Åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet

Betänkande 1993/94:AU9

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1993/94:AU09

Åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionens förslag
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Bilaga

1993/94
AU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i
proposition 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk brottslighet och
etnisk diskriminering i arbetslivet i de delar som avser etnisk
diskriminering i arbetslivet. Propositionens avsnitt om åtgärder
mot rasistisk brottslighet med ändringar i brottsbalken har
överlämnats till justitieutskottet för beredning. De förslag som
utskottet behandlar bygger i allt väsentligt på förslag som
lämnats av Utredningen (A 1990:4) för åtgärder mot etnisk
diskriminering (EDU) i betänkandet SOU 1992:96, Förbud mot
etnisk diskriminering i arbetslivet.

Utskottet tillstyrker propositionen som innebär att det
fr.o.m. den 1 juli 1994 införs regler om förbud mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Lagstiftningen är uppbyggd kring
två förbud mot otillbörlig särbehandling på etnisk grund. Det
ena förbudet tar sikte på behandlingen av arbetssökande och det
andra på behandlingen av arbetstagare. De nya bestämmelserna
skall tillsammans med de nuvarande reglerna i lagen (1986:442)
mot etnisk diskriminering ingå i en ny lag mot etnisk
diskriminering. En motion som väckts med anledning av
propositionen, två motioner från den allmänna motionstiden 1993
och en motion från allmänna motionstiden 1994 avstyrks. Dessutom
avstyrker utskottet en motion från den allmänna motionstiden
1994 med förslag till ny lag om förbud mot diskriminering av
funktionshindrade som anknyter till Handikapputredningens
förslag.

Reservation har avgetts av de socialdemokratiska företrädarna
i utskottet. Vänsterpartiets företrädare i utskottet har avgett
en meningsyttring.

Inledning

Proposition 1993/94:101 om åtgärder mot etnisk diskriminering
jämte följande lagförslag

1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag mot etnisk diskriminering,
3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet.

Med anledning av propositionen har följande motioner väckts:

1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v),
1993/94:A35 av Karl Gustaf Sjödin och Ulf Eriksson (nyd),
1993/94:A36 av Hans Göran Franck m.fl. (s).

Arbetsmarknadsutskottet har beslutat att överlämna följande
avsnitt av propositionen till justitieutskottet, nämligen

2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken,
5. Åtgärder mot rasistisk brottslighet m.m.,
8.1 Specialmotivering angående Förslaget till lag om ändring i
brottsbalken samt
berörda delar av bilagorna 1, 2, 3, 6 och 7.

Även motionerna 1993/94:A34 yrkandena 1 och 2,
1993/94:A35 och 1993/94:A36 som knyter an till nämnda avsnitt
har arbetsmarknadsutskottet beslutat att överlämna till
justitieutskottet.

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet

dels proposition 1993/94:101 avsnitten 1, 2.2--2.4, 3--4,
6--7, 8 i berörda delar jämte därtill hörande lagförslag,

dels motion 1993/94:A34 yrkandena 3--7 som väckts med
anledning av propositionen och som hör till nämnda avsnitt,

dels de under allmänna motionstiden 1993 och 1994 väckta
motionerna

1992/93:Ju618 yrkande 5 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1992/93:A727 av Kent Carlsson m.fl. (s, c, v),
1993/94:Ju615 yrkande 3 av Eva Zetterberg och Elisabeth
Persson (v),
1993/94:So276 yrkande 8 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).

Av utskottet behandlade lagförslag återfinns i bilaga till
detta betänkande.

Propositionens förslag

2. lag mot etnisk diskriminering,
3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1993/94:A34 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en folkrättslig förpliktelse för Sverige
att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att diskrimineringsförbudet också bör
omfatta indirekt diskriminering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utformningen av förbudet mot otillbörlig
särbehandling av arbetssökande,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att även ekonomiskt skadestånd skall kunna
utdömas vid diskriminering av arbetssökande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en särskild regel om
fördelningen av rättegångskostnaderna.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1993

1992/93:Ju618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot
etnisk diskriminering på arbetsmarknaden som bygger på ett
generellt utformat diskrimineringsförbud och förbud mot indirekt
diskriminering.

1992/93:A727 av Kent Carlsson m.fl. (s, c, v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en lag mot diskriminering av
homosexuella i arbetslivet.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:Ju615 av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson (v) vari
yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot diskriminering
av homosexuella i arbetslivet.

