Åtgärder för förbättrad fartygssäkerhet

Betänkande 2001/02:TU4

Trafikutskottets betänkande2001/02:TU4

Åtgärder för förbättrad fartygssäkerhet

---

Sammanfattning

Sjötransporter ingår i EU:s gemensamma
transportpolitik och är därför föremål för
gemenskapens normgivning. År 1993 antog rådet en
resolution om ett gemensamt handlingsprogram för
säkerhet till sjöss. En viktig utgångspunkt för
handlingsprogrammet är att antalet undermåliga
fartyg i gemenskapens farvatten kommer att minska
rejält om internationella konventioner, koder och
resolutioner tillämpas strikt genom gemensamma
bestämmelser inom EU.

Som ett led i handlingsprogrammet har rådet
successivt utfärdat förordningar och direktiv på
sjösäkerhetens område.

I detta betänkande behandlas regeringens förslag i
proposition 2000/01:137 Åtgärder för förbättrad
fartygssäkerhet, som innebär att vissa bestämmelser
i följande direktiv genomförs i svensk lagstiftning:

- direktivet 95/21/EG och ändringsdirektivet
98/25/EG av den 19 juni 1995
respektive den 27 april 1998 om tillämpning och
internationella normer för
säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening
samt boende- och arbetsför-
hållanden ombord på fartyg som anlöper
gemenskapens hamnar och fram-
förs i medlemsstaternas territorialvatten
(hamnstatskontroll),
- direktivet 1999/35/EG av den 29 april 1999 om ett
system med obligatoris-
ka besiktningar för en säker drift av ro-ro-
passagerarfartyg och höghastig-
hetspassagerarfartyg i reguljär trafik
(värdstatsdirektivet).

För att genomföra dessa EG-bestämmelser i svensk
lagstiftning föreslår regeringen förslag till
ändringar i följande tre lagar:

- fartygssäkerhetslagen (1988:49),
- lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från
fartyg,
- lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.

De lagändringar som föreslås i propositionen innebär
exempelvis att svenska myndigheter får möjlighet att
agera i vissa situationer när ett fartyg på grund av
brister skall hållas kvar i en inspektionshamn eller
när fartyget skall hindras från att anlöpa svenska
hamnar. Ett förbud att lämna inspektionshamnen skall
i de flesta fall bestå tills rättelse har skett
eller säkerhet har ställts för kostnaderna för
tillsynsförrättningen. Vidare innebär de föreslagna
lagändringarna bl.a. att ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik
skall besiktigas regelbundet. Ett fartyg skall
exempelvis medföra vissa certifikat och uppfylla de
normer som anges för klassificering m.m. De
föreslagna lagändringarna innebär också att, efter
en första inledande besiktning, även regelbundna
besiktningar skall företas när fartyget har börjat
gå i trafik.

Utskottet har inga erinringar mot regeringens
förslag till ändringar i de tre lagarna. Utskottet
tillstyrker därför propositionen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2002.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Fartygssäkerhetslagen
- Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49).
2. Lagen om åtgärder mot förorening från fartyg
- Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg.
3. Lagen om undersökning av olyckor
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor.

Stockholm den 16 oktober 2001

På trafikutskottets vägnar

Monica Öhman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Monica
Öhman (s), Sven Bergström (c), Per-Richard Molén
(m), Jarl Lander (s), Karin Svensson Smith (v),
Johnny Gylling (kd), Tom Heyman (m), Krister
Örnfjäder (s), Monica Green (s), Inger Segelström
(s), Stig Eriksson (v), Tuve Skånberg (kd), Birgitta
Wistrand (m), Mikael Johansson (mp), Claes-Göran
Brandin (s), Jeppe Johnsson (m) och Elver Jonsson
(fp).

