Ändringar i namnlagen m.m.

Betänkande 1990/91:LU28

Lagutskottets betänkande 1990/91:LU28

Ändringar i namnlagen m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1990/91
LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som gäller
reglerna i namnlagen (1982:670) om byte till nybildade
efternamn, placeringen av mellannamn och förfarandet m.m. vid
namnbyten.

Utskottet avstyrker bifall till båda motionerna.

Till betänkandet har fogats en reservation (v) och ett
särskilt yttrande (c).

Motionerna

1990/91:L409 av Börje Hörnlund (c), vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldrars rätt att utan kostnad och
byråkratiska hinder avgöra vems efternamn barnen skall bära.

1990/91:L415 av Elisabeth Persson (v), vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av namnlagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Gällande ordning

Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn
och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att
barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har
samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja
vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har
annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall
förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda
syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett
namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan,
anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid
födseln till ett annat efternamn som bärs av någon av
föräldrarna kan göra detta genom anmälan till pastorsämbetet. Om
byte skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna
förvärvat genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna,
krävs samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till
pastorsämbetet kan byte ske även till ett efternamn som någon av
föräldrarna senast har burit som ogift. Så länge ett barn är
under 18 år kan barnet med stöd av de redovisade bestämmelserna
flera gånger byta till ett efternamn som har anknytning till
någon av föräldrarna. Sedan barnet fyllt 18 år får byte till
annat namn med anknytning till föräldrarna däremot ske endast en
gång (5 §).

Beträffande makars byte av efternamn innebär namnlagen i
huvudsak att makarna vid äktenskapets ingående kan välja mellan
att antingen få namngemenskap genom att en av dem tar den andras
efternamn eller behålla sina efternamn från tiden före
giftermålet. Om makarna bär olika efternamn kan den ena av dem
under äktenskapet byta till den andras efternamn. Har den ena
maken vid giftermålet eller senare bytt till den andras
efternamn kan den maken ta tillbaka sitt efternamn som ogift.
Som en generell regel (10 §) gäller att en make som en gång bytt
sitt efternamn inte därefter kan byta till den andra makens
efternamn.

Den som i andra fall än som ovan redovisats vill byta sitt
efternamn kan få tillstånd härtill efter ansökan hos patent- och
registreringsverket. Byte kan ske både till ett nybildat
efternamn eller till något annat efternamn. Om sådant namnbyte
skett en gång krävs det särskilda skäl för ytterligare byten (11
§). Som nybildat efternamn får inte godkännas namn som till
bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att
det inte är lämpligt som efternamn här i landet. Namn som är i
bruk som förnamn får godkännas som nybildat efternamn endast i
undantagsfall. Inte heller namn som kan uppfattas som en
benämning på järnvägsstationer, postkontor eller liknande och
därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda
allmänheten får godkännas som nybildade efternamn. Detsamma
gäller för namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till
obehag för den som bär det (12 §). Vidare gäller -- vare sig det
är fråga om ett nybildat eller annat efternamn -- att som
efternamn inte får godkännas namn som lätt kan förväxlas med
efternamn som någon annan har rätt att bära enligt namnlagen,
allmänt känt efternamn som burits av en utdöd släkt, allmänt
känt utländskt efternamn, konstnärsnamn eller likartat namn,
beteckning för stiftelse, ideell förening eller liknande, annans
firma, varumärke eller annat kännetecken eller titel på
litterärt eller konstnärligt verk. Om någon efter ansökan har
förvärvat ett nybildat namn kan vissa anhöriga till sökanden med
dennes samtycke få förvärva samma efternamn (13 §). Detta gäller
dock inte sökandens make.

Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse som medger
byte till ett efternamn utan hinder av de begränsningar som
redovisats ovan (14 § andra stycket). Bestämmelsen har
tillkommit med tanke på särskilda fall, då det kan föreligga
starka skäl att tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren
inte är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14§ andra stycket
skall medges krävs synnerliga skäl. Som exempel på sådana nämns
i förarbetena (prop. 1963:33, s. 99) att en person under lång
tid faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell rätt
att bära namnet eller att en person vill förvärva ett namn som
tidigare burits i hans släkt.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är
bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med
tillägg av -son eller -dotter. Enligt namnlagen kan sådana
namnbildningar godkännas som förnamn och således ges ett barn
vid födseln (34 §). Patronymikon och metronymikon som förnamn
kan också förvärvas senare i livet genom anmälan till
pastorsämbetet eller ansökan hos patent- och registreringsverket
(31 och 33 §§). Det är också möjligt att genom byte få rätt att
bära ett patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock
endast om det föreligger särskilda skäl (14 § första stycket).
Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda skäl för
namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet tidigare
funnits som efternamn eller använts som förnamn i sökandens
släkt. En annan omständighet som bör kunna särskilt beaktas är
att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och
därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon
(bet. LU 1981/82:41, s. 28). Av 14 § första stycket namnlagen
framgår att bestämmelsen endast är tillämplig vid byte till
patronymikon och metronymikon som bildats med de svenska
ändelserna -son eller -dotter. Vid byten till patronymikon och
metronymikon med utländska ändelser gäller reglerna i 12 och
13§§.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan
även för medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta
här i landet. Andra utländska medborgare som har hemvist i
Sverige, bl.a. här boende islänningar, har möjlighet att
förvärva och ändra namn i enlighet med namnlagens bestämmelser
-- med undantag dock för reglerna om automatiska namnförvärv --
men de kan välja att i stället vända sig till myndigheterna i
sitt hemland och byta namnet enligt lagen där. Att islänningar
jämställts med utomnordiska medborgare har sin förklaring i att
det isländska namnskicket bygger på seden med patronymikon och
metronymikon. Om svenska regler skulle tillämpas på en här
bosatt islänning skulle han endast kunna få ett efternamn i
enlighet med namnskicket på Island genom en ansökan till
patentverket enligt 14 § namnlagen. De isländska medborgarna har
därför fått valfrihet mellan svenska och isländska
namnbestämmelser (prop. 1984/85:124, bet. LU 38).

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i
1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid
bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde
enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa
både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan
också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i
tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom
mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa
har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn
i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn för make
(24--29 §§) innebär i huvudsak följande. En make som har
förvärvat den andre makens efternamn får bära ett tidigare
efternamn som mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet
behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med den andre
makens samtycke bära den andres efternamn som mellannamn, under
förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av ett
tidigare äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har
upplösts börja bära den andre makens efternamn som mellannamn.
En förutsättning är dock att denne samtycker till det.

Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att
samtidigt bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett
mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han
eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan
härom göras till pastorsämbetet (29 §). Till skillnad från
efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare
till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett
efternamn bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra
efternamn. Namnen är i regel förenade med varandra genom ett
bindestreck. Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att
förvärva dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en
uttrycklig bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som
nybildat efternamn (12 §). Det intresse som skulle kunna
tillgodoses genom dubbelnamn har ansetts i stället få
tillgodoses genom mellannamn.

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt
namnlagen ankommer det som tidigare berörts på pastorsämbetet
att handlägga frågor om förvärv av barns och makars förvärv och
byte av efternamn (s.k. familjerättsliga namnförvärv).
Pastorsämbetet har också hand om så gott som alla frågor som
gäller mellannamn och förnamn. Ärenden om namnförvärv som inte
sker automatiskt tas upp genom anmälan. Någon avgift utgår inte.
När det gäller frågor om byte till efternamn som inte kan fås
genom ett familjerättsligt namnförvärv (s.k. administrativa
namnförvärv) och vissa ändringar av förnamn är patent- och
registreringsverket behörig myndighet som tar upp ärendet efter
ansökan. Ansökningsavgiften uppgår enligt 1 § namnförordningen
(1982:1136) till 450 kr. om ansökan avser förnamn och 850 kr. om
den avser efternamn. När det gäller byte av barns efternamn
uppställs i några fall krav på att domstol funnit namnbytet
förenligt med barnets bästa. Det gäller dels då barn under 18 år
står under vårdnad av endast den ena av föräldrarna men bär den
andras efternamn och vill byta detta utan att den andra lämnar
samtycke därtill (6 §), dels då adoptivbarn vill i motsvarande
fall byta efternamn (7 §) och dels då fosterbarn vill byta till
fosterföräldrarnas namn (8 §).

