit eller hur stor del de var för
sig äger i t.ex. en fastighet för vars
behov lånet har tagits. Om det däremot
saknas sådana kriterier får fördelningen
ske så att lika delar av skuldsumman
belöper på var och en. Om gäldenärerna
däremot i låneavtalet har förbehållit
sig delad ansvarighet för skuldbeloppet,
kan borgenären inte kräva var och en på
mer än hans andel.

Regler om borgen finns i 10 kap.
handelsbalken. Borgen är ett åtagande av
en person (borgensman) i förhållande
till borgenären att ansvara för att
gäldenären fullgör en honom åliggande
prestation. Den prestation som
garanteras genom borgensförbindelsen
avser oftast en betalningsförpliktelse.
Man skiljer mellan två olika slag av
borgen, enkel borgen och proprieborgen.
En enkel borgen är en förbindelse som
ingåtts utan ansvar såsom för egen
skuld. Enkel borgen förekommer i
praktiken mycket sällan. Proprieborgen,
som är den vanligaste formen, föreligger
när borgensmannen ingått borgen såsom
för egen skuld . I det fallet kan
borgenären, om skulden inte betalas i
rätt tid, vända sig direkt till
borgensmannen och kräva betalning.
Borgenären behöver inte först försöka få
betalt av gäldenären. Om en borgensman
nödgats infria skulden, har han en
regressrätt mot huvudgäldenären, dvs.
rätt att fordra tillbaka beloppet av
denne.

I motion L403 pekar Birthe Sörestedt
och Bengt Silverstrand (båda s) på
problem som hänger samman med
solidariskt betalningsansvar för lån och
med borgensåtaganden. Som exempel nämner
motionärerna två makar som har tagit ett
gemensamt lån för en
bostadsrättslägenhet och sedan skiljer
sig. Vid separationen kommer de överens
om hur betalningsansvaret för lånet
skall regleras mellan dem. Om den ene
därefter inte fullgör sin del av
åtagandet kan banken kräva den andre på
hela beloppet och även utnyttja
kronofogdemyndighet för att realisera
panten och ställa personen utan bostad.
Ett annat exempel som motionärerna tar
upp är att en efterlevande make blir
krävd på hela beloppet för ett gemensamt
lån för en bostadsrätt när dödsboet inte
förslår till betalningen av den avlidnes
del. Om banken kräver exekutiv
försäljning av lägenheten ställs den
efterlevande utan bostad. Motionärerna
anser att det borde vara möjligt att
sära betalningsansvaret så att det vid
en skilsmässa kan beslutas att parets
gemensamma lån skall delas. Vid dödsfall
bör dödsboet ensamt få svara för den
avlidnes del av betalningsansvaret.
Motionärerna framhåller vidare att
regressrätten inte erbjuder en
tillräcklig trygghet och att det därför
finns ett behov av att ge låntagare och
borgensmän ett ytterligare skydd. I
motionen yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad
sålunda anförts.

Utskottet ifrågasätter inte att ett
solidariskt betalningsansvar eller ett
borgensåtagande i enskilda fall kan leda
till sådana olyckliga konsekvenser som
motionärerna beskriver. Att lösa
problemet på det sätt motionärerna
önskar är emellertid inte möjligt.
Lånevillkoren måste nämligen till alla
delar betraktas som en integrerad del av
låneavtalet, och ändringar i avtalet kan
- i enlighet med grundläggande
civilrättsliga principer - inte komma
till stånd utan att avtalets båda parter
är överens om det. En lösning på
problemet måste således - till skillnad
från vad motionärernas förslag synes
innebära - innefatta en överenskommelse
med långivaren. När förhållanden ändrats
så att de inte längre motsvarar de
förutsättningar som var för handen när
låneavtalet tecknades finns givetvis
möjligheter att ta upp förhandlingar med
banken i syfte att omvandla ett lån med
gemensamt betalningsansvar till två
separata lån. Det kan också finnas skäl
att redan i låneavtalet söka reglera vad
som skall gälla exempelvis i händelse av
en framtida separation. En annan
preventiv åtgärd kan vara att teckna en
livförsäkring som täcker
betalningsansvaret vid dödsfall. På
motsvarande sätt bör de problem som kan
uppkomma på grund av borgensåtaganden
kunna lösas.

Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L403.