2001/02

TU4

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen lämnade den 17 maj 2001 proposition
2000/01:137 Åtgärder för förbättrad fartygssäkerhet
till riksdagen. I propositionen föreslår regeringen
att riksdagen antar förslagen till ändringar i
fartygssäkerhetslagen (1988:49), lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg samt lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor.
Bakgrunden till propositionen är att vissa
bestämmelser i EG-direktiv om fartygssäkerhet,
inspektioner och hamnstatskontroller m.m. skall
genomföras i svensk lagstiftning. I rådets direktiv
95/21/EG av den 19 juni 1995 samt i
ändringsdirektivet 98/25/EG av den 28 april 1998 om
tillämpning av internationella normer för säkerhet
på fartyg, förhindrande av förorening samt boende-
och arbetsförhållanden ombord på fartyg som anlöper
gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas
territorialvatten (hamnstatskontroll) finns det
bl.a. regler om förbud mot att anlöpa hamn och om
att kvarhållande av fartyg inte skall upphävas
förrän betalning skett eller säkerhet ställts för
betalning av tillsynskostnader. Rådet antog också
den 29 april 1999 direktiv 1999/35/EG om ett system
med obligatoriska besiktningar för en säker drift av
ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik,
nedan kallat värdstatsdirektivet. Detta direktiv
innehåller bestämmelser om bl.a. besiktningar och
kontroller av fartygen.
Regeringen beslutade den 23 juni 1999 att
tillsätta en särskild utredare med uppdrag att göra
en översyn av fartygssäkerhetslagstiftningen. I
uppdraget ingick att i ett delbetänkande redovisa
ett förslag till införlivande av dels artiklarna 9a,
11.4 och 16.3 i direktivet och ändringsdirektivet om
hamnstatskontroll, dels värdstatsdirektivet.
Utredaren avlämnade i mars 2000 delbetänkandet
Införlivande av vissa direktiv om fartygssäkerhet
(SOU 2000:16). Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen beslutade den 26 april 2001 att inhämta
Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i
bilaga 6 till propositionen. Lagrådet föreslog vissa
ändringar av förslagen till ändringar av
fartygssäkerhetslagen (1988:49) och lagen (1980:424)
om åtgärder mot förorening från fartyg. Regeringen
har följt Lagrådets förslag. I propositionens
lagförslag har också vissa redaktionella ändringar
gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

Utskottets överväganden

Bakgrund och gällande bestämmelser
Internationella konventioner

För att underlätta för den internationella sjöfarten
och samtidigt finna en gemensam hög
sjösäkerhetsnivå, har de sjöfarande länderna antagit
en rad internationella konventioner om säkerhet till
sjöss och om skydd för den marina miljön.
Konventionerna ställer krav på att flaggstaternas
bestämmelser om tillsyn över fartygen är
tillräckliga och internationellt jämförbara.
Samtidigt ger konventionerna kuststaterna
befogenheter att inspektera utländska fartyg och på
så sätt öka sina möjligheter att övervaka säkerheten
på det egna territorialvattnet.

1974 års internationella konvention om säkerheten
för människoliv till sjöss (SOLAS 1974) är den
viktigaste konventionen om sjösäkerhet och anger
konstruktions- och säkerhetskrav för fartyg i
internationell trafik. Enligt konventionen skall
varje flaggstat ansvara för att dess fartyg
uppfyller kraven. Fartygen skall exempelvis innan de
används i internationell trafik kontrolleras och
godkännas, och som bevis på att de godkänts skall
fartygen medföra certifikat som utfärdas av
flaggstatens administration. Vidare ger konventionen
länder som är anslutna till konventionen viss rätt
att inspektera andra länders fartyg, s.k.
hamnstatskontroll. Konventionen omfattar även krav
på rederiernas och fartygens säkerhetsorganisation
m.m.
I regeringens proposition 2000/01:137 s.19 finns
ytterligare beskrivningar av kraven i SOLAS 1974.

EU:s bestämmelser - direktiven om
hamnstatskontroll samt värdstatsdirektivet

Sjötransporter ingår i EU:s gemensamma
transportpolitik och är därför föremål för
gemenskapens normgivning. Fram till år 1993 var
normgivningen om sjösäkerhet begränsad till
bestämmelser om särskilda förhållanden. Det året
antog rådet en resolution av den 8 juni 1993 om ett
gemensamt handlingsprogram för säkerhet till sjöss.
Resolutionen är utgångspunkten för de fortsatta
gemenskapsbestämmelserna om sjösäkerhet. I
resolutionen drogs riktlinjerna upp för ett samlat
handlingsprogram i fråga om sjösäkerhet, vari en
utgångspunkt är att antalet undermåliga fartyg i
gemenskapens farvatten kommer att minska drastiskt
om internationella konventioner, koder och
resolutioner tillämpas strikt genom bestämmelser på
gemenskapsnivå. Som ett led i handlingsprogrammet
har rådet utfärdat förordningar och direktiv på
sjösäkerhetens område.

