Ändringar i upphovsrättslagen

Betänkande 1996/97:LU22

Lagutskottets betänkande 1996/97:LU22

Ändringar i upphovsrättslagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1996/97
LU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1996/97:129 Ändringar i upphovs-
rättslagen jämte en motion som har väckts med anledning av propositionen.
Vidare behandlas ett motionsyrkande rörande avgift på oinspelade band.
I propositionen lägger regeringen fram förslag till en anpassning av den
svenska lagstiftningen till artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG. Förslaget
innebär att det i upphovsrättslagen skall införas en regel om att upphovsmän
alltid skall ha rätt till skälig ersättning när de överlåter sin
uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder
till en framställare av sådana upptagningar. Avtalsvillkor som inskränker
denna rätt skall vara ogiltiga. Samma rätt till ersättning skall gälla för
utövande konstnärer. Förslaget syftar till att ge ett visst skydd åt den
svagare avtalsparten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för
Justitiedepartementet.
Utskottet tillstyrker propositionens lagförslag. Med anledning av ett
motionsyrkande förordar utskottet dock en viss justering av
övergångsbestämmelserna. I övrigt avstyrks motionsyrkandena.

Propositionen

I proposition 1996/97:129 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk.
Lagförslaget har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:129
1996/97:L15 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att övergångsbestämmelserna till förslag till lag
om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk, punkt 3, skall ges följande lydelse: "De nya bestämmelserna tillämpas
även på avtal om överlåtelse som har ingåtts före ikraftträdandet, men inte
tidigare än 19 november 1992, om krav på ersättning har framställts före den 1
januari 1998",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall utvärdera denna ersättningsmodell.

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3
1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ersättning skall utgå vid försäljning av tomkassetter, såväl
video- som ljudbandskassetter.