Beslut av pastorsämbetet får överklagas till domkapitlet. Den
som inte är nöjd med domkapitlets beslut får överklaga det till
kammarrätten. Patent- och registreringsverkets beslut får
överklagas till patentbesvärsrätten. Kammarrättens och
patentbesvärsrättens beslut enligt namnlagen kan, under vissa
förutsättningar, överklagas till regeringsrätten.

För den som är under 18 år gäller att anmälan eller ansökan i
mål eller ärende enligt namnlagen skall göras av barnets
vårdnadshavare. Om barnet fyllt 12 år krävs samtycke av barnet.
Kravet på samtycke gäller dock inte när barnet är varaktigt
förhindrat att lämna samtycke på grund av något psykiskt eller
fysiskt handikapp (48 §).

Motionsmotiveringar

I motion L409 av Börje Hörnlund (c) beskrivs ett fall där två
föräldrar -- fadern född på Island och modern i Sverige --
vägrats att som efternamn ge sin dotter faderns förnamn följt av
dòttir. Först efter ansökan till patent- och registreringsverket
tilläts föräldrarna att ge sin dotter ett efternamn i enlighet
med det isländska namnskicket dock endast med svensk stavning av
ordet dotter. Enligt motionärens mening är det fel att svenska
myndigheter i ljuset av det nordiska samarbetet skall kunna neka
föräldrarna att själva välja ett isländskt eller svenskt
efternamn på sin dotter. Motionären kritiserar också att byte av
efternamn är avgiftsbelagt och föreslår ändringar i namnlagen
som innebär att föräldrar med anknytning till Island skall få
rätt att utan kostnader välja sina barns efternamn i enlighet
med isländsk sed och därvid få använda den isländska stavningen.
I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

I motion L415 begär Elisabeth Persson (v) en översyn av
namnlagens bestämmelser om förfarandet och placeringen av
mellannamn. Enligt motionären är det svårt för enskilda att
förstå varför patent- och registreringsverket mot avgift handhar
vissa namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift
handlägger andra. -- I motionen redovisas bestämmelsen i
namnlagen som innebär att mellannamn skall placeras mellan
förnamnet och efternamnet. Enligt motionären förväxlas därigenom
ofta mellannamnet med efternamnet och förvirring uppstår vilket
av namnen som är det riktiga efternamnet. Oftast torde det också
vara så att efternamnet inte kommer till användning i t.ex.
register där det inte finns utrymme för både mellannamn och
efternamn. Till följd härav får mellannamnet ofta status som
efternamn. Motionären menar att rådande osäkerhetsförhållanden
när det gäller mellannamn och efternamn borde rättas till,
vilket lämpligen kan ske om mellannamnet kallades tilläggsnamn
och placerades efter efternamnet. Ett annat sätt att undvika
osäkerhet om vad som är det egentliga efternamnet vore att låta
den enskilde i högre grad än vad som nu är fallet själv bestämma
vad som skall vara efternamn och tillåta att det nuvarande
mellannamnet får förbindas med efternamnet med ett bindestreck
och därigenom bli en del av efternamnet. I motionen redovisas
ett exempel som enligt motionären väl visar att regeln om
mellannamns placering, trots att den gällt i 30 år, innebär att
mellannamnet uppfattas som efternamnet.

Tidigare behandling av frågan om mellannamns placering

Hösten 1990 behandlade riksdagen en motion vari yrkades bl.a.
förslag till sådana ändringar i namnlagen att namnenheten
mellannamn placeras sist. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (bet. 1990/91:LU3) förklarade sig utskottet inte
kunna ställa sig bakom en sådan tanke. Utskottet ifrågasatte
därvid inte motionärens påstående att mellannamnet ibland
uppfattas som efternamnet men framhöll att ordningen för
mellannamnets och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag
placering funnits i närmare 30 år och att förväxlingsrisker
säkerligen skulle uppkomma också med den av motionären förordade
placeringen. Utskottet avstyrkte på anförda skäl bifall till
motionen.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som gäller
reglerna i namnlagen (1982:670) om byte till nybildade
efternamn, placeringen av mellannamn och förfarandet m.m. vid
namnbyten.