1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
diskrimineringslagstiftning enligt vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

I Sverige finns ett stort antal olika etniska grupper. Det
finns skäl att anta att etnisk diskriminering förekommer på den
svenska arbetsmarknaden och att nuvarande rättsregler inte ger
ett tillräckligt gott skydd. Det saknas för närvarande en
heltäckande lagstiftning för att komma åt
diskrimineringsförfaranden på arbetsmarknaden. Det föreligger
bl.a. en skillnad mellan situationen för de arbetssökande och
situationen för de redan anställda på framför allt den privata
delen av arbetsmarknaden.

Sverige har ratificerat tre konventioner som direkt rör frågan
om etnisk diskriminering i arbetslivet. Det är 1966 års
FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(prop. 1970:87, LU41, rskr. 261), FN-konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter (prop. 1971:125) och
ILO-konventionen nr 111 om diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning (prop. 1962:70). Medlemmar i den kommitté som
har att övervaka efterlevnaden av rasdiskrimineringskonventionen
har ifrågasatt huruvida Sverige uppfyller sina åtaganden enligt
konventionen på arbetslivets område. Regeringen bedömer att
Sveriges internationella åtaganden inte innebär någon absolut
skyldighet att införa en lagstiftning som förbjuder etnisk
diskriminering i arbetslivet men att det får anses vara mest
förenligt med konventionernas syfte att göra det.

Propositionens lagförslag grundar sig på förslag som lämnats
av Utredningen (A 1990:4) för åtgärder mot etnisk diskriminering
(EDU) i betänkandet SOU 1992:96, Förbud mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. En utförlig genomgång av Sveriges
internationella åtaganden och det tidigare utredningsarbetet
finns i propositionen på s. 25--31 samt i utredningsbetänkandet
på s. 43--53 och s. 79--95.

Utskottet ger i det följande viss bakgrundsinformation rörande
rättsläget och uppehåller sig därefter vid frågor som
aktualiserats motionsvägen.

Bakgrund

Grundlagen bygger på uppfattningen om alla människors lika
värde och innehåller förbud mot diskriminerande lagstiftning och
krav på allas likhet inför lagen samt att saklighet och
opartiskhet skall iakttas inom den offentliga förvaltningen.
Svensk lagstiftning saknar emellertid ett generellt förbud mot
etnisk diskriminering i arbetslivet.

Lagen mot etnisk diskriminering som infördes år 1986 och
omfattar hela samhällslivet uttrycker ett totalt fördömande av
etnisk diskriminering, dock utan att innehålla något förbud.
Lagen reglerar Diskrimineringsombudsmannens och Nämndens mot
etnisk diskriminering verksamhet.

Straffstadgandet i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga
diskriminering som infördes år 1970 innehåller vissa regler mot
diskriminering i näringsverksamhet och i det allmännas
verksamhet men omfattar inte arbetslivet.

På den privata arbetsmarknaden är anställningsrätten fri i den
meningen att det inte finns någon allmän lagregel enligt vilken
arbetsgivaren är skyldig att iaktta saklig grund för
anställning. Anställningsfriheten inskränks dock av regler i
lagen om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen),
lagen om anställningsskydd (LAS) och jämställdhetslagen. Någon
rättslig möjlighet att ingripa ens mot uttrycklig etnisk
diskriminering i en anställningssituation finns emellertid inte.

Statliga arbetsgivare är bundna av grundlagsregeln att vid
tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid
sakliga grunder. Den som anser sig felaktigt förbigången vid
statliga tillsättningsbeslut har möjlighet att överklaga i
administrativ ordning. På den kommunala sidan gäller utöver den
grundlagsfästa objektivitetsregeln, som innebär
diskrimineringsförbud, inga generella regler för anställning av
personal.

Skydd mot diskriminerande avskedanden och uppsägningar finns
för de flesta arbetstagare genom lagen om anställningsskydd
(LAS). Uppsägning i strid mot LAS kan i vissa fall förklaras
ogiltig. Överträdelser av reglerna i LAS är vidare
skadeståndsgrundande. Genom Arbetsdomstolens (AD) praxis har det
vidare utvecklats en allmän rättsgrundsats av innebörd att
arbetsgivarnas fria arbetsledningsrätt inte får utnyttjas på ett
otillbörligt eller godtyckligt sätt.

