Effektiviseringar inom den summariska processen

Betänkande 1996/97:JuU2

Justitieutskottets betänkande 1996/97:JUU02

Effektiviseringar inom den summariska processen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan

1996/97
JuU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet
ett regeringsförslag om ändringar i
rättegångsbalken m.m. syftande till att
göra den summariska processen - mål om
betalningsföreläggande och handräckning
hos kronofogdemyndigheterna - mera
kostnadseffektiv. Utskottet tillstyrker
bifall till propositionen.

Propositionen

I proposition 1995/96:211 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att
riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till ändringar i
rättegångsbalken m.m. Lagförslagen, som
granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga.

Utskottet

Bakgrund m.m.

Summarisk process är benämningen på
handläggning av mål enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning (BfL). Den summariska
processen reformerades genom BfL när
handläggningen av de ifrågavarande målen
den 1 januari 1992 flyttades från
tingsrätterna till
kronofogdemyndigheterna.
Processen går ut på att den som har ett
krav mot någon annan skall kunna få
detta fastställt på ett snabbt, enkelt
och billigt sätt. Förfarandet står öppet
för alla typer av krav i sådana mål där
förlikning om saken är tillåten (s.k.
dispositiva mål) och inleds genom en
ansökan till kronofogdemyndigheten.
En ansökan om betalningsföreläggande
skall avse ett krav på pengar medan en
ansökan om handräckning skall avse en
förpliktelse att fullgöra något på annat
sätt än genom betalning. Ett specialfall
av handräckning är särskild handräckning
som syftar till att i vissa fall utan
omgång kunna återställa olovligen rubbad
besittning eller vidta annan rättelse.
Svaranden kan genom ett enkelt
bestridande undvika att förklaras
betalningsskyldig eller skyldig att
fullgöra förpliktelsen. I sådant fall
skall målet normalt - på begäran av
sökanden - överlämnas från
kronofogdemyndigheten till tingsrätten
för fortsatt handläggning.
Leder förfarandet i den summariska
processen till ett verkställbart
avgörande - ett utslag - skall
kronofogdemyndigheten i princip
verkställa utslaget utan någon ny
ansökan.
Till grund för förslagen i
propositionen ligger en utvärdering av
de nya reglerna från 1992 som gjorts av
Riksskatteverket och Domstolsverket (RSV
Rapport 1994:6 resp. DV 578-1994). En
del av de förslag som framkom i samband
med utvärderingen har behandlats i
departementspromemorian (Ds 1995:53)
Effektiviseringar inom den summariska
processen. Promemorian har
remissbehandlats.
I ärendet föreligger en skrift från
Svenska Inkassoföreningen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas bl.a. några
förslag som skall göra den summariska
processen mer kostnadseffektiv.
I mål om betalningsföreläggande, som
inte avser fastställelse till betalning
ur viss egendom, och i mål om vanlig
handräckning skall
ansökningshandlingarna behöva bifogas
föreläggandet till svaranden i målet
endast om handlingarna innehåller
någonting utöver vad som framgår av
föreläggandet.
Delgivning genom kungörelse skall få
ske inte bara i mål om särskild
handräckning utan även i mål som avser
fastställelse till betalning ur viss
egendom.
Sökandens tidsfrist för att begära att
ett mål efter bestridande överlämnas
till tingsrätt förlängs från tre till
fyra veckor.
En kronofogdemyndighet skall få ha
terminalåtkomst till uppgifter i en
annan kronofogdemyndighets register för
betalningsföreläggande och handräckning
såvitt avser delgivningsadress i utslag
beträffande någon som är svarande i ett
mål om betalningsföreläggande eller
handräckning vid den egna myndigheten.
Tillgången till uppgifter om utslag för
verkställighetsändamål ökas också.
Vid ansökan om verkställighet som görs
på ADB-medium skall exekutionstiteln
inte behöva ges in, om denna är ett
utslag i mål om betalningsföreläggande,
oavsett hur gammalt utslaget är.
Tredskodom med stöd av 44 kap. 7 b §
rättegångsbalken skall inte få meddelas
om tredskodom har meddelats tidigare.
De nya bestämmelserna föreslås träda i
kraft den 1 januari 1997.

