Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s regelverk m.m.

Betänkande 1992/93:LU16

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU16

Den svenska försäkringsavtalsrättens anpassning till EG:s regelverk m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1992/93:222
jämte en med anledning av propositionen väckt motion. I
propositionen föreslås nya lagregler på försäkringsavtalsrättens
område som en följd av EES-avtalet. Förslaget går ut på att
vissa lagvalsregler i EG-direktiven om livförsäkring och
skadeförsäkring införlivas i svensk rätt genom en särskild lag
för vissa försäkringsavtal som har anknytning till stater inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare föreslås att en
EG-regel om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om
livförsäkring skall föras in i svensk rätt genom en ny paragraf
i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Tidsfristen för
uppsägningen skall enligt förslaget uppgå till två veckor. I den
med anledning av propositionen väckta motionen yrkas att
uppsägningstiden i stället skall vara 30 dagar.

Vidare behandlas i betänkandet två under den allmänna
motionstiden väckta motioner, varav den ena gäller diabetikers
rätt att teckna personförsäkring och den andra reglerna om
dödförklaring.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker
bifall till den motion som väckts med anledning av
propositionen. Vidare avstyrker utskottet motionen om
diabetikers rätt att teckna försäkring med hänvisning till
pågående beredningsarbete. När det däremot gäller frågan om
dödförklaring förordar utskottet med anledning av motionen ett
tillkännagivande om en översyn av reglerna härom.

Till betänkandet har fogats en meningsyttring (v) i fråga om
rätt att säga upp avtal om livförsäkring och i fråga om
diabetikers personförsäkringar.

Propositionen

I proposition 1992/93:222 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,

2. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:222

1992/93:L23 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att propositionens förslag till lag om
ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 97 a § första
stycket första meningen, skall ha följande lydelse:
Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom
trettio dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet
kommit till stånd.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L408 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av lagändring avseende dödförklaring.

1992/93:L604 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om diabetikers rätt att teckna
personförsäkring på samma villkor som andra grupper i samhället.

Utskottet

Ändringar i svensk försäkringsavtalsrätt med anledning av
EES-avtalet

Inledning

Genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet. 1992/93:EU1, rskr. 18) har
Sverige förbundit sig att införa regler om etableringsfrihet och
om rätt att tillhandahålla tjänster -- bl.a. finansiella
tjänster omfattande försäkringsverksamhet -- motsvarande vad
som enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen (Romfördraget) gäller för medlemsländerna i EG.
Bland de EG-regler som aktualiserar lagstiftning på
försäkringsområdet märks de regler för försäkringsverksamhet som
återfinns i första och andra skadeförsäkringsdirektiven
(73/239/EEG, 88/357/EEG) samt första och andra
livförsäkringsdirektiven (79/267/EEG, 90/619/EEG). Direktiven
avser huvudsakligen frågor om försäkringsrörelse. Inom
Finansdepartementet pågår nu arbete med att upprätta
erforderliga förslag till ändringar i gällande
försäkringsrörelselagstiftning och en helt ny lag om utländska
EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En lagrådsremiss
beslutades den 25 mars 1993, och enligt uppgift kommer en
proposition att överlämnas senare i år.

Från det pågående arbetet inom Finansdepartementet har
undantagits två frågor som hör till Justitiedepartementets
ansvarsområde och som behandlas i föreliggande proposition. Den
ena frågan gäller vilket lands lag som skall tillämpas på avtal
om livförsäkring eller skadeförsäkring som behandlas i det andra
skadeförsäkringsdirektivet och i det andra
livförsäkringsdirektivet. Den andra frågan, som behandlas i det
andra livförsäkringsdirektivet, gäller försäkringstagarens rätt
att säga upp ett avtal om individuell livförsäkring inom viss
tid efter det att han har fått kännedom om att avtalet har
kommit till stånd.

Propositionen grundar sig på en inom Justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds 1992:28) EG-anpassning av svensk
försäkringsavtalsrätt. Promemorian har remissbehandlats.

