Ersättningsrättsliga frågor

Betänkande 1996/97:LU9

Lagutskottets betänkande 1996/97:LU09

Ersättningsrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1996/97
LU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju
motioner från den allmänna motionstiden
år 1996 om olika skadestånds- och
försäkringsrättsliga spörsmål.
Motionsyrkandena rör det allmännas
skadeståndsansvar, utmätning av
ersättning för frihetsinskränkning,
regressrätt för utgiven sjuklön,
skadeståndsansvar vid atomskador samt
obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare
av fritidsbåtar.
Utskottet avstyrker bifall till
samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre
reservationer.

Motionerna

1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre skadeståndsregler vid
felaktig myndighetsverksamhet.

1996/97:L601 av Ola Karlsson (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på myndigheters
saklighet och opartiskhet,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökad skadeståndsskyldighet.

1996/97:L602 av Bengt Harding Olson (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om skadestånd till
myndighetsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om handläggning med förtur.

1996/97:L603 av Gullan Lindblad m.fl.
(m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om införande av
regressrätt för utgiven sjuklön i fall
där sjuklön utgivits till en
arbetstagare på grund av att en annan
person uppsåtligen skadat arbetstagaren
i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1996/97:L604 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta bort ansvarsgränsen i
atomansvarighetslagen och införa ett
obegränsat strikt ansvar,
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att krav på det egna
kapitalets storlek och/eller på
motsvarande ekonomiska garantier
uttrycks i lag,
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett ömsesidigt nationellt
skadeståndsansvar för kärnkraftsindu-
strin i Sverige,
4. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om bilaterala riskdelningsavtal
för att täcka kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar vid atomolyckor,
5. att riksdagen hos regeringen begär
utredning av en svensk reaktorolyckas
totala kostnader.

1996/97:L605 av Lisbet Calner m.fl. (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatorisk
ansvarsförsäkring för fritidsbåtar.

1996/97:Ju902 av Kia Andreasson och
Annika Nordgren (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utbetalade skadestånd
skall vara utmätningsbara om ny dom har
bevisat den anklagade skyldig, när samma
personer döms att betala skadestånd till
offren.