Verkställighet av vissa bodelnings- och
skifteshandlingar

Regler om bodelning finns i 9-13 kap.
äktenskapsbalken (ÄktB). Bodelning skall
ske bl.a. när ett äktenskap upplöses.
Bodelning behövs dock inte om makarna
endast har enskild egendom och ingen av
dem begär att få överta bostad eller
bohag från den andra maken. Enligt lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem
skall bodelning även ske i vissa fall
när ett samboförhållande upphör.
Bodelningen är en rent privat
angelägenhet som förrättas utan
myndighets medverkan eller kontroll. Kan
makarna inte enas om bodelningen, skall
tingsrätten på ansökan förordna någon
att vara bodelningsförrättare.
Bestämmelser härom finns i 17 kap. ÄktB.
Om makarna inte kan komma överens, skall
bodelningsförrättaren i en av honom
underskriven handling själv besluta om
bodelningen. Den make som är missnöjd
med bodelningsförrättarens beslut får
inom fyra veckor från delgivning klandra
det genom att väcka talan mot den andra
maken vid den tingsrätt som har
förordnat bodelningsförrättaren.
Klandras inte bodelningen inom denna tid
har maken förlorat sin rätt till talan.

När en person avlidit, skall hans
egendom övergå till hans arvingar och
testamentstagare. Bestämmelser därom
finns i ärvdabalken (ÄB). Var den döde
gift skall först en bodelning äga rum.
Därefter skall resterande tillgångar
delas upp mellan arvingarna och de
universella testamentstagarna genom ett
arvsskifte. Även arvsskiftet är ett
privat avtal. För att det skall vara
giltigt krävs dock att det sker i viss
form, nämligen att det upprättas i en
handling, som skrivs under av delägarna.
Kan delägarna inte enas om skiftet,
skall rätten på begäran av någon av dem
förordna någon att vara skiftesman. Vad
som enligt äktenskapsbalken gäller om
bodelning, bodelningsförrättare och make
skall i huvudsak gälla också i fråga om
arvsskifte, skiftesman och delägare i
boet (23 kap. ÄB).

Den som inte på frivillig väg uppfyller
en förpliktelse som har fastställts i
viss ordning kan bli föremål för
exekutiv verkställighet, dvs. ett
tvångsmässigt genomförande med hjälp av
kronofogdemyndighet enligt bestämmelser
i utsökningsbalken (UB). För
verkställighet krävs en exekutionstitel
som innefattar skyldighet att fullgöra
en förpliktelse. Exekutionstitlar utgörs
i allmänhet av avgöranden av domstol
eller annan myndighet. En dom, varigenom
endast fastställs t.ex.
skadeståndsskyldighet, utan åläggande
att fullgöra förpliktelsen, utgör
således ingen exekutionstitel.

I viss utsträckning kan även handlingar
som har tillkommit utan medverkan av
någon myndighet utgöra en
exekutionstitel. Ett beslut av en
bodelningsförrättare eller en skiftesman
utgör emellertid ingen exekutionstitel
och är således inte direkt verkställbart
(3 kap. 1 § UB). Den som önskar
verkställighet av en bodelnings- eller
skifteshandling är hänvisad att utverka
en exekutionstitel. Detta kan ske genom
lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning.
Om förfarandet leder till ett
verkställbart avgörande - ett utslag -
skall kronofogdemyndigheten i princip
verkställa utslaget utan någon ny
ansökan.

I motion L401 kritiserar Sigrid Bolkéus
(s) förhållandet att bodelnings- och
skifteshandlingar inte är
exekutionstitlar trots att besluten av
bodelningsförrättare och skiftesmän står
nära myndighetsutövning. Motionären
framhåller att det innebär en onödig
belastning och onödiga kostnader för
rättsväsendet att den make som har rätt
till ersättning tvingas gå till
tingsrätt eller kronofogdemyndighet för
att få en verkställbar exekutionstitel
när den som vid bodelning ålagts att
utge viss ersättning inte betalar
frivilligt. En handling som upprättats
av en bodelningsförrättare eller
skiftesman bör enligt motionären anses
som en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 §
UB och därmed kunna läggas till grund
för verkställighet. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet har viss förståelse för att
kravet på en exekutionstitel för att få
verkställighet på grundval av en
bodelnings- eller skifteshandling i
vissa fall kan framstå som både
betungande och onödigt tidsödande. I
sammanhanget måste emellertid beaktas
att dessa handlingar i regel inte är
utformade som förpliktelser för någon
att fullgöra en viss prestation.
Handlingarnas syfte är i stället att
lägga fast hur fördelningen av en viss
egendomsmassa skall göras. Regelmässigt
sker detta utan att alla de i boet
ingående enskilda föremålen behöver
individualiseras. Samlingsbegrepp såsom
lös egendom används ofta. Att ge
bodelnings- och skifteshandlingarna
status som exekutionstitlar är därför
inte möjligt utan förhållandevis
omfattande ändringar i annan
lagstiftning än UB. Utskottet är inte
berett att i förevarande sammanhang ta
initiativ till att sådana ändringar
kommer till stånd. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion
L401.