Enligt namnlagen kan byte till förälders eller makes efternamn
ske genom anmälan till pastorsämbetet (s.k. familjerättsliga
namnförvärv). Frågor om byten till namn utan någon sådan
familjerättslig anknytning eller till nybildade efternamn prövas
av patent- och registreringsverket efter ansökan (s.k.
administrativa namnförvärv). Vid dessa namnförvärv gäller vissa
begränsningar i fråga om namnvalet. Som nybildat efternamn får
bl.a. inte utan synnerliga skäl godkännas namn som till
bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att
det inte är lämpligt som efternamn här i landet (12 § och 14 §
andra stycket).

Namn som är bildat av faders eller moders förnamn med tillägg
av ändelsen -son eller -dotter (patronymikon resp. metronymikon)
kan godkännas som förnamn och ges barn vid födseln eller
förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller
ansökan hos patent- och registreringsverket (31, 33 och 34 §§).
Om det föreligger särskilda skäl kan sådana namnbildningar också
godkännas som efternamn vid byte (14 § första stycket).
Namnlagens bestämmelser om byte till ett patronymikon eller ett
metronymikon gäller inte beträffande utländska stavningar av
ändelsen -son eller -dotter.

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963
års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid bäras
mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde enligt
1963 års lag beträffande tilläggsnamn. Namnlagens bestämmelser
om rätten att bära mellannamn för make (24--29 §§) innebär att
en make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära
ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under
äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem bära
den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning att
namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap.
En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja bära den
andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning är dock
att denne samtycker till det.

Namnlagens regler gäller inte bara för svenska medborgare utan
även för medborgare i Danmark, Finland och Norge som är bosatta
här i landet. Andra utländska medborgare som har hemvist i
Sverige, t.ex. här boende islänningar, kan också byta namn i
enlighet med namnlagens bestämmelser. Utomnordiska medborgare
och islänningar kan emellertid i stället välja att vända sig
till myndigheterna i sitt hemland och byta namnet enligt lagen
där. Att islänningar jämställts med medborgare i utomnordiska
länder har sin förklaring i att det isländska namnskicket bygger
på seden med patronymikon och metronymikon. Om svenska regler
skulle tillämpas på en här i landet bosatt islänning skulle han
inte kunna få ett efternamn i enlighet med namnskicket på Island
utan särskild ansökan till patent- och registreringsverket. De
isländska medborgarna har därför fått valfrihet mellan svenska
och isländska namnbestämmelser (prop. 1984/85:124, bet. LU 38).

När det gäller förfarandet i mål och ärenden enligt namnlagen
ankommer det som nämnts på pastorsämbetet att handlägga frågor
om barns och makars förvärv och byte av efternamn (s.k.
familjerättsliga namnförvärv). Pastorsämbetet har också hand om
så gott som alla frågor som gäller mellannamn och förnamn. Någon
avgift för pastorsämbetets befattning med namnärenden utgår
inte. Den som vill byta sitt efternamn till ett nybildat
efternamn eller ett annat namn som inte kan fås genom ett
familjerättsligt namnförvärv (s.k. administrativa namnförvärv)
får göra ansökan därom hos patent- och registreringsverket
varvid verket prövar om det önskade efternamnet kan godkännas.
För ansökan utgår en avgift som enligt 1 § namnförordningen
(1982:1136) för närvarande uppgår till 850 kr.

I motion L409 av Börje Hörnlund (c) föreslås ändringar i
namnlagen i syfte att möjliggöra för föräldrar med anknytning
till Island att välja sina barns efternamn i enlighet med
isländsk namnsed och därvid få använda den isländska stavningen.
I motionen beskrivs ett fall där två föräldrar, varav fadern har
anknytning till Island, vägrats att som efternamn ge sin dotter
faderns förnamn följt av dòttir. Vidare kritiserar motionären
att byte av efternamn är avgiftsbelagt.