Utskottet

Det allmännas skadeståndsansvar

Den grundläggande regeln om
skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum
innebär att var och en som uppsåtligen
eller av vårdslöshet vållar person-
eller sakskada är skyldig att ersätta
skadan. SkL innehåller särskilda regler
om arbetsgivares s.k. principalansvar.
Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare
ansvarig för person- eller sakskada som
vållas av hans arbetstagare genom fel
eller försummelse i tjänsten.
Arbetsgivaren svarar också för ren
förmögenhetsskada i de fall då
arbetstagaren vållat skadan genom brott.
Med ren förmögenhetsskada avses sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan
samband med att någon lider person-
eller sakskada.
Arbetsgivares principalansvar enligt 3
kap. 1 § SkL omfattar inte endast
enskilda arbetsgivare utan också de
offentliga. Är det fråga om
myndighetsutövning sträcker sig statens
och kommunernas ansvar längre än andra
arbetsgivares. I enlighet härmed svarar
det allmänna inte bara för person- och
sakskada utan också för ren
förmögenhetsskada när fel eller
försummelse begåtts vid
myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL).
SkL gäller om inte annat är
föreskrivet. Vid sidan av SkL finns
vissa specialregler som ålägger det
allmänna ett längre gående
skadeståndsansvar. Som exempel kan
nämnas lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning. Här förutsätts
inte som enligt SkL:s regler att någon
varit försumlig. Enligt lagen har bl.a.
den som på grund av misstanke om brott
varit berövad friheten som häktad eller
under mer än 24 timmar i sträck varit
anhållen eller underkastad reseförbud,
rätt till ersättning av staten, om t.ex.
frikännande dom meddelas eller
förundersökning avslutas utan att åtal
väcks. Även den som undergått
fängelsestraff som påföljd för brott har
rätt till ersättning av staten om
exempelvis frikännande dom meddelas. Det
krävs i nu nämnda fall inte att beslutet
i sak är oriktigt för att ersättning
skall kunna utgå.
Våren 1989 förordade utskottet med
anledning av ett antal motioner att
frågan om det allmännas ansvar för fel
eller försummelse i samband med
myndighetsutövning blev föremål för en
utredning vid vilken ämnets olika
aspekter förutsättningslöst och
omsorgsfullt borde belysas. Vad
utskottet anförde gav riksdagen med
anledning av de då aktuella motionerna
regeringen till känna (bet.
1988/89:LU31).
Med anledning av riksdagsbeslutet
tillkallade regeringen en kommitté (Ju
1989:03) med uppgift att se över
reglerna om det allmännas
skadeståndsansvar. Utredningen har år
1993 presenterat resultatet av sina
överväganden i betänkandet (SOU 1993:55)
Det allmännas skadeståndsansvar.
Betänkandet har remissbehandlats.
I betänkandet föreslås inte någon
förändring av den grundläggande
bestämmelsen om det allmännas
skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL.
Kravet på fel eller försummelse bör
således alltjämt gälla som en
principiell avgränsning av detta ansvar.
Utredningen har också funnit att
begreppet myndighetsutövning i
fortsättningen bör användas för att
avgränsa de skadefall som omfattas av
det allmännas skadeståndsansvar enligt 3
kap. 2 § SkL. I kommitténs betänkande
föreslås vidare en ny regel i 3 kap. 3 §
SkL om ansvar för felaktig
myndighetsinformation. Regeln syftar
till att förbättra möjligheterna till
ersättning för enskilda som drabbas när
en myndighet vållar skada genom att
lämna felaktig eller missvisande
information. Utredningen lämnar också
förslag bl.a. till en ny lag om
skadestånd på grund av vissa
myndighetsåtgärder, som skall ersätta
lagen om ersättning vid
frihetsinskränkning. Enligt utredningen
finns det skäl att förbättra
möjligheterna till ersättning för
enskilda som utsätts för
frihetsinskränkningar och vissa andra
allvarliga ingrepp. För att inte lagens
ersättningsregler skall leda till
oskäliga resultat föreslår utredningen
vidare en regel som tydligare än i dag
anger när ersättning kan vägras eller
sättas ned. Slutligen föreslås i den nya
lagen om skadestånd på grund av vissa
myndighetsåtgärder en särskild regel om
förkortad preskriptionstid - sex månader
- när det gäller krav på ersättning
enligt lagen.
I flera motioner tas frågan om det
allmännas skadeståndsansvar upp. Bengt
Harding Olson (fp) anser i motion L602
att det är hög tid att modernisera
skadeståndsreglerna vid felaktig
myndighetsverksamhet eftersom det
nuvarande regelsystemet är
otillfredsställande. En reform bör
enligt motionären bygga på det förslag
som Kommittén för översyn av det
allmännas skadeståndsansvar har lämnat.
Ansvaret bör dock utvidgas. Motionären
föreslår också vissa andra ändringar i
utredningens förslag, bl.a. att
möjligheterna till nedsättning av ett
skadeståndsanspråk skall vidgas. Vidare
är motionären kritisk till att ärendet
har dragit ut på tiden. I motionen
begärs tillkännagivanden dels om
skadestånd till myndighetsoffer (yrkande
1), dels om att ärendet bör handläggas
med förtur (yrkande 2).
Även i motion L212 av Bengt Harding
Olson (fp) begärs ett tillkännagivande
om för de skadelidande förbättrade
skadeståndsregler vid felaktig
myndighetsverksamhet (yrkande 7).
I motion L601 av Ola Karlsson (m)
påpekas att kraven på myndigheterna när
det gäller att iaktta saklighet och
opartiskhet bör skärpas. Myndigheternas
skadeståndsansvar bör enligt motionären
gälla även verksamhet som inte har
samband med myndighetsutövning, såsom
spridande av felaktig information.
Motionären begär tillkännagivanden om
vad som sålunda anförts.
Utskottet erinrar om att ett
motionsyrkande i huvudsak motsvarande de
nu aktuella behandlades våren 1996 i
betänkandet 1995/96:L20. Utskottet kunde
då inte finna annat än att de förslag
som Kommittén för översyn av det
allmännas skadeståndsansvar lagt fram
låg i linje med motionsönskemålen.
Enligt utskottets uppfattning borde
resultatet av det fortsatta
beredningsarbetet av betänkandet
avvaktas. Något tillkännagivande eller
annan åtgärd från riksdagens sida kunde
enligt utskottet inte anses påkallat.
Den då aktuella motionen avstyrktes.
Utskottet vidhåller nu sin uppfattning
att regeringens ställningstaganden till
de förslag som framlagts av Kommittén
för översyn av det allmännas
skadeståndsansvar bör avvaktas. Enligt
vad utskottet erfarit kommer regeringen
senare i vår att besluta en
lagrådsremiss i ämnet.
I sammanhanget kan vidare nämnas att
regeringen år 1995 har tillsatt en
kommission för att analysera om
nuvarande former för organisation och
styrning av statlig förvaltning och
verksamhet är ändamålsenliga och lämna
synpunkter på hur det långsiktiga
arbetet med strukturförändringar i
förvaltningen bör bedrivas (dir.
1995:93). Kommissionen har antagit
namnet Förvaltningspolitiska
kommissionen. Som ett led i arbetet har
kommissionen lämnat ut uppdrag att
utarbeta underlag för ställningstaganden
i ett antal delfrågor. I en nyligen
avlämnad rapport, (SOU 1996:173) När
makten gör fel. Den offentliga
tjänstemannens ställning och ansvar,
redovisas överväganden och förslag i
fråga om offentliga tjänstemäns
rättsliga ställning och ansvar.
Kommissionens slutbetänkande kommer att
avlämnas senare i vår.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna L212 yrkande 7,
L601 och L602.