Direktivet om hamnstatskontroll syftar till att
åstadkomma en minskning av antalet undermåliga
fartyg på gemenskapens vatten samt att öka
efterlevnaden av internationella regler och
gemenskapslagstiftning.

Hamnstatskontrollen av utländska fartyg sker genom
inspektioner som utförs av hamnstatens behöriga
sjöfartsmyndighet. Minst 25 % av det antal fartyg
som anlöper medlemsstatens hamnar under ett
representativt kalenderår skall inspekteras. Vidare
skall bl.a. medlemsstatens behöriga myndighet
försäkra sig om att alla brister som upptäcks vid en
inspektion rättas till. Innebär bristerna otvetydig
fara för säkerhet, liv eller miljö skall myndigheten
se till att fartyget hålls kvar eller att den
farliga verksamheten stoppas. Om bristen inte kan
åtgärdas i inspektionshamnen får fartyget resa till
ett anvisat reparationsvarv under förutsättning att
fartyget uppfyller villkoren för resan. Vidare skall
kostnader som har samband med inspektionen täckas av
fartygets ägare.
Genom ändringsdirektivet 98/25/EG om
hamnstatskontroll infördes bestämmelser till följd
av att 1974 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS 1974)
infört regler som gjort den s.k. ISM-koden (the
International Safety Management Code) obligatorisk.
Det handlar bl.a. om hur rederiernas och fartygens
säkerhetsorganisation skall vara utformad och
bedrivas.

Värdstatsdirektivet är ett direktiv som tillämpas på
ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg som går i reguljär
trafik till eller från medlemsstats hamn.
Värdstaternas tillsyn av de fartyg som omfattas av
direktivet innebär bl.a. att staterna skall göra
inledande kontroller samt regelbundna besiktningar
av fartygen. Värdstatsdirektivet innehåller också
bestämmelser om utredning av olyckor.

I regeringens proposition 2000/01:137 s. 20-23 ges
en närmare beskrivning av direktiven om
hamnstatskontroll samt värdstatsdirektivet.

Svenska bestämmelser

Grundläggande bestämmelser om sjöfarten finns i
sjölagen (1994:1009). Den lagen innehåller också en
del bestämmelser om fartygs säkerhet samt om
redarens och befälhavarens skyldigheter och ansvar
för sjösäkerheten. Den viktigaste författningen i
fråga om säkerheten på fartyg är dock
fartygssäkerhetslagen (1988:49) som kompletteras av
fartygssäkerhetsförordningen (1988:594). Av
intresse är också lagen (1980:424) och förordningen
(1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg
samt lagen (1990:712) och förordningen (1990:717) om
undersökning av olyckor. Ytterligare beskrivning av
dessa lagar finns i kommande avsnitt i betänkandet.

Med stöd av bemyndiganden i de nämnda lagarna
och förordningarna meddelar behöriga
myndigheter, främst Sjöfartsverket,
föreskrifter. Föreskrifterna avspeglar också
olika internationella överenskommelser på
sjösäkerhetens område, exempelvis får ett
flertal av de detaljerade säkerhetsnormer som
anges i EG-direktiv sin nationella tillämpning
genom föreskrifter som meddelas av
Sjöfartsverket.

Fartygssäkerhetslagen

Fartygssäkerhetslagen (1988:49) tillämpas på alla
fartyg som används till sjöfart inom Sveriges
sjöterritorium samt på svenska fartyg som används
till sjöfart utanför sjöterritoriet. Lagen gäller
även alla svenska rederier samt utländska rederier
som bedriver sjöfart med svenskt fartyg eller
använder annat fartyg till sjöfart inom Sveriges
sjöterritorium. En betydelsefull ändring av
fartygssäkerhetslagen skedde när ISM-koden
införlivades i svensk rätt (SFS 1995:927). Lagens
krav och den tillsyn som skall göras har därefter
kommit att omfatta även att en redare och dennes
fartyg har en fungerande säkerhetsorganisation. Ett
fartyg skall ha de certifikat som anges i lagen
eller i föreskrifter som meddelats med stöd därav,
och ett rederi skall ha dokument angående godkänd
säkerhetsorganisation. Det framgår av
Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1996:2) med
föreskrifter om rederiers och fartygs
säkerhetsorganisation att kopia av dokument angående
godkänd säkerhetsorganisation liksom certifikat
angående sådan säkerhetsorganisation skall finnas
ombord på fartyget.