Genom lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) slutligen
har arbetstagarna möjlighet att genom sina organisationer utöva
ett inflytande på personalpolitiken. Det är emellertid sällsynt
att frågor om etnisk diskriminering regleras genom
kollektivavtal.

Propositionen

I propositionen föreslås en särskild arbetsrättslig lag med
förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet som skall gälla
för hela arbetsmarknaden. De nya bestämmelserna skall
tillsammans med de nuvarande reglerna i lagen (1986:442) mot
etnisk diskriminering ingå i en ny lag mot etnisk
diskriminering.

Lagstiftningen är uppbyggd kring två förbud mot otillbörlig
särbehandling på etnisk grund. Det ena förbudet avser behandling
av arbetssökande och det andra behandling av
arbetstagare. Diskrimineringsgrunderna är ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Förbudet
riktar sig mot avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebär
negativ särbehandling på etnisk grund. S.k. indirekt
diskriminering omfattas inte av förbudet.

För att träffas av förbudet mot diskriminering av
arbetssökande skall arbetsgivaren ha anställt någon annan än
den diskriminerade. Det är genom att anställa den andre som
överträdelsen sker. Ett diskriminerande beteende under
rekryteringsförfarandet träffas inte i sig av förbudet men kan,
om det lett fram till att arbetsgivaren anställt någon annan,
läggas arbetsgivaren till last. För att diskriminering över
huvud taget skall anses föreligga måste det ha varit något annat
än sakliga skillnader som motiverat särbehandlingen. De normer
som arbetsgivaren använder måste framstå som förklarliga och i
huvudsak rationella för en utomstående för att sakliga skäl
skall anses föreligga för ett handlande.
Otillbörlighetsrekvisitet medför att förbudet t.ex. inte är
tillämpligt när ett trossamfund anställer en trosfrände för
kyrkligt arbete framför någon annan av annan trosuppfattning.

Förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetstagare
inriktas på tre olika situationer. Den första gäller
anställnings- och andra arbetsvillkor, den andra
arbetsledningsbeslut och den tredje särskilt ingripande åtgärder
från arbetsgivarens sida mot arbetstagaren som t.ex. uppsägning.

Den huvudsakliga sanktionen mot överträdelse av
diskrimineringsförbudet skall vara skadestånd. Endast allmänt
skadestånd skall kunna utdömas till arbetssökande, och
skadeståndet skall delas för det fall flera arbetssökande blivit
förbigångna genom samma anställningsbeslut. Vid diskriminering
av arbetstagare skall både ekonomiskt och allmänt skadestånd
kunna utgå.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) föreslås få en processförande
roll i diskrimineringstvister som i huvudsak påminner om den
roll som Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i
könsdiskrimineringstvister. Lagen om rättegången i arbetstvister
görs tillämplig och Arbetsdomstolen blir huvudsakligt forum.

Sveriges åtagande enligt FN:s
rasdiskrimineringskonvention

Propositionen

1966 års FN-konvention syftar till faktisk jämlikhet mellan
människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller
nationellt eller etniskt ursprung. Konventionen ålägger staterna
att göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och
uttryck, således även från enskildas sida.

Konventionsstaterna skall enligt de grundläggande
bestämmelserna i artikel 2 dels fördöma rasdiskriminering, dels
föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering
och dels genom positiva åtgärder främja jämlikhet mellan
människor oberoende av ras m.m. I detta syfte skall staterna
förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning
som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering
från personers, gruppers eller organisationers sida.

För att uppfylla de grundläggande förpliktelserna förbinder
sig staterna i artikel 5 att förbjuda och avskaffa
rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar,
utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller
etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser
åtnjutande av särskilt uppräknade rättigheter, bl.a. ekonomiska
och sociala rättigheter. Enligt konventionstexten avses med
ekonomiska rättigheter i synnerhet rätten till arbete, till
fritt val av anställning, till rättvisa och gynnsamma
arbetsvillkor, till skydd mot arbetslöshet, till lika lön för
lika arbete och till rättvis och gynnsam lön för arbete, rätten
att bilda och ansluta sig till en fackförening och rätten till
undervisning och utbildning.

Enligt artikel 6 i konventionen skall staterna tillförsäkra
envar dels skydd mot kränkning av hans rätt enligt konventionen,
dels rätt till ersättning för skada till följd av sådan
kränkning.

Regeringen anför som sin uppfattning att den aktuella
konventionen inte innebär en absolut skyldighet att införa en
lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet men att det
torde vara mest i linje med konventionens intentioner att göra
detta.