Registrering av partnerskap

Enligt lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap har två personer av samma
kön rätt att registrera sitt
partnerskap. Registrerat partnerskap är
tänkt för homosexuella par. Något krav
på sexuell läggning, samliv eller
gemensamt hushåll ställs dock inte upp.
Lagstiftningen trädde i kraft den 1
januari 1995. Motsvarande lagstiftning
finns sedan 1989 i Danmark och sedan
1993 i Norge. Enligt Statistiska
centralbyråns preliminära statistik
registrerades 330 partnerskap i Sverige
under år 1995, varav 250 mellan män och
80 mellan kvinnor.

Rättsverkningarna av en registrering
motsvarar i huvudsak vad som gäller för
äktenskap. Detta innebär bl.a. att
äktenskapets regler om giftorätt,
bodelning, ömsesidig försörjningsplikt,
inbördes arvsrätt och regler om namn
blir tillämpliga även på partnerskapet.
Detsamma gäller regler om
pensionsvillkor, efterlevandeskydd och
olika bidragsformer. Från huvudregeln
görs undantag för alla regler som ger
upphov till gemensamt föräldraskap eller
gemensam vårdnad om barn. Partner i ett
registrerat partnerskap har alltså inte
möjlighet att adoptera barn, varken
gemensamt eller var för sig. Inte heller
har de tillgång till insemination eller
annan konstlad befruktning. En
registrerad partner kan inte heller
utses att som särskilt förordnad
förmyndare gemensamt med sin partner
utöva vårdnaden om en underårig.

Registreringen sker vid en förrättning
och under former som motsvarar borgerlig
vigsel. Behörig att förrätta
registrering av partnerskap är lagfaren
domare vid tingsrätt eller den som av
länsstyrelsen förordnats att vara regi
streringsförrättare. Utskottet anförde i
lagstiftningsärendet att länsstyrelsen
bör kunna förordna
registreringsförrättare i den omfattning
som det finns behov av. Rätten till
registrering är beroende av parternas
anknytning till Sverige. Minst en av dem
skall vara svensk medborgare med hemvist
här. Motsvarande anknytningsvillkor
finns i den danska och den norska lagen.

I motion L412 av Ulrica Messing m.fl.
(s, c, v) anförs att länsstyrelserna har
utfärdat förordnanden som
registreringsförrättare, men att detta
gäller endast vissa av landets kommuner.
I de kommuner som saknar tingsrätt och
där kommunen inte vill förrätta
partnerskapsregistrering finns ingen
möjlighet för homosexuella att på
hemorten få sitt partnerskap
registrerat. I kommuner som har
tingsrätt men där kommunen inte vill
förrätta partnerskapsregistrering finns
ingen möjlighet att få partnerskapet
registrerat annat än på kontorstid
mellan måndag och fredag då tingsrätten
har öppet. Motionärerna anser att det är
oacceptabelt att en del kommuner har
ställt sig vid sidan om lagen om
registrerat partnerskap. I motionen
efterlyses åtgärder som hindrar
kommunerna från att vägra förrätta
partnerskapsregistrering trots att
kommunen redan förrättar vigslar. Detta
bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna (yrkande 3). I
motionen begärs vidare ett riksdagens
tillkännagivande om att de
ambassadtjänstemän som har behörighet
att förrätta vigslar på ambassaderna
också bör ges rätt att förrätta
partnerskapsregistrering (yrkande 2).
Därutöver anförs att partnerskapslagens
anknytningsvillkor leder till att
personer som är stadigvarande bosatta i
Sverige men inte är svenska medborgare
inte kan ingå partnerskap med andra som
inte heller är svenska medborgare. Något
undantag görs inte för länder som själva
har lagstiftning om registrerat
partnerskap. Motionärerna framhåller att
exempelvis en danska som är bosatt i
Sverige och inte får ingå partnerskap
med en utländsk kvinna inte heller kan
ingå partnerskap i Danmark eftersom hon
inte är bosatt där. Detta är enligt
motionärerna orimligt eftersom båda de
aktuella länderna har lagstiftning om
registrerat partnerskap. Regeringen bör
därför ta initiativ till en nordisk
partnerskapskonvention där dessa frågor
kan lösas. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna (yrkande
1).