Avtal om privat försäkring regleras i Sverige i dag i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Såvitt gäller
skadeförsäkring för konsumenter har reglerna i den lagen år 1981
ersatts av konsumentförsäkringslagen (1980:38, KFL). Varken FAL
eller KFL innehåller några internationellt privaträttsliga
bestämmelser om till vilket lands rättsordning ett
internationellt försäkringsavtal skall hänföras (avtalsstatut).
I stället blir allmänna rättsprinciper tillämpliga. I brist på
avtalsregler gäller då grundsatsen att lagen där
försäkringsbolaget har sitt säte blir tillämplig som
avtalsstatut. Om avtalet ingåtts via ett fast driftställe
tillämpas i stället lagen på driftsställets ort. Genom avtalet
kan emellertid bestämmas att ett annat lands lag skall vara
avtalsstatut. Den omständigheten att den utländska
rättsordningen inte är förenlig med svensk tvingande
lagstiftning anses i princip inte hindra att en hänvisning till
den utländska lagen slår igenom.

Någon bestämmelse om rätt för en försäkringstagare att säga
upp ett avtal om livförsäkring finns inte enligt svensk rätt.

Direktiven

I EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv finns regler för
bestämmande av vilket lands lag som är tillämplig på
försäkringsavtal som avser risker belägna i medlemsstaterna. Den
grundläggande regeln innebär att om risken är belägen i den
medlemsstat där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort
eller centrala förvaltning, lagen i den staten skall tillämpas
(artikel 7.1). Försäkringsbolagets säte har alltså, till
skillnad från vad som gäller i Sverige i dag, inte någon
betydelse i frågan om lagvalet. Parternas möjligheter att avtala
om tillämplig lag är enligt direktivet begränsade så att
parterna kan välja mellan lagarna i de medlemsstater som avtalet
har anknytning till. Valmöjligheterna är beroende av vissa
omständigheter såsom försäkringstagarens vanliga vistelseort och
riskens belägenhet. Av betydelse är också om den försäkrade
risken är hänförlig till näringsverksamhet eller inte (artikel
7.1 a--f). Det finns ingenting som hindrar medlemsstaterna att
tillämpa internationellt tvingande regler, som finns i resp.
lands rättsordning (artikel 7.2 första stycket). I direktivet
finns vidare vissa specialregler för obligatorisk försäkring
(artikel 8).

Direktivets regler är begränsade till själva lagvalet.
Därutöver skall medlemsstaterna tillämpa sina allmänna
internationellt privaträttsliga regler för avtalsförhållanden på
de försäkringsavtal som omfattas av direktivet (artikel 7.3).

Direktivet ger således möjlighet att tillämpa den lag som
gäller i försäkringstagarens hemland beträffande försäkringar
där detta skydd ansetts särskilt angeläget. Ett övergripande
syfte med bestämmelserna är att försäkringstagaren inte skall
bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom.
Endast i fråga om vissa s.k. stora risker, närmast olika former
av transportförsäkringar, har parterna enligt det andra
skadeförsäkringsdirektivet full frihet vid lagvalet. I det
tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG), som beslutades år
1992 och ännu inte omfattas av EES-avtalet, har dock
avtalsfriheten vid lagvalet utvidgats till att gälla alla stora
risker. Det är i dessa fall fråga om försäkringstagare med viss
ställning eller som har en verksamhet med viss omfattning. För
sådana försäkringstagare har ansetts att något skyddsbehov
motsvarande vad som gäller vid andra risker -- s.k. massrisker
-- inte behövs.

De övergripande syften som ligger bakom reglerna i det andra
skadeförsäkringsdirektivet torde också gälla i fråga om det
andra livförsäkringsdirektivet. Av direktivet framgår att avtal
om livförsäkring skall vara underkastat lagen i den medlemsstat
där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller, om
försäkringstagaren är en juridisk person, lagen i den
medlemsstat där han har det driftställe som avtalet gäller för.
Om den utpekade lagen tillåter det, får parterna välja något
annat lands lag. I de fall försäkringstagaren är en fysisk
person och har sin vistelseort i en annan medlemsstat än där han
är medborgare, får parterna avtala att lagen i sist nämnda stat
skall tillämpas (artikel 4).

Det andra livförsäkringsdirektivet innebär också skyldighet
för medlemsländerna att föreskriva om en rätt för
försäkringstagaren att säga upp avtal om livförsäkring. Enligt
EG-reglerna skall tidsfristen för uppsägningen uppgå till minst
14 dagar och högst 30 dagar (artikel 15).

