Bekämpning av smittsamma djursjukdomar

Betänkande 1998/99:MJU9

Miljö- och jordbruksutskottets 1998/99:MJU09

Bekämpning av smittsamma djursjukdomar

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1998/99

MJU9

Bekämpning av smittsamma
djursjukdomar

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens förslag till ny
epizootilag och en särskild zoonoslag med
bestämmelser om förebyggande åtgärder, kontroll och
bekämpning av smittsamma djursjukdomar. De båda
lagarna föreslås kompletterade med vissa
bestämmelser i lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m. I ärendet behandlas även 3 följdmotioner
med totalt 12 yrkanden.

Regeringens förslag tillstyrks och samtliga
motioner avstyrks.

Till ärendet har fogats en reservation.

Propositionen

Regeringen (Jordbruksdepartementet) föreslår i
proposition 1998/99:88 att riksdagen antar
regeringens förslag till

1. epizootilag,

2. zoonoslag,

3. lag om ändring i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur, m.m.

Propositionens huvudsakliga
innehåll

I propositionen föreslås en ny epizootilag och en
särskild zoonoslag med bestämmelser om förebyggande
åtgärder, kontroll och bekämpning av smittsamma
djursjukdomar. De båda lagarna föreslås
kompletterade med vissa bestämmelser i lagen
(1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

En ny epizootilag föreslås ersätta den nu gällande
epizootilagen (1980:369). Den nya lagen skall gälla
sådana allvarliga djursjukdomar som kan spridas
genom smitta bland djur eller från djur till
människa. Lagen innehåller bestämmelser om
förebyggande åtgärder, bekämpning, tillsyn och
ersättning. Lagen skall omfatta allvarliga
djursjukdomar som normalt inte finns i Sverige. Vid
ett sjukdomsutbrott skall samhällets åtgärder syfta
till att utrota sjukdomen i landet. De epizootiska
sjukdomarna skall anges i
verkställighetsföreskrifter av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

En ny zoonoslag föreslås som innehåller
bestämmelser om sådana sjukdomar eller smittämnen
hos djur som kan spridas naturligt genom smitta från
djur till människa men som inte är av den karaktären
att de faller under epizootilagen. Lagen, som
ersätter den nuvarande lagen (1983:738) om
bekämpande av salmonella hos djur, innehåller
bestämmelser om kontroll, förebyggande åtgärder,
bekämpning och tillsyn. Lagen skall omfatta sådana
djursjukdomar eller smittämnen om vilka det finns
tillräckliga kunskaper för effektiva kontroll- och
bekämpningsåtgärder. Sjukdomen eller smittämnet
finns normalt i Sverige och det saknas realistiska
möjligheter till utrotning. Samhällets åtgärder
enligt lagen skall syfta till att förebygga och
begränsa förekomsten av de sjukdomar eller
smittämnen som omfattas av lagen. Även zoonoserna
skall anges i verkställighetsföreskrifter av
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Slutligen föreslås vissa ändringar i lagen om
provtagning på djur, m.m. Syftet med dessa ändringar
är att lagen skall utgöra ett komplement till
epizootilagen och zoonoslagen. Lagens
tillämpningsområde vidgas till att omfatta inte bara
smittsamma djursjukdomar utan även sådana smittämnen
hos djur som inte ger upphov till sjukdom hos djur,
men väl hos människa. I lagen införs även nya
bestämmelser om möjlighet för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om anmälningsskyldighet för veterinärer
m.fl. samt att meddela föreskrifter eller i det
enskilda fallet besluta om förebyggande åtgärder.
Ändringarna tar sikte på sjukdomar om vilka
kunskaperna är alltför bristfälliga för att en mer
systematisk bekämpning skall kunna genomföras. När
tillräcklig kunskap erhållits kan sjukdomen eller
smittämnet om detta anses lämpligt föras in under
endera epizootilagen eller zoonoslagen.

De nya lagarna och ändringarna i provtagningslagen
föreslås träda i kraft den 1 oktober 1999.

Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.
Lagförslagen bifogas som bilaga till detta
betänkande.

Motionerna

1998/99:MJ9 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ersättning bör
utgå med 100 % också för produktionsbortfall för
besättningar anslutna till kontrollprogram och som
drabbas av epizootiutbrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ersättningen för
produktionsbortfall bör utgå med 70 % för
besättningar som inte är anslutna till
kontrollprogram och som drabbas av epizootiutbrott,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ersättningen för
bekämpning av zoonosutbrott bör uppgå till 100 % av
kostnaderna för myndighetsingripandet om
besättningen är ansluten till hälsovård och
kontrollprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ersättningen för
bekämpning av zoonosutbrott bör uppgå till 70 % av
kostnaderna för myndighetsingripandet om
besättningen inte är ansluten till hälsovård och
kontrollprogram,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att djurägaren fullt
ut kompenseras om djur, i syfte att begränsa
spridningen av zoonoser, förbjuds att beta på marker
som berättigar till betesmarksersättning från EU:s
miljöprogram.

1998/99:MJ10 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ersättningsregler
enligt epizootilagen i enlighet med vad som anförts
i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kontroll och
förebyggande åtgärder enligt epizootilagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om principer för
ersättning enligt zoonoslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om begränsningar vad
gäller hanteringen av djur enligt zoonoslagen.

1998/99:MJ11 av Caroline Hagström m.fl. (kd) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ekonomisk ersättning
vid produktionsbortfall,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förebyggande
åtgärder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ekonomisk ersättning
vid meddelande av föreskrifter.

Utskottet

Inledning

Epizootilagen (1980:369) trädde i kraft den 1 juli
1980. Den har därefter ändrats tre gånger, senast år
1994 och 1996. Bakgrunden till ändringen år 1994 var
EES-avtalet som förutsatte att stora delar av EG:s
bestämmelser om bekämpning av epizootier
införlivades i svensk lagstiftning. Ändringarna år
1996 avsåg en anpassning till de nya reglerna om en
obligatorisk tvåpartsprocess i
förvaltningsprocessen.

Lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos
djur trädde i kraft den 1 januari 1984. Den har
därefter ändrats tre gånger, senast år 1995 och
1998. År 1995 infördes den obligatoriska
salmonellaprovtagningen för värphönsbesättningar och
Statens jordbruksverk gavs möjlighet att delegera
till en veterinär att besluta om bekämpningsåtgärder
enligt lagen. Ändringarna år 1998 var en följd av de
nya reglerna för förvaltningsprocessen som nämns
ovan.