Utskottet

Inledning
I betänkandet behandlar utskottet under två skilda rubriker dels proposition
1996/97:129 Ändringar i upphovsrättslagen jämte en motion som har väckts med
anledning av propositionen, dels ett motionsyrkande rörande avgift på
oinspelade band.
I propositionen föreslås att lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk ändras så att upphovsmän alltid har rätt till skälig
ersättning när de överlåter sin uthyrningsrätt avseende ljudupptagningar eller
upptagningar av rörliga bilder till en framställare av sådana upptagningar.
Avtalsvillkor som inskränker denna rätt skall vara ogiltiga. Samma rätt till
ersättning skall gälla för utövande konstnärer. Ändringarna syftar till att ge
ett visst skydd åt den svagare parten i avtalet. Därmed genomförs artikel 4 i
rådets direktiv 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende
upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1997.
Motionen rörande avgift på oinspelade band har väckts med anledning av
proposition 1996/97:3 Kulturpolitik och har av kulturutskottet överlämnats
till lagutskottet.
Som en allmän bakgrund till de i betänkandet behandlade spörsmålen bör
erinras om att upphovsrätten är en del av den grundläggande
förmögenhetsrätten. Upphovsrätten reglerar villkoren och de rättsliga
förutsättningarna för det litterära och konstnärliga skapandet.
Upphovsrättslagen ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant
verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har rätt att utnyttja detta
ekonomiskt, och han har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i
vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av det
skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt. Det upphovsrättsliga
skyddet löper numera - till följd av lagstiftning som trädde i kraft den 1
januari 1966 - som regel under upphovsmannens livstid och till utgången av det
sjuttionde året efter hans död (se prop. 1994/95:51, bet. 1995/96:LU4).
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
uteslutande ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra det
tillgängligt för allmänheten. Krav på upphovsmannens tillstånd vid uthyrning
av exemplar av ett konstverk infördes genom lagstiftning som trädde i kraft
den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58, LU4).
Upphovsrättslagens regler om s.k. närstående rättigheter ger musiker,
skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför
litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan
konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på
fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom
vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke
sändas ut i exempelvis radio eller TV. Inspelningar av framföranden får
mångfaldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande
konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio-
eller TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. För de
utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från framförandet.
Om en upptagning av framförandet har getts ut eller offentliggjorts, skall
utgångspunkten i stället vara tidpunkten för den första av dessa åtgärder.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juni 1995 (se prop. 1994/95:58,
bet. LU4) fick de närstående rättighetshavarna en ensamrätt att göra exemplar
av sina prestationer tillgängliga för allmänheten - även genom uthyrning -
vilket innebär att samma grundbefogenheter numera gäller för dessa
rättighetshavare som för upphovsmännen. En upptagning av en utövande konstnärs
framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk får således inte utan
hans samtycke göras tillgängligt för allmänheten. Exempelvis har skådespelare
och musiker vilkas framföranden finns på filminspelningen rätt att bestämma
vilka villkor som skall gälla för uthyrning av en video.
En följd av upphovsrättens karaktär av förmögenhetsrättslig tillgång är att
den helt eller delvis kan överlåtas. Detsamma gäller för de utövande
konstnärernas rättigheter till sina framföranden. En film är regelmässigt
produkten av insatser av ett stort antal upphovsmän, vilka var och en får
upphovsrätt till filmen eller delar av filmen. I regel förvärvar producenten
de rättigheter som behövs för den aktuella produktionen genom särskilda avtal
med upphovsmännen och de utövande konstnärerna. I den mån något annat inte har
avtalats, omfattar överlåtelse av rätt till inspelning av ett litterärt eller
konstnärligt verk på film rätten att genom filmen på biograf, i television
eller på annat sätt göra verket tillgängligt för allmänheten. En sådan
presumtionsregel finns i 39 § upphovsrättslagen. Den innebär t.ex. att om en
författare har givit någon rätt att göra en filminspelning av en roman, anses
han även ha överlåtit rätten att bestämma över uthyrning av sådana exemplar av
verket, om inte annat har avtalats. Presumtionsregeln gäller på motsvarande
sätt för de utövande konstnärernas prestationer.
Den svenska lagstiftningen bygger liksom motsvarande lagar i andra nordiska
länder på innehållet i flera internationella konventioner. Bland sådana
konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention om upphovsrätt
med drygt 100 anslutna stater, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och
1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,
framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen).
Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och
prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventionerna
har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung
i ett stort antal andra länder.
Europeiska gemenskapernas råd antog den 19 november 1992 direktivet 92/100/EEG
om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade
verk och om upphovsrätten närstående rättigheter. Direktivet har, med undantag
av artikel 4, genomförts i svensk rätt per den 1 juni 1995 (prop. 1994/95:58,
bet. LU4). Som skäl för att avvakta med att genomföra de lagstiftningsåtgärder
som krävs för att uppfylla artikel 4 angavs i den då aktuella propositionen
att frågan krävde ytterligare samråd inom ramen för det nordiska
lagstiftningssamarbetet. Vid de överläggningar som nu har hållits mellan
företrädare för de berörda departementen i de nordiska länderna har man enats
dels om hur artikeln bör tolkas, dels om hur den skall uppfyllas i den
nationella lagstiftningen.
Under hösten 1996 skrevs i Justitiedepartementet en promemoria om bl.a.
genomförandet i svensk rätt av artikel 4 i direktivet, (Ds 1996:61)
Kassettersättning m.m. Promemorian har remissbehandlats och ligger till grund
för förslagen i förevarande proposition.