Reglerna om lagval

I syfte att uppfylla EES-avtalet föreslås i propositionen att
lagvalsreglerna i det andra skadeförsäkringsdirektivet och det
andra livförsäkringsdirektivet skall införlivas i svensk rätt.
Införlivandet föreslås ske genom en särskild internationell
privaträttslig lag -- lag om tillämplig lag för vissa
försäkringsavtal. Av lagens rubrik framgår således att det är
fråga om en internationellt privaträttslig lag samt att den är
tillämplig endast på vissa försäkringsavtal. Tillämpningsområdet
föreslås i enlighet med livförsäkringsdirektivet bli sådana
avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera
stater inom EES-området, om försäkringstagaren är en fysisk
person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om
försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som
avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. Lagen skall också i
enlighet med skadeförsäkringsdirektivet tillämpas på sådana
avtal om skadeförsäkring som har anknytning till två eller flera
EES-stater, om den försäkrade risken är belägen i en EES-stat.

Ett särskilt spörsmål i sammanhanget gäller parternas
möjlighet att välja tillämplig lag. Reglerna i direktiven är
utformade som minimiregler på så sätt att den nationella lag som
utpekas enligt de grundläggande bestämmelserna kan tillåta
parterna större frihet när det gäller lagvalet. Parterna har
alltså möjlighet att avtala om att ett annat lands lag skall
tillämpas på avtalet i stället för den lag som pekas ut genom
direktivets grundläggande avtalsregler. Fråga uppkommer då om de
svenska lagvalsreglerna för försäkringsavtal skall erbjuda
parterna större avtalsfrihet än vad som framgår av dessa
grundläggande regler i direktiven.

I denna fråga gör föredragande statsrådet bedömningen att
endast om försäkringsavtalet avser s.k. stora risker -- dvs.
fall där försäkringstagaren åtminstone typiskt sett själv kan
tillvarata sina intressen gentemot försäkringsgivaren --
parterna skall ha full frihet att avtala om tillämplig lag.
Härigenom anpassas redan nu den svenska lagstiftningen till det
tredje skadeförsäkringsdirektivet. I övrigt skall enligt
förslaget de svenska lagvalsreglerna bygga på EG-reglernas
miniminivå i fråga om parternas möjligheter att avtala om
tillämplig lag. Några förslag om möjlighet för parterna att
avtala om att något annat lands lag skall tillämpas i stället
för svensk lag, om svensk lag pekas ut som tillämplig enligt
direktivens grundläggande regler, läggs därför inte fram.

Enligt lagförslaget blir huvudregeln för avtal om
livförsäkring att lagen i den EES-stat där försäkringstagaren,
om han är en fysisk person, har sin vanliga vistelseort skall
tillämpas på försäkringsavtalet. Är försäkringstagaren en
juridisk person, tillämpas i stället lagen i den EES-stat där
det driftställe som avtalet gäller för är beläget.

För avtal om skadeförsäkring blir huvudregeln att lagen i den
EES-stat där risken är belägen skall tillämpas på avtalet, om
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller sin
centrala förvaltning i den staten.

När det gäller tillämplig lag vid obligatorisk skadeförsäkring
föreslås att lagen i den EES-stat som har påbjudit
försäkringsplikten skall tillämpas. Lagvalsreglerna för denna
typ av försäkringar anpassas således till de speciella
förhållandena vid obligatorisk försäkring. I propositionen finns
också förslag till regler som innebär att EG-direktivens
lagvalsregler inte skall hindra tillämpningen av vissa tvingande
regler i domstolslandets lag vid sidan av avtalsstatutet.

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den dag
regeringen bestämmer och att tillämpas endast på avtal som har
ingåtts efter lagens ikraftträdande.

Utskottet har inga erinringar mot propositionen i nu behandlad
del. Såvitt utskottet kan finna svarar lagförslaget i allt
väsentligt väl mot önskemålet om en nära anslutning till
EG-direktiven på ifrågavarande område.