Vad först angår registreringsförrättare
kan utskottet konstatera att det i fråga
om borgerliga vigselförrättare enligt
praxis ankommer på varje kommun att
bedöma behovet inom kommunen och att ta
initiativ till att lämpliga personer i
tillräckligt antal erhåller förordnanden
av länsstyrelsen. Tanken är att samma
ordning skall tillämpas när det gäller
registreringsförrättare. Det får således
ankomma på varje enskild kommun att se
till att det finns erforderligt antal
registreringsförrättare. Utskottet, som
är medvetet om att
registreringsförrättare ännu inte har
förordnats i alla kommuner, förutsätter
att behovet även i de återstående
kommunerna kommer att tillgodoses. Några
åtgärder från riksdagens sida bör därför
inte nu komma i fråga. Utskottet
avstyrker således bifall till motion
L412 yrkande 3.

När det sedan gäller frågan om
ambassadtjänstemäns behörighet att
förrätta partnerskapsregistreringar vill
utskottet erinra om lagen (1904:26 s. 1)
om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap. Enligt 1 kap. 5 och 6 §§
har regeringen inom vissa ramar rätt att
utfärda bemyndiganden att förrätta
vigsel utomlands enligt svensk lag och
att förrätta vigsel i Sverige enligt
utländsk lag. Med stöd av denna lag har
regeringen utfärdat bemyndiganden som
innebär att det med vissa diplomatiska
och konsulära tjänster och med vissa
prästerliga befattningar följer rätt att
förrätta vigsel enligt svensk lag
utomlands. I vissa fall är
bemyndigandena begränsade, exempelvis på
det sättet att vigselrätten endast
gäller vigsel av svenska medborgare. De
bemyndiganden som lämnas föregås
regelmässigt av förhandlingar med
respektive länders regeringar.

I ärendet rörande partnerskapslagen
behandlades frågan huruvida regeringens
rätt att utfärda bemyndiganden att
förrätta vigsel utomlands borde omfatta
även registrering av partnerskap.
Utskottet anförde därvid att möjligheten
till registrering utomlands troligen
kommer att aktualiseras endast i fråga
om länder som har en lagstiftning som
motsvarar vad som gäller för registrerat
partnerskap. Även om behovet mot denna
bakgrund kunde antas vara mycket litet
under den närmaste framtiden, kunde dock
enligt utskottet utvecklingen i andra
länder på sikt komma att förändra läget.
Utskottet stannade därför för att
regeringens rätt att utfärda
bemyndiganden att förrätta vigsel
utomlands borde utvidgas till att
omfatta även registrering av partnerskap
(bet. 1993/94:LU28).

I likhet med den praxis som har
utbildats när det gäller bemyndiganden
att viga bör bemyndiganden att förrätta
registrering av partnerskap bygga på ett
konstaterat behov i det land som avses.
Som tidigare redovisats är det för
närvarande endast Danmark och Norge som
har en lagstiftning motsvarande
partnerskapslagen. Eftersom en svensk
medborgare med hemvist i Norge eller
Danmark inte har rätt att bli
registrerad enligt den svenska lagen
finns det inget behov av att överväga
bemyndiganden för registreringar ens i
dessa länder. Utskottet avstyrker med
det anförda bifall till motion L412
yrkande 2.

Vad slutligen gäller motionärernas
kritik mot partnerskapslagens
anknytningsvillkor och yrkandet om en
nordisk partnerskapskonvention vill
utskottet erinra om att frågan om den
närmare utformningen av
anknytningsvillkoret behandlades
utförligt av utskottet i
lagstiftningsärendet. Bakgrunden till
det var att Partnerskapskommittén hade
föreslagit en annorlunda utformning av
anknytningskravet. Enligt kommittén
skulle registrering kunna ske om en av
personerna har hemvist här efter en
bosättning som varat i minst två år.
Utskottet framhöll som sin uppfattning
att en svensk partnerskapslag utan tungt
vägande skäl inte borde avvika på
väsentliga punkter från vad som redan
gällde i Danmark och i Norge. När tre
länder på sätt som skedde gick i spetsen
med lagstiftning om de homosexuellas
rättigheter, var det enligt utskottet
angeläget att eftersträva nordisk
rättslikhet. Detta gällde i särskilt hög
grad sådana regler som direkt har
internationellt privaträttsliga
konsekvenser. Utskottet fann sig av
dessa skäl inte kunna ansluta sig till
den av kommittén föreslagna utformningen
av anknytningsvillkoret.

