Ändringar i resegarantilagen

Betänkande 1995/96:LU25

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU25

Stärkt konsumentskydd i resegarantilagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan

1995/96
LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens
proposition 1995/96:182 om stärkt
konsumentskydd i resegarantilagen
(1972:204). I propositionen föreslås att
lagens tillämpningsområde, som nu
omfattar paketresor, utvidgas till att
omfatta även andra resor som sker
tillsammans med en paketresa.
Lagförslaget innehåller också vissa
ändringar för att förbättra
Kammarkollegiets möjligheter till
tillsyn av lagens efterlevnad och för
att göra Resegarantinämndens arbete
effektivare. Ändringarna föreslås träda
i kraft den 1 juni 1996.

I ärendet har inkommit en skrivelse
från Svenska Rese- och Turistindustrins
Samarbetsorganisation.

Propositionen, som inte föranlett någon
motion, tillstyrks av utskottet.

Propositionen

I proposition 1995/96:182 föreslår
regeringen (Civildepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen
antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i
resegarantilagen (1972:204).

Lagförslaget har intagits som bilaga
till betänkandet.

Utskottet

Den första resegarantilagstiftningen,
lagen om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa till utlandet, tillkom år
1967. Lagen ersattes den 1 juli 1972 av
nuvarande resegarantilag (1972:204).

Resegarantilagen har till ändamål att
ge konsumenter på reseområdet ett skydd
mot förluster som en researrangörs
betalningsinställelse eller
betalningsoförmåga kan medföra. För att
åstadkomma detta skydd skall de företag
som anordnar eller förmedlar resor som
omfattas av resegarantilagen ställa
säkerhet för sin verksamhet.

Säkerheten skall ställas innan resorna
marknadsförs och gälla för ett belopp
som Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn
till reseverksamhetens art och
omfattning. Säkerheten skall i princip
vid varje tillfälle motsvara
reseföretagens ekonomiska åtagande
gentemot resenärerna. Den skall som
regel bestå av en betalningsutfästelse
utfärdad av en bank eller ett
försäkringsbolag, vilken fullgörs vid
anfordran. Varje enskilt företag
ansvarar bara för sina egna åtaganden.
Säkerheten får tas i anspråk för
återbetalning av medel som betalats för
en resa som blir inställd eller av annan
anledning inte blir av. När en resa har
påbörjats men inte slutförts, får
säkerheten tas i anspråk för resenärers
uppehälle, deras återresa och skälig
ersättning till dem för värdet av de
förmåner som de gått miste om till följd
av att resan avkortats. Ärende om
ianspråktagande av säkerhet prövas av en
särskild nämnd, Resegarantinämnden.

De resor som omfattas av
resegarantilagen är paketresor enligt
lagen (1992:1672) om paketresor. För att
utgöra en paketresa måste ett
arrangemang innehålla minst två av
följande moment: 1) transport, 2)
inkvartering eller 3) en annan
turisttjänst som utgör en väsentlig del
av arrangemanget, men som inte är direkt
knuten till transport eller
inkvartering. Som ytterligare villkor
gäller att arrangemanget skall vara
minst 24 timmar eller inbegripa
övernattning samt att arrangemanget
skall säljas eller marknadsföras till
ett gemensamt pris.

Lagen om paketresor bygger på ett EG-
direktiv, som syftar till att samordna
medlemsländernas lagstiftning om
paketresor på en hög
konsumentskyddsnivå. EG-direktivet är
ett minimidirektiv, vilket innebär att
medlemsländerna måste uppnå minst den
konsumentskyddsnivå som direktivet
föreskriver. Medlemsländerna har således
frihet att behålla eller införa regler
som är förmånligare för konsumenterna.