Motionen

Vänsterpartiet framhåller i motion A34 yrkande 3 att det
tveklöst förekommer rasdiskriminering i arbetslivet och att
Sverige därför med hänsyn till åtagandet enligt 1966 års
konvention har en folkrättslig förpliktelse att lagstifta mot
företeelsen. Motionärerna begär att riksdagen ger regeringen
detta till känna.

Utskottets överväganden

EDU framhåller i sitt betänkande (SOU 1992:96, s. 112) att det
kan råda tveksamhet främst om hur artikel 5 i konventionen skall
tolkas. Enligt EDU har det också inom
Rasdiskrimineringskommittén, som bevakar konventionens
efterlevnad, funnits skilda uppfattningar om vad artikeln
ställer för krav på konventionsstaternas nationella
lagstiftning. Artikel 5 har enligt EDU antingen uppfattats
innebära endast att den nationella lagstiftningen inte får vara
diskriminerande i den mån de uppräknade rättigheterna är
tillförsäkrade enligt denna eller tolkats så att staterna också
är skyldiga att i lag verkligen tillförsäkra envar de uppräknade
rättigheterna. Den förstnämnda tolkningen förefaller EDU mest
riktig. Sammanfattningsvis finner EDU att Sverige folkrättsligt
inte är absolut förpliktat att införa lagstiftning på området,
men att lagstiftning likväl skulle överensstämma väl med syftet
med träffade internationella överenskommelser.

I EDU:s uppdrag ingick också bl.a. att undersöka möjligheterna
att reglera frågor om etnisk diskriminering i arbetslivet genom
kollektivavtal antingen som ett alternativ till eller som
komplement till lagstiftning. Utredningen har därvid klart
förordat att det grundläggande skyddet bör ges i lagform.
Regeringen instämmer i denna uppfattning. Regeringen framhåller
därvid att ett viktigt skäl för att välja lagstiftning är att
skyddet mot diskriminering bör gälla alla och inte bara dem som
är fackligt anslutna. Som främsta skäl betonas de långsiktigt
normbildande effekterna av en lagstiftning. En lagstiftning
visar tydligt samhällets värderingar och ger ökad tyngd åt
argument och praktiska åtgärder vad gäller organisationernas
arbete mot diskriminering. Även om det införs en lagstiftning
kommer det framdeles att finnas stort utrymme för kompletterande
avtal på arbetsmarknaden.

De i motionen A34 yrkande 3 framförda synpunkterna om Sveriges
folkrättsliga förpliktelse att lagstifta mot etnisk
diskriminering i arbetslivet får enligt utskottets uppfattning
anses tillgodosedda med det nu framlagda förslaget. Motionen bör
i denna del inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Härutöver
finns enligt utskottets mening ingen anledning för riksdagen
att i detta sammanhang uttala sig om vidden av Sveriges
förpliktelser enligt konventionen. Utskottet avstyrker motion
A34 yrkande 3.

Diskrimineringsförbudets utformning

Propositionen

Förbudet mot otillbörlig särbehandling av arbetssökande i 8 §
inriktas enligt förslaget på fall där arbetsgivaren har anställt
någon annan än den diskriminerade. Överträdelsen uppkommer med
denna konstruktion genom arbetsgivarens beslut att anställa den
andre. Propositionen överensstämmer med vad EDU föreslagit.

Förbudsregleringen i såväl 8 som 9 §§ riktar sig vidare mot
avsiktliga otillbörliga förfaranden som innebär negativ
särbehandling på etnisk grund. S.k. indirekt diskriminering
omfattas inte av förbudet. Indirekt diskriminering anses
innebära att till synes neutrala regler eller villkor uppställs,
med eller utan diskriminerande avsikt, som gäller för alla men
som får till följd att det bara är medlemmar ur en viss grupp
eller vissa grupper som missgynnas. Det diskriminerande momentet
utgörs av effekten av dessa uppställda regler eller villkor.

Motionerna

I Vänsterpartiets motion A34 yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om att det bör införas ett generellt utformat
diskrimineringsförbud i 8 § som träffar alla situationer då en
arbetssökande i samband med anställningsförfarandet blivit
påtagligt orättvist behandlad på grund av etniskt ursprung. Ett
förbud som förutsätter att det fattas ett anställningsbeslut
riskerar att bli verkningslöst. Enligt motionärerna finns det
vidare en uppenbar risk att lagens rekvisit "förbigången" leder
till att diskrimineringsmålen kommer att handla om meriter och
meritvärdering. Likartade synpunkter framförs i partiets motion
1992/93:Ju618 yrkande 5.