I 10 kap. fartygssäkerhetslagen finns vidare en
rad bestämmelser om tillsyn av fartyg och kontroll
av redare. Vid exempelvis en rederikontroll skall
tillsynsmyndigheten pröva om rederiet har en
säkerhetsorganisation som uppfyller kraven i lagen
och i de föreskrifter om rederiets
säkerhetsorganisation som har meddelats med stöd av
lagen.
I regeringens proposition 2000/01:137 s. 24-25 ges
en närmare beskrivning av fartygssäkerhetslagen.

Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening
från fartyg

Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från
fartyg innehåller bestämmelser om fartygs
konstruktion, utrustning och drift i syfte att
förhindra förorening från fartyg. Föreskrifter får
meddelas om att de fartyg som inte innehar
certifikat, vilka visar att fartygen uppfyller vissa
krav, eller som i övrigt inte uppfyller kraven på
konstruktion och utrustning, inte får användas till
sjöfart. Är det fråga om utländska fartyg får de
inte användas till sjöfart inom svenskt territorium.

I lagen finns vidare bestämmelser om tillsyn i
form av besiktningar och inspektioner. Svenska
fartyg skall besiktigas innan de sätts i trafik och
skall därefter genomgå regelbundna besiktningar samt
vid behov inspekteras. Inspektion av utländska
fartyg på svenskt territorialhav för de ändamål som
anges i lagen får endast ske om det föreligger klara
skäl att anta att ett förbjudet utsläpp skett i
territorialhavet. Är det fråga om utsläpp utanför
territorialhavet men inom Sveriges ekonomiska zon är
utrymmet för inspektion än mer begränsat.

I regeringens proposition 2000/01:137 s. 25-26
ges en närmare beskrivning av lagen om åtgärder
mot förorening från fartyg.

Lagen om undersökning av olyckor

Undersökning enligt lagen (1990:712) om undersökning
av olyckor skall göras i fråga om händelser som
inträffat i Sverige. Om händelsen berör ett
utländskt fartyg får undersökningen dock göras
endast om det finns särskilda skäl och fartyget
befinner sig inom svenskt sjöterritorium.

Lagen tillämpas också på undersökningar i fråga om
händelser som berör svenskt fartyg och har inträffat
utomlands, om annat inte följer av internationella
överenskommelser. Undersökningen skall utföras av
myndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet
får dock överlåta åt annan att göra undersökningen.
I regeringens proposition 2000/01:137 s. 27 ges
ytterligare beskrivning av lagen om undersökning av
olyckor.

Regeringens proposition

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
ändringar i fartygssäkerhetslagen, i lagen om
åtgärder mot förorening från fartyg och i lagen om
undersökning av olyckor.

Förslagen innebär att vissa artiklar i EG:s direktiv
och ändringsdirektiv om hamnstatskontroll samt i
EG:s värdstatsdirektiv genomförs i svensk
lagstiftning.
Ändringarna innebär bl.a. att
- förbud införs för fartyg att lämna och anlöpa
svenska hamnar om dokument eller certifikat saknas
angående godkänd säkerhetsorganisation som fartyget
eller rederiet skall ha,
- kraven skärps på tillsynen av ro-ro-
passagerarfartyg och höghastighetspassagerarfartyg,
bl.a. införs krav på inledande kontroll av rederier
och deras fartyg samt inledande besiktning av fartyg
innan fartygen används i reguljär trafik. Även
kraven på regelbundna besiktningar av sådana fartyg
skärps,

- vissa nya bestämmelser om undersökning av olyckor
och tillbud vad gäller utländska ro-ro-
passagerarfartyg eller höghastighetspassagerarfartyg
genomförs i svensk lagstiftning. En utredning skall
sättas i gång av Sverige dels i de fall olycka eller
tillbud sker på vårt vatten, dels i de fall olycka
eller tillbud sker på annat vatten men där Sverige
var det land som fartyget senast besökte. Om en
sådan undersökning har inletts skall den fortgå till
dess berörda stater har enats om vilken stat som
skall ansvara för undersökningen.