Genomförandet av artikel 4
Avsikten med bestämmelsen i artikel 4 i rådets direktiv 92/100/EEG är att ge
ett visst skydd åt den svagare parten i ett avtal om överlåtelse av
upphovsrätt. Detta syfte skall uppnås genom att upphovsmännen och de utövande
konstnärerna alltid skall ha rätt till skälig ersättning för en överlåtelse av
uthyrningsrätten. Bakgrunden är att rätten att bestämma över uthyrning till
allmänheten har visat sig vara av stort ekonomiskt värde, och det har ansetts
att upphovsmän och utövande konstnärer inte sällan står främmande för
affärsmässiga och ekonomiska överväganden och att de ofta saknar den
erfarenhet som behövs för att bedöma värdet av den rätt som överlåts. Genom en
rätt till skälig ersättning som de inte kan avstå från får de ett visst skydd
i dessa avseenden.
Det resultat som sålunda skall uppnås vid genomförandet av artikel 4 kan
åstadkommas på olika sätt. Den närmast till hands liggande lösningen är att
rätten till skälig ersättning skall gälla gentemot den som genom överlåtelsen
förvärvar uthyrningsrätten, dvs. en obligationsrättslig reglering. Ett
alternativ kunde vara att genom en sakrättslig reglering låta rätten till
ersättning gälla gentemot var och en som förfogar över verket eller
framförandet genom att hyra ut exemplar av det till allmänheten, trots att
upphovsmannen och den utövande konstnären egentligen har överlåtit sin
uthyrningsrätt.
Enligt regeringen bör det resultat som avses med artikeln uppnås genom en
obligationsrättslig reglering. Regeringen föreslår därför att
upphovsrättslagen skall ändras så att en upphovsman och en utövande konstnär
alltid har rätt till skälig ersättning om han överlåter sin uthyrningsrätt
avseende ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder till en
framställare av sådana upptagningar och att villkor som inskränker denna rätt
skall vara ogiltiga.
I motion L15 av Tanja Linderborg m.fl. (v) framförs farhågor om att den
valda modellen kan leda till att den underlägsna ställning som
rättighetshavare ofta har i förhållande till den som förvärvar
uthyrningsrätten befästs. Det hade enligt motionärerna varit önskvärt att
regeringen i stället valt en reglering där rätten till ersättning hänger kvar
vid en överlåtelse och fortsätter att gälla mot var och en som förfogar över
verket eller framförandet genom att hyra ut exemplar till allmänheten.
Motionärerna pekar på att företrädare för rättighetshavarna i remissvar har
hävdat att en lagreglering som utpekar uthyraren som betalningsansvarig skulle
ge upphovsmän och utövande konstnärer insyn i vilka belopp som genereras av
uthyrningen och därigenom också större möjligheter att överblicka värdet av
rättigheterna. Trots invändningarna mot propositionens förslag anser
motionärerna, under hänvisning till främst intresset av nordisk rättslikhet,
att det bör genomföras. Eftersom förslaget enligt motionärerna kan komma att
medföra problem för upphovsmännen är det emellertid angeläget att regeringen
följer upp och utvärderar den valda lagstiftningsmodellen. En sådan
utvärdering bör påbörjas senast inom ett år från ikraftträdandet. Om det
framkommer att upphovsmännens ställning försvagats eller om det framkommer
andra besvärande omständigheter, bör regeringen återkomma till riksdagen med
nytt förslag till lagstiftning. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna (yrkande 2).
Som skäl för att vid genomförandet av artikel 4 välja en obligationsrättslig
reglering har regeringen ansett det naturligt att anknyta till vad som
tidigare har gällt enligt upphovsrättslagen. Vad som åsyftas är en
generalklausul som gällde fram till 1976 och som påminner om artikel 4 i
direktivet. Det föreskrevs att villkor som tagits in i avtal om överlåtelse av
upphovsrätt fick jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen av
villkoret uppenbarligen skulle vara stridande mot god sed på upphovsrättens
område eller eljest otillbörligt. Syftet med bestämmelsen var att skydda den
svagare parten med tanke på att parterna inte var jämspelta, dvs. samma skäl
som ligger bakom artikel 4. Bestämmelsen upphävdes i samband med införandet av
den allmänna generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen.
Vidare har regeringen anfört att företrädare för ansvariga departement och
ministerier i de nordiska länderna har varit eniga om att den valda lösningen
är den mest praktiska och också av övriga skäl den mest lämpliga för
genomförandet av artikeln. Regeringen har vidare gjort den bedömningen att det
torde ligga i rättighetshavarnas intresse att kunna kräva in en samlad och
därmed större ersättning för uthyrningsrätten av t.ex. en filmproducent och
inte vara hänvisad till att kräva in en avsevärt mindre ersättning från t.ex.
en videouthyrningsbutik grundad på att butiksinnehavaren vid ett visst
tillfälle hyrt ut en video med rättighetshavarens film.
Utskottet kan för egen del instämma i regeringens bedömning att den valda
metoden för genomförandet av direktivets artikel 4 förefaller vara den från