Överväganden

Delgivning av förelägganden

I 29 § BfL föreskrivs att föreläggandet
skall delges svaranden i enlighet med
rättegångsbalkens regler om delgivning i
tvistemål. I mål om
betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning får delgivning enligt 15 §
delgivningslagen (1970:428) dock inte
ske genom kungörelse. Sådan delgivning
får alltså endast användas i mål om
särskild handräckning.
Enligt 15 § första stycket
delgivningslagen sker delgivning genom
kungörelse, dvs. normalt genom
annonsering i tidning, om den sökte
saknar känt hemvist och det inte kan
klarläggas var han uppehåller sig.
Enligt andra stycket får delgivning
under vissa omständigheter ske genom
kungörelse även om den sökte har känt
hemvist inom riket. Det får ske om man
inte träffar på vare sig den sökte själv
eller någon som handlingen kan lämnas
till enligt reglerna för s.k.
surrogatdelgivning, om det inte kan
klarläggas var den sökte uppehåller sig
och om det dessutom kan antas att han
har avvikit eller på annat sätt håller
sig undan. I ett sådant fall får
handlingen i stället spikas , dvs.
lämnas i bostaden eller fästas på
dörren. I praktiken förekommer knappast
tidningsannonsering i fall där den sökte
har känt hemvist, utan då använder man i
stället spikning.
Frågan huruvida spikning och kungörelse
enligt 15 § delgivningslagen borde
tillåtas i den summariska processen
diskuterades i förslaget till BfL (prop.
1989/90:85, JuU31, rskr. 311). Det
betonades i propositionen (s. 60 f)
bl.a. att det var viktigt med rimliga
garantier för att delgivningen verkligen
gav svaranden möjlighet att ta del av
föreläggandet i målet, inte minst med
tanke på att ett kommande utslag i målet
skulle vinna laga kraft efter fyra
veckor, dvs. tidsfristen för
återvinning, utan någon ytterligare
delgivning. Slutsatsen blev att spikning
borde tillåtas men inte delgivning genom
kungörelse. Som skäl angavs att chansen
att svaranden genom kungörelsen
verkligen får del av handlingarnas
innehåll generellt får anses som ringa.
Dock kunde delgivning genom kungörelse
tillåtas i mål om särskild handräckning,
eftersom ett utslag i ett sådant mål
inte får rättskraft över det
bakomliggande rättsförhållandet.
Svenska Inkassoföreningen har i den
ovan angivna skriften sammanfattningsvis
hemställt att kungörelsedelgivning skall
få tillämpas utan begränsningar i den
summariska processen.
I promemorian föreslogs att delgivning
av föreläggandet till svaranden skulle
ske enligt samma regler som gäller för
stämning i tvistemål. Förslaget innebar
att även delgivning genom kungörelse
skulle få ske i alla slags mål i den
summariska processen.
Regeringen redovisar i propositionen
(s. 15 f) sina resonemang vid
avvägningen mellan de
effektivitetsvinster som en ordning med
användande av kungörelsedelgivning mera
allmänt skulle kunna ge och de risker
för rättssäkerheten som detta innebär
samt de kostnader en sådan ordning
skulle medföra.
I rättssäkerhetsfrågan pekar regeringen
främst dels på de risker i
rättssäkerhetshänseende som uppkommer på
grund av att kraven på angivande av
grunden för anspråket i den summariska
processen är lägre än de motsvarande
krav som ställs på en stämningsansökan,
dels att ett utslag som meddelats i den
summariska processen till skillnad från
en tredskodom vinner rättskraft utan
ytterligare delgivning.
I propositionen anför regeringen vidare
att delgivning genom kungörelse av
förelägganden i den summariska processen
skulle medföra betydande extrakostnader
för kronofogdemyndigheterna. Samtidigt
konstateras att det är ett mycket
begränsat antal mål i den summariska
processen som förs vidare till tingsrätt
om delgivning inte kunnat ske.
Förklaringen härtill är att en
exekutionstitel på betalning sällan kan
verkställas mot den som saknar hemvist.
Regeringen finner att möjligheten till
kungörelsedelgivning i alla slags mål
inom den summariska processen med all
säkerhet skulle leda till att
kungörelseförfarandet skulle användas i
betydligt fler fall än som sker i dag
och därmed leda till att
kronofogdemyndigheterna måste tillföras
ytterligare resurser. Samtidigt
konstaterar regeringen att den utökade
användningen av kungörelsedelgivning i
huvudsak endast skulle leda till utslag
som inte går att verkställa och att det
mot denna bakgrund är oacceptabelt att
belasta den summariska processen med
dessa kostnader. Den besparing som
ligger i att ett begränsat antal mål
inte skulle behöva drivas till tingsrätt
för kungörelsedelgivning motiverar
enligt regeringen heller inte de
relativt betydande extra kostnader för
det allmänna som ett system med
kungörelsedelgivning inom hela den
summariska processen skulle medföra. En
ordning som innebär att man i första
hand låter sökanden själv få betala för
kungörelseförfarandet framstår enligt
regeringen heller inte som någon god
lösning med hänsyn till att det skulle
leda till olika regler i detta avseende
för den summariska processen å ena sidan
och rättegången vid allmän domstol å den
andra. Detta skulle enligt regeringen
t.o.m. kunna motverka önskemålet om att
parter i så stor utsträckning som
möjligt skall använda sig av den
summariska processen.
Regeringen avvisar alltså förslaget i
promemorian om en generell möjlighet
till kungörelsedelgivning. I stället
föreslås en utvidgning av möjligheterna
till kungörelsedelgivning i den
summariska processen när fråga är om en
begäran om fastställelse till betalning
ur viss egendom (panträtt) som
framställts i ett mål om
betalningsföreläggande. Regeringen anför
att det i dessa fall är fråga om mål där
utslaget i de flesta fall har betydelse
från verkställighetssynpunkt även om
svaranden inte går att nå genom ordinär
delgivning och att kraven i dessa mål
typiskt sett är välgrundade eftersom en
förutsättning för handläggning i den
summariska processen är att panträtten
upplåtits skriftligen.