Regeringens förslag om genomförande av vissa
artiklar i direktivet och ändringsdirektivet om
hamnstatskontroll

Förbud för fartyg att lämna hamn m.m.

Regeringen föreslår i proposition 2000/01:137 att
ett fartygs resa skall förbjudas vid avsaknad av
dokument eller certifikat angående godkänd
säkerhetsorganisation som fartyget eller rederiet
skall ha enligt författningsbestämmelser. Ett sådant
förbud får upphävas för att hindra överbeläggning av
inspektionshamnen, om det inte finns andra brister
som medför att fartyget skall hållas kvar i hamnen.
Regeringens förslag avser både svenska och utländska
fartyg.

Enligt propositionen är bakgrunden till förslaget
ändringsdirektivet (98/25/EG) om hamnstatskontroll
som bl.a. innebär införande av bestämmelser om
kvarhållande av fartyg när certifikat eller kopia av
dokument saknas ombord på ett fartyg på vilket den
s.k. ISM-koden är tillämplig (artikel 9a i
direktivet om hamnstatskontroll). I artikel 9a i
direktivet om hamnstatskontroll finns vidare
bestämmelser om när fartyg trots dessa brister får
lämna hamn. Artikeln behandlar också förbud att
anlöpa hamn. I propositionen framhålls att den del
av bestämmelsen som avser kvarhållande av fartyg
redan delvis har införlivats i svensk rätt genom
ändringar i 11 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen
(1995:927) (se prop. 1994/95:186, bet. 1994/95:TU27,
rskr. 1994/95:413). Enligt 11 kap. 1 § fjärde
stycket fartygssäkerhetslagen får den behöriga
myndigheten förbjuda ett fartygs resa vid avsaknaden
av handlingar enligt ISM-koden. Enligt regeringen
lämnar lagen därmed utrymme för myndigheten att låta
ett fartyg lämna inspektionshamnen trots att dessa
handlingar saknas ombord. Enligt artikel 9a.1 i
direktivet om hamnstatskontroll skall dock ett
beslut om kvarhållande alltid följa om fartyg vid
inspektion uppvisar denna brist. Ett korrekt
införlivande av direktivet innebär enligt regeringen
att fartyg som omfattas av ISM-koden och som saknar
ISM-certifikat endast skall få lämna hamnen under de
särskilda omständigheter som framgår av artikel 9a.
2. Enligt denna punkt får ett beslut om kvarhållande
upphävas om det behövs för att förhindra
överbeläggning av inspektionshamnen, dock under
förutsättning att fartyget inte har andra brister
som innebär att det inte får lämna hamnen.

Fartygssäkerhetslagen bör därför enligt regeringen
ändras så att ett fartygs resa skall förbjudas vid
avsaknad av certifikat och dokument angående godkänd
säkerhetsorganisation som fartyget eller rederiet
skall ha enligt författningsbestämmelser.
Regeringen föreslår därutöver att en bestämmelse
införs om att förbudet får hävas för att förhindra
överbeläggning av hamnen, om det inte finns andra
brister som bör medföra att fartyget skall hållas
kvar i hamnen.
Det nu aktuella direktivet avser inte åtgärder mot
hamnstatens fartyg. Regeringen är dock av
uppfattningen att tillsynsmyndigheterna bör ha samma
möjligheter att vidta åtgärder mot svenska fartyg
som mot utländska fartyg. De föreslagna
bestämmelserna bör därför omfatta även svenska
fartyg.
Genom de föreslagna bestämmelserna genomförs
artiklarna 9 a. 1 och 2 i direktivet om
hamnstatskontroll, vilka tillförts genom
ändringsdirektivet om hamnstatskontroll.
Förbud för fartyg att anlöpa svensk hamn m.m.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att fartyg
skall förbjudas i vissa fall att anlöpa svenska
hamnar. Ett förbud skall gälla för ett fartyg som
fått tillstånd att resa till ett anvisat
reparationsvarv men som inte gör detta eller inte
uppfyller villkoren för sådan resa. Vidare skall ett
fartyg som saknar giltiga s.k. ISM-certifikat, men
som fått lämna hamnen på grund av överbeläggning,
förbjudas att anlöpa svenska hamnar. Bestämmelserna
föreslås gälla för såväl svenska som utländska
fartyg. Nämnda bestämmelser föreslås också tillämpas
om en behörig myndighet i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet fattat
motsvarande beslut. Vidare regleras hur länge ett
förbud att anlöpa hamn skall bestå. Ett fartyg som
förbjudits att anlöpa hamn skall kunna få tillstånd
att resa till anvisad hamn om force majeure eller
säkerhetsskäl gör det nödvändigt eller för att
minska föroreningsrisk eller för rättelse av
fartygets brister, förutsatt att lämpliga åtgärder
vidtagits för att garantera ett säkert anlöp till
hamnen.