Utmätning av ersättning för
frihetsinskränkning

Regler om undantag från utmätning finns
i 5 kap. utsökningsbalken (UB). Enligt 7
§ får skadestånd, som tillkommer
gäldenären med anledning av personskada,
frihetsberövande, falskt åtal,
ärekränkning eller annat sådant, inte
utmätas så länge skadeståndet innestår
hos den som skall utge det. I 12 § ges
dessutom en frist av innebörd att
utmätning inte får äga rum samma dag som
medlen har utbetalats utan först nästa
dag. Enligt 7 § andra stycket föreligger
skydd mot utmätning i två fall även
efter det att medlen har betalats ut.
Det ena fallet är när medlen hålls
avskilda och medlen skall tillgodose ett
försörjningsbehov som alltjämt kvarstår.
Det andra fallet förutsätter också att
medlen hålls avskilda men uppställer
därjämte bara en tidsgräns. Utmätning
får sålunda, även om försörjningsbehov
saknas, inte ske förrän två år har
förflutit från det att medlen betalades
ut. Skälet till utmätningsskyddet
beträffande skadestånd är den personliga
karaktären hos en fordran på skadestånd.
I fråga om förutsättningen
Sförsörjningsbehov enligt 7 § andra
stycket har framhållits att här är fråga
om skadeståndets syfte. Härav har
ansetts följa, att när ett skadestånd
uppfyller förutsättningen skall
skadeståndet i sin helhet tas undan från
utmätning även om beloppet kan anses
överstiga vad gäldenären skäligen
behöver för sin försörjning.
I motion Ju902 av Kia Andreasson och
Annika Nordgren (båda mp) kritiseras det
förhållandet att skadestånd i vissa fall
inte kan återkrävas och utmätas. Enligt
motionärerna är det stötande att
personer, som tillerkänts skadestånd på
grund av ett felaktigt frihetsberövande,
kan få behålla skadeståndet trots att de
senare ådöms ansvar för brottsligheten.
Motionärerna yrkar ett tillkännagivande
om att utbetald ersättning för
frihetsinskränkning skall vara
utmätningsbar om den misstänkte senare
döms till ansvar för brottet och
dessutom döms att betala skadestånd till
målsäganden (yrkande 3).
Också när det gäller detta
motionsyrkande vill utskottet hänvisa
till de ställningstaganden utskottet
gjorde våren 1996 i betänkandet
1995/96:LU20. Utskottet behandlade då
ett liknande motionsspörsmål som det nu
aktuella och uttalade därvid förståelse
för att det förhållande som berördes i
den då aktuella motionen kunde uppfattas
som stötande i vissa fall. I betänkandet
påpekades att Justitiekanslern i en
framställning till regeringen tagit upp
frågan om införande av en ny regel i
lagen om ersättning vid
frihetsinskränkning. Innebörden av den
föreslagna bestämmelsen var att en
person som erhållit ersättning enligt
lagen och sedan döms för brottet kan bli
skyldig att återbetala vad han redan
utbekommit. Utskottet förutsatte mot
denna bakgrund att regeringen, inom
ramen för den beredning som pågick av
frågor om det allmännas
skadeståndsansvar, även uppmärksammade
den då aktuella problemställningen.
Något särskilt tillkännagivande från
riksdagens sida i enlighet med motionens
önskemål ansåg utskottet inte vara
erforderligt.
Enligt vad utskottet nu erfarit kommer
det av Justitiekanslern aktualiserade
spörsmålet att behandlas inom ramen för
ärendet som rör det allmännas
skadeståndsansvar. Något
tillkännagivande eller annan åtgärd från
riksdagens sida är därför inte
erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till yrkande 3 i motion Ju902.

