Avtal om ändring av den fjärde Lomékonventionen m.m.

Betänkande 1995/96:UU24

Utrikesutskottets betänkande 1995/96:UU24

Avtal om ändring av den fjärde Lomékonventionen m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan

1995/96
UU24

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens
proposition 1995/96:36 angående
godkännande av avtal om ändring av den
fjärde Lomékonventionen samt godkännande
av överenskommelse om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet inom
ramen för det andra finansprotokollet
till konventionen. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag. En motion har
väckts med anledning av propositionen.
Motionen har besvarats av utskottet.

Propositionen

I proposition 1995/96:36 föreslår
regeringen (Utrikesdepartementet)

1. att riksdagen godkänner avtalet om
ändring av den fjärde Lomékonventionen
mellan å ena sidan Europeiska
gemenskapernas medlemsstater, Europeiska
unionens råd och Europeiska
gemenskapernas kommission och AVS-
staterna å den andra sidan,

2. att riksdagen godkänner den interna
överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet inom
ramen för det andra finansprotokollet
till den fjärde Lomékonventionen.

Motionen

1995/96:U32 av Göran Lennmarker m.fl.
(m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handläggningen vid
nästa omförhandling av Lomékonventionen.

Utskottet

Sammanfattning av propositionen

Inledning

Lomékonventionen reglerar
utvecklingssamarbete och handelspolitik
mellan gemenskaperna och de 70 AVS-
länderna, dvs. u-länder i Afrika,
Västindien och Stillahavsområdet. Den nu
gällande fjärde Lomékonventionen löper
mellan år 1990 och år 2000 med en
översyn efter halva tiden då storleken
av det finansiella stödet under den
andra hälften av konventionens löptid
också skulle fastställas.

Översynsförhandlingarna inleddes i maj
1994 och avslutades den 30 juni 1995. De
resulterade i ett avtal om ändring av
den fjärde Lomékonventionen som
undertecknades i Mauritius den 4
november 1995 av representanter för
Europeiska gemenskapernas medlemsstater,
Europeiska unionens råd, Europeiska
gemenskapernas kommission och AVS-
staterna.

Som komplement till ändringsavtalet
utarbetades en överenskommelse om
finansiering och förvaltning av
gemenskapsstödet inom ramen för det
finansprotokoll som är en del av
ändringsavtalet.

Sverige bidrog aktivt i arbetet med
ändringsavtalet. Synpunkter inhämtades
från biståndsmyndigheterna,
Kommerskollegium och Statens
jordbruksverk.

Bakgrund

När EEG bildades genom Romfördraget 1957
bestod större delen av Afrika söder om
Sahara fortfarande av europeiska
kolonier. Stater som hade kolonier
verkade för att Romfördragets mål och
principer skulle inbegripa också dessa
utomeuropeiska territorier medan andra
stater som inte hade några kolonier
motsatte sig detta. Man enades om en
kompromiss som innebar att samarbetet
med utomeuropeiska områden med en
särskild relation till de dåvarande EEG-
länderna omnämndes i Romfördraget medan
det ekonomiska stödet till dessa områden
kom att administreras genom en särskild
fond, Europeiska utvecklingsfonden
(EUF), till vilken medlemsländerna gav
särskilda bidrag vid sidan av sina
bidrag till organisationens gemensamma
budget.

År 1963 hade många av kolonierna blivit
självständiga, och 18 länder söder om
Sahara förhandlade gemensamt gentemot
EEG-staterna, vilket resulterade i det
s.k. Yaoundéavtalet som reglerade
bistånd och handel under perioden
1963-68. Avtalet förnyades därefter för
en sjuårsperiod. Kenya, Tanzania och
Uganda fick 1971 liknande
handelsförmåner genom det s.k.
Arushaavtalet till vilket även Mauritius
anslöt sig. I och med Storbritanniens
inträde i EEG 1973 erbjöds ett tjugotal
samväldesländer i Afrika, Västindien och
Stillahavsområdet liknande ställning
som Yaoundéländerna. Samtidigt erbjöds
resterande självständiga nationer i
Afrika söder om Sahara, utom Sydafrika,
samma status. 1974 slog sig de tre
grupperna, Yaoundé-, Arusha- och
samväldesländerna samman och förhandlade
gemensamt fram ett avtal med EEG som
undertecknades i Togos huvudstad Lomé år
1975 - den första Lomékonventionen.
Denna förnyades år 1980 på fem år (Lomé
II) och på ytterligare fem år 1985 (Lomé
III).