Utskottets överväganden

Vad som främst tilldrar sig intresse är
frågan om den utvidgning av
möjligheterna till kungörelsedelgivning
som regeringen föreslår.
Det är naturligtvis ett
rättssäkerhetsintresse att det finns
rimliga garantier för att delgivningen
ger svaranden möjlighet att ta del av
ett föreläggande. Detta intresse blir än
större när, som i förevarande fall, ett
utslag i målet vinner laga kraft utan
någon ytterligare delgivningsåtgärd när
tidsfristen för återvinning löpt ut. Det
bör dock noteras att det aldrig helt
säkert kan garanteras att en handling
som delges med stöd av 15 §
delgivningslagen (bl.a.
kungörelsedelgivning) verkligen når den
sökte. Utskottet finner i det
sammanhanget också värt att nämna att en
ansökan om stämning i tvistemål liksom
en tredskodom i vissa fall kan delges
enligt reglerna i denna paragraf.
Det är också ett rättssäkerhetsintresse
att sökanden på ett snabbt och enkelt
sätt kan få ett verkställbart utslag i
sin hand när det är motiverat.
Härtill kommer också andra överväganden
av ekonomisk och administrativ karaktär.
Det bör t.ex. inte komma i fråga att
belasta den summariska processen med nya
betydande delgivningskostnader utan
motsvarande effektivitetsvinster.
Här som i andra fall måste det alltså
göras en avvägning mellan olika
intressen och andra faktorer av
betydelse. En sådan avvägning kan som
framgått ovan - utskottet tänker här på
tredskodomsfallet - falla olika ut också
i tämligen likartade fall. I det nu
aktuella ärendet kan utskottet utan
svårighet godta den försiktiga
utvidgning av möjligheten till
kungörelsedelgivning som regeringen
föreslår i propositionen, och utskottet
kan inte heller se att det nu finns
tillräckligt starka skäl att gå längre
än så.
I övrigt har utskottet ingenting att
anföra med anledning av propositionen,
och utskottet tillstyrker bifall till
den.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande den summariska
processen
att riksdagen att antar de i
propositionen framlagda förslagen
till
a) lag om ändring i rättegångsbalken,
b) lag om ändring i utsökningsbalken,
c) lag om ändring i lagen (1990:746)
om betalningsföreläggande och
handräckning,
d) lag om ändring i lagen (1991:876)
om register för
betalningsföreläggande och
handräckning.

Stockholm den 15 oktober 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),
Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar
(c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson
(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Pär
Nuder (s), Kia Andreasson (mp), Jeppe
Johnsson (m) och Åke Sundqvist (m).