Fartyget skall få tillträde till hamnarna först
när fartygets ägare eller den som ansvarar för
fartygstransporten visat för den behöriga
myndigheten i den medlemsstat, där fartyget
befanns vara undermåligt, att fartyget
uppfyller alla tillämpliga konventionskrav.
Vissa övriga frågor

Regeringen föreslår också att ett beslut om förbud
att anlöpa svensk hamn skall anmälas till bl.a.
Kustbevakningen. Polismyndigheten och
Kustbevakningen skall, om det behövs, vidta åtgärder
för att förhindra att förbudet att resa och anlöpa
hamn överträds.

Vidare föreslår regeringen att en överträdelse av
ett förbud att anlöpa hamn skall medföra
straffansvar, böter eller fängelse i högst ett år.
Regeringen föreslår också att ett beslut om förbud
mot fartygs resa och förbud att anlöpa svensk hamn
skall meddelas av Sjöfartsverket eller annan
myndighet som regeringen föreskriver. Beslutet skall
innehålla uppgift om de åtgärder som skall vidtas
för rättelse. Ett sådant beslut får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.

Ett beslut om förbud mot fartygs resa skall
enligt regeringens förslag gälla till dess full
betalning skett för en tillsynsförrättning
eller tillfredsställande säkerhet för
betalningen har ställts.

Regeringens förslag om genomförande av
värdstatsdirektivet

Tillsyn av ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik

I regeringens proposition 2000/01:137 lämnas förslag
till nya bestämmelser om inledande kontroller och
besiktningar av ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg. Bestämmelserna
föreslås omfatta sådana fartyg när de används i
reguljär trafik på internationella resor eller vid
inrikes resor i de fartområden som regeringen
bestämmer och avser både svenska och utländska
fartyg. Tillsyn av utländska sådana fartyg föreslås
också få ske genom inspektion, om det av någon
särskild anledning behövs. För definitionerna av ro-
ro-passagerarfartyg, höghastighetspassagerarfartyg
och reguljär trafik föreslås en hänvisning till
värdstatsdirektivet.

Inledande kontroll och besiktning m.m.

Regeringen föreslår också att krav införs på
inledande kontroll av rederier och deras fartyg samt
inledande besiktning av fartyg innan ro-ro-
passagerarfartyg och höghastighetspassagerarfartyg
används i reguljär trafik. En inledande besiktning
föreslås ske inom viss tid. En inledande kontroll
och besiktning skall också ske när fartyg skall
användas i annan reguljär trafik än tidigare om det
inte är obehövligt. Det föreslås att det också
skall företas regelbundna (planmässiga) besiktningar
av fartyg. I övrigt skall regleras när besiktningar
i vissa andra situationer skall ske, och när ett
fartyg får tas i bruk i reguljär trafik innan en
inledande kontroll och inledande besiktning skett.
Bestämmelser införs om när en inledande kontroll och
en inledande besiktning senast skall ske, efter det
att tillstånd givits att ta ett ersättningsfartyg i
bruk. Tillsynsmyndigheten får avstå från en
tillsynsförrättning, om åtgärden redan vidtagits av
en behörig myndighet i en annan stat i Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.

Förbud mot användning av ro-ro-passagerarfartyg
och höghastighetspassagerarfartyg

Ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetspassagerarfartyg skall enligt
propositionen förbjudas att användas i reguljär
trafik då kraven för sådan trafik inte är uppfyllda
vid inledande kontroller eller då en flaggstat före
utfärdandet av vissa certifikat och tillstånd skall
samråda med värdstaten och detta inte har skett, men
det saknas skäl att enligt 11 kap. 1 §
fartygssäkerhetslagen meddela förbud för fartygs
resa. Ett fartygs resa skall alltid förbjudas, om
vad som framkommit om sjövärdighet, bemanning m.m.
medför omedelbar fara för liv, fartyget, dess
besättning eller passagerare.