Vänsterpartiet begär i motion A34 yrkande 4 och i motion
1992/93:Ju618 yrkande 5 vidare ett tillkännagivande om att lagen
även bör förbjuda indirekt diskriminering. I motionen sägs
att fallen av direkt diskriminering säkerligen är utomordentligt
fåtaliga. Om den nya lagen inte skall hamna i "vanrykte" bör
således enligt motionärerna förbudet omfatta även indirekt
diskriminering.

Utskottets överväganden

EDU:s förslag att begränsa diskrimineringsskyddet till fall
där själva beslutet om anställning varit diskriminerande har
kritiserats från åtskilliga remissinstanser. Regeringen
framhåller för sin del i propositionen bl.a. att EDU:s förslag
till snävare lagkonstruktion är klarare och lättare att tillämpa
än ett förbud med mera generell räckvidd. Regeringen
ifrågasätter vidare om det över huvud taget är möjligt att
konstruera en reglering som med krav på rättssäkerhet kan
verksamt tillämpas på det otal olika situationer som i
diskrimineringshänseende kan uppkomma i en
anställningssituation. Det ifrågasätts i propositionen också om
inte ett vidare diskrimineringsförbud i anställningsförhållanden
kräver generella föreskrifter om hur ett anställningsförfarande
skall gå till. Det befaras slutligen att ett generellt
diskrimineringsförbud kan leda till orimligt höga krav på
arbetsgivarna. En arbetsgivare kan t.ex. bli tvungen att föra
särskilda anteckningar eller göra en bedömning av alla som
kontaktar honom, eventuellt utan samband med ett
anställningsärende.

Utskottet delar regeringens syn på svagheterna med ett
generellt diskrimineringsförbud. Genom att knyta förbudet
till ett anställningsbeslut torde det diskriminerande momentet
bli tydligare och förstärka lagstiftningens genomslagskraft.
Diskriminerande förfaranden under rekryteringsfasen kommer
dessutom att omfattas av det föreslagna förbudet i de fall
förfarandet sedermera lett fram till att den diskriminerade
blivit förbigången vid anställningsbeslutet. Utskottet avstyrker
därmed motionerna A34 yrkande 5 och 1992/93:Ju618 yrkande 5 i
motsvarande del.

Utskottet delar vidare den uppfattning som framförs i
propositionen att förbuden att diskriminera arbetssökande och
redan anställda skall inskränkas till fall av avsiktlig
diskriminering. Motionärerna har inte ifrågasatt denna
begränsning och utskottet har uppfattat motionen som en begäran
att förbuden skall omfatta avsiktliga fall av s.k. indirekt
diskriminering.

Som påpekats i propositionen är skillnaden mellan direkt och
indirekt diskriminering inte helt klar. Om således en
arbetsgivare med diskriminerande avsikt uppställer i sig
neutrala föreskrifter som får diskriminerande effekter när de
tillämpas mot en enskild är föreskrifterna bara "svepskäl" och
förfarandet framstår som direkt diskriminering. Förfarandet
faller alltså inom det förbjudna området enligt lagförslaget.
Eftersom avsiktliga fall av indirekt diskriminering således
omfattas av förbudsregeln, är motionerna, som utskottet
uppfattat dem, tillgodosedda. Utskottet avstyrker bifall till
motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i motsvarande del och A34
yrkande 4.

Skadestånd vid diskriminering av arbetssökande

Propositionen

Regeringen föreslår att, i likhet med vad som gäller enligt
jämställdhetslagen, endast allmänt skadestånd skall kunna lämnas
vid diskriminering av arbetssökande, medan möjlighet till både
ekonomiskt och allmänt skadestånd skall finnas för
diskriminerade arbetstagare. Med ekonomiskt skadestånd avses
ersättning för den förlust som uppkommit, medan allmänt
skadestånd eller ideellt skadestånd utgör en allmän kompensation
för den kränkning som diskrimineringen har inneburit.