Regressrätt för utgiven sjuklön

Regler om skadeståndets bestämmande
finns i 5 kap. skadeståndslagen (SkL).
Den som har tillfogats personskada kan
enligt 1 § få ersättning för både
ekonomisk skada och s.k. ideell skada.
Som ekonomisk skada ersätts
sjukvårdskostnader och andra utgifter
till följd av skadan samt
inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i
form av ersättning för sveda och värk
samt lyte eller annat stadigvarande men.
Vid bestämmande av ersättning för
inkomstförlust skall enligt 3 § avräknas
vissa förmåner som den skadelidande med
anledning av förlusten har rätt till.
Sålunda skall avräknas ersättning som
betalas på grund av obligatorisk
försäkring enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring eller på grund av
lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring eller någon annan
likartad förmån. Vidare skall avräknas
pension eller annan periodisk ersättning
eller sjuklön, om förmånen betalas av en
arbetsgivare eller på grund av en
försäkring som är en anställningsförmån.
Lagrummet erhöll sin nuvarande lydelse
efter riksdagens beslut hösten 1995
(prop. 1994/95:229, bet. 1995/96:LU3,
rskr. 7).
Bestämmelserna om avräkning bygger på
principen att skadeståndet skall täcka
den verkliga förlusten. Varken under-
eller överkompensation skall uppstå.
Bestämmelserna bygger vidare på
grundsatsen att avräkningen skall ske
enligt en nettometod. Denna innebär att
skadeståndsbeloppet skall bestämmas så
att det motsvarar endast den del av
förlusten som avräkningsförmånerna inte
täcker. För sådan ersättning som skall
avräknas föreligger över huvud taget
inte skadeståndsskyldighet. Detta medför
att någon regressrätt inte föreligger
beträffande avräkningsförmånerna. Den
som utgett en avräkningsförmån kan
därför inte av skadevållaren återkräva
vad som utgetts.
En annan metod för avräkning är den
s.k. bruttometoden. Skadeståndet bestäms
då till ett belopp som motsvarar hela
skadan. När förmåner som är förenade med
regressrätt betalas ut till den
skadelidande före
skadeståndsersättningen minskar hans
skadeståndsfordring i motsvarande mån.
Om den skadelidande blir ersatt genom
skadestånd har han därför inte rätt att
uppbära en förmån för motsvarande
förlust, om förmånen är förenad med
regressrätt. Det innebär t.ex. att
försäkringsgivarens ansvar för förlusten
vid skadereglering minskar, om
försäkringstagaren väljer att kräva
skadestånd i stället för att begära
försäkringsersättning och den
skadeståndsskyldige betalar ut
skadeståndet.
Som skäl för nettometoden har anförts
att den underlättar skaderegleringar och
att parterna redan från början med
säkerhet kan beräkna skadeståndets
storlek. I förarbetena har vidare
framhållits att en regressrätt
beträffande de förmåner som skall
avräknas oftast har ringa ekonomisk
betydelse för den som betalar ut
förmånen (prop. 1975:12 s. 128).
Dessutom har det varit en strävan att
utforma bestämmelserna så att man ökar
betydelsen av sådana generella förmåner
som utgår oberoende av den tillfälliga
omständigheten om rätt till skadestånd
föreligger. Att skadeståndsrättens
betydelse på personskadeområdet minskas
har ansetts vara en fördel (prop.
1975:12 s. 125).
En av de förmåner som skall avräknas är
således sjuklön enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön. Sjuklönelagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1992, innebär att en
arbetstagare ges rätt att under den
första tiden av varje sjukdomsfall
(sjuklöneperiod) behålla en viss andel
av den lön och andra
anställningsförmåner som han annars
skulle ha gått miste om till följd av
sjukdomen. Den 1 januari 1997 förlängdes
sjuklöneperioden från 14 dagar till 28
dagar (prop. 1995/96:209, bet.
1996/97:SfU4, rskr. 22). Rätten till
sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring gäller inte under
sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är
tvingande till arbetstagarens förmån.
En följd av den nuvarande samordningen
mellan skadeståndet för personskada å
ena sidan och försäkring och andra
förmåner med anledning av skadan å andra
sidan är, som framgått av redovisningen
ovan, att regressrätten är begränsad.
Skadevållaren behöver därför i regel
bara betala en mindre del av skadan.
Denna effekt har varit föremål för
diskussion vid flera tillfällen och tas
nu också upp i motion L603 av Gullan
Lindblad m.fl. (m). I motionen hemställs
att riksdagen hos regeringen begär
förslag om införande av regressrätt för
arbetsgivaren för utgiven sjuklön när
annan person uppsåtligen eller genom
vårdslöshet skadat arbetstagaren. Enligt
motionärerna bör regressrätt föreligga
gentemot skadevållaren och
trafikförsäkringen. I motionen anförs
att den fr.o.m. den 1 januari 1997
förlängda sjuklöneperioden gör införande
av en regressrätt än mer motiverat.
Hösten 1991 behandlade utskottet en
motion som gällde frågan om regressrätt
för utbetald sjuklön. Utskottet
konstaterade att den lagstadgade rätt
till sjuklön för arbetstagare i
allmänhet som skulle införas fr.o.m. år
1992 var en nyhet i svensk lagstiftning.
Ett ställningstagande till den då
aktuella motionen krävde enligt
utskottet - mot bakgrund av innehållet i
5 kap. 3 § SkL i dess dåvarande lydelse
- ett klarläggande av huruvida den
lagstadgade sjuklönen utgjorde en
avräkningsförmån eller inte. Enligt
utskottet borde det ankomma på
regeringen att överväga den principiella
frågan om avräkning för sjuklön och
arbetsgivares regressrätt samt framlägga
förslag till de lagstiftningsåtgärder
som erfordrades. Vad utskottet anförde
gavs regeringen till känna (bet.
1991/92:LU8, rskr. 45).
Regeringen tog därefter upp frågan år
1995 i proposition 1994/95:229 om vissa
avräkningsfrågor vid
personskadeersättning. I propositionen
gjorde regeringen den bedömningen att
lagtexten och de tankegångar som ligger
bakom samordningsreglerna i 5 kap. 3 §
SkL samt vissa systematiska hänsyn ger
stöd för att också sjuklön enligt 1991
års lag skall avräknas från skadeståndet
och regressrätt således inte föreligga.
Enligt regeringens mening borde frågan
bedömas mot bakgrund av hela det
ersättningssystem som skall skydda den
skadelidande vid personskada. Regeringen
pekade därvid på att de väsentligaste
dragen i 1975 års ersättningssystem
alltjämt kvarstår, och enligt regeringen
kunde det inte då komma i fråga att
ändra de grundläggande principerna för
ersättningssystemet. Inte heller borde
det, enligt regeringens mening, komma i
fråga att särbehandla sjuklön. Det
skulle, anförde regeringen, vara ett
främmande inslag i det nuvarande
systemet för samordning mellan
skadestånd och andra förmåner att i
fråga om sjuklön frångå nettometoden när
skadeståndet bestäms. Enligt regeringen
kunde det dock finnas anledning att så
småningom göra en mer allmän översyn av
reglerna om samordning mellan å ena
sidan skadeståndet för personskada och å
andra sidan försäkring och andra
förmåner med anledning av skadan.
Vad som sålunda anfördes i
propositionen föranledde inga erinringar
från utskottets sida. Utskottet var ense
med regeringen i fråga om en översyn av
samordningsreglerna och ansåg att frågan
om regressrätt för utgivna förmåner var
av central betydelse vid en sådan
översyn. En övergripande utredning av
här avsett slag, fortsatte utskottet,
får anses påkallad med hänsyn till att
grundprinciperna på området gällt sedan
mycket lång tid och inte övervägts
närmare mot bakgrund av den utveckling
som skett på bl.a. försäkringsområdet.
Utskottet utgick från att regeringen i
lämpligt sammanhang tog initiativ till
en sådan översyn (bet. 1995/96:LU3).
I sammanhanget bör också upplysas att
en arbetsgrupp inom Försäkringsförbundet
utarbetat ett förslag angående
försäkringsbranschens möjligheter att ta
över vissa av de kostnader för
trafikskador som i dag det allmänna
ansvarar för. Försäkringsförbundet har
presenterat arbetsgruppens överväganden
i en rapport som i januari 1996 ingetts
till Finansdepartementet. Enligt
rapporten är det ett realistiskt
alternativ att trafikförsäkringsbolagen
övertar det ekonomiska ansvaret dels för
inkomstförlust vid personskada under
yrkesaktiv tid, dels för sådan
rehabilitering som syftar till att den
skadelidande i största möjliga
utsträckning skall kunna bidra till sin
försörjning under den yrkesaktiva tiden.
Vid behandlingen våren 1996 av ett
motionsyrkande om ett utvidgat ansvar
för trafikförsäkringen ansåg utskottet
att resultatet av den fortsatta
behandlingen inom Regeringskansliet av
Försäkringsförbundets rapport borde
avvaktas och den då aktuella motionen
avstyrktes (bet. 1995/96:LU20).
Utskottet utgår från att de i motionen
aktualiserade spörsmålen alltjämt är
föremål för uppmärksamhet inom
Regeringskansliet och förutsätter att
den allmänna översyn av
samordningsreglerna som regeringen
förutskickade år 1995 kommer till stånd
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Något initiativ eller annan åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motion
L603 är enligt utskottet för närvarande
inte behövligt. Motionen avstyrks
därför.