skilda utgångspunkter mest ändamålsenliga. Också enligt utskottet finns det
skäl att anta att en sakrättsligt baserad ordning skulle bli svårhanterlig
till följd av att rättighetshavarna då skulle kunna få ett stort och kanske
även obekant antal uthyrare att rikta sina krav mot. Från utskottets sida
finns således ingen erinran mot den valda metoden för artikelns genomförande,
och utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del.
När det gäller motionsyrkandet utgår utskottet från att regeringen följer
effekterna av den nya lagstiftningen och tar de initiativ som kan vara
påkallade om de farhågor som motionärerna fört fram skulle komma att
förverkligas eller om det skulle vara motiverat av andra skäl. Något formellt
tillkännagivande därom är enligt utskottets mening inte påkallat. Till följd
härav avstyrker utskottet bifall till motion L15 yrkande 2.
Genom direktivet, som antogs den 19 november 1992, förpliktades
medlemsstaterna att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var
nödvändiga för att följa direktivet senast den 1 juli 1994. Sverige, som vid
den tidpunkten ännu inte var medlem av den Europeiska unionen, hade att - i
enlighet med den gemensamma EES-kommitténs beslut - uppfylla direktivet i
svensk rätt senast den 1 januari 1995. Som nämnts i det föregående har
direktivet med undantag för artikel 4 genomförts i svensk rätt vid den
tidpunkten.
När det gäller artikel 4 erbjuder emellertid direktivet möjligheten att
senarelägga tidpunkten för genomförandet av den oeftergivliga
ersättningsrätten under förutsättning att den tillämpas senast från den 1 juli
1997 (artikel 13.8). Enligt artikel 13.6 skall den oeftergivliga
ersättningsrätten gälla avtal som träffats efter direktivets antagande, dvs.
den 19 november 1992. Beträffande avtal som träffats före den 1 juli 1994,
dvs. den tidpunkt då direktivet skulle vara genomfört i medlemsstaterna,
föreskriver direktivet genom en särskild preskriptionsregel i artikel 13.9 att
den oeftergivliga rätten till skälig ersättning enligt artikel 4 kan göras
gällande endast om sådant krav har framställts före den 1 januari 1997.
I propositionen föreslår regeringen i enlighet med direktivet att de nya
bestämmelserna skall ges retroaktiv verkan så till vida att de skall tillämpas
även på avtal som har träffats före ikraftträdandet, dock inte på avtal som
har ingåtts före den 19 november 1992. I anslutning därtill föreslås att den i
direktivet föreskrivna särskilda preskriptionsregeln, enligt vilken rätt till
ersättning på grund av avtal som har ingåtts före den 1 juli 1994 föreligger
endast om krav på ersättning har framställts före den 1 januari 1997,
genomförs.
I motion L15 anser Tanja Linderborg m.fl. (v) att preskriptionsregeln, som
innebär att krav på ersättning skall ha framställts redan före lagens
ikraftträdande, är olämpligt utformad. Rättighetshavarna måste ges en rimlig
chans att hävda sina rättigheter, och de bör därför fram till den 1 januari
1998 kunna framställa ersättningskrav som grundar sig på äldre avtal.
Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar om ändring av
övergångsbestämmelserna i enlighet med det sagda (yrkande 1).
Utskottet finner att den omständigheten att Sverige har utnyttjat
möjligheten att senarelägga implementeringen av artikel 4 till den 1 juli 1997
kan få effekter som knappast är förenliga med direktivets grundläggande
syften. Rätten för upphovsmän och utövande konstnärer att göra gällande
anspråk enligt de nya reglerna på grundval av avtal som har ingåtts mellan den
19 november 1992 och den 1 juli 1994 har nämligen - till följd av den
särskilda preskriptionsbestämmelsen - löpt ut redan den 1 januari 1997, dvs.
ett halvt år innan de nya reglerna träder i kraft. Enligt utskottet bör de som
får kännedom om den nya lagstiftningen först i anslutning till att den kungörs
eller träder i kraft inte vara berövade möjligheten att ställa krav på skälig
ersättning enligt de nya reglerna. Även om det kan antas att de berörda
intressenterna genom sina organisationer sedan en tid har varit medvetna om
direktivets innebörd i denna del kan det dock inte uteslutas att den
föreslagna preskriptionsregeln kan komma att innebära att möjligheten att göra
gällande anspråk på grundval av vissa äldre avtal i en del fall inte kan
utnyttjas. För att undvika en sådan effekt bör preskriptionsregeln anpassas
till det föreslagna ikraftträdandet så att krav som grundar sig på avtal
träffade mellan den 19 november 1992 och den 1 juli 1994 kan framställas även
under en viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande. Tidsgränsen bör dock
inte sättas senare än vad som är motiverat med hänsyn till syftet.
Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med anledning av
motion L14 yrkande 1, anta punkt 3 i övergångsbestämmelserna till regeringens
lagförslag med den ändringen att krav på ersättning skall ha framställts före
den 1 september 1997. Utskottets lagförslag framgår av bilaga 2.