Regeringen beslutade i juni 1996 att ge
Jordbruksverket i uppdrag att i samråd med
Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet göra en
översyn av epizootilagstiftningen. Beslutet togs
bl.a. mot bakgrund av att Sveriges medlemskap i EU
har inneburit att handeln med djur över gränserna
ökat samtidigt som möjligheterna till
gränskontroller har minskat. Detta kan innebära en
ökad risk för att smittsamma sjukdomar kommer in i
landet. Utredningsuppdraget omfattade en utvärdering
av hur epizootilagen i alla dess delar fungerar i
dag och en redovisning av de regler som gäller i
övriga EU-länder, särskilt vad gäller frågan om
ersättning vid sjukdomsutbrott. I uppdraget ingick
även att utreda vilka djursjukdomar som bör ingå i
epizootilagen, vilka regler om bekämpning vid
eventuella sjukdomsutbrott det finns behov av samt
olika ersättningsfrågor.

Regeringen beslutade i december 1997 att ge
Jordbruksverket i uppdrag att efter samråd med
Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet även
utreda frågan om en särskild lagstiftning för
zoonotiska sjukdomar hos djur och att i samband
därmed göra en översyn av salmonellalagstiftningen.
I uppdraget ingick även att utreda olika
kostnadsfrågor.

Jordbruksverket har redovisat uppdragen i
rapporterna Översyn av epizootilagstiftningen och
Salmonella och andra zoonoser hos djur. Rapporterna
har remissbehandlats.

Utskottet har anordnat en utfrågning med
representanter för Jordbruksverket och Statens
veterinärmedicinska anstalt med anledning av
propositionen. LRF har också uppvaktat utskottet i
frågan.

En ny epizootilag

Propositionen

Lagens tillämpningsområde

En ny epizootilag införs. Den nya lagen skall
omfatta sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan
spridas genom smitta bland djur eller från djur till
människa. Sjukdomen skall vara allmänfarlig i den
meningen att den kan utgöra ett allvarligt hot mot
människors eller djurs hälsa eller medföra stora
ekonomiska förluster för samhället. Samhällets
åtgärder med anledning av ett sjukdomsutbrott skall
syfta till att befria landet från sjukdomen.

Liksom hittills bör det ankomma på regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att i
verkställighetsföreskrifter ange vilka sjukdomar som
omfattas av lagen. Till de epizootiska sjukdomarna
bör inte bara hänföras sjukdomar som kan få en stor
utbredning, närmast genom att de är i hög grad
smittsamma. Som epizootisk sjukdom bör också räknas
sjukdomar som är allmänfarliga inte bara i den
meningen att de kan medföra stora ekonomiska
förluster för samhället utan också genom att de kan
utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs
hälsa. Exempel på sådana sjukdomar är de olika
formerna av transmissibel spongiform encephalopati
(TSE) som bl.a. omfattar scrapie hos får och bovin
spongiform encephalopati (BSE) hos nötkreatur.

Sjukdomarna

De föreslagna ändringarna av lagens
tillämpningsområde föranleder i princip ingen
förändring vad gäller vilka sjukdomar som skall
omfattas av lagen. De sjukdomar som omfattas av den
nuvarande epizootilagen bör, med några få undantag,
även fortsättningsvis regleras i
epizootilagstiftningen. En god vägledning till vilka
sjukdomar som i princip bör omfattas av
epizootilagen är den A-lista som upprättas av Office
International des Epizooties (OIE). Sjukdomarna i
OIE:s A-lista definieras som sådana smittsamma
sjukdomar som har förmåga till snabb spridning utan
hänsyn till nationsgränser och som medför allvarliga
konsekvenser från socioekonomisk synpunkt eller
folkhälsosynpunkt.

Trots att en sjukdom uppfyller kriterierna för att
omfattas av lagen kan det finnas särskilda
omständigheter som medför att sjukdomen ändå bör
lämnas utanför lagstiftningen. En sådan omständighet
är att sjukdomen lyckats få fäste i landet och
bedömningen görs att smittämnet inte kan utrotas.
Epizootilagstiftningen är i många avseenden till
karaktären en katastroflagstiftning som vid ett
sjukdomsutbrott skall användas för att effektivt
bekämpa sjukdomen så att landet snarast helt blir
fritt från denna. Har en sjukdom emellertid fått
permanent fäste i landet förfelar reglerna sin
verkan. Sjukdomen bör då inte omfattas av lagen.
Detta även om sjukdomen är allvarlig, smittsam och
från samhällets synpunkt kostsam.

Enligt nuvarande lag ankommer det på regeringen att
fastställa vilka sjukdomar som skall omfattas av
lagen. Jordbruksverket har dessutom möjlighet att
genom föreskrifter bestämma att även andra sjukdomar
skall omfattas av lagen. Även om flertalet sjukdomar
som omfattas av epizootilagstiftningen är givna
genom sin speciella karaktär kan behov finnas att
med kort varsel föra en sjukdom till eller från
lagens tillämpningsområde. Detta är en förutsättning
för att lagen i en ständigt föränderlig värld skall
vara effektiv och kunna fungera på det sätt som är
nödvändigt för att undvika spridning av allvarliga
sjukdomar. För att detta skall kunna ske bör
uppgiften att i verkställighetsföreskrifter peka ut
de sjukdomar som skall omfattas av den nya lagen
lämpligen delegeras till Jordbruksverket.

Bekämpningsåtgärder och tillsyn

Ett av lagstiftningens främsta syften är att
åstadkomma en effektiv bekämpning av epizootiska
sjukdomar. En sådan bekämpning uppnås genom en rad
samverkande faktorer. De nuvarande reglerna behöver
kompletteras i vissa avseenden för att åstadkomma en
bättre måluppfyllelse.

Vid utbrott av en smittsam sjukdom är ofta
tidsfaktorn av största betydelse. En observant
djurägare som i ett tidigt skede upptäcker symptom
på en djursjukdom och då omedelbart vidtar åtgärder
för att hindra fortsatt spridning kan många gånger
förhindra ett mer omfattande utbrott av sjukdomen.
Regeringen föreslår därför att bestämmelser om den
enskildes ansvar vid misstanke om djursjukdom skall
finnas i epizootilagen. De närmare bestämmelserna om
vad den enskilde djurägaren har att iaktta bör med
stöd av ett bemyndigande i lagen fastställas i
föreskrifter av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Anmälningsskyldighet för veterinärer vid misstanke
om epizootisk eller annan smittsam sjukdom regleras
i förordningen (1971:810) med allmän
veterinärinstruktion. De regler som rör de
epizootiska sjukdomarna bör dock enligt regeringens
uppfattning återfinnas i epizootilagen. Regeringen
föreslår att en veterinärs anmälningsskyldighet vid
misstanke om epizootisk sjukdom begränsas så att
anmälan endast skall göras till Jordbruksverket och
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall därefter
skyndsamt underrätta Statens veterinärmedicinska
anstalt, distriktsveterinären och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet samt Fiskeriverket, om det är
fråga om en epizootisk sjukdom hos fisk. När det är
fråga om en epizootisk sjukdom som kan överföras
till människor skall länsstyrelsen skyndsamt
underrätta även Statens livsmedelsverk,
Smittskyddsinstitutet och smittskyddsläkaren.

Regeringen föreslår även att en bestämmelse om
anmälningsskyldighet för den ansvarige vid ett
laboratorium införs.