Skadeståndsansvar för atomskador

Regler om ansvar för skador som
uppkommer i samband med verksamhet inom
atomanläggningar finns i
atomansvarighetslagen (1968:45). Denna
lag bygger på två internationella
konventioner. Den ena konventionen är
1960 års Pariskonvention om
skadeståndsansvar på atomenergins
område, ändrad genom tilläggsprotokoll
senast år 1982. Konventionen föreskriver
att innehavaren av en atomanläggning är
ansvarig för atomskador oberoende av
vållande, dvs. innehavarens ansvar är
strikt. Den andra konventionen är en i
Bryssel år 1963 avslutad
tilläggskonvention till
Pariskonventionen, ändrad genom
tilläggsprotokoll senast år 1982. Denna
konvention, som brukar kallas
tilläggskonventionen, innehåller regler
om supplerande statsansvar för
atomskador.
Både Pariskonventionen och
Brysselkonventionen har tillkommit inom
ramen för verksamheten inom
Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling (OECD). Sverige är
anslutet till båda konventionerna.
Pariskonventionen har därutöver
tillträtts av Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Grekland, Italien,
Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien,
Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av
dessa är samtliga utom Grekland,
Portugal och Turkiet också anslutna till
tilläggskonventionen.
Enligt artikel 7 i Pariskonventionen
kan anläggningsinnehavarens ansvar
bestämmas till 15 miljoner särskilda
dragningsrätter (SDR); en dragningsrätt
motsvarar ungefär tio svenska kronor.
Beloppet får dock sättas högre eller
lägre än detta riktvärde men får inte i
något fall understiga 5 miljoner SDR.
Enligt artikel 10 måste innehavaren ha
en försäkring eller annan ekonomisk
garanti som täcker det
ansvarighetsbelopp som har bestämts i
enlighet med artikel 7.
Anläggningshavarnas ersättningsansvar
har i Parisstaterna kommit att variera
kraftigt under de år som har gått sedan
Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa
stater har höjt nivåerna med betydande
belopp medan andra stater har kommit att
ligga kvar i närheten av de miniminivåer
som konventionen anger. Mot denna
bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan
NEA (Nuclear Energy Agency) år 1990 en
rekommendation enligt vilken staterna
bör sträva efter att, i sina nationella
lagstiftningar, höja anläggningshavarnas
ersättningsansvar till 150 miljoner SDR.
Genom tilläggskonventionen finns numera
ett extra ersättningssystem enligt
vilket supplerande ersättning av
statsmedel betalas om ansvarsbeloppet
enligt Pariskonventionen inte räcker
till full ersättning åt de skadelidande.
Systemet enligt tilläggskonventionen
verkar i flera steg.
Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det
första steget. Det andra steget betalas
av den stat där anläggningen är belägen
och löper från gränsen för första
steget, dvs. anläggningshavarens ansvar,
upp till 175 miljoner SDR. Till det
tredje steget, som löper i intervallet
mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner
SDR skall de stater som är anslutna till
tilläggskonventionen (s.k.
Brysselstater) gemensamt betala efter en
särskild formel.
Atomansvarighetslagen innehåller i 17
och 28-31 §§ regler som föranletts av de
båda nyssnämnda konventionerna. Sedan
den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:134, bet.
LU25, rskr. 304) gäller att
anläggningshavaren svarar upp till 175
miljoner SDR. Det betyder att de två
första stegen i konventionerna har
reducerats till ett och att det är
anläggningshavaren som står för detta. I
intervallet 175-300 miljoner SDR svarar
svenska staten gemensamt med övriga
Brysselstater.
År 1982 infördes i atomansvarighetslagen
ytterligare ett steg. Enligt denna
bestämmelse, 31 a §, skall svenska
staten, i de fall en anläggningshavare
här i landet är ansvarig, betala
ersättning med sammanlagt 3 miljarder
kronor. I detta belopp är ersättningarna
enligt de tidigare stegen inräknade.
Lagens tillämpningsområde varierar för
de olika stegen. I steget upp till 175
miljoner SDR, dvs. det steg som
innehavare av en atomanläggning i
Sverige svarar för, ersätts atomskador
till följd av atomolyckor i Sverige
oavsett var i världen skadan uppkommit
(3 § andra stycket). Regeringen kan
enligt 3 § tredje stycket bestämma att
ersättning inom det steget inte skall
betalas för skada i en stat som inte är
konventionsstat, om inte ersättning i
den staten skulle ha betalats för en
skada i Sverige
(reciprocitetsprincipen). Denna
möjlighet har inte utnyttjats.
I steget mellan 175 och 300 miljoner
SDR betalas ersättning för skador som
har uppkommit i Sverige eller i andra
Brysselstater, på eller över det fria
havet ombord på fartyg eller luftfartyg
som är registrerade i Sverige eller i
andra Brysselstater, på eller över det
fria havet i annat fall om skadan har
tillfogats en Brysselstat eller en
medborgare i en sådan stat samt för
skador på fartyg eller luftfartyg om de
är registrerade i en sådan stat (29 §).
Om det ansvarsbelopp som gäller enligt
de ovan redovisade stegen inte räcker
till ersättning för uppkommen skada,
skall enligt 33 § gottgörelse beredas av
statsmedel enligt grunder som fastställs
genom särskild lagstiftning.
Bestämmelsen är inte begränsad till det
fall att skadorna har orsakats av en
atomolycka för vilken innehavaren av en
atomanläggning i Sverige är ansvarig
(prop. 1981/82:163 s. 50 - 51 och 65).
Pariskonventionen jämte de olika
tilläggen syftar till en regional
reglering i Västeuropa av
atomansvarighetsfrågorna. Ett mera
världsomfattande syfte har den
atomansvarighetskonvention som antogs
vid en konferens i Wien år 1963 och som
utarbetats inom IAEA (International
Atomic Energy Agency). Wienkonventionen