Avgift på oinspelade band
I motion Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att en särskild avgift skall utgå vid försäljning av
tomkassetter, såväl video- som ljudbandskassetter. En sådan avgift skulle
enligt motionärerna ge en beräknad inkomst till staten på 150 miljoner kronor.
Av detta skall enligt motionärerna en bestämd del avsättas till folkmusik, där
musiken ofta saknar upphovsrätt (yrkande 17).
Upphovsrättsutredningen, som hade i uppdrag att göra en översyn av
upphovsrättslagstiftningen, konstaterade i sitt andra delbetänkande (SOU
1983:65) år 1983 att reproduktionstekniken gör det möjligt även för enskilda
människor att framställa exemplar av verk i en omfattning och med en kvalitet
som var helt otänkbar när de nuvarande reglerna om exemplarframställning kom
till. Tekniken möjliggör ett massutnyttjande av skyddade verk som går vida
utöver syftet med vissa av reglerna i upphovsrättslagstiftningen. Det är
möjligt att snabbt framställa ett stort antal exemplar, liksom kopior som i
många fall är av lika hög kvalitet som originalet, något som tidigare
reproduktionsteknik knappast medgav. De möjligheter som heminspelning och
hemkopiering av både ljud och bild skapar har naturligtvis, anförde
utredningen, sina stora fördelar. Musik och andra skyddade alster kan föras ut
till allt fler människor. Däri ligger ett stort värde för dem som skapat dessa
verk och för de kulturella strävandena i stort. Den negativa sidan av saken är
att de som skapat och producerat dessa verk och alster och de vilkas
framföranden spelas in eller kopieras inte får den kompensation som det ökande
användandet i och för sig skulle ge upphov till. Utredningen föreslog mot den
bakgrunden en avgift på bandmaterial som används vid ljud- och
videoinspelningar. Avgiften borde konstrueras som en privaträttslig avgift och
betalas av den som framställer eller importerar bandmaterial till en
organisation som representerar de olika kategorierna.
Frågan behandlades därefter av regeringen i proposition 1992/93:214
Ändringar i upphovsrättslagen, varvid regeringen redovisade en principiellt
positiv inställning till införandet av en kassettersättning med hänsyn till
att rättighetshavarna svårligen kunde få skälig ersättning på annat sätt. Om
det skulle visa sig möjligt att åstadkomma en effektiv uppbörd inom ramen för
en nationell ordning kunde det enligt regeringen för svenskt vidkommande
finnas skäl att införa en sådan ersättning även om det slutliga resultatet av
ett inom EG pågående arbete i samma fråga ännu inte var klart.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU44 anslöt sig lagutskottet
våren 1993 till den bedömning som gjordes i propositionen och utskottet
hälsade med tillfredsställelse propositionens tydliga markering av frågans
angelägenhetsgrad. Utskottet utgick från att regeringen så snart som möjligt,
med beaktande av kraven på en effektiv uppbördsordning, skulle återkomma till
riksdagen med lagstiftningsförslag.
Frågan har därefter behandlats av Konstnärsutredningen i dess slutbetänkande
(SOU 1990:39) Konstnärens villkor, Utredningen om översyn av filmstödet i dess
slutbetänkande (SOU 1991:105) Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i
Sverige och av Kulturutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1995:84)
Kulturpolitikens inriktning. Samtliga dessa utredningar har förordat att en
kassettersättning införs.