Regeringen föreslår vidare att en veterinär, om det
är nödvändigt för utredning av en epizootisk
sjukdom, får låta avliva ett djur som misstänks vara
smittat. Syftet med bestämmelsen är att ge
veterinären möjlighet att genomföra patologisk-
anatomiska undersökningar och att få tillgång till
material för bakteriologisk eller virologisk analys,
vilket kan vara av avgörande betydelse för
utredningen.

En veterinär som har grundad anledning anta att ett
utbrott av en epidemisk sjukdom har inträffat skall
spärrförklara det område där smitta kan förekomma.
Med hänsyn till konsekvenserna av en spärrförklaring
bör den myndighet som ansvarar för bekämpningen
tidigt få möjlighet att pröva huruvida veterinärens
beslut skall fortsätta att gälla. Myndigheten kan
därvid utöka, inskränka eller upphäva veterinärens
beslut. Mot bakgrund härav föreslås att en
veterinärs beslut om spärrförklaring till skillnad
mot vad som nu gäller skall underställas den
myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen föreslår vidare att det i lagen införs
en möjlighet för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
undantag från bestämmelserna om spärrförklaring,
smittförklaring, förbud mot transporter och
tillträdesförbud.

För att på ett effektivt sätt kunna förebygga
epizootiska sjukdomar och för att vid
sjukdomsutbrott få till stånd en väl fungerande
bekämpning krävs att myndigheters befogenheter också
innefattar en rätt att inte bara meddela
föreskrifter utan även fatta beslut i enskilda fall.

En myndighet får enligt nuvarande bestämmelser
meddela föreskrifter om oskadliggörande av döda djur
och produkter av djur. Det kan emellertid vara
nödvändigt att oskadliggöra även annat, såsom avfall
och material som kan sprida smitta.
Epizootilagstiftningen bör kompletteras i detta
avseende. Vidare bör det finnas en möjlighet att
kunna föreskriva eller besluta om begränsning i
hanteringen av djur.

För de enbart nationellt reglerade sjukdomarna kan
den situationen uppkomma, trots ambitiösa och
omfattande bekämpningsåtgärder, att det bedöms
uteslutet att utrota sjukdomen i landet. Under
sådana omständigheter bör det i lagstiftningen
finnas en möjlighet för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att avbryta
bekämpningen.

En viktig förutsättning för en effektiv bekämpning
är en väl fungerande tillsyn. Enligt epizootilagen
ankommer det på Jordbruksverket att utöva den
centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen,
medan länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Tillsynsmyndigheten har därvid rätt att bl.a. få
tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen
för att där göra undersökningar och ta prover.
Regeringen anser att även Jordbruksverket i sin
egenskap av central tillsynsmyndighet skall få de
befogenheter som i dag endast tillkommer
länsstyrelsen.

Ersättningsregler

Enligt den nu gällande epizootilagen lämnas
ersättning av statsmedel till den som, på grund av
beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av lagen, drabbats av kostnad
eller förlust genom intrång i näringsverksamhet
eller av kostnad eller förlust i annat fall genom
att husdjur avlivas eller dör till följd av
skyddsympning eller annan behandling. Även
inkomstförlust ersätts. Ersättning lämnas för hela
den faktiska kostnaden eller förlusten. Statens
kostnader för bekämpning av epizootiska sjukdomar
uppgick under budgetåret 1998 till drygt 70 miljoner
kronor.

Regeringen föreslår att den enskilde djurägaren i
fortsättningen bör ta ett större ekonomiskt ansvar
för sjukdomsbekämpningen än vad som följer av
gällande bestämmelser. Sålunda bör full ersättning
även fortsättningsvis lämnas för avlivade djur,
saneringskostnader och inkomstförlust medan
ersättningen för produktionsbortfall reduceras till
50 %. Denna modell överensstämmer i sina huvuddrag
med den ersättningstradition som gäller i de flesta
övriga EU-länder.

Den del av kostnaden som inte finansieras med
statsmedel bör producenten själv kunna täcka genom
att teckna en försäkring. Med regeringens
ställningstagande att den enskilde djurägaren och
jordbruksnäringen skall ta ett större ansvar för
sjukdomsbekämpningen följer att dessa grupper även
bör ta ett ansvar för att åstadkomma en
försäkringslösning. Den ersättningsmodell som
regeringen föreslår bör i väsentlig grad minska de
problem som kan vara förknippade med att utforma en
lämplig försäkring.

Det bör emellertid finnas en möjlighet för
regeringen att för vissa särskilt allvarliga
sjukdomar föreskriva att full ersättning skall
lämnas även för produktionsbortfall. Det bör vara
fråga om ett fåtal mycket allvarliga sjukdomar
vilkas spridning i landet Sverige över huvud taget
inte kan riskera, t.ex. sjukdomar i gruppen
transmissibel spongiform encephalopati (TSE) och
mul- och klövsjuka.

Ersättning skall även i fortsättningen lämnas
enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.
Ersättning skall lämnas enbart för kostnader eller
förluster som föranleds av en myndighets beslut
enligt lagen. Kostnader eller förluster som
uppkommer enbart på grund av sjukdomen skall alltså
inte ersättas. Endast den som direkt och primärt
drabbas av ett beslut skall ha rätt till ersättning.

Ersättning skall lämnas för förlust på grund av att
husdjur avlivas eller dör till följd av
skyddsympning eller annan behandling. Djuret skall
värderas till det verkliga värde det har vid
värderingstillfället.

Ersättning skall lämnas för produktionsbortfall
till följd av ett beslut enligt epizootilagen, t.ex.
när meddelade beslut leder till att det normala
arbetet på den sjukdomsdrabbade gården inte kan
utföras eller till att framställda produkter inte
kan föras ut från gården.

Annan inkomstförlust än den som följer genom
intrång i verksamhet skall också ersättas. Det som
avses är sådan inkomstförlust som uppstår till följd
av att annat arbete än sådant som är direkt
hänförligt till att produktionen inte kan utföras på
grund av att ett område har spärrats av. Som exempel
kan nämnas att djurägarens familjemedlemmar på grund
av en spärrförklaring inte får lämna fastigheten för
att åka till sina arbetsplatser.

Enligt gällande epizootilag kan ersättning jämkas
om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet har medverkat till kostnaden
eller förlusten. Bestämmelsen är ett viktigt
styrmedel när det gäller den enskildes allmänna
agerande i samband med ett sjukdomsutbrott. I detta
sammanhang bör djurägarens riskbeteende kunna vägas
in. För att markera vikten av ett korrekt och lojalt
beteende från enskilda vid ett sjukdomsutbrott anser
regeringen att det bör räcka med vanlig vårdslöshet
hos den enskilde för att möjlighet till jämkning
skall finnas. Det bör också finnas möjlighet att
jämka ersättningen i det fall den
ersättningsskyldige underlåter att följa ett beslut
enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade
föreskrifter. Denna möjlighet inverkar inte på den
enskildes rätt att överklaga sådana beslut eller
begära inhibition.