har hittills tillträtts av 24 stater.
Liksom Pariskonventionen föreskriver
Wienkonventionen ett strikt ansvar för
anläggningshavaren. De båda
konventionerna överensstämmer i många
avseenden, men det finns också
åtskilliga skillnader mellan dem.
Sverige har inte tillträtt
Wienkonventionen av främst den
anledningen att ett tillträde till både
den och Pariskonventionen skulle medföra
rättstekniska problem som inte vägdes
upp av Sveriges intresse att tillträda
Wienkonventionen (se prop. 1968:25 s.
58).
År 1988 tillkom i Wien ett protokoll som
länkar samman Wien- och
Pariskonventionerna. Protokollet har
hittills undertecknats av ett tjugotal
stater, däribland av Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Genom protokollet
utvidgas tillämpningsområdet för de båda
konventionerna på så sätt att ansvaret
enligt den ena konventionen gäller också
till förmån för de skadelidande i stater
som är anslutna till det andra
konventionssystemet. I protokollet har
intagits en lagvalsregel som anger
vilken av konventionerna som skall
tillämpas vid varje särskilt skadefall.
Riksdagen beslutade hösten 1991 att
godkänna det gemensamma protokollet
rörande tillämpningen av
Wienkonventionen och Pariskonventionen
(prop. 1991/92:31, LU12).
I motion L604 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) begärs i fem skilda yrkanden
tillkännagivanden, främst om ett utökat
skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin. Om
kärnkraftsindustrin ålades ett
obegränsat skadeståndsansvar i händelse
av en reaktorolycka skulle enligt
motionärerna kärnkraftsindustrins
samhällsekonomiska kostnader bli bättre
belysta. Motionärerna anser därför att
ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen
bör tas bort (yrkande 1) och att
särskilda krav på företagets eget
kapital eller ekonomiska garantier bör
anges i lag (yrkande 2). Vidare anser
motionärerna att ett solidariskt
skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i Sverige bör
införas (yrkande 3), liksom att
initiativ till bilaterala avtal med
framför allt Tyskland och USA bör tas
för att få till stånd riskspridning
mellan kärnkraftsföretag i flera länder
(yrkande 4). Slutligen yrkas i motionen
att riksdagen hos regeringen begär att
en parlamentariskt sammansatt kommission
ges uppdrag att utreda totalkostnaderna
för en svensk reaktorolycka (yrkande 5).
Våren 1995, i samband med riksdagens
beslut att höja anläggningshavarnas
ansvarsbelopp för atomskador från 1,2
miljarder kronor till ca 1,925 miljarder
kronor (175 miljoner SDR), behandlade
utskottet ett stort antal motioner som
innefattade olika långt gående krav på
en ytterligare höjning av
anläggningshavarnas skadeståndsansvar.
Med anledning av motionerna underströk
utskottet att det självfallet är
angeläget att skadeståndsreglerna på
atomansvarighetsområdet är utformade så
att de som drabbas av en olycka inom
kärnkraftsindustrin får full ersättning
för sina skador. Vidare uttalade
utskottet som sin grundinställning att
ansvaret för atomskador i första hand
bör bäras av kärnkraftsindustrin.
Däremot ifrågasatte utskottet om det var
förenligt med Pariskonventionen att
ålägga anläggningshavarna ett obegränsat
ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden
avstyrkte utskottet då aktuella
motioner, men ansåg det samtidigt
angeläget att regeringen noga följer
utvecklingen på området och, efter hand
som förhållandena medger ett ytterligare
ökat skadeståndsansvar för
anläggningshavarna, återkommer med
förslag till riksdagen i saken. Vidare
utgick utskottet från att regeringen
verkar för att även framtida
kapacitetsökningar på
försäkringsmarknaden främst kommer att
ställas till förfogande för höjningar av
ansvarsförsäkringarna och därmed också
möjliggöra en höjning av det belopp med
vilket anläggningshavaren svarar.
Slutligen framhöll utskottet det
angelägna i att regeringen även verkar
på det internationella planet och tar
till vara de möjligheter som finns till
förbättringar av ansvarssystemet vid
atomskador (bet. 1994/95:LU25).
Utöver vad som utskottet sålunda
uttalade våren 1995 vill utskottet
erinra om att Energikommissionen i
december 1995 avlämnat sitt
slutbetänkande (SOU 1995:139)
Omställning av energisystemet. I
betänkandet har kommissionen granskat de
pågående energipolitiska programmen för
omställning och utveckling av
energisystemet och analyserat behovet av
förändringar och ytterligare åtgärder. I
uppdraget ingick också att bl.a.
analysera förutsättningarna för den
ersättningsskyldighet som åvilar
kärnkraftsföretagen enligt
atomansvarighetslagen och redovisa
förutsättningarna för utveckling av det
internationella regelverket.
Kommissionen föreslog att frågan om ett
utökat ansvar för kärnkraftsföretagen
skulle ses över.
I oktober 1996 beslutade
Justitieministern att ge en utredare i
uppdrag att utreda vissa frågor om ett
utökat skadeståndsansvar enligt
atomansvarighetslagen för atomskador i
följd av en atomolycka. Bl.a. skall
förutsättningarna för ett obegränsat
ansvar för anläggningshavarna utredas. I
en promemoria från Justitiedepartementet
i anledning av beslutet sägs bl.a. att
det övergripande intresset skall vara
att tillgodose de krav som skadelidande
med fog kan ställa, och att andra
intressen, såsom kärnkraftsindustrins,
bör komma i andra hand. Uppdraget skall
enligt beslutet vara slutfört senast den
31 januari 1997 och redovisningen bör
åtföljas av förslag till erforderliga
lagändringar.
Mot bakgrund av vad som sålunda
redovisats och i avvaktan på resultatet
av det pågående utredningsarbetet anser
utskottet att några särskilda åtgärder
från riksdagens sida inte bör komma till
stånd med anledning av motion L604.
Motionen avstyrks.