Motionen

Vänsterpartiet anför i motion A34 yrkande 6 att eftersom ett
diskriminerande anställningsbeslut inte kommer att kunna
ogiltigförklaras måste, om sanktionen skall bli effektiv, också
ekonomiskt skadestånd kunna utdömas.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att det finns starka skäl som talar mot att
införa en rätt till ekonomiskt skadestånd vid diskriminering av
arbetssökande. Ekonomisk kompensation för utebliven lön och
andra förmåner till den som inte fått ett arbete måste bygga på
en tanke om rätt till anställning för den mest kvalificerade
sökanden. Någon sådan rätt finns inte. Avsikten är heller inte
att den föreslagna lagen skall medföra en ändring av principen
om den fria anställningsrätten. Den ekonomiska skadan är
dessutom svår att konstatera och uppskatta i sådana fall. Skulle
sökanden ha tillträtt? Vilken lön skulle ha utgått? Hur länge
skulle anställningen varat? En annan svårighet uppkommer när
flera arbetssökande blivit diskriminerade genom samma
anställningsbeslut. Utskottet anser således att en lag mot
etnisk diskriminering i detta avseende bör utformas på samma
sätt som jämställdhetslagen och att endast allmänt skadestånd
skall kunna utgå vid diskriminering av arbetssökande. Utskottet
avstyrker motion A34 yrkande 6.

Rättegångskostnader

Propositionen

Propositionen innebär att de processuella reglerna vid
diskrimineringstvister enligt den nya lagen utformas i allt
väsentligt efter mönster av jämställdhetslagens motsvarande
bestämmelser. Det innebär att tvister löses i arbetsrättslig
ordning och att det i 16 § i den nya lagen införs en hänvisning
till lagen om rättegången i arbetstvister. I sådana tvister
gäller rättegångsbalkens vanliga regler om fördelningen av
rättegångskostnaderna. Huvudregeln är därvid att den part som
förlorar får betala även motpartens kostnader. Arbetstvistlagen
innehåller emellertid ett undantag från huvudregeln som innebär
att domstolen kan förordna att vardera parten skall bära sin
kostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att
få tvisten prövad. Denna regel kan antas få tillämpning i en del
diskrimineringstvister, t.ex. sådana där utgången i målet
berodde på omständigheter som från början var okända för en
förlorande arbetssökande. Den nämnda undantagsregeln innebär
tillräckliga möjligheter att frångå de vanliga
rättegångskostnadsbestämmelserna i de fall där dessa slår
alltför hårt mot käranden. Det finns därför ingen anledning att
införa några särskilda kostnadsregler för
diskrimineringstvister på etnisk grund. I de fall DO för talan
står DO för kostnadsansvaret, och den enskilda arbetssökanden
eller arbetstagaren risker inte att få betala motpartens
rättegångskostnader.

Motionen

Vänsterpartiet anför i motion A34 yrkande 7 att det bör
införas en särskild regel om begränsning av ansvaret för
rättegångskostnader i den nya lagen. Den i propositionen
föreslagna principen för fördelningen av rättegångskostnaderna
kommer att leda till att utomordentligt få diskrimineringsmål
kommer att föras till domstol. Det kommer att röra sig om
enstaka mål som DO:s resurser medger att DO driver och ett fåtal
fall där man någorlunda säkert kan förutse utgången. Den
föreslagna principen kommer att avhålla också den som har ett
berättigat intresse av att få sin sak prövad från att gå till
domstol.

Utskottets överväganden

Utskottet menar att starka skäl talar för att samma regler bör
gälla för fördelningen av rättegångskostnaderna i
diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen som för tvister
i fall av etnisk diskriminering. Med hänsyn till den nämnda
undantagsregeln för fördelningen av rättegångskostnaderna i
arbetstvistlagen förefaller motionärernas farhågor överdrivna.
Motion A34 yrkande 7 avstyrks därför.

Diskriminering av andra grupper i arbetslivet

Propositionen

EDU har enligt sina direktiv endast haft i uppdrag att utforma
en lagstiftning som tar sikte på diskriminering av etnisk natur.
Utredningen har inte gjort någon bedömning i fråga om en mer
generellt utformad antidiskrimineringslagstiftning. En sådan
lagstiftning har förordats av vissa remissinstanser.
Synpunkter på en generell antidiskrimineringslagstiftning med en
gemensam ombudsmannafunktion har tidigare också framförts av DO.
Regeringen ser för närvarande inte något behov av att införa en
sådan lagstiftning. Den mer begränsade frågan om en lagstiftning
som innefattar förbud mot diskriminering på grund av
homosexualitet är inte tillräckligt utredd för att kunna tas upp
i detta lagstiftningsärende, anser regeringen.