Det beslöts att den fjärde
Lomékonventionen av den 15 december 1989
skulle gälla en tioårsperiod. Det
finansiella protokollet, som är knutet
till konventionen och som anger
storleken av det finansiella stödet
till AVS-länderna genom Europeiska
utvecklingsfonden (EUF 7) och Europeiska
investeringsbanken (EIB), omfattade dock
endast en femårsperiod. Samtidigt
innehöll den fjärde Lomékonventionen en
bestämmelse om att en halvtids-översyn
av konventionen skulle äga rum varvid
ett nytt finansprotokoll för den
resterande perioden skulle utarbetas.
Det är denna halvtidsöversyn som
resulterat i det ändringsavtal och den
överenskommelse om finansiering och
förvaltning som läggs fram för
riksdagens godkännande genom
föreliggande proposition.

Syftet med Lomékonventionerna har bl.a.
varit att åstadkomma ett mer långsiktigt
samarbete genom att definiera parternas
rättigheter och skyldigheter samt
åstadkomma mer förutsägbarhet och
stabilitet i biståndsflödet. De syftar
också till att erbjuda en stabilare
miljö för ökad handel genom preferenser
och handelsfrämjande åtgärder. Kretsen
av samarbetsländer har successivt
vidgats, och nya element och
förbättringar har också införts i
konventionerna. Som exempel nämns i
propositionen att den fjärde
Lomékonventionen medfört att allt
finansiellt stöd utom det som förvaltas
av Europeiska investeringsbanken lämnas
i gåvoform. Genom den fjärde
Lomékonventionen öppnades också en
möjlighet att ge relativt omfattande
strukturanpassningsbistånd. Ökad tonvikt
har lagts vid respekt för de mänskliga
rättigheterna och, genom
ändringsavtalet, respekt för
demokratiska principer.

Loméavtalet omfattar för närvarande 70
u-länder, varav 47 i Afrika, 15 i
Västindien och 8 i Stillahavsområdet. 38
av dem har av FN klassificerats som
minst utvecklade länder (MUL).

Lomésamarbetet har en särställning
genom att Europeiska utvecklingsfonden
finansieras genom särskilda bidrag och
inte genom bidrag över gemenskapens
budget, till skillnad från det
utvecklingssamarbete som bedrivs med
länder i Asien och Latinamerika och i
Medelhavsområdet. Biståndet till AVS-
länderna inom ramen för Lomékonventionen
svarar för närvarande för knappt hälften
av det sammanlagda biståndet genom
gemenskapen.

I propositionen väcks frågan om det är
lämpligt att i framtiden ha flera
biståndssystem inom EU som bl.a. skiljer
sig i fråga om finansieringen. När man
inom några år måste ta ställning till
Lomékonventionens framtid kommer denna
fråga att aktualiseras.

Sverige har genom anslutningsfördraget
av den 24 juni 1994 avseende Sveriges
anslutning till Europeiska unionen (SÖ
1995:17) förbundit sig att fr.o.m. den 1
januari 1995 tillämpa bestämmelserna i
den fjärde Lomékonventionen. Riksdagen
har godkänt anslutningsfördraget. Vidare
har Lomékonventionen införlivats med
svensk rätt genom lagen (1994:1500) med
anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen.

Innehållet i den fjärde Lomékonventionen

Den fjärde Lomékonventionen omfattar en
ingress och fem huvudavdelningar,
nämligen allmänna föreskrifter för
samarbetet, områden för samarbete,
medlen för samarbetet, institutionernas
verksamhet och slutbestämmelser. Till
detta är fogat ett antal protokoll,
varav ett behandlar finansiella frågor.
I avtalskomplexet ingår också en slutakt
med ett antal förklaringar som utgör en
integrerad del av konventionen.

I det följande redovisas huvuddragen av
innehållet i konventionen som bakgrund
till redovisningen av ändringsavtalet.

Ingressen

Parterna bekräftar här bl.a.
fasthållandet vid principerna i Förenta
nationernas stadga och sin tro på de
grundläggande mänskliga rättigheterna,
på alla aspekter av mänsklig värdighet
och på individens värde, som den
centrala kraften och förmånstagaren i
utvecklingen, på lika rätt för män och
kvinnor och för nationer, stora och små.
Ingressen erinrar även om den allmänna
deklarationen om de mänskliga
rättigheterna och andra deklarationer,
vilka erkänner behovet av att respektera
och garantera medborgerliga och
politiska rättigheter och att sträva
efter att åstadkomma fullt åtnjutande av
ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter.