Ansvarsförsäkring för ägare av
fritidsbåtar

Frågan om en obligatorisk
ansvarsförsäkring för ägare av
fritidsbåtar tas upp i motion L605 av
Lisbet Calner m.fl. (s). Motionärerna
anser att krav på en obligatorisk
ansvarsförsäkring bör införas snarast
möjligt. Enligt motionärerna bör en
sådan försäkring täcka person- och
sakskador som drabbar annan person. I
motionen begärs ett tillkännagivande
härom.
Utskottet vill först peka på att svensk
rätt inte innehåller något krav på
obligatorisk ansvarsförsäkring vid
sjöfart. Spörsmålet har dock behandlats
av riksdagen vid ett flertal tillfällen.
Med anledning av ett riksdagsbeslut
hösten 1995 (se bet. 1994/95:TU12, rskr.
232) fick en särskild utredare
regeringens uppdrag att belysa bl.a.
frågan om en obligatorisk
ansvarsförsäkring för ägare av
fritidsbåtar. Enligt direktiven (dir.
1995:131) skulle utredaren klarlägga om
förhållandena är sådana att en
obligatorisk ansvarsförsäkring behövs
för att garantera att den skadelidande
får en fullgod ersättning. Om utredaren
fann att så är fallet skulle enligt
direktiven nödvändiga åtgärder föreslås.
I december 1996 avlämnade utredaren
betänkandet (SOU 1996:170) Fritidsbåten
och samhället. I betänkandet konstateras
att de flesta större fritidsbåtar - det
gäller ca 250 000 båtar - redan i dag
har en separat försäkring som innehåller
en ansvarsdel. Under de senaste fem åren
har dessutom endast ett mindre antal
personskador och ersättningsbelopp
förekommit där ansvarsförsäkringen varit
aktuell. Vidare påpekas att Sveriges
grannländer inte har några krav på
obligatorisk ansvarsförsäkring. I
betänkandet föreslås mot denna bakgrund
inte något krav på obligatorisk
ansvarsförsäkring för ägare av
fritidsbåtar. Enligt utredarens
uppfattning bör dock Sjöfartsverket
följa frågan i nära samarbete med
försäkringsbolagen och
båtorganisationerna. Betänkandet kommer
inom kort att bli föremål för
remissbehandling.
Enligt utskottets mening bör resultatet
av det fortsatta beredningsarbetet inom
Regeringskansliet med anledning av
betänkandet Fritidsbåten och samhället
avvaktas innan några ställningstaganden
från riksdagens sida kommer till stånd.
Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L605.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande det allmännas
skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:L212 yrkande 7, 1996/97: L601
yrkandena 1 och 2 samt 1996/97:L602
yrkandena 1 och 2,
res. 1 (m, fp, mp)
2. beträffande utmätning av
ersättning för frihetsinskränkning
att riksdagen avslår motion
1996/97:Ju902 yrkande 3,
3. beträffande regressrätt för
utgiven sjuklön
att riksdagen avslår motion
1996/97:L603,
res. 2 (m)
4. beträffande skadeståndsansvar
vid atomskador
att riksdagen avslår motion
1996/97:L604 yrkandena 1-5,
res. 3 (c, mp)
5. beträffande ansvarsförsäkring
för ägare av fritidsbåtar
att riksdagen avslår motion
1996/97:L605.

Stockholm den 21 januari 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne
Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de
Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik
Persson (v).