Enligt regeringens uppfattning bör näringen och den
enskilde producenten ta ett ekonomiskt ansvar för de
förebyggande åtgärderna, medan medborgarna i
allmänhet bör få tåla ett visst intrång i
handlingsfriheten när kontrollåtgärder behöver
vidtas. Möjligheten bör därför finnas att föreskriva
att viss sådan åtgärd, som alltså kan avse generella
förbyggande åtgärder eller kontrollåtgärder inom en
viss region eller liknande, inte berättigar till
ersättning. En bedömning av sjukdomen och typen och
omfattningen av restriktionerna blir avgörande
faktorer för frågan om ersättning. Det kan
naturligtvis finnas exempel på sådana åtgärder där
staten alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret,
medan det i andra fall framstår som rimligt att den
enskilde producenten eller näringen får svara för
finansieringen. Om möjligt innan och i vart fall
efter det att åtgärderna vidtagits bör enligt
regeringens mening ett fortlöpande samråd ske med
berörda företag och organisationer så långt detta är
praktiskt genomförbart.

Vissa djur inom animalieproduktionen betingar
mycket höga värden. Kostnaderna för staten vid
avlivning av dessa djur kan bli orimligt höga. Det
är dessutom svårt att fastställa ett rimligt
marknadspris eftersom det saknas tillräckliga
möjligheter till jämförelser. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bör därför få
besluta om en maximering av det ersättningsgrundande
värdet på ett avlivat djur. Detta högsta belopp
skall betydligt överstiga de normalt förekommande
marknadsvärdena för de mer vanliga djurtyperna. Det
kan bli aktuellt att maximera ersättningen också för
saneringskostnader, såvitt dessa avser förstörda
embryon, ägg avsedda för reproduktion eller förstörd
sperma.

Ersättning för inkomstbortfall bör med fördel kunna
beräknas med hjälp av en schablon. En förutsättning
torde dock vara att sjukdomen fått en viss spridning
i landet så att antalet jämförbara fall inte blir
för litet. Även kostnader för sanering kan lämpligen
beräknas enligt en schablon.

Straffbestämmelse

För de flesta fall av överträdelse av den föreslagna
lagens bestämmelser framstår böter som den mest
adekvata påföljden. Det finns således inte någon
anledning att utvidga straffskalan i syfte att
åstadkomma en allmänt strängare bedömning av brott
mot lagen.

För att de allvarligaste överträdelserna mot lagen
skall kunna föranleda tillräckligt straff och för
att nå överensstämmelse med andra lagar vars syfte
också är att värna människors och djurs hälsa bör
brott mot epizootilagen eller mot föreskrifter eller
beslut meddelade med stöd av lagen också kunna
medföra fängelsestraff. Ett ringa brott skall inte
medföra straffansvar.

Motionerna

Centerpartiet motsätter sig i motion MJ9 yrkandena 1
och 2 att ersättningen för produktionsbortfall vid
epizootiutbrott reduceras till 50 %. I stället bör
ersättningsreglerna utformas så att förebyggande
arbete stimuleras. För besättningar anslutna till
kontrollprogram bör ersättningen vara 100 % även för
produktionsbortfall. I annat fall bör ersättningen
uppgå till 70 % av den faktiska förlusten.

Även Moderata samlingspartiet anser att det är av
stor vikt att ersättningssystemet är upplagt så att
det ger djurägarna incitament att med förebyggande
åtgärder förhindra att smitta uppstår. Man föreslår
därför i motion MJ10 yrkande 1 att de djurägare som
är anslutna till frivilliga kontrollprogram även
fortsättningsvis skall garanteras full ersättning
för kostnader eller förlust som uppstår som ett
resultat av beslut enligt epizootilagen. Däremot bör
den del av ersättningen som avser
produktionsbortfall sänkas till nivån 75 % i de fall
besättningen inte är ansluten till kontrollprogram.
Därutöver anförs i motionens yrkande 2 att
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
inte skall ges generell rätt att meddela
föreskrifter som innebär att ersättning för
kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder inte
lämnas. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer bör dock, efter samråd med berörda företag
och organisationer, kunna meddela föreskrifter om
att ersättning inte lämnas för vissa
kontrollåtgärder eller förebyggande åtgärder som är
av sådan art att den enskilda näringsidkaren inte
drabbas av betydande kostnader.

Kristdemokraterna anför i motion MJ11 yrkande 1
(delvis) att staten måste ha det övergripande
ansvaret för att hålla landet fritt från allvarliga
smittsamma djursjukdomar och att det är angeläget
att den enskilde djurägaren erhåller sådan
ersättning att det ekonomiska incitamentet finns
kvar att rapportera sjukdomar. De djurägare som
ansluter sin besättning till frivilliga
kontrollprogram bör därför få full ersättning även
fortsättningsvis. Kristdemokraterna motsätter sig
också förslaget att regeringen eller Jordbruksverket
skall kunna införa krav på förebyggande åtgärder
utan ersättning. Om denna rätt skall finnas måste en
överenskommelse träffas i samråd med näringen
(yrkande 2).

Utskottets överväganden

Regeringen anför i propositionen att det är rimligt
att sjukdomsbekämpningen till stor del finansieras
med skattemedel eftersom konsumenterna har nytta av
att Sverige har ett gott djurhälsoläge och därmed en
hög kvalitet på livsmedlen. Ett gott djurhälsoläge
bidrar även till ökade möjligheter till export. Men
även de enskilda djurproducenterna och
jordbruksnäringen som sådan har nytta av
sjukdomsbekämpningen. Den enskilde producentens
besättning blir fri från sjukdomen genom statliga
åtgärder, och genom den ersättning som lämnas ställs
han/hon efter bekämpningen i princip i samma
ekonomiska situation som före myndighetsingripandet.
För jordbruksnäringens del medför sjukdomsfrihet ett
goodwillvärde för alla producenter och möjligheterna
till försäljning ökar. Enligt regeringen finns det
följaktligen skäl som talar för att producenterna
och näringen finansiellt skall bidra till
bekämpningen av de epizootiska sjukdomarna. Den
ökade risk för introduktion av sjukdomar genom
införsel av djur från andra EU-länder och den
storleksmässigt och geografiskt koncentrerade
produktionen talar också för att dessa grupper bör
ta ett större ekonomiskt ansvar. Regeringen påpekar
också att Sverige vid en internationell jämförelse
har ett mycket generöst ersättningssystem. Sverige
är t.ex. ett av mycket få länder som över huvud
taget ersätter produktionsbortfall.

Med regeringens ställningstagande att den enskilde
djurägaren och jordbruksnäringen bör ta ett större
ekonomiskt ansvar för sjukdomsbekämpningen följer
att dessa grupper även bör ta ett ansvar för att
åstadkomma en försäkringslösning.