Utskottet anförde vidare att
anknytningsvillkorets uppgift är att
skilja ut dem som typiskt sett inte har
sin framtid i Sverige, men att villkoret
samtidigt inte bör vara så snävt att det
onödigtvis begränsar möjligheterna att
ingå partnerskap här. Ett homosexuellt
par som vill leva i Sverige, men där den
ene i övrigt ännu inte har någon fastare
anknytning till landet, kan ha goda skäl
att registrera partnerskapet utan att
det drar ut på tiden.
Anknytningsvillkoret bör därför, enligt
vad utskottet framhöll, på det sätt som
gäller i Danmark och i Norge, riktas
endast mot en av personerna (bet.
1993/94:LU28).

Utskottet har i dag ingen annan
uppfattning om anknytningsvillkorets
utformning. Mot bakgrund av det relativt
blygsamma antalet registreringar som
hittills förekommit torde det endast
röra sig om enstaka fall av danska eller
norska medborgare bosatta i Sverige som
önskar registrera ett partnerskap
tillsammans med en utländsk medborgare
här i landet. Att initiera ett
konventionsarbete med avseende på endast
två av de övriga nordiska länderna och i
en fråga av så begränsad praktisk
betydelse bör enligt utskottets mening
inte komma i fråga. För det fall att det
skulle visa sig att det finns ett
allmänt intresse i Sverige, Norge och
Danmark för den förändring som
motionärerna förespråkar, utgår
utskottet från att initiativ till
lagändringar i stället kommer att tas
inom ramen för det nordiska samarbete
som pågår inom familjerätten med
särskild inriktning på just
internationellt privaträttsliga frågor.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L412 yrkande 1.

Sambor av samma kön

Lagen (1987:232) om sambors gemensamma
hem (sambolagen) innebär att när ett
samboförhållande där en ogift kvinna och
en ogift man bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden
upplöses, får samborna en
giftorättsliknande rätt till delning av
sådan egendom i det gemensamma hemmet
som har anskaffats för gemensamt
begagnande. Huvudregeln är att denna
egendom delas lika mellan dem. Lagen
(1987:813) om homosexuella sambor
innebär att sambolagen gjorts tillämplig
också då två personer lever tillsammans
i ett homosexuellt förhållande.

Våren 1992 framhöll utskottet med
anledning av en motion att det var
angeläget att en utvärdering kom till
stånd beträffande sambolagen. Det borde
enligt utskottet ankomma på regeringen
att bestämma i vilket sammanhang och
under vilka former en sådan utvärdering
skulle ske. Utskottet hemställde i sitt
av riksdagen godkända betänkande att
riksdagen skulle ge regeringen till
känna vad utskottet hade anfört (bet.
1991/92:LU32). Som ett första led i den
begärda utvärderingen gav
Justitiedepartementet i uppdrag åt
Statskontoret att ta fram underlag för
att belysa ett antal frågeställningar. I
september 1993 redovisade Statskontoret
uppdraget i rapporten Sambolagen - en
utvärdering (Statskontoret 1993:24).

I november 1993 föreslog
Partnerskapskommittén i sitt betänkande
(SOU 1993:98) Partnerskap att lagen om
homosexuella sambor skulle ersättas av
en ny lag, lag om sambor av samma kön.
Förslaget innebar att homosexuella
sambor skall omfattas av i princip
samtliga regler som gäller för en man
och en kvinna som lever tillsammans
under äktenskapsliknande förhållanden.
Det framlagda förslaget gick ut på att
sambor, oavsett kön, skall omfattas av
samma bestämmelser t.ex. om pension och
efterlevandeskydd.