Reservationer

1. Det allmännas skadeståndsansvar
(mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m),
Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson
(fp), Yvonne Ruwaida (mp) och Marietta
de Pourbaix-Lundin (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 4 börjar med Utskottet
vidhåller och slutar med och L602
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas
uppfattning att nuvarande regelsystem
för det allmännas skadeståndsansvar är
otillfredsställande från de enskildas
synpunkt. Nya regler om myndigheters
ansvar vid fel och försummelse bör
införas snarast. Inte minst gäller detta
tjänstemäns och myndigheters ansvar vid
spridande av felaktig information där
nuvarande regler inte medger tillräcklig
kompensation för de enskilda som
drabbas. Det förslag till skärpning av
ansvaret som Kommittén för översyn av
det allmännas skadeståndsansvar lade
fram för några år sedan är enligt
utskottets mening mot denna bakgrund
välkommet. Resultatet av utredningens
överväganden innebär på det hela taget
att den enskilde får en klart förbättrad
rättsställning. I vissa avseenden är
emellertid förslaget otillräckligt. Det
allmännas skadeståndsansvar bör på dessa
punkter gå längre i vidgande riktning.
Sålunda anser utskottet att en mer
generös inställning till möjligheterna
att få ersättning för kostnader som
uppkommit för den enskilde för att han
skall komma till sin rätt är påkallad.
Utskottet förordar vidare att den
möjlighet till ersättning för kränkning
genom brott som stadgas i 1 kap. 3 § SkL
utvidgas till att omfatta även
ämbetsbrott. Målsättningen i ett
rättssamhälle måste vara att de som
råkat illa ut skall hållas ekonomiskt
skadeslösa när fel har begåtts, vare sig
det gäller fel i samband med
myndighetsutövning eller vid felaktig
myndighetsinformation.
Utskottet konstaterar att Kommittén för
översyn av det allmännas
skadeståndsansvar redan år 1993
presenterade resultatet av sina
överväganden och att utredningens
betänkande alltjämt är föremål för
beredning. En ytterligare fördröjning av
detta ärende är enligt utskottets mening
inte acceptabel utan arbetet med
erforderliga lagförslag bör, i enlighet
med vad utskottet nu anfört, ges högsta
prioritet. Enligt utskottet bör en
proposition föreläggas riksdagen redan
innevarande vår.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med bifall till motionerna
L212 yrkande 7, L601 och L602 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande det allmännas
skadeståndsansvar
att riksdagen med bifall till
motionerna 1996/97:L212 yrkande 7,
1996/97:L601 yrkandena 1 och 2 samt
1996/97:L602 yrkandena 1 och 2 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

2. Regressrätt för utgiven sjuklön
(mom. 3)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S
Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 8 börjar med Utskottet utgår
och slutar med avstyrks därför bort ha
följande lydelse:
Hösten 1995 uttalade utskottet att en
översyn av samordningsreglerna borde
inbegripa frågan om regressrätt för
utgivna förmåner. Frågan har nu enligt
utskottet fått ytterligare och förnyad
aktualitet. Den förlängda
sjuklöneperioden medför nämligen att ett
införande av regressrätt blivit än mer
motiverad eftersom kostnadsrisken för
arbetsgivarna har ökat högst påtagligt.
Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag till sådan ändring
av skadeståndslagen så att regressrätt
för arbetsgivare för utgiven sjuklön
föreligger gentemot skadevållaren samt
gentemot trafikförsäkringen.
Vad utskottet nu anfört om införande av
regressrätt för arbetsgivare bör
riksdagen, med bifall till motion L603,
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande regressrätt för
utgiven sjuklön
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:L603 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

3. Skadeståndsansvar vid atomskador
(mom. 4)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp)
och Birgitta Carlsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 11 börjar med Mot bakgrund
och slutar med Motionen avstyrks bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att
utgångspunkten bör vara att
kärnkraftsindustrin till fullo skall
bära kostnaderna vid en eventuell olycka
och att allmänheten skall hållas
skadeslös. I enlighet med det synsättet
borde anläggningshavarens ansvar vara
obegränsat. Det är således enligt
utskottets mening inte
tillfredsställande att ansvaret, som nu
är fallet, helt upphör vid den
beloppsnivå där statsansvaret tar vid,
dvs. vid gränsen för
försäkringsmarknadens kapacitet. Denna
ordning innebär nämligen i praktiken att
anläggningshavarens totala tillgångar i
vart fall inte direkt berörs om en
olycka skulle inträffa och att det
allmänna får ta det ekonomiska ansvaret
för den del av skadorna som ligger
utanför den försäkringsbara sfären.
Ägaren av en kärnkraftsanläggning bör,
enligt utskottets mening, ansvara även
med de ytterligare tillgångar som han
förfogar över. Ansvaret bör omfatta det
ekonomiska värdet av samtliga
tillgångar. Särskilda krav på företagets
eget kapital eller ekonomiska garantier
bör anges i lag. Utskottet ser med
tillfredsställelse på att frågan om
anläggningshavarnas ansvar nu är föremål
för utredning och förutsätter att
regeringen återkommer till riksdagen med
lagförslag i enlighet med vad utskottet
nu anfört.
Vidare finns enligt utskottets mening
anledning att utreda frågan om ett
solidariskt ansvar för
kärnkraftsindustrin i Sverige och det
finns även skäl att ta initiativ till
bilaterala avtal med andra länder för
att få till stånd riskspridning mellan
kärnkraftsföretagen. Kunskapen om
kostnaderna för en svensk reaktorolycka
är i dag mycket knapphändig. Enligt
utskottet är det därför av stor vikt att
en utredning av totalkostnaderna för en
sådan olycka snarast kommer till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med anledning av motion L604
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande skadeståndsansvar vid
atomskador
att riksdagen med anledning av motion
1996/97:L604 yrkandena 1-5 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.