Regeringen föreslår även att det bör finnas en
möjlighet att för vissa särskilt allvarliga
sjukdomar föreskriva att full ersättning skall
lämnas även för produktionsbortfall. Det bör vara
fråga om ett fåtal mycket allvarliga sjukdomar
vilkas spridning i landet Sverige över huvud taget
inte kan riskera, t.ex. sjukdomar i gruppen
transmissibel spongiform encephalopati (TSE) och
mul- och klövsjuka.

Utskottet delar regeringens uppfattning att
djurägarna bör bidra finansiellt till bekämpningen
av de epizootiska sjukdomarna. I likhet med
regeringen anser utskottet att en sänkt
ersättningsnivå inte får medföra att incitamentet
att anmäla misstänkta fall av epizootisk sjukdom
minskar. För att minska risken för detta bör lagen
innehålla bestämmelser om att ersättningen kan
jämkas om den ersättningsberättigade avsiktligt
eller genom vårdslöshet själv har medverkat till
kostnaden eller förlusten. Det kan även innebära ett
straffrättsligt ansvar att inte omedelbart anmäla
misstanke om epizootisk sjukdom. Med hänvisning till
vad som anförts avstyrks motionerna MJ9 (c)
yrkandena 1 och 2, MJ10 (m) yrkande 1 och MJ11 (kd)
yrkande 1 (delvis).

En viktig del av näringens utökade ansvar för
bekämpning av epizootiska sjukdomar är, som
regeringen framhåller, att vidta förebyggande
åtgärder i syfte att undvika introduktion av
sjukdomar eller att hindra att sådan sjukdom sprids.
Ju fler djurägare som vidtar förebyggande åtgärder,
desto mindre är risken att sjukdomarna introduceras
i landet eller att de sprids i stor omfattning.

Kontrollåtgärder som vidtas med stöd av
epizootilagen kan bli mycket kostsamma för staten.
EG:s regler om regionalisering innebär att mycket
stora landområden kan beläggas med olika typer av
restriktioner, t.ex. utställningsförbud. Vid fall av
mycket smittsam sjukdom kan det även bli aktuellt
med restriktioner för t.ex. offentliga
sammankomster. Med tanke på det antal människor och
företag som kan komma att drabbas av
transportförbud, utställningsförbud,
trafikrestriktioner m.m. kan sådana restriktioner
bli mycket omfattande och den ersättningsberättigade
kretsen komma att omfatta tusentals människor och
företag.

De åtgärder som beskrivits ovan är av den
karaktären att näringen och den enskilde producenten
bör ta ett ekonomiskt ansvar för de förebyggande
åtgärderna, medan medborgarna i allmänhet bör få
tåla ett visst intrång i handlingsfriheten när
kontrollåtgärder behöver vidtas. Möjligheten bör
därför finnas att föreskriva att viss sådan åtgärd,
som alltså kan avse generella förebyggande åtgärder
eller kontrollåtgärder i form av restriktioner inom
en viss region eller liknande, inte berättigar till
ersättning. En bedömning av sjukdomen och typen och
omfattningen av restriktionerna blir avgörande
faktorer för frågan om ersättning. Som regeringen
påpekar kan det finnas exempel på åtgärder där
staten alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer skall få meddela föreskrifter
om att ersättning inte lämnas för kontrollåtgärder
eller förebyggande åtgärder. Utskottet utgår från
att myndigheterna i största möjliga utsträckning
samråder med berörda företag och organisationer
innan en sådan åtgärd vidtas. I sammanhanget vill
utskottet också erinra om regeringens uttalande att
det kan finnas exempel på åtgärder där staten
alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret. Med
hänvisning till det anförda avstyrks motionerna MJ10
(m) yrkande 2 och MJ11 (kd) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens
förslag till ny epizootilag och har inget att erinra
mot de uttalanden som görs på s. 15-31 i
propositionen i olika tillämpningsfrågor m.m.

En ny zoonoslag

Propositionen

Lagens tillämpningsområde

Med zoonos menas en sjukdom eller ett smittämne som
naturligt kan överföras från djur till människa. De
smittämnen som avses behöver inte ge upphov till
sjukdom hos djur. Zoonotiska sjukdomar eller
smittämnen kan även överföras från människa till
djur.

Förekomsten av zoonoser är inte något statiskt
tillstånd. Nya zoonoser uppstår hela tiden, antingen
genom att smittämnen ändrar karaktär eller genom att
kända smittämnen sprids till nya områden eller
finner nya värddjur. Normalt uppstår mellan två och
fem nya zoonoser under en tioårsperiod. En del
zoonotiska sjukdomar är allmänfarliga och bekämpas
därför enligt epizootilagen, t.ex. rabies,
tuberkulos och mjältbrand.

De zoonotiska sjukdomarna innebär kostnader för
såväl samhället som för de drabbade. Djurens och
människornas lidande i samband med sjukdom bör också
beaktas. Bekämpning och kontroll av zoonotiska
sjukdomar minskar dessa kostnader och leder därmed
också till en ekonomisk vinst för samhället.

Regeringen föreslår att en renodlad lag för
zoonotiska sjukdomar och smittämnen, som omfattar
såväl allmänna förebyggande åtgärder som kontroll-
och bekämpningsåtgärder, införs. Lagen skall omfatta
de zoonotiska sjukdomar eller smittämnen som
regeringen eller Jordbruksverket bestämmer. För att
en sjukdom eller ett smittämne skall omfattas av
lagen bör det finnas en mer långsiktig strategi från
samhällets sida avseende kontroll och bekämpning.
Det innebär att det måste finnas en viss
grundläggande kunskap om sjukdomen eller smittämnet.
Lagen skall omfatta alla djurslag och alla typer av
djurhållning, dvs. även vilda djur, såväl ute i
naturen som i fångenskap. Vissa bestämmelser i lagen
kan dock av naturliga skäl enbart bli tillämpliga på
djur som har en ägare.

Sjukdomarna

Det finns en mängd sjukdomar som faller under
beteckningen zoonos, dvs. en sjukdom som smittar
från djur till människa och tvärtom. Till dessa
sjukdomar hör bl.a. kampylobakterios, leptospiros
och borrelios samt, den kanske mest kända,
salmonella. Även smittämnet EHEC är en zoonos.
Gemensamt för de flesta av zoonoserna är att djuren
sällan påverkas i någon högre grad, medan
konsekvenserna för smittade människor är desto
allvarligare.

För närvarande finns en speciell lagstiftning för
salmonella, nämligen lagen om bekämpande av
salmonella hos djur. Som tidigare nämnts anser
regeringen emellertid att det finns behov av en
allmän zoonoslag som möjliggör insatser även mot
andra zoonoser. Regeringen delar dock
Jordbruksverkets uppfattning att till dess mer
kunskap har samlats om zoonoser hos djur, endast
salmonella skall omfattas av zoonoslagen.
Målsättningen är dock att EHEC så snart som möjligt
också skall omfattas av den nya lagens
tillämpningsområde. Det saknas i dag tillräcklig
kunskap om smittans epidemiologi för att effektivt
kunna bekämpa den på besättningsnivå. Regeringen
anser därför att EHEC inte i nuläget kan bli föremål
för specifika kontroll- och bekämpningsåtgärder
enligt zoonoslagen.