I motion L406 av Tanja Linderborg m.fl.
(v) begärs att riksdagen skall anta
Partnerskapskommitténs förslag till lag
om sambor av samma kön. Motionärerna
anför att heterosexuella sambor i dag
har möjlighet att avstå från äktenskap
och ändå få del av många av de
rättsverkningar som i dag ges av ett
äktenskap. Homosexuella sambor blir i
praktiken tvungna att ingå partnerskap
för att uppnå vissa av de
rättsverkningar som heterosexuella har
redan på sambostadiet.

Utskottet erinrar om att liknande
motionsyrkanden behandlades i ärendet om
partnerskapslagen. Utskottet hänvisade
därvid till att sambolagen var föremål
för utvärdering och ansåg att
Partnerskapskommitténs förslag till lag
om sambor av samma kön borde övervägas i
samband därmed. Som en följd av det
redovisade ställningstagandet avstyrkte
utskottet de då aktuella motionerna
(bet. 1993/94:LU28).

Utskottet gör även nu bedömningen att
Partnerskapskommitténs förslag till lag
om sambor av samma kön lämpligen bör
övervägas i samband med sambolagen.
Enligt regeringens skrivelse 1995/96:15
Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen
kommer det fortsatta arbetet med
översynen av sambolagen att anförtros en
utredning, som beräknas bli tillsatt
under våren 1996. Med anledning av det
anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L406.

Ytterligare utredning

I motion L408 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) tas upp frågor om homosexuella och
barn. Motionärerna konstaterar att
riksdagen har beslutat att inte tillåta
registrerade partner att adoptera barn
och anför att en kvarstående fråga är
situationen för de barn som har
homosexuella föräldrar. Trots att
adoption av barn inte är tillåtet för
homosexuella finns det många barn som
lever med homosexuella par. I motionen
refereras till en forskningsrapport som
anger att ca 40 000 barn i Sverige har
minst en homosexuell förälder.
Motionärerna begär ett riksdagens
tillkännagivande om behovet av att
utreda situationen för homosexuellas
barn och homosexuella föräldrar.

Som motionsyrkandet får förstås avser
den begärda utredningen frågor om den
rättsliga situationen i relationen
mellan homosexuella par och barn till
endera parten. Motionsyrkanden med denna
inriktning har utskottet tidigare
avstyrkt vid två tillfällen, senast
hösten 1993. Den då aktuella frågan
gällde den rättsliga tryggheten för
inseminationsbarn, födda av ensamstående
och av lesbiska kvinnor. I sitt av
riksdagen godkända betänkande framhöll
utskottet att situationen i
vårdnadsfrågan är densamma när modern i
ett lesbiskt parförhållande avlider som
då en legal vårdnadshavare, som lever
tillsammans med en person av motsatt kön
och som inte är barnets far, dör. Vidare
pekade utskottet på att det i ett sådant
fall inte finns någon regel om att
styvföräldern automatiskt skall komma i
fråga som legal vårdnadshavare. I
stället gäller att om barnet står under
vårdnad av endast en av föräldrarna och
denna dör, skall rätten på ansökan av
den andra föräldern eller på anmälan av
socialnämnden anförtro vårdnaden åt den
andre föräldern eller, om det är
lämpligare, åt en eller två särskilt
förordnade förmyndare. Av detta följer
att om barnets far är okänd vårdnaden
måste anförtros en eller två särskilt
förordnade förmyndare. Om den avlidna
moderns kvinnliga sambo därvid kan komma
i fråga skall avgöras med beaktande av
vad som är bäst för barnet. Under
hänvisning till dessa omständigheter
avstyrkte utskottet vid båda tillfällena
bifall till den begärda utredningen
(bet. 1993/94:LU3).

Utskottet ser inte skäl att frångå sin
tidigare uppfattning. Utskottet
avstyrker således bifall till motion
L408.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fastställande av
faderskap i samboförhållanden

att riksdagen avslår motion
1994/95:L409,

2. beträffande solidariskt
betalningsansvar

att riksdagen avslår motion
1994/95:L403,

3. beträffande verkställighet av
vissa bodelnings- och
skifteshandlingar

att riksdagen avslår motion
1994/95:L401,

4. beträffande kommunala
registreringsförrättare

att riksdagen avslår motion
1994/95:L412 yrkande 3,

res. 1 (m) - motiv.