Rätt att säga upp avtal om livförsäkring

EG-regeln om rätt för försäkringstagaren att säga upp avtal om
livförsäkring föreslås i propositionen bli införd i svensk rätt
genom en ny paragraf i FAL. Bestämmelsen, som förutsätts bli
tvingande, innebär en rätt för försäkringstagaren att säga upp
en individuell livförsäkring inom två veckor efter det att han
fått kännedom om att försäkringsavtalet har kommit till stånd.
Den särskilda uppsägningsrätten skall inte gälla försäkringar
med en avtalad giltighetstid om högst sex månader. Om
försäkringstagaren säger upp avtalet, skall han befrias från
alla framtida förpliktelser som annars skulle följa av avtalet.
Bestämmelsen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer
och tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter
ikraftträdandet.

Som redovisats inledningsvis innebär det andra
livförsäkringsdirektivet att tidsfristen för uppsägningstiden
skall uppgå till minst 14 dagar och högst 30 dagar. Fristen
skall räknas från den dag då försäkringstagaren informerades om
att ett försäkringsavtal har kommit till stånd.

I motion L23 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att
ångertiden bör vara 30 dagar i stället för de 14 dagar som
föreslås i propositionen. Motionärerna menar att man bör utgå
från försäkringstagarens och konsumentens intressen och att
komplexiteten i försäkringsavtal kräver den längsta betänketiden
som direktivet tillåter.

Som skäl för den föreslagna tvåveckorsfristen anför
föredragande statsrådet att ett avtal om individuell
livförsäkring regelmässigt föregås av flera kontakter mellan
försäkringsbolaget och försäkringstagaren. Vanligtvis får därvid
försäkringstagaren information om försäkringen och avkrävs även
vissa uppgifter om sina personliga förhållanden. Med hänsyn
härtill anser föredragande statsrådet att det får anses räcka
med 14 dagar för att försäkringstagaren skall kunna ta ställning
till om han skall fullfölja det ingångna avtalet. Vid
bedömningen av hur lång frist som erfordras får man också enligt
hennes mening beakta att försäkringstagaren även senare har
möjlighet att upphöra med försäkringen. Enligt 98§ FAL är
försäkringstagaren, om premiebetalningen skall ske periodvis,
inte skyldig att hålla försäkringen vid makt genom betalning av
premie för en senare period. Vidare påpekas att det är av värde
för försäkringsbolaget att utan alltför lång tidsutdräkt få
klart för sig om avtalet blir bestående.

Enligt utskottets mening hade det varit av värde om regeringen
i propositionen redovisat vilken tidsfrist för uppsägningsrätten
som andra EES-länder, åtminstone de nordiska, valt eller ämnar
välja. Utskottet godtar emellertid de skäl som anförts i
propositionen för den föreslagna tvåveckorsfristen. I
sammanhanget vill utskottet också erinra om att det inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer att bli anledning för riksdagen
att göra en fördjupad prövning av frågor som gäller
konsumentskydd i samband med personförsäkringar. I sitt
betänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag har
Försäkringsrättskommittén föreslagit en regel av innebörd att
försäkringstagaren skall ha rätt att när som helst säga upp
försäkringen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna
innehåller också förslag om rätt till återköp och rätt till s.k.
fribrev. Betänkandet har remissbehandlats, och inom
Justitiedepartementet har bildats en särskild arbetsgrupp för
att bereda ärendet vidare. Beredningsarbetet är enligt uppgift
snart avslutat och kommer att redovisas i en
departementspromemoria.

I övrigt kan utskottet inte finna annat än att propositionen
också i denna del väl svarar mot det lagstiftningsbehov som
föreligger med anledning av ifrågavarande EG-direktiv. Med det
anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag också i denna
del och avstyrker bifall till motion L23.

Övriga frågor

Diabetikers personförsäkringar

En fråga som berör bl.a. bestämmelserna i FAL tas upp i motion
L604 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c). I motionen
anförs att diabetiker bör ha rätt att teckna personförsäkring på
samma villkor som andra grupper i samhället. Trots den
medicinska utvecklingen som gjort det möjligt att med ett givet
medicinskt förhållningssätt och uppmärksam kosthållning leva ett
normalt liv har inte särbehandlingen av diabetiker förändrats i
svensk lagstiftning. Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller
olycksfallsförsäkring kräver försäkringsbolagen högre premier på
grund av en bedömd ökad risk. Några bärande motiv att inte
likabehandla diabetikerna, utifrån dagens moderna syn på dessa
frågor, finns inte enligt motionärernas mening.
Försäkringsbolagen bör kunna förmås att inte kräva förhöjd
premie. I annat fall borde samhället träda emellan och svara för
den förhöjda andelen av premien. I motionen yrkas
tillkännagivande av det sålunda anförda.