Sedan frågan våren 1996 beretts inom Regeringskansliet av en arbetsgrupp med
representanter för berörda departement presenterades i promemorian (Ds
1996:61) Kassettersättning m.m. ett förslag till lagstiftning om kassetter-
sättning. Enligt förslaget skall bestämmelserna ha en rent civilrättslig
utformning och ersättning skall med vissa undantag utgå för ljudband,
videoband och andra upptagningsanordningar som är särskilt ägnade för
framställning av exemplar av verk för enskilt bruk. Ersättningen skall betalas
av näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller importerar
anordningarna. Rätten till ersättning skall tillkomma upphovsmän till skyddade
verk som sänds ut i radio eller television eller som har tagits upp på
anordningar genom vilka de kan återges. Även utövande konstnärer, framställare
av ljudupptagningar, framställare av upptagningar av rörliga bilder och
fotografer skall ha rätt till ersättning. Ersättningen skall vara drygt en
krona per möjlig inspelningstimme, dock högst sex kronor per anordning. Rätten
till ersättning föreslås kunna göras gällande endast av organisation som
företräder ett flertal ersättningsberättigade rättighetshavare. Organisationen
skall bestämma hur ersättningen skall fördelas mellan de
ersättningsberättigade. Ersättningsskyldiga näringsidkare skall anmäla sig hos
organisationen och redovisa för denna.
Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstagande till de förslag
som lagts fram i promemorian avvaktas, och mot bakgrund av riksdagens klara
ställningstagande i frågan våren 1993 är någon åtgärd från riksdagens sida
inte påkallad.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Kr4 yrkande 17.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande genomförandet av artikel 4
att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1996:97:LU15 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk med den ändringen att
punkt 3 övergångsbestämmelserna erhåller i bilaga 2 som Utskottets
förslag rubricerade lydelse.
2. beträffande utvärdering
att riksdagen avslår motion 1996/97:L15 yrkande 2,
3. beträffande kassettersättning
att riksdagen avslår motion 1996/97:Kr4 yrkande 17.

Stockholm den 15 maj 1997

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger
Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann
(fp).
Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk

Av utskottet framlagt förslag till ändring av punkt 3 i övergångsbestäm-
melserna till regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag |Utskottets förslag |
-------------------------------------------------------
|3. De nya bestämmelserna | 3. De nya bestämmelserna|
|tillämpas även på avtal om |tillämpas även på avtal om|
|överlåtelse som har |överlåtelse som har|
|ingåtts före |ingåtts före|
|ikraftträdandet, dock inte |ikraftträdandet, dock inte|
|på avtal som har ingåtts |på avtal som har ingåtts|
|före den 19 november 1992. |före den 19 november 1992.|
|Beträffande avtal som har |Beträffande avtal som har|
|ingåtts därefter men före |ingåtts därefter men före|
|den 1 juli 1994 föreligger |den 1 juli 1994 föreligger|
|rätt till ersättning |rätt till ersättning|
|enligt de nya |enligt de nya|
|bestämmelserna endast om |bestämmelserna endast om|
|krav på ersättning har |krav på ersättning har|
|framställts före den 1 |framställts före den 1|
|januari 1997. |september 1997. |
-------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------