Del ett - allmänna föreskrifter för
samarbetet

Samarbetet skall bedrivas enligt
följande grundläggande principer:

- Likställdhet mellan deltagarna, respekt
för deras suveränitet, intressegemenskap
och ömsesidigt beroende.

- Varje stats rätt att själv välja sin
politiska, sociala, kulturella och
ekonomiska linje.

- Stabilitet i förbindelserna på grundval
av ett överenskommet system för
samarbetet.

Stöd skall lämnas till AVS-staternas
ansträngningar att åstadkomma en
genomgripande utveckling, vilken skall
grundas på en balans mellan ekonomiska
mål, rationellt tillvaratagande av
miljön och förstärkning av naturresurser
och mänskliga resurser.

Vikten av att respektera och främja de
mänskliga rättigheterna lyfts fram på
ett utförligt sätt.

Särskilda ansträngningar skall göras
vad gäller utvecklingen på landsbygden,
miljöskydd och bevarande av
naturresurser. Stor vikt skall fästas
vid regionalt samarbete. Man erkänner
behovet av att ge de minst utvecklade
AVS-staterna särskild behandling.

För att främja handeln har parterna
enats om bl.a. allmänna regler för
handeln och särskilda regler för
gemenskapens införsel av vissa produkter
från AVS-staterna. De skall bygga på
principen om fri tillgång till
gemenskapsmarknaden för varor som har
sitt ursprung i AVS-staterna med
särskilda föreskrifter för
jordbruksvaror och en skyddsklausul.

Gemenskapen skall bidra till AVS-
staternas utveckling genom finansiella
resurser och lämpligt tekniskt bistånd.
Stödet skall lämnas inom ramen för
femåriga program.

Vikten av att stabilisera
exportintäkter som grundas på
jordbruksproduktion och att bistå länder
som drabbas av allvarliga avbrott i
gruvsektorn bekräftas.

Ett antal gemensamma institutioner har
bildats för hanteringen av frågor som
berör Lomékonventionen - ministerrådet,
ambassadörskommittén och den gemensamma
församlingen. Ministerrådet skall bl.a.
dra upp huvudlinjerna för det arbete som
skall utföras vid tillämpningen av
konventionen, fatta de politiska beslut
som behövs för att konventionens mål
skall uppnås och fatta beslut på
särskilda områden som anges i
konventionen. Ambassadörskommittén skall
bistå ministerrådet och övervaka
genomförandet av konventionen. Den
gemensamma församlingen, som skall bestå
av medlemmar av Europaparlamentet och
parlamentariker/representanter för AVS-
länderna skall vara ett rådgivande
organ.

Del två - områden för samarbetet

Under denna rubrik nämns och preciseras
åtgärder inom följande samarbetsområden:

1) Miljön

2) Jordbrukssamarbete, säkrad
livsmedelsförsörjning och landsbygdsut-

veckling

3) Utveckling av fisket

4) Samarbete om råvaror

5) Industriell utveckling, tillverkning
och bearbetning

6) Utveckling på gruvdriftens område

7) Utveckling på en ergiområdet

8) Företagsutveckling

9) Tjänsteutveckling

10) Utveckling av handeln

11) Kulturellt och socialt samarbete

12) Regionalt samarbete

Del tre - instrument för samarbetet

I denna del behandlas samarbetet på
handelsområdet, råvaruområdet, samarbete
vad gäller utvecklingsfinansiering,
förfaranden för genomförande och
samarbetet med de minst utvecklade
länderna, länder utan kuster och
ö-stater.

På handelsområdet skall tullfrihet råda
för nästan alla industrivaror. Ett antal
jordbruks- och livsmedelsvaror,
textilier och textilartiklar beviljas
antingen tullfrihet eller nedsatta
tullar. I flera fall beviljas
tullfriheten bara för en begränsad
importvolym.

Råvaruområdet ägnas särskild
uppmärksamhet genom två finansieringssy-
stem för stabilisering av
exportinkomster från jordbruksproduktion
(STABEX) och för stöd till AVS-stater
vilkas gruvsektor drabbas av svårigheter
(SYSMIN).