Med anledning av vad som anförts i motionen vill utskottet
erinra om att gällande bestämmelser i FAL inte innebär någon
skyldighet för försäkringsbolag att i enskilda fall meddela
försäkring. I praktiken innebär den nuvarande regleringen i FAL
att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar
och andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma
bestämma försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i
betydande omfattning gemensamma riktlinjer vid den individuella
prövningen av om och i vilken utsträckning försäkring skall
tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller detta bl.a.
bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens
hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren. I sammanhanget
bör vidare påpekas att försäkringsvillkoren i betydande
utsträckning också påverkas av reglerna i
försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a.
offentligrättsliga bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall
bedrivas och om Finansinspektionens tillsyn över
försäkringsbolagen. Denna reglering avser att säkerställa att
försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt ingångna
försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver
verksamheten under iakttagande av principen om skälighet, dvs.
att försäkringar erbjuds till kostnader som är skäliga med
hänsyn till den risk de skall täcka. Dessa principer innebär att
premierna inom varje försäkringskollektiv måste vara
tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att
kapitalförvaltningen måste ordnas så att försäkringstagarnas
sparade medel inte äventyras samt att någon övervältring av
kostnaderna inte får ske mellan olika försäkringskollektiv eller
riskgrupper.

Som redovisats ovan har FAL varit föremål för översyn av
Försäkringsrättskommittén. Förutom det ovan nämnda betänkandet
(SOU 1986:56) Personförsäkringslag överlämnade kommittén år 1989
betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag. I det förstnämnda
betänkandet läggs fram förslag till nya bestämmelser om liv-,
sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s regler
om sådana försäkringar. En nyhet i förslaget är att en
försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den
försäkring som försäkringstekniken medger med hänsyn till hans
hälsotillstånd m.m. Avsikten med den nya regeln är dock inte att
påverka den bedömning försäkringsbolagen i dag gör på grundval
av sökandens hälsotillstånd.

Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring
har tidigare prövats av riksdagen flera gånger. Utskottet har
därvid (se senast bet. 1991/92:LU27) utgått från att spörsmålet
ingående kommer att övervägas i samband med beredningen av
Försäkringsrättskommitténs betänkanden. Någon riksdagens åtgärd
i saken har därför inte ansetts påkallad.

Utskottet konstaterar att frågan alltjämt är föremål för
överväganden inom Justitiedepartementet. I avvaktan på
resultatet av det arbete som för närvarande pågår anser
utskottet att motion L604 inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet avstyrker således bifall till motionen.

Dödförklaring

Om en person har varit försvunnen en längre tid utan att höra
av sig har anhörig eller annan vars rätt kan bero av
dödförklaring möjlighet att hos domstol ansöka om att den
bortovarande skall förklaras död. Reglerna härom finns i 25 kap.
ärvdabalken (ÄB). För att en ansökan om dödförklaring skall få
göras krävs att tio år har förflutit sedan den bortovarande
veterligen senast var vid liv. Om den bortovarande skulle vara
över 75 år räcker det dock med fem år. Kortare tid gäller också
om den bortovarande då han veterligen senast befann sig i livet
kan antas ha befunnit sig i livsfara. I sådant fall skall tre år
ha förflutit innan ansökan om dödförklaring får göras. Om det är
utrett att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i
livsfara räcker det med ett år.

När de angivna villkoren för dödförklaring är uppfyllda skall
domstolen utfärda en kungörelse med kallelse på den bortovarande
att inom viss tid, dock inte kortare än ett år, anmäla sig hos
rätten. När denna tidsfrist gått till ända skall domstolen
förklara den bortovarande död på viss i ÄB närmare angiven dag.