Liksom vad gäller epizootiska sjukdomar finns
beträffande zoonoser behov av att utan onödig
tidsutdräkt kunna anpassa den förteckning av
sjukdomar som lagen skall omfatta. Framför allt kan
behov finnas att utöka listan med kort varsel. För
att göra lagen så effektiv som möjligt bör
sjukdomarna anges i verkställighetsföreskrifter av
Jordbruksverket.

Förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder

Med stöd av zoonoslagen skall föreskrifter kunna
meddelas om obligatorisk provtagning och om
skyldighet för djurägare att föra anteckningar och
lämna upplysningar om verksamheten.

Lagen skall innehålla bestämmelser om skyldighet
för veterinärer att anmäla misstänkta sjukdomsfall
och i görligaste mån förhindra smittspridning samt
om anmälningsskyldighet för den som är ansvarig för
ett laboratorium.

Lagen skall också innehålla bemyndiganden för
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter eller beslut i
enskilda fall för att förhindra vissa riskbeteenden
och för att förebygga och bekämpa de sjukdomar som
omfattas av lagen. Vissa beslut skall också kunna
fattas av en enskild veterinär.

Jordbruksverket skall ha den centrala tillsynen
medan länsstyrelsen skall utöva tillsynen inom
länet. Möjlighet skall finnas att överlåta tillsyn
till veterinär.

Spridningen av zoonoser mellan djur och människa
kan ofta förhindras eller begränsas med tämligen
enkla medel. Genom att den som har djur i sin vård
och andra iakttar försiktighet vid hanteringen av
djur, djurprodukter och andra varor samt vid
kontakter mellan djur och människor kan risken för
smittspridning minskas. Ovan nämnda bemyndigande bör
därför även ge möjlighet att meddela föreskrifter i
avsikt att begränsa sådana riskbeteenden. Exempel på
sådana föreskrifter kan vara villkor för spridning
av gödsel på vall och förbud mot att hålla djur i
anslutning till badsjöar och badplatser vid kusten.
Föreskrifterna kan vid behov kompletteras med beslut
i enskilda fall. Ett sådant beslut skall även kunna
fattas av en enskild veterinär. Avsikten är inte att
sådana föreskrifter eller beslut skall föranleda
någon ersättning från samhällets sida till den
enskilde djurägaren.

Ersättningsregler

I den nu gällande lagen om bekämpning av salmonella
hos djur finns inte några bestämmelser om ersättning
till den som drabbats av kostnader eller förluster
med anledning av statens åtgärder enligt lagen.
Ersättningsbestämmelserna återfinns i förordningen
om bekämpande av salmonella hos djur. Av förarbetena
till lagen framgår att bestämmelserna i dåvarande
salmonellaförordningen inte skulle anses innebära
ett fastslående av att staten i princip skulle vara
skyldig att på skadeståndsrättslig eller annan grund
svara för kostnader eller förluster som drabbar
djurägaren vid myndighetsingripande med stöd av
förordningen. Avsikten med reglerna var endast att i
skälig omfattning mildra de ekonomiska konsekvenser
som en salmonellainfektion kan innebära för de
enskilda djurägarna. Reglerna är alltså att betrakta
som offentligrättsliga bestämmelser till förmån för
enskilda.

Regeringen ser ingen anledning att i dag göra en
annan bedömning än den som gjordes i det tidigare
lagstiftningsärendet. Det kan också tilläggas att
ersättningsreglerna är relativt omfattande och
detaljerade. Regeringen gör därför den bedömningen
att bestämmelser om ersättning med anledning av
kontroll och bekämpning enligt zoonoslagen bör tas
in i en förordning med angivande av att ersättning
får lämnas i vissa angivna fall.

Principen för ersättning enligt zoonoslagen skiljer
sig från den princip som valts för den föreslagna
epizootilagen, enligt vilken en rätt till ersättning
föreligger. Skillnaden motiveras av att åtgärder
enligt epizootilagen kan bli mycket omfattande på
grund av oväntade och ibland katastrofartade
sjukdomsutbrott. Risken för zoonoser som t.ex.
salmonella är däremot något som den enskilde
djurägaren måste ta hänsyn till som en beaktansvärd
risk ingående i företagarrisken, eftersom
salmonellasmitta alltid finns i den omgivande
miljön.

Ersättningen skall även fortsättningsvis vara
bunden till de direkta ekonomiska följderna av
åtgärder som staten vidtar med anledning av kontroll
och bekämpning av zoonoser. Ekonomiska följder av
enbart sjukdomen i sig är alltså inte
ersättningsgilla.

Ersättningsnivåerna skall även fortsättningsvis
grundas på djurslag, produktionens omfattning och
produktionsformen. Liksom hittills skall vidare
ersättningens storlek i vissa fall göras beroende av
anslutning till kontrollprogram. Vissa
produktionsformer skall helt undantas från möjlighet
till ersättning av statsmedel.

Beräkningsgrunderna för de olika
ersättningsposterna bör enligt regeringen vara
desamma som enligt epizootilagen. Möjlighet till
jämkning bör också finnas i förordningen, liksom
bestämmelser om preskription och överklagande.
Bestämmelser om detta återfinns nu i
salmonellaförordningen. Jämkningsbestämmelsen bör
dock utvidgas till att omfatta en möjlighet till
jämkning avseende alla beslut och föreskrifter
enligt lagen och till att omfatta också den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet har medverkat till
kostnaden eller förlusten. Enligt gällande
förordning kan ersättningen jämkas bara om
djurägaren inte följer vissa beslut enligt lagen.

Straffbestämmelse

Liksom är fallet med brott mot
epizootilagstiftningen är i de flesta fall böter den
lämpligaste påföljden för överträdelser av den nu
aktuella lagen. Lagen innehåller emellertid en rad
bestämmelser som är av stor betydelse för människors
hälsa och för tillgången till sunda livsmedel.
Inledningsvis kommer lagens bestämmelser att gälla
enbart salmonella, men så fort tillräcklig kunskap
finns om andra sjukdomar eller smittämnen så kommer
de att omfattas av lagen. Således kan det antas att
t.ex. EHEC inom en snar framtid kommer att omfattas
av lagen. Mot bakgrund härav framstår efterlevnaden
av lagens bestämmelser som utomordentligt viktig.

Mot den angivna bakgrunden bör brott mot
zoonoslagen, på samma sätt som föreslås i fråga om
epizootilagen, kunna medföra ett fängelsestraff.
Ringa brott undantas från straffansvar.