Konventionen ger utförliga anvisningar
om hur programmeringen och hanteringen
av biståndet skall gå till. Den ger
mottagarlandet en central roll i
programmerings- och
projektförberedelsearbetet. Samtidigt
har kommissionen ett väsentligt
inflytande, och gemenskapens fältkontor
i mottagarlandet skall spela en aktiv
roll.

Konventionen gör det möjligt att ge
stöd till strukturanpassning och
innehåller utförliga anvisningar för hur
detta stöd skall utformas.

Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt
de minst utvecklade länderna, länder
utan kuster och ö-länder.

Huvudansvaret för upphandling som
finansieras genom Europeiska
utvecklingsfonden skall ligga hos
mottagarländerna, dock skall samråd äga
rum med kommissionen. Upphandling skall
normalt ske i öppen internationell
konkurrens inom hela kretsen av AVS- och
gemenskapsstaterna.

Del fyra - institutionernas verksamhet

I detta avsnitt ges närmare regler för
ministerrådets, ambassadörskommitténs
och den gemensamma församlingens
verksamhet.

Del fem - slutbestämmelser

Under denna rubrik anges bl.a. att
konventionen sluts för en period av tio
år med början den 1 maj 1990.

Till konventionen är fogade ett antal
protokoll som utgör en integrerad del av
konventionen.

Ett av dessa protokoll är ett
finansprotokoll som anger omfattningen
av det finansiella samarbetet för en
period av fem år med början den 1 mars
1990. Det totala finansiella stödet till
AVS-länderna under perioden skall uppgå
till 12 000 miljoner ecu. Av detta
belopp skall 10 800 miljoner komma från
Europeiska utvecklingsfonden (EUF 7) och
1 200 miljoner ecu vara lån från
Europeiska investeringsbankens egna
medel.

Ändringsavtalet och överenskommelsen om
finansiering och förvaltning av
gemenskapsstödet

I propositionen anges att de två
parterna gick in i förhandlingarna med
något olika utgångspunkter.
Gemenskaperna önskade öka betoningen på
vikten av mänskliga rättigheter och
demokratiska principer och eftersträvade
en effektivisering av samarbetet inom
ramen för Lomékonventionen. På
handelsområdet var man beredd att
tillsammans med AVS-staterna undersöka
hur de sistnämnda i större utsträckning
skulle kunna dra fördel av de
handelsförmåner som redan fanns med i
konventionen. AVS-staterna å sin sida
förnekade inte vikten av mänskliga
rättigheter och demokratiska principer
men betonade att det var väsentligt att
ha en effektiv mekanism för lösning av
tvister som kunde uppkomma om eventuella
kränkningar av dessa rättigheter och
principer. Tonvikten lades dock vid
handelsfrågor inklusive råvarufrågor,
och AVS-staterna underströk också
angelägenheten av att de finansiella
resurser som skulle ställas till
förfogande ökade väsentligt i reala
termer.

Förhandlingarna inleddes formellt vid
ett ministermöte i Swaziland i maj 1994.
De slutfördes den 30 juni 1995.

Avtalet om ändring av den fjärde
Lomékonventionen omfattar 67 ändringar i
konventionens huvuddel, vartill kommer
ett nytt finansprotokoll och vissa
ändringar i andra protokoll.

Ett väsentligt nytt element blev att
förbindelserna avses stärkas genom en
fördjupad politisk dialog som utvidgas
till att omfatta frågor och problem som
rör utrikespolitik och säkerhet. Vidare
infördes en ökad betoning av
demokratiska principer och en
suspensionsklausul som gör det möjligt
att avbryta samarbetet med länder som
kränker de mänskliga rättigheterna och
demokratiska principer. På
handelsområdet infördes ytterligare
lättnader genom bl.a. ett visst ökat
marknadstillträde för jordbruksprodukter
och förbättring och förtydligande av
ursprungsreglerna. Ett mer flexibelt
system för programmeringen av biståndet
införs också.

Uppgörelsen om finansiering finns i det
finansiella protokoll som är en del av
ändringsavtalet och i överenskommelsen
om finansiering och förvaltning av
gemenskapsstödet inom ramen för
finansprotokollet. Det finansiella
protokollet anger att det sammanlagda
stödet till AVS-länderna skall öka från
12 000 miljoner ecu under den första
femårsperioden, varav 10 800 miljoner
ecu från Europeiska utvecklingsfonden
och 1 200 miljoner från Europeiska
investeringsbankens egna resurser, till
14 625 miljoner under den andra
femårsperioden, varav 12 967 miljoner
ecu från Europeiska utvecklingsfonden
och 1 658 miljoner ecu från Europeiska
investeringsbanken.

Överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet anger
omfattningen av det sammanlagda stödet
genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF)
och Europeiska investeringsbanken (EIB),
de enskilda ländernas bidrag till
Europeiska utvecklingsfonden,
användningsområden och bestämmelser av
mer administrativ natur om hur EUF och
EIB-stödet skall förvaltas. En åttonde
europeisk utvecklingsfond skall
inrättas, vilken sammanlagt skall
tillföras 13 132 miljoner ecu. (Att
beloppet är större än vad som anges i
det finansiella protokollet till
ändringsavtalet beror på att
finansieringsöverenskommelsen omfattar
stöd både till AVS-länderna och till
utomeuropeiska länder och territorier,
som lyder under Danmark, Frankrike,
Nederländerna och Storbritannien medan
det finansiella protokollet endast avser
stödet till AVS-staterna.) Av det belopp
som tillförs utvecklingsfonden
finansieras 12 840 miljoner ecu av
medlemsstaterna (Sveriges andel 350
miljoner ecu motsvarar ca 3 050 miljoner
kronor). Till detta belopp kommer 292
miljoner ecu i icke utnyttjade medel
från de fjärde, sjätte och sjunde
utvecklingsfonderna.

1 finansieringsöverenskommelsen anges
att 1 693 miljoner ecu skall tas från
Europeiska investeringsbankens egna
medel och ges i form av lån, varav 1 658
miljoner till AVS-staterna och
resterande 35 miljoner till
utomeuropeiska länder och territorier.
Det sammanlagda stödet genom Europeiska
utvecklingsfonden och Europeiska
investeringsbanken till AVS-länderna
och utomeuropeiska länder och
territorier uppgår därmed till 14 825
miljoner ecu.

I avvaktan på att överenskommelsen har
godkänts av medlemsstaterna och för att
programmeringen skall kunna genomföras
har ett beslut den 20 december 1995
fattats om provisorisk tillämpning av de
delar av överenskommelsen som behandlar
programmeringen av biståndet. I
anslutning till detta beslut har
medlemsstaterna avgett en förklaring med
innebörd att beslutet om provisorisk
tillämpning på intet sätt föregriper
ratifikationsproceduren och att
kommissionen inte kan göra några
finansiella åtaganden innan
finansieringsöverenskommelsen trätt i
kraft.

Medelsbehovet för varje år kommer att
anges i de årliga budgetpropositionerna
under biståndsanslaget för Bidrag till
EG:s gemensamma bistånd.

I propositionen noteras att de tre nya
medlemsstaterna - Finland, Sverige och
Österrike - genom sina bidrag svarar för
närmare hälften av ökningen av bidragen
till Europeiska utvecklingsfonden och
att fondens totalbelopp ökas genom medel
från tidigare utvecklingsfonder, som
inte utnyttjats. Den kollektiva extra
insatsen från EU-medlemsstaterna
förefaller därför relativt måttlig,
vilket enligt propositionen inger
osäkerhet inför framtiden, särskilt med
beaktande av att Lomésamarbetet främst
avser fattiga u-länder.

Regeringens överväganden

Regeringen föreslår att riksdagen skall
godkänna avtalet om ändring av den
fjärde Lomékonventionen och
överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet inom
ramen för det andra finansprotokollet
till den fjärde Lomékonventionen.
Regeringen anför att den fjärde
Lomékonventionen utgör en väsentlig del
i gemenskapens samarbete med u-länderna
och att den innehåller många element som
ligger i linje med svensk
biståndspolitik.

Regeringen pekar vidare på det viktiga
nya element som införs genom
ändringsavtalet då man genom en bredare
politisk dialog som utvidgas till att
omfatta frågor och problem som rör
utrikespolitik och säkerhet kommer att
stärka förbindelserna. Till detta kommer
en ökad betoning av respekt för
demokratiska principer som komplement
till vad som anges i konventionen om
respekt för de mänskliga rättigheterna
samt den nya suspensionsklausulen som
gör det möjligt att avbryta samarbetet
med en AVS-stat som inte respekterar de
mänskliga rättigheterna och
demokratiska principer.

Ändringsavtalet präglas enligt
regeringens mening också av en strävan
att åstadkomma ökad effektivitet i
biståndet. Det mer flexibla
programmeringssystem som införs är ett
uttryck för detta. Det innebär att
långsiktigheten i biståndssamarbetet
bevaras samtidigt som risken för att
medel skall ligga outnyttjade motverkas.