Dödförklaringens verkan utgörs av en legal presumtion att den
bortovarande avlidit den dag som anges i rättens beslut. Med
presumtionen följer att den dödförklarades egendom får
tillträdas av hans arvingar på samma sätt som om man verkligen
visste att han var död. Vidare medför presumtionen att
efterlevande make får gifta om sig, att förmynderskap för den
dödförklarade upphör, att försäkring på hans liv utfaller och
att pension efter honom börjar utgå.

I fråga om utbetalning av försäkring saknas särskilda regler
för de fall då det är ovisst om en person är död eller inte.
Enligt FAL är försäkringsbolaget skyldigt att betala ut
ersättning först sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då
dödsfall konstaterats eller dödförklaring meddelats. Någon rätt
eller skyldighet för bolaget att göra förskottsutbetalningar
följer inte av lagen utan det ankommer på bolaget självt att
avgöra frågan.

I fråga om uppburen familjepension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring är läget annorlunda. Rätt till familjepension
(barnpension, omställningspension och särskild
efterlevandepension) kan nämligen föreligga för en försäkrads
efterlevande utan att den försäkrade avlidit eller blivit
dödförklarad. Förutsättningen härför är att den försäkrade
försvunnit och det kan antas att han avlidit. Vidare krävs att
den efterlevande på heder och samvete förklarar att han eller
hon saknar varje underrättelse om den bortovarande. Om den
försvunne sedermera konstateras vara vid liv upphör rätten till
pension. Någon skyldighet att återbära redan uppburen pension
föreligger dock inte (16 kap. 10§).

Nuvarande regler om dödförklaring kritiseras i motion L408 av
Lennart Fridén (m). Enligt motionärens mening innebär
tidsutdräkten för förfarandet i en del fall stora problem för
den efterlevande familjen. I fall där den försvunne varit ende
eller huvudsaklig försörjare kan man hamna i situationer som
innebär att bostaden måste säljas. Vidare kan det i en del fall
finnas tillgångar av inte obetydlig omfattning, men som inte är
åtkomliga utan stora svårigheter om de är den bortovarandes
enskilda egendom. Genom en ändring av de nuvarande reglerna
skulle, enligt motionärens mening, möjligheter skapas att befria
de drabbade familjerna från den ovan beskrivna situationen. Ett
ytterligare skäl att justera reglerna om dödförklaring är enligt
motionären att försäkringsbolag är skyldigt att utbetala
ersättning först sedan försäkringsfallet inträffat, dvs. då
dödförklaring meddelats eller ett dödsfall konstaterats.
Motionären pekar också på att man i Norge sedan länge har en
lagstiftning som ger bättre möjligheter att skydda den enskilde.

I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget
att reglerna om dödförklaring har en utformning som underlättar
situationen för de anhöriga till en försvunnen. Därtill kommer
att dödförklaringen som sådan för de anhöriga i vissa fall kan
ha ett värde som en officiell bekräftelse på deras övertygelse
om att den bortovarande verkligen är död. I linje med vad
utskottet uttalade då den gällande ettårsfristen infördes (se
bet. LU 1980/81:11) vill utskottet emellertid understryka att
det, med hänsyn till att dödförklaringen för med sig alla de
rättsverkningar som inträder när någon har avlidit, är viktigt
att garantier skapas för att den försvunne verkligen avlidit. De
anhörigas behov av att kunna möta de praktiska och ekonomiska
svårigheter som uppstår då en person försvinner måste därför
vägas mot intresset av att oriktiga dödförklaringar inte kommer
till stånd.