5. beträffande registrering
utomlands

att riksdagen avslår motion
1994/95:L412 yrkande 2,

res. 2 (fp) -
motiv.

res. 3 (v, mp)

6. beträffande nordisk
partnerskapskonvention

att riksdagen avslår motion
1994/95:L412 yrkande 1,

res. 4 (v, mp)

7. beträffande sambor av samma
kön

att riksdagen avslår motion
1994/95:L406,

res. 5 (v, mp)

8. beträffande ytterligare
utredning

att riksdagen avslår motion
1994/95:L408.

res. 6 (mp)

Stockholm den 5 mars 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik
Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Eva Persson
Sellin (s), Anders Ygeman (s), Marietta
de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin
Heinemann (fp).

Reservationer

1. Kommunala registreringsförrättare
(mom. 4 motiveringen)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S
Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 8 börjar med Vad
först och slutar med yrkande 3 bort
ha följande lydelse:

Vad först angår registreringsförrättare
kan utskottet konstatera att det i fråga
om borgerliga vigselförrättare enligt
praxis ankommer på varje kommun att
bedöma behovet inom kommunen och att ta
initiativ till att lämpliga personer i
tillräckligt antal erhåller förordnanden
av länsstyrelsen. Tanken är att samma
ordning skall tillämpas när det gäller
registreringsförrättare. Det får således
ankomma på varje enskild kommun att se
till att det finns erforderligt antal
registreringsförrättare. Några åtgärder
från riksdagens sida bör därför inte
komma i fråga. Utskottet avstyrker
bifall till motion L412 yrkande 3.

2. Registrering utomlands (mom. 5
motiveringen)

Kerstin Heinemann (fp) anser att den del
av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med I likhet och slutar med
yrkande 2 bort ha följande lydelse:

Utskottet, som anser det vara
självklart att rätten att utfärda
bemyndiganden för registrering av
partnerskap utomlands skall utnyttjas,
förutsätter att regeringen som ett
första steg kommer att verka för att de
som uppfyller kraven för registrering i
Sverige skall kunna få sitt partnerskap
registrerat på de svenska ambassaderna i
Danmark och i Norge. Något initiativ
från riksdagens sida är därför inte
erforderligt. Utskottet avstyrker med
det anförda bifall till motion L412
yrkande 2.

3. Registrering utomlands (mom. 5)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 9 börjar med I likhet och
slutar med yrkande 2 bort ha följande
lydelse:

När det sedan gäller frågan om
registrering av partnerskap på de
svenska ambassaderna kan utskottet
konstatera att lagen om registrerat
partnerskap - i enlighet med den
grundläggande målsättningen att så långt
som möjligt låta äktenskapets regler bli
tillämpliga på registrerat partnerskap -
utgår från att en sådan ordning skall
etableras. Även om behovet ännu inte kan
antas vara stort, bör enligt utskottets
mening frågan behandlas från samma
principiella utgångspunkt som när det
gäller de kommunala
registreringsförrättarna. De som önskar
registrera ett partnerskap utomlands
skall därför i samma omfattning som de
som önskar ingå äktenskap utomlands
kunna vända sig till en svensk ambassad.
Regeringen bör verka för en sådan
ordning. Detta bör riksdagen med bifall
till motion L412 yrkande 2 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5
bort ha följande lydelse:

5. beträffande registrering
utomlands

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:L412 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Nordisk partnerskapskonvention (mom.
6)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 9 börjar med Vad slutligen
och slutar med yrkande 1 bort ha
följande lydelse:

I fråga om utformningen av
partnerskapslagens anknytningsvillkor
vill utskottet erinra om att utskottet i
lagstiftningsärendet anförde att
villkorets uppgift skall vara att skilja
ut dem som typiskt sett inte har sin
framtid i Sverige, men att villkoret
inte bör vara så snävt utformat att det
onödigtvis begränsar möjligheterna att
ingå partnerskap här. Utskottet har nu
ingen annan uppfattning. Bakom
ställningstagandet ligger en strävan att
undvika registrering av dem, om vilka
det kan antas att de kommer att leva i
ett land där registreringen inte kan
antas få någon effekt. Det finns därför
inte skäl att tillämpa ett lika strängt
anknytningsvillkor på danska och norska
medborgare som är bosatta här i landet,
eftersom rättsverkningarna av en
registrering i Sverige kommer att bli
gällande inte bara här utan även i deras
hemländer. Motsvarande är situationen
när det gäller svenskar, bosatta i
Danmark och i Norge. Det finns i
lagstiftningsärendet inget som antyder
att anknytningsvillkoret har utformats
med avsikten att även medborgare i
övriga Norden skall hindras att
registrera partnerskap här. Hade saken
uppmärksammats skulle regeln sannolikt
ha fått en annan utformning. Regeringen
bör därför med de berörda nordiska
länderna ta upp frågan om en nordisk
konvention för att lösa problemet. Att
ännu endast tre av de nordiska länderna
är berörda bör inte hindra att frågan om
en konvention tas upp nu. När andra
nordiska länder genomför motsvarande
lagstiftning på området bör de enkelt
kunna ansluta sig till en sådan
konvention. Vad utskottet sålunda anfört
bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Till följd av det anförda förordar
utskottet bifall till motion L412
yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande nordisk
partnerskapskonvention