Motionerna

Kent Carlsson m.fl. (s, c, v) begär i motion 1992/93:A727 ett
tillkännagivande om behovet av en lag mot diskriminering av
homosexuella i arbetslivet. Samma yrkande framförs av Eva
Zetterberg och Elisabeth Persson i motion Ju615 yrkande 3.

Socialdemokraterna tar i sin handikappolitiska motion
So276 yrkande 8 upp frågan om en lagstiftning med förbud mot
diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. I motionen
sägs bl.a. att arbetslösheten bland funktionshindrade främst
bekämpas genom att använda och utveckla befintliga åtgärder inom
rehabilitering och arbetsmarknadspolitik samt genom att hävda
arbetsrätten. Inte minst i det rådande arbetsmarknadsläget är
det emellertid viktigt att ytterligare stärka funktionshindrades
ställning genom ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma
slag som finns inom jämställdhetsområdet. Med utgångspunkt i
Handikapputredningens förslag och synpunkterna i remissvaren bör
det vara möjligt för regeringen att snarast återkomma med
förslag till riksdagen.

Utskottets överväganden

Som följd av riksdagens beslut om de homosexuellas situation i
samhället (prop. 1986/87:124, LU28, rskr. 350 och SoU31, rskr.
351) beslutade regeringen i december 1987 att ge Socialstyrelsen
ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för
homosexuella. Uppdraget överfördes genom ett regeringsbeslut i
december 1992 till Folkhälsoinstitutet. Samtidigt överlämnade
regeringen till institutet en skrivelse från Riksförbundet för
sexuellt likaberättigande, RFSL, med begäran om inrättande av en
ombudsman för homosexuellas rättigheter.

Folkhälsoinstitutet har i en skrivelse till
Socialdepartementet i november 1993 hemställt att frågor om
diskriminering av homosexuella läggs under DO:s tillsyn.

Enligt utskottets uppfattning synes det föreligga ett behov av
lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang peka på det
beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet med anledning
av partnerskapskommitténs förslag. Detta beredningsarbete bör
avvaktas innan man vidare överväger frågan om en sådan
lagstiftning.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört får motionerna
1992/93:A727 och Ju615 yrkande 3 anses i viss utsträckning
tillgodosedda.

Av årets budgetproposition (bil. 11 s. 29) framgår att de
delar av Handikapputredningens betänkande (SOU 1992:52) Ett
samhälle för alla, som behandlar förslag på
arbetsmarknadsområdet, har överlämnats till
Arbetsmarknadsdepartementet.

Utredningen har bl.a. lagt fram förslag om en ny lag om
arbetslivets tillgänglighet för personer med funktionshinder.
Lagen avses ersätta lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder i de delar som behandlar åtgärder
för äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga.

1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:5) har till uppgift att
göra en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget
omfattar även främjandelagen. Översynen beräknas vara slutförd
under våren 1994. Enligt propositionen finns det skäl att
avvakta ett ställningstagande till Handikapputredningens
lagförslag till dess Arbetsrättskommitténs överväganden har
lagts fram och en mer samlad bedömning kan göras.

Utskottet anser mot den anförda bakgrunden att
regeringskansliets beredningsarbete inte bör föregripas och
avstyrker motion So276 yrkande 8.

Övriga delar av lagförslaget

Utskottet tillstyrker även det av regeringen framlagda
förslaget till lag mot etnisk diskriminering i de delar som inte
berörts ovan.

Propositionen innehåller slutligen också förslag till
ändringar i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister och
i sekretesslagen (1980:100). Utskottet biträder också dessa
lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande lagförslagen
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande
del antar regeringens förslag till

lag mot etnisk diskriminering,
lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. beträffande Sveriges förpliktelse enligt FN:s
rasdiskrimineringskonvention
att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 3,
men. (v) - delvis

3. beträffande indirekt diskriminering
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i
motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 4,
men. (v) - delvis

4. beträffande ett generellt utformat
diskrimineringsförbud
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju618 yrkande 5 i
motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 5,
men. (v) - delvis

5. beträffande skadestånd vid diskriminering av
arbetssökande
att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 6,
men. (v) - delvis

6. beträffande rättegångskostnader
att riksdagen avslår motion 1993/94:A34 yrkande 7,
men. (v) - delvis

7. beträffande diskrimineringslagstiftning för
homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A727 och
1993/94:Ju615 yrkande 3,