Utskottet konstaterar att nuvarande bestämmelser om
dödförklaring i huvudsak varit oförändrade sedan år 1934. Den
ändring som genomfördes år 1981 innebar endast en uppmjukning av
tidigare stränga krav på bevisning om livsfara vid försvinnandet
samt en sänkning av tidfristen från tre till ett år i sådana
fall där livsfara till fullo kunnat styrkas. Huvudregeln om tio
års bortovaro för dödförklaring bibehölls. Enligt utskottets
mening kan tiden nu anses vara mogen för att i lämpligt
sammanhang närmare överväga om gällande tidsfrister och
bestämmelserna i övrigt om dödförklaring fortfarande kan anses
utgöra en lämplig avvägning mellan de motstridiga intressen som
enligt det ovan anförda gör sig gällande. Till en början kan
därvid, enligt utskottets mening, diskuteras om den maximala
tidsfristen fortfarande behöver vara så lång som tio år. Före år
1934 gällde en tjugoårsgräns. Som skäl för införandet av
tioårsgränsen åberopades bl.a. de bättre kommunikationerna och
underrättelseväsendets utveckling (se NJA II 1933 s. 609).
Utskottet vill för sin del väcka frågan om inte delvis samma
skäl nu kan åberopas till stöd för en ytterligare förkortning av
den tioåriga tidsgränsen. Också i fall då det är helt klarlagt
att den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara,
t.ex. ombord på ett fartyg som förlist under svåra
väderleksförhållanden långt ute till havs, kan ifrågasättas om
det behöver gå ett år innan ansökan om dödförklaring får göras.
I ett sådant fall synes också kungörelsetiden om minst ett år
onödigt lång. I Norge innebär enligt uppgift motsvarande
bestämmelser att om någon har försvunnit under sådana
omständigheter att det inte finns något rimligt tvivel om att
han är död en domstol utan vidare kan meddela beslut om att den
bortovarande skall anses som avliden. Det förhållandet att
försäkringsbolagen numera i viss utsträckning betalar ut
ersättning efter försvunna, ännu inte dödförklarade personer,
mot att mottagaren förbinder sig att återbetala ersättningen om
den försvunne sedermera skulle befinnas vara vid liv innebär
inte att det saknas skäl att se över reglerna om dödförklaring.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L408 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffandelagvalsregler på försäkringsavtalsrättens
område
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om tillämplig
lag för vissa försäkringsavtal,

2. beträffande rätt att säga upp avtal om livförsäkring
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:L23 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal,
men. (v)
3. beträffande diabetikers personförsäkringar
att riksdagen avslår motion 1992/93:L604,
men. (v)
4. beträffande reglerna om dödförklaring
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:L408 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 25 maj 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Richard Ulfvengren (nyd),
Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Per
Erik Granström (s) och Lars Stjernkvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

1. Rätt att säga upp avtal om livförsäkring (mom.2)

Ett livförsäkringsavtal innebär ofta långsiktiga åtaganden,
och avtalen kan vara komplicerade att sätta sig in i. Sådana
synpunkter har också framförts under remissbehandlingen av bl.a.
Konsumentverket utan att vinna gehör. De skäl som anförts i
propositionen för att inte välja den från konsumentsynpunkt
bättre ordningen med en uppsägningsfrist på 30 dagar i stället
för 14 dagar bör inte godtas av riksdagen. Från
försäkringsbolagens utgångspunkter torde det knappast ha någon
betydelse om de får vänta ytterligare 14 dagar för att få klart
för sig om ett livförsäkringsavtal blir bestående. Den
omständigheten att riksdagen inom sinom tid kommer att få ta
ställning till andra förslag som gäller konsumentskydd i samband
med personförsäkringar innebär inte att det redan nu finns skäl
att införa en 30-dagarsregel för uppsägning.

Mot bakgrund av det anförda borde utskottet -- i
överensstämmelse med vad som föreslås i motion L23 -- ha
förordat att ångertiden skall vara 30 dagar.

2. Diabetikers personförsäkring (mom.3)

Som konstateras i motion L604 har frågan om diabetikers rätt
att teckna personförsäkring på samma villkor som andra grupper i
samhället tidigare prövats flera gånger av riksdagen med
anledning av motioner. Utskottet har därvid hänvisat till
Försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1986:56)
Personförsäkringslag, och riksdagen har avslagit motionerna.
Betänkandet överlämnades år 1986, och remissbehandlingen är
sedan länge avslutad. Med hänsyn till frågans stora betydelse
för många diabetiker anser jag att regeringen snarast bör lägga
fram ett erforderligt lagförslag utan att avvakta det fortsatta
beredningsarbetet på försäkringsrättens område.

Det sålunda anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2 och 3 borde ha hemställt:

2. beträffande rätt att säga upp avtal om livförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L23 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal med den ändringen att ordet "fjorton" i den
nya paragrafen, 97 a§ första stycket, ersätts med "trettio",

3. beträffande diabetikers personförsäkringar
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L604 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.

Propositionens lagförslag

Bilaga