I propositionen konstaterar regeringen
att resandet sedan den första
resegarantilagstiftningen infördes år
1967 i viss mån ändrat karaktär. Även om
s.k. paketresor i traditionell mening
fortfarande står för en stor andel av
det totala resandet har denna typ av
resor minskat. Många företag väljer att
i större utsträckning ordna
transporterna med reguljärt flyg. Det
blir, anförs det, allt vanligare att
företagen erbjuder arrangemang med stor
valfrihet i fråga om reslängd, resmål,
tilläggstjänster m.m. Detta medför att
resorna i någon mån blir dyrare. Vidare
är det, fortsätter regeringen, nu
svårare för företag och myndigheter att
utifrån företagens
marknadsföringsmaterial avgöra om
arrangemangen utgör paketresor samt för
företagen att lämna underlag för
beräkning av säkerhetens storlek. De
betalningsvillkor som reseföretagen
tillämpar har generellt sett ändrats.
Tidpunkten när slutbetalning skall ske
tenderar att tidigareläggas. Detta
medför enligt regeringen att den
tidsperiod då den enskilde resenären
riskerar att förlora pengar blir allt
längre. Det medför också att allt större
förskottsbetalningar ackumuleras hos
företagen, betalningar som skall
garanteras genom de säkerheter företagen
har att ställa. I propositionen lämnas
vissa förslag som syftar till att inom
ramen för det nuvarande garantisystemet
bredda och fördjupa konsumentskyddet på
reseområdet. Förslagen grundar sig på
Civildepartementets promemoria den 8
januari 1996 Nya former för
resegarantier.

Propositionen behandlar frågan om en
utvidgning av lagens tillämpningsområde
för s.k. stolsförsäljning. Med sådan
försäljning avses att någon köper endast
transportdelen av en resa, vilket har
blivit en allt vanligare reseform.
Regeringen konstaterar att det under
senare år förekommit fall där resenärer
som endast köpt en stol har stått helt
utan ersättning vid en inträffad
konkurs. Detta är givetvis inte
tillfredsställande från
konsumentskyddssynpunkt. Därför kan den
nuvarande avgränsningen av resegarantins
omfattning framstå som ologisk och
omotiverad. Mot denna bakgrund finns det
enligt regeringen skäl att utvidga
lagens tillämpningsområde till de fall
där det ter sig uppenbart oskäligt att
en del resenärer har ett skydd medan
andra saknar det. Det gäller fall när
paketresenärer och andra resenärer, som
bara har köpt en transport av en
paketresearrangör, reser med samma
arrangör, med samma transport och till
samma resmål. I propositionen föreslås
därför att resegarantilagens
tillämpningsområde utvidgas till att
omfatta, förutom paketresor, också andra
resor som sker tillsammans med en
paketresa.

I propositionen föreslås vidare ett
förtydligande av resegarantilagen som
innebär att Kammarkollegiet får inhämta
uppgifter för att göra det möjligt att
ta ställning till vilken art av
verksamhet som ett företag eller en
person bedriver och därmed kunna bedöma
om skyldighet att ställa säkerhet
föreligger. Vidare föreslås en
förkortning av ansökningstiden för att
få ersättning från Resegarantinämnden
från sex till tre månader. Enligt
förslaget införs dessutom en ny regel i
resegarantilagen om att Kammarkollegiet
får förelägga ett företag vid vite att
ge in säkerhet som företaget skall
ställa enligt lagstiftningen. Därutöver
föreslås vissa ändringar som syftar till
att göra handläggningen hos
Resegarantinämnden effektivare.

Utskottet har inte någon erinran mot det
förslag till stärkt konsumentskydd i
resegarantilagen som nu föreslås. En
särskild fördel är att de garantier som
redan har ställts, enligt vad som
upplyses i propositionen, kommer att få
täcka också det utökade ansvaret.
Härigenom uppnås den fördelen att
skyddet för stolsresenärerna blir
tillämpligt redan fr.o.m. lagändringens
ikraftträdande den 1 juni 1996.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande resegarantilagen

att riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i resegarantilagen
(1972:204).

Stockholm den 23 april 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund
(s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Inger Segelström
(s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman
(s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida
(mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson
Sellin (s), Marietta de Pourbaix-Lundin
(m) och Kerstin Heinemann (fp).

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i
resegarantilagen (1972:204)

Gotab, Stockholm 1996