8. beträffande diskrimineringslagstiftning för
funktionshindrade
att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 8.
res. (s)

Stockholm den 22 februari 1994

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne
Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald
Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s),
Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit
Andnor (s) och Patrik Norinder (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Diskrimineringslagstiftning för funktionshindrade (mom. 8)

Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Monica Öhman, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Av årets" och på s. 13 slutar med "yrkande 8" bort
ha följande lydelse:

Den utveckling som utskottet under senare tid kunnat bevittna
med avreglering, privatisering, konkurrensutsättning och andra
former av marknadsorientering i välfärdssektorn har drabbat
människor med funktionshinder särskilt hårt. Härtill kommer att
den rådande arbetslöshetssituationen medfört en accelererande
utslagning och utestängning av människor med funktionshinder och
kroniska sjukdomar.

Utvecklingen är ur såväl mänsklig som samhällsekonomisk
synpunkt oacceptabel. Utskottet anser det utomordentligt
angeläget att den negativa utvecklingen för denna utsatta grupp
bryts. Ett sätt att stärka de funktionshindrades ställning är
att införa ett lagfäst skydd mot diskriminering av samma slag
som inom jämställdhetsområdet. Flertalet av
Handikapputredningens förslag kräver ytterligare beredning, och
utskottet förutsätter att detta arbete bedrivs aktivt inom
regeringskansliet. Utredningens förslag om en ny lag om förbud
mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet torde
emelletid kunna förverkligas redan nu. Riksdagen bör enligt
utskottets mening med bifall till motion 1993/94:So276 yrkande 8
ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med en proposition
i frågan.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:

8. beträffande diskrimineringslagstiftning för
funktionshindrade
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So276 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Det förekommer tveklöst rasdiskriminering i arbetslivet i
Sverige -- vilket två statliga utredningar kunnat konstatera.
Jag menar att det står utom varje tvivel att Sverige på grund av
FN:s rasdiskrimineringskonvention har en absolut skyldighet
att lagstifta mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Bland
remissinstanserna delas den uppfattningen av bl.a. Svea hovrätt.
Som jag ser det är det principiellt viktigt att klargöra att den
lagstiftning som nu införs är en följd av konventionsåtagandet.

När det gäller diskrimineringsförbudets utformning är jag
starkt kritisk till lagförslaget och övertygad om att det kommer
att visa sig vara en fundamental brist att förbudet inte
omfattar indirekt diskriminering. Fallen av direkt
diskriminering kommer säkert att vara utomordentligt sällsynta.
Risken är stor att lagen härigenom snabbt kommer att råka i
vanrykte.

Att anknyta diskrimineringsförbudet i anställningssituationer
till ett anställningsbeslut kommer att göra bestämmelsen
verkningslös. Enligt min mening bör ett ändamålsenligt
diskrimineringsförbud konstrueras som ett generellt
diskrimineringsförbud så att det träffar alla situationer då
en arbetssökande blivit påtagligt orättvist behandlad på grund
av sitt etniska ursprung. Rekvisitet "förbigången" i lagtexten
bör också tas bort eftersom diskrimineringsmålen annars riskerar
att handla mer om meriter och meritvärdering än om
diskriminering.

Eftersom ett diskriminerande anställningsbeslut inte kommer
att kunna ogiltigförklaras är det nödvändigt att vid sidan av
ideellt skadestånd också ekonomiskt skadestånd skall kunna
utdömas om sanktionen skall bli effektiv.

För att inte i onödan avskräcka någon från att driva sin sak
anser jag slutligen att det bör införas en särskild regel som
begränsar kärandens ansvar för rättegångskostnader i
diskrimineringsmål.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2--6 borde ha hemställt:

2. beträffande Sveriges förpliktelse enligt FN:s
rasdiskrimineringskonvention
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

3. beträffande indirekt diskriminering
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju618
yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

4. beträffande ett generellt utformat
diskrimineringsförbud
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju618
yrkande 5 i motsvarande del och 1993/94:A34 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

5. beträffande skadestånd vid diskriminering av
arbetssökande
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

6. beträffande rättegångskostnader
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A34 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Propositionens lagförslag

Bilaga

Förslag till lag mot etnisk diskriminering

Härigenom föreskrivs följande.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister1 skall ha följande lydelse.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 och 21 §§ sekretesslagen (1980:100)1
skall ha följande lydelse.