Motionerna

Enligt motion MJ9 (c) yrkandena 3 och 4 är
salmonellaspridning i första hand en folkhälsofråga.
Därmed bör samhället ta ett minst lika stort ansvar
för zoonoser som för epizootier. I motionen föreslås
därför att ersättningen avseende produktionsbortfall
på grund av myndighetsåtgärder enligt zoonoslagen
bör uppgå till 100 % för besättningar anslutna till
frivilliga kontrollprogram och till 70 % för övriga.

Även Moderaterna föreslår i motion MJ10 yrkande 3
att de principer man angett vad gäller ersättning
för kostnader enligt epizootilagen även bör gälla
för zoonoslagen, dvs. full ersättning för
produktionsbortfall om besättningen är ansluten till
ett frivilligt kontrollprogram, annars 75 %.

Kristdemokraterna anser också i motion MJ11 yrkande
1 (delvis) att de djurägare som anslutit sin
besättning till kontrollprogram bör få full
ersättning för produktionsbortfall vid ingripanden
med stöd av zoonoslagen.

Samtliga motionärer motsätter sig att föreskrifter
om begränsningar eller speciella villkor vad gäller
hanteringen av djur eller produkter av djur och
andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur
och människor inte skall föranleda någon ersättning
från samhällets sida. Det enda rimliga är enligt
motion MJ10 (m) yrkande 4 att den enskilde
näringsidkaren som kan visa att han lider väsentlig
ekonomisk skada eller förlust till följd av
begränsningen ges rätt till skälig ersättning. I
motionerna MJ9 (c) yrkande 5 och MJ11 (kd) yrkande 3
påtalas särskilt de problem som uppstår om
begränsningarna avser mark för vilken djurägaren
erhåller betesmarksersättning inom ramen för EU:s
miljöprogram.

Utskottets överväganden

Den princip regeringen föreslår för ersättning
enligt zoonoslagen skiljer sig från den princip som
valts enligt den föreslagna epizootilagen, enligt
vilken en uttrycklig rätt till ersättning
föreligger. Skillnaden motiveras av att åtgärder
enligt epizootilagen kan bli mycket omfattande på
grund av oväntade och ibland katastrofartade
sjukdomsutbrott. Risken för zoonoser som t.ex.
salmonella är däremot något som den enskilde
djurägaren måste ta hänsyn till som en beaktansvärd
risk ingående i företagarrisken, eftersom
salmonellasmitta alltid finns i den omgivande
miljön.

Utskottet delar regeringens uppfattning att
principerna för ersättning enligt zoonoslagen bör
vara annorlunda än de som gäller för ersättning
enligt epizootilagen och avstyrker därmed motionerna
MJ9 yrkandena 3 och 4, MJ10 yrkande 3 och MJ11
yrkande 1 (delvis). Enligt regeringens förslag skall
zoonoslagen inledningsvis endast omfatta salmonella,
för vilken det i dag finns ett väl fungerande
försäkringssystem. Utskottet vill erinra om att
regeringen även föreslår att ersättningens storlek i
vissa fall skall göras beroende av anslutning till
kontrollprogram.

Spridningen av zoonoser mellan djur och människa
kan ofta förhindras eller begränsas med tämligen
enkla medel. Genom att den som har djur i sin vård,
liksom andra, iakttar försiktighet vid hanteringen
av djur, djurprodukter och andra varor samt vid
kontakter mellan djur och människa kan risken för
smittspridning minskas. Regeringen föreslår därför
att det i den nya zoonoslagen införs ett
bemyndigande som ger möjlighet att meddela
föreskrifter i avsikt att begränsa sådana
riskbeteenden. Exempel på sådana föreskrifter kan
vara villkor för spridning av gödsel på vall och
förbud mot att hålla djur i anslutning till badsjöar
och badplatser vid kusten. Avsikten är enligt
regeringen inte att sådana beslut skall föranleda
någon ersättning från samhällets sida till den
enskilde djurägaren.

Utskottet anser att risken för smittspridning bör
begränsas med alla tillgängliga medel och
tillstyrker därför regeringens förslag om ett
bemyndigande att meddela föreskrifter i avsikt att
begränsa riskbeteenden. Liksom vad gäller
förebyggande åtgärder enligt epizootilagen
förutsätter utskottet att myndigheterna i största
möjliga utsträckning samråder med berörda djurägare
och organisationer vid införande av sådana
restriktioner så att effekterna för den enskilde
företagaren kan begränsas. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionerna MJ9 (c)
yrkande 5, MJ10 (m) yrkande 4 och MJ11 (kd) yrkande
3.

Utskottet tillstyrker även i övrigt regeringens
förslag till ny zoonoslag och har inget att erinra
mot de uttalanden som görs på s. 31-42 i
propositionen i olika tillämpningsfrågor m.m.

Ändringar i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur, m.m.

Propositionen

Som ett komplement till de nu föreslagna epizooti-
och zoonoslagarna bör en ändring i provtagningslagen
göras. Lagen bör utvidgas till att kunna tillämpas
även på de smittämnen hos djur som inte ger upphov
till sjukdom hos djur, men väl hos människa. Det
främsta syftet med denna ändring är att lagen skall
kunna göra det möjligt att kartlägga och erhålla
kunskap om dessa smittämnen för att de så småningom
skall kunna omfattas av zoonoslagens bestämmelser om
kontroll- och bekämpningsåtgärder.

Regeringen anser vidare att det är av yttersta vikt
att vissa allmänna förebyggande åtgärder vidtas i
fråga om de smittämnen och sjukdomar som kommer att
omfattas av provtagningslagen. Därför föreslås att
det i provtagningslagen införs en bestämmelse om att
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter eller i det
enskilda fallet besluta om förebyggande åtgärder.

För att uppnå överensstämmelse med epizooti- och
zoonoslagen bör det också i provtagningslagen finnas
en bestämmelse om anmälnings- och
rapporteringsskyldighet för en veterinär eller den
som är ansvarig för det laboratorium där sjukdom
eller smittämne hos djur konstaterats. Eftersom en
sådan skyldighet inte lämpligen kan åläggas
beträffande alla djursjukdomar på vilka lagen
tillämpas bör det ankomma på regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela
föreskrifter om när och hur skyldigheten skall
iakttas.