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:L412 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

5. Sambor av samma kön (mom. 7)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 10 börjar med Utskottet
erinrar och slutar med motion L 406
bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i
Partnerskapskommitténs ställningstagande
att homosexuell och heterosexuell
samlevnad i princip bör likställas även
på sambostadiet. Den av motionärerna
föreslagna lagstiftningen, vilken
överensstämmer med
Partnerskapskommitténs förslag, bör
därför utan dröjsmål genomföras. Det
finns enligt utskottets mening inga
beaktansvärda skäl att dröja med denna
angelägna lagstiftning tills
utvärderingen av sambolagen har
slutförts. Den nu föreslagna lagen om
sambor av samma kön är utformad så att
den i stort hänvisar till vad som gäller
enligt sambolagen. I de delar sambolagen
kommer att ändras som en följd av
utvärderingen kommer ändringarna därför
att utan någon särskild
lagstiftningsåtgärd automatiskt att bli
gällande även för sambor av samma kön.
Att reglerna på det sättet i vissa delar
kan komma att ändras efter en tid om
lagen antas nu är en olägenhet som väger
lätt jämfört med att regler på viktiga
områden helt saknas för sambor av samma
kön. Riksdagen bör därför anta en lag om
sambor av samma kön i enlighet med
Partnerskapskommitténs förslag. Till
följd av det anförda tillstyrker
utskottet bifall till motion L406.

dels att utskottets hemställan under 7
bort ha följande lydelse:

7. beträffande sambor av samma kön

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:L406 antar följande

Förslag till

Lag om sambor av samma kön

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vad som gäller i fråga om en man och
en kvinna som lever tillsammans som
sambor, skall tillämpas även på två män
eller två kvinnor som lever tillsammans
under motsvarande förhållanden med de
undantag som anges i 2 och 3 §§.

2 § Bestämmelsen i 13 kap. 8 §
föräldrabalken om gemensamt utövande av
vårdnad om underårig är inte tillämplig
på sambor av samma kön.

3 § Bestämmelser vars tillämplighet
uppenbarligen är beroende av att
samborna är av motsatt kön, är inte
tillämpliga.

___________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli
1996.

2. Genom lagen upphävs lagen (1987:813)
om homosexuella sambor.

6. Ytterligare utredning (mom. 8)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 börjar med Som
motionsyrkandet och slutar med motion
L408 bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det, såsom
motionärerna antyder, kan ifrågasättas
om det rättsliga regelverket i
tillräcklig mån tillgodoser intresset
för de barn som lever i homosexuella
parförhållanden. Det är viktigt att
kartlägga hur situationen är för dessa
barn och deras föräldrar. En utredning
bör därför snarast ges i uppdrag att
dels genomföra en sådan kartläggning,
dels - i den mån kartläggningen ger
anledning till det - föreslå de
lagändringar som bör komma i fråga.
Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Med anledning av
det anförda tillstyrker utskottet bifall
till motion L408.

dels att utskottets hemställan under 8
bort ha följande lydelse:

8. beträffande ytterligare utredning

att riksdagen med bifall till motion
1994/95:L408 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motionerna 1
Utskottet 2
Fastställande av faderskap vid
samboförhållanden 2
Solidariskt betalningsansvar 4
Verkställighet av vissa bodelnings-
och skifteshandlingar 5
Registrering av partnerskap 7
Sambor av samma kön 10
Ytterligare utredning 11
Hemställan 12
Reservationer 13
1. Kommunala
registreringsförrättare (m -
motiv.) 13
2. Registrering utomlands (fp -
motiv.) 13
3. Registrering utomlands (v, mp) 13
4. Nordisk partnerskapskonvention
(v, mp) 14
5. Sambor av samma kön (v, mp) 14
6. Ytterligare utredning (mp)15
Gotab, Stockholm 1996