Ändringsavtalet innebär ett visst ökat
marknadstillträde för jordbruksprodukter
och en förbättring av ursprungsreglerna
och uttrycker en allmän strävan att
bidra till att förbättra AVS-staternas
möjligheter att ta till vara de
handelslättnader och stödåtgärder som
konventionen erbjuder.

I ändringsavtalet är det Europeiska
gemenskapernas medlemsstater, Europeiska
unionens råd och Europeiska
gemenskapernas kommission som är parter
å ena sidan. Avtalet är därmed ett s.k.
blandat avtal. Detta innebär att avtalet
även reglerar förhållanden som ligger
utanför gemenskapskompetensen och därmed
inom ramen för medlemsländernas
kompetens. Medlemsstaterna åtar sig
förpliktelser bl.a. genom stadgandet om
politisk dialog och genom det
finansprotokoll som är en del av
ändringsavtalet och genom den särskilda
överenskommelsen om finansiering. Med
hänsyn till detta och till att
ändringsavtalet och
finansieringsöverenskommelsen är av
större vikt skall de enligt 10 kap. 2 §
i regeringsformen godkännas av
riksdagen.

Sammanfattning av motionen

I motion 1995/96:U32 (m) hemställer
motionärerna att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att det
med anledning av Lomékonventionens stora
betydelse är angeläget att regeringen i
skrivelse till riksdagen i god tid
informerar om sina intentioner inför
förhandlingar om den sannolikt femte
Lomékonvention som följer när den fjärde
löper ut. Det tullfria tillträdet till
EU:s inre marknad för produkter från 70
u-länder i Afrika, Karibien och Stilla
Havet är av vital betydelse för
ländernas tillväxt och
fattigdomsbekämpning, vilket ökar
förutsättningarna för utveckling mot
demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter. Även det finansiella
stödets inriktning har betydelse. Det är
därför enligt motionärernas mening
viktigt att riksdagen godkänner
föreliggande ändringar i
Lomékonventionen och den interna
överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet.

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens uppfattning
att den fjärde Lomékonventionen
innehåller många element som ligger i
linje med svensk biståndspolitik.
Ändringsavtalet bidrar till att
ytterligare förbättra konventionen.
Utskottet noterar med
tillfredsställelse att en ökad betoning
görs av respekten för de mänskliga
rättigheterna och demokratiska
principer. Utskottet anser också det
vara värdefullt att ett protokoll
tillkommit om hållbar förvaltning av
skogstillgångar, vilket bl.a. innebär
att ansträngningar skall koncentreras
till skydd av hotade tropiska skogar.

I motion 1995/96:U32 (m) anförs att
regeringen i god tid bör informera
riksdagen om sina intentioner inför
förhandlingarna när den fjärde
Lomékonventionen löper ut. Utskottet
finner detta vara angeläget och
förutsätter att så kommer att ske på
lämpligt sätt.

Därmed anses motion 1995/96:U32 (m)
besvarad.

Utskottet tillstyrker med det ovan
anförda att riksdagen godkänner avtalet
om ändring av den fjärde
Lomékonventionen och den interna
överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avtalet om
ändring av den fjärde
Lomékonventionen

att riksdagen med bifall till
propositionen godkänner avtalet om
ändring av den fjärde
Lomékonventionen mellan å ena sidan
Europeiska gemenskapernas
medlemsstater, Europeiska unionens
råd och Europeiska gemenskapernas
kommission och AVS-staterna å den
andra sidan,

2 beträffande den interna
överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet

att riksdagen med bifall till
propositionen godkänner den interna
överenskommelsen om finansiering och
förvaltning av gemenskapsstödet inom
ramen för det andra finansprotokollet
till den fjärde Lomékonventionen,

3. beträffande information till
riksdagen

att riksdagen förklarar motion
1995/96:U32 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 23 april 1996

På utrikesutskottets vägnar

Nils T Svensson

I beslutet har deltagit: Nils T Svensson
(s), Inger Koch (m), Yvonne Sandberg-
Fries (s), Berndt Ekholm (s), Bertil
Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v),
Carina Hägg (s), Lars Hjertén (m), Bodil
Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund
(kds), Agneta Brendt (s), Sonia Karlsson
(s), Christina Axelsson (s) och Ingbritt
Irhammar (c).