Utskottets överväganden

Utskottet har inga invändningar mot regeringens
förslag till ändringar i lagen om provtagning på
djur, m.m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättning för
produktionsbortfall vid ingripande enligt
epizootilagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:MJ9 yrkandena
1 och 2, 1998/99:MJ10 yrkande 1 och 1998/99:MJ11
yrkande 1 i motsvarande del antar regeringens
förslag till epizootilag såvitt avser 15 §,

res. 1 (m, kd, c) -
delvis

2. beträffande ersättning för
kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:MJ10 yrkande
2 och 1998/99:MJ11 yrkande 2 antar regeringens
förslag till epizootilag såvitt avser 17 §,

res. 1 (m, kd, c) -
delvis

3. beträffande ersättning för
produktionsbortfall vid ingripande enligt
zoonoslagen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ9 yrkandena 3 och
4, 1998/99:MJ10 yrkande 3 och 1998/99:MJ11
yrkande 1 i motsvarande del,

res. 1 (m, kd, c) -
delvis

4. beträffande ersättning vid föreskrifter
om begränsning av riskbeteenden

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ9 yrkande 5,
1998/99: MJ10 yrkande 4 och 1998/99:MJ11 yrkande
3,

res. 1 (m, kd, c) -
delvis

5. beträffande övriga delar av förslag
till ny epizootilag

att riksdagen antar regeringens förslag till epizootilag i
de delar som ej omfattas av utskottets
hemställan ovan,

6. beträffande förslag till zoonoslag

att riksdagen antar regeringens förslag till zoonoslag,

7. beträffande lagen (1992:1683) om
provtagning på djur, m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Stockholm den 4 maj 1999

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Dan Ericsson

I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Sinikka
Bohlin (s), Göte Jonsson (m), Inge Carlsson (s), Kaj
Larsson (s), Maggi Mikaelsson (v), Ingvar Eriksson
(m), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson (s), Ann-
Kristine Johansson (s), Kjell-Erik Karlsson (v),
Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd
(m), Gudrun Lindvall (mp), Eskil Erlandsson (c),
Harald Nordlund (fp) och Lars Lindblad (m).

Reservation

1. Ersättning vid produktionsbortfall, m.m.
(mom. 1 , 2, 3 och 4)

Dan Ericsson (kd), Göte Jonsson (m), Ingvar Eriksson
(m), Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-
Svärd (m), Eskil Erlandsson (c) och Lars Lindblad
(m) anför:

Vi anser att staten skall ha det övergripande
ansvaret för bekämpning av allvarliga smittsamma
djursjukdomar, såväl vad gäller epizootiska som
zoonotiska sjukdomar. Epizooti- och zoonosutbrott
som inte snabbt kontrolleras drabbar inte enbart
livsmedelssektorn utan kan även leda till betydande
samhällsekonomiska kostnader.

Det är av stor vikt att ersättningssystemet är
upplagt så att det ger djurägarna incitament att med
förebyggande djurhälsovård och frivilliga
kontrollprogram förhindra att smitta eller sjukdom
uppstår. I de fall där smitta eller sjukdom trots
allt uppstår är det av vikt att ersättningsreglerna
är sådana att den enskilde djurägaren inte väntar
med att tillkalla veterinär. Målsättningen med
systemet måste vara att ersättningen i samband med
epizooti- och zoonosutbrott skall medverka till att
hålla landet fritt från allvarliga sjukdomar genom
tidig upptäckt och effektiv bekämpning.

Vi föreslår därför att de djurägare som är anslutna
till frivilliga kontrollprogram och som arbetar med
förebyggande djurhälsovård även fortsättningsvis
skall garanteras full ersättning för kostnader eller
förlust som uppstår som ett resultat av beslut
enligt epizooti- eller zoonoslagen. Däremot är det
rimligt att för de djurägare som väljer att stå
utanför frivilliga kontrollprogram och förebyggande
djurhälsovård sänka den del av ersättningen som
berör produktionsbortfall till 75 % av den kostnad
eller förlust som bortfallet medför. På detta sätt
ges klara signaler om den enskildes ansvar för en
god djurhållning med förebyggande djurhälsovård.
Samtidigt ger systemet en vinst för samhället
eftersom arbetet med att förhindra smitta betonas.

Enligt förslaget till ny epizootilag skall
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
få meddela föreskrifter om att ersättning inte
lämnas för kontrollåtgärder eller förebyggande
åtgärder som vidtas enligt epizootilagen eller med
stöd av lagen meddelade föreskrifter. De ekonomiska
konsekvenserna av den här typen av myndighetsbeslut
kan för enskilda lantbrukare bli mycket stora. Vi
anser därför att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer inte skall ges generell rätt
att meddela föreskrifter som innebär att ersättning
för kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder inte
lämnas. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer bör dock, efter samråd med berörda företag
och organisationer, kunna meddela föreskrifter om
att ersättning inte lämnas för vissa
kontrollåtgärder eller förebyggande åtgärder som är
av sådan art att den enskilde näringsidkaren inte
drabbas av betydande kostnader.

I förslaget till zoonoslag anges att regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
få rätt att meddela föreskrifter om begränsningar
eller speciella villkor vad gäller hanteringen av
djur eller produkter av djur och andra varor, eller
såvitt avser kontakter mellan djur och människor.
Sådana villkor kan t.ex. gälla spridning av gödsel
på vall och förbud mot att hålla djur i anslutning
till badsjöar och badplatser vid kusten.

Enligt vår uppfattning kan det finnas anledning att
den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att
meddela sådana föreskrifter som beskrivs ovan. Det
finns dock en risk att enskilda brukare skulle kunna
lida stor ekonomisk skada av dessa föreskrifter. I
sammanhanget vill vi särskilt peka på de problem som
uppstår om begränsningarna avser mark för vilken
djurägaren erhåller betesmarksersättning inom ramen
för EU:s miljöprogram. Vi anser därför att reglerna
bör utformas så att en näringsidkare skall kunna
erhålla skälig ersättning om han/hon kan visa att
han/hon lider väsentlig ekonomisk skada till följd
av begränsningarna.

Mot bakgrund av det anförda anser vi

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande ersättning för
produktionsbortfall vid ingripande enligt
epizootilagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:MJ9
yrkandena 1 och 2, 1998/99:MJ10 yrkande 1 och
1998/99:MJ11 yrkande 1 i motsvarande del antar
regeringens förslag till epizootilag såvitt
avser 15 § med den ändringen att paragrafens
andra stycke erhåller följande lydelse:
Ersättning för produktionsbortfall lämnas med
sjuttiofem procent av den kostnad eller förlust
som bortfallet medför om besättningen ej varit
ansluten till frivilligt kontrollprogram och
förebyggande djurhälsovård i enlighet med vad
som anges i föreskrifter meddelade av
regeringen. I övrigt lämnas full ersättning.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande ersättning för kontrollåtgärder
och förebyggande åtgärder

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:MJ10 yrkande
2 och 1998/99:MJ11 yrkande 2 dels avslår
regeringens förslag till epizootilag såvitt
avser 17 § 1, dels som sin mening ger regeringen
till känna vad som ovan anförts,

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande ersättning för
produktionsbortfall vid ingripande enligt
zoonoslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:MJ9
yrkandena 3 och 4, 1998/99:MJ10 yrkande 3 och
1998/99:MJ11 yrkande 1 i motsvarande del som sin
mening ger regeringen till känna vad som ovan
anförts,

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande ersättning vid föreskrifter om
begränsning av riskbeteenden

att riksdagen med anledning av motionerna
1998/99:MJ9 yrkande 5, 1998/99:MJ10
yrkande 4 och 1998/99:MJ11 yrkande
3 som sin mening ger regeringen
till känna vad som ovan anförts,

Propositionens lagförslag