När ett ro-ro-passagerarfartyg eller
höghastighetspassagerarfartyg redan går i reguljär
trafik skall, enligt propositionen, påträffade
brister, om de inte är så allvarliga att det finns
skäl att meddela förbud för resa eller användning i
reguljär trafik enligt fartygssäkerhetslagen,
föranleda att rederiet eller ägaren föreläggs att
åtgärda fartygets brister. Om bristerna därefter
inte åtgärdas skall Sjöfartsverket förbjuda
användningen av det bristfälliga fartyget.

Undersökning av olyckor

Av artikel 12.3 i värdstatsdirektivet framgår att
utredning skall sättas i gång av den stat på vars
vatten olyckan eller tillbudet skett eller, om
olyckan eller tillbudet skett på andra vatten, av
den medlemsstat som fartyget besökte senast. Denna
stat skall vara ansvarig för utredningen och
samordningen till dess att man gemensamt enats om
vilken stat som skall ha ansvar för utredningen. För
att genomföra detta i svensk lagstiftning föreslår
regeringen att en bestämmelse införs i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor. En
undersökning skall sättas i gång när ett utländskt
ro-ro-passagerarfartyg eller
höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik är
inblandat i sjöolycka eller ett tillbud och olyckan
eller tillbudet sker inom Sveriges sjöterritorium,
eller olyckan eller tillbudet sker på andra vatten
och fartyget besökte Sverige senast. Den myndighet
som gör en sådan utredning skall vara ansvarig för
undersökningen och samordningen med övriga utländska
myndigheter som kan vara berörda till dess att man
gemensamt enats om vilken stat som skall ha ansvar
för undersökningen.

Vissa övriga frågor

Vad gäller genomförandet av värdstatsdirektivet
föreslår regeringen också att en överträdelse av ett
förbud mot att använda fartyg i reguljär trafik
skall medföra straffansvar, böter eller fängelse i
högst ett år.

Vidare föreslår regeringen att ett beslut om att
förbjuda ett fartygs användning i reguljär trafik
skall meddelas av Sjöfartsverket eller annan
myndighet som regeringen föreskriver.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser med stort allvar på
sjösäkerhetsfrågorna. Sjöfartens internationella
karaktär medför att åtgärder på säkerhetsområdena i
regel måste vidtas i internationellt samarbete för
att bli verkningsfulla. EU:s arbete med sjösäkerhet
är av särskild vikt bl.a. för att på ett effektivt
och enhetligt sätt genomföra de internationellt
träffade överenskommelserna inom gemenskapen.

I detta sammanhang kan också nämnas att utskottet,
vid förra höstens behandling av regeringens
budgetproposition samt motioner om sjösäkerhet (bet.
2000/01:TU1), framhöll att Sverige bör vara
pådrivande i internationella organ för strängare
säkerhets- och miljökrav för sjöfarten.
Utskottet anser att det är viktigt att öka
sjösäkerheten genom att bl.a. stärka
inspektionsverksamheten, hamnstatskontrollen m.m.
Som framhålls i regeringens proposition skall också
de krav som ställs i EG:s direktiv återspeglas i den
svenska lagstiftningen. Mot denna bakgrund välkomnar
utskottet regeringens proposition med förslag till
skärpt lagstiftning i syfte att öka sjösäkerheten.
Utskottet delar också regeringens uppfattning om
vilka lagändringar som behöver vidtas. Utskottet
föreslår således att riksdagen godkänner regeringens
förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49), lag om ändring i lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg samt lag om
ändring i lagen (1990:712) om undersökning av
olyckor.

BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag

Proposition 2000/01:137

Regeringen föreslår i proposition 2000/01:137
Åtgärder för förbättrad fartygssäkerhet att
riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49),
2. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg,
3. lag om ändring i lagen (1990:712) om
undersökning av olyckor.
Lagförslagen är fogade som bilaga 2 till
betänkandet.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i
fartygssäkerhetslagen (1988:49)

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424)
om åtgärder mot förorening från fartyg

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:712)
om undersökning av olyckor