Brottsoffers ansvar för rättegångskostnader

Betänkande 1999/2000:LU14

Lagutskottets betänkande 1999/2000:LU14

Brottsoffers ansvar för rättegångskostnader

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1999/2000

LU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1999/2000:47 om brottsoffers ansvar för
rättegångskostnader jämte tre motioner som väckts
under den allmänna motionstiden 1999.

I propositionen föreslås en begränsning av
brottsoffers skyldighet att ersätta en
skadeståndsskyldigs rättegångskostnader. Förslaget
innebär att ett brottsoffer som har tillerkänts
ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 §
skadeståndslagen, s.k. kränkningsersättning, som
regel inte skall behöva betala den
skadeståndsskyldiges rättegångskostnader även om
brottsoffret har förlorat processen. Begränsningen,
som tas in i en ny paragraf i 6 kap.
skadeståndslagen, föreslås också gälla när ett
brottsoffer har tillerkänts skadestånd på grund av
brott för sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men eller olägenheter i övrigt, om det
finns särskilda skäl för en begränsning.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1
maj 2000.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1999/2000:47 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).

Lagförslaget har intagits som bilaga till
betänkandet.

Motionerna

1999/2000:Ju725 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)
vari yrkas

6. att riksdagen begär att regeringen utreder vad i
motionen anförts om brottsoffer och
rättegångskostnader.

1999/2000:Ju730 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen
ändras så att brottsoffret inte riskerar att behöva
betala rättegångskostnader och advokatkostnader för
gärningsmannen.

1999/2000:Ju806 av Lars Björkman och Anita Sidén (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
ändra rättegångsbalken.

Utskottet

Allmän bakgrund

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns
i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta
lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller
av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada
är skyldig att ersätta skadan. Regler om
skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.
skadeståndslagen. Enligt 5 kap. 1 § omfattar
skadeståndet till den som har tillfogats en
personskada ersättning för dels ekonomisk skada,
såsom sjukvårdskostnader och inkomstförlust, dels
ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till
följd av skadan. En särskild form av ideell skada
ersätts enligt 1 kap. 3 § vid kränkning av den
personliga integriteten genom brott mot den
personliga friheten, annat ofredande som innefattar
brott, brytande av post- eller telehemlighet,
intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga
diskriminering eller ärekränkning eller dylik
brottslig gärning. Gemensamt för brotten som grundar
rätt till ersättning för lidande är att de innebär
en kränkning av den skadelidandes personliga
integritet, och syftet med regeln är att gottgöra
den integritetskränkning som följer med de brott som
avses med regeln. För att ersättningsgillt lidande
skall anses föreligga skall kränkningen ha varit
någorlunda allvarlig.

Regler om rättegångskostnader och fördelningen av
sådana kostnader finns i rättegångsbalken. I mål om
skadestånd på grund av brott gäller, oavsett om
handläggningen sker enligt tvistemåls- eller
brottmålsreglerna, bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken. Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 §
skall den som vinner bifall till sin talan få sina
kostnader för rättegången ersatta av motparten. Den
nuvarande utformningen av regelsystemet för
rättegångskostnader innebär sålunda att en person
som har utsatts för brott i vissa fall kan komma att
bli skyldig att betala ersättning för
rättegångskostnader till den som är
skadeståndsskyldig på grund av brottet. När det är
fråga om handläggning enligt reglerna för brottmål
gäller enligt 31 kap. 11 § tredje stycket emellertid
den viktiga begränsningen att det ansvar för
rättegångskostnad som målsäganden kan åläggas är
begränsat till den särskilda kostnad som orsakats av
det enskilda anspråket.

Ifrågavarande spörsmål om skyldighet för brottsoffer
att ersätta gärningsmannens rättegångskostnader har
mot bakgrund av ett par aktuella rättsfall
uppmärksammats under senare tid. I
Brottsofferutredningens betänkande (SOU 1998:40)
Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras?
framhålls att frågan om rättegångskostnadernas
fördelning i tvistemål om skadestånd borde studeras,
vilket dock inte kunde ske inom ramen för
utredningens uppdrag.

Mot den nu angivna bakgrunden utarbetades inom
Justitiedepartementet under år 1998 en promemoria
med förslag till en ny bestämmelse i
skadeståndslagen som innebär vissa inskränkningar i
brottsoffers ansvar för rättegångskostnader.
Promemorian har efter remissbehandling lagts till
grund för förslagen i den nu aktuella propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya bestämmelser i 6 kap. 5
§ skadeståndslagen om begränsning av brottsoffers
skyldighet att ersätta en skadeståndsskyldigs
rättegångskostnader. Förslaget innebär att ett
brottsoffer som har tillerkänts ersättning för
lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen
(kränkningsersättning) inte skall behöva betala den
skadeståndsskyldiges rättegångskostnader även om
brottsoffret har förlorat processen. Undantag
föreslås gälla om det finns särskilda skäl mot en
begränsning av kostnadsansvaret. Vissa fall där det
finns särskilda skäl för en begränsning och där
ersättning för sveda och värk, lyte eller annat
stadigvarande men eller olägenheter i övrigt har
dömts ut för skador som har orsakats av brott
föreslås också omfattas av bestämmelserna.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj
2000.

Motionerna

I tre motioner som har väckts under den allmänna
motionstiden 1999 förespråkas lagändringar för att
begränsa brottsoffers skyldighet såvitt avser
skadeståndsskyldigas anspråk på rättegångskostnader.

Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begär i motion Ju730
ett tillkännagivande om att lagstiftningen bör
ändras så att brottsoffret inte riskerar att behöva
betala gärningsmannens rättegångskostnader (yrkande
2).

Även Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) förespråkar i
motion Ju725 en ändring av reglerna om brottsoffers
ansvar för rättegångskostnader, och enligt
motionärerna bör riksdagen begära att regeringen
utreder frågan (yrkande 6).

Lars Björkman och Anita Sidén (båda m) kritiserar i
motion Ju806 att brottsoffer kan tvingas betala
gärningsmannens rättegångskostnader och begär ett
tillkännagivande om behovet av ändrade lagregler på
området.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är för sin del ense med regeringen om
vikten av att rättsordningen upprätthåller ett
rimligt mått av skydd för och stöd till dem som
drabbas av brott. När en person som har utsatts för
brott blir skyldig att betala ersättning för
rättegångskostnader till gärningsmannen kan
betalningsskyldigheten många gånger, som regeringen
påpekar, uppfattas som en ytterligare kränkning
utöver själva brottet.

Mot denna bakgrund delar utskottet regeringens och
motionärernas uppfattning om att det är berättigat
att i vissa fall inskränka brottsoffers ansvar för
rättegångskostnader. Utskottet vill därför ansluta
sig till de i propositionen framlagda förslagen,
vilka synes väl avvägda och som dessutom får anses
tillgodose de motionsvis framställda önskemålen.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen
samt avstyrker motionerna Ju725 yrkande 6, Ju730
yrkande 2 och Ju806.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande brottsoffers ansvar för
rättegångskostnader

att riksdagen med avslag på motionerna 1999/2000:Ju725
yrkande 6, 1999/2000:Ju730 yrkande 2 och
1999/2000:Ju806 antar regeringens förslag till
lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).

Stockholm den 7 mars 2000

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s), Henrik S Järrel
(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),
Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana
Maria Narti (fp) och Christina Pettersson (s).

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)