I motion L415 begär Elisabeth Persson (v) en översyn av
namnlagens bestämmelser om förfarandet och placeringen av
mellannamn. Enligt motionären är det svårt för enskilda att
förstå varför patent- och registreringsverket mot avgift handhar
vissa namnfrågor medan folkbokföringsmyndigheten utan avgift
handlägger andra. I motionen kritiseras också bestämmelsen i
namnlagen som innebär att namnenheten mellannamn skall placeras
mellan förnamnet och efternamnet. Enligt motionären förväxlas
därigenom ofta mellannamnet med efternamnet och förvirring
uppstår vilket av namnen som är det riktiga efternamnet. I
register och andra handlingar där det inte finns utrymme för
både mellannamn och efternamn kommer inte efternamnet till
användning och till följd härav får mellannamnet ofta status som
efternamn. Motionären menar att rådande osäkerhetsförhållanden
när det gäller mellannamn och efternamn borde rättas till,
vilket lämpligen kan ske om mellannamnet kallades tilläggsnamn
och placerades efter efternamnet. I motionen anvisas också andra
förslag till lösningar i syfte att förhindra att mellannamnet
uppfattas som efternamnet.

Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L409 kan
utskottet inte finna annat än att nuvarande bestämmelser i
namnlagen väl tillgodoser intresset hos i Sverige bosatta
islänningar att kunna följa den isländska namntraditionen.
Bestämmelserna i fråga har tillkommit efter nordiska
departementsöverläggningar och torde ligga väl i linje med de
önskemål som därvid framfördes från isländskt håll (prop.
1984/85:124, bet. LU 38). Innebörden av reglerna är som tidigare
redovisats att en här i landet bosatt islänning liksom
utomnordiska medborgare har möjlighet att vända sig till sitt
hemlands myndigheter och därvid förvärva efternamn enligt de
bestämmelser som gäller där. Ett sådant beslut av en utländsk
namnmyndighet blir gällande i Sverige och pastorsämbetet skall i
egenskap av folkbokföringsmyndighet göra anteckning härom i
kyrkoböckerna.

Om en isländsk medborgare i stället, såsom namnlagen också
medger, väljer att få sin ansökan om namnbyte prövad i Sverige
av svenska myndigheter anser utskottet att det enda möjliga är
att en sådan ansökan prövas med utgångspunkt från vad man i
Sverige kan anse som lämpligt i fråga om namnets bildning, uttal
eller stavning. Enligt utskottets mening bör det inte gärna
komma i fråga att som nybildade efternamn i Sverige skall
godkännas namn som inte är förenliga med vårt inhemska
namnskick. En annan ordning skulle nämligen innebära en mängd
praktiska svårigheter och dessutom vara oförenlig med det
synsätt i fråga om namnval som gällt i Sverige under lång tid
och som innebär att nya namn skall vara inhemska i den meningen
att de skall vara bildade enligt här gängse släktnamnsmönster
och bestå av inhemska språkelement (se prop. 1963:37 s. 84).

När det sedan gäller frågan om placeringen av mellannamn som
tas upp i motion L415 vill utskottet erinra om att riksdagen
hösten 1990 behandlade ett liknande motionsyrkande. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU3) förklarade sig
utskottet inte kunna ställa sig bakom ett förslag som innebar
att mellannamnet skulle placeras efter efternamnet. Utskottet
ifrågasatte därvid inte motionärens påstående att mellannamnet
ibland uppfattas som efternamnet men framhöll att ordningen för
mellannamnets och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag
placering funnits i närmare 30 år och att förväxlingsrisker
säkerligen skulle uppkomma också med den av motionären förordade
placeringen. Utskottet avstyrkte på anförda skäl bifall till
motionen.

Utskottet finner inte skäl att nu frångå sitt tidigare
ställningstagande beträffande mellannamnets placering.

Beträffande kritiken mot förfarandet i namnärenden vill
utskottet framhålla att namnlagen bygger på principen att man på
ett enkelt sätt automatiskt eller genom anmälan till
pastorsämbetet skall kunna förvärva vissa förnamn, mellannamn
eller förälders eller makes efternamn utan någon närmare
prövning. Den som i andra fall vill byta namn är hänvisad att
ansöka därom hos patent- och registreringsverket, som har att
göra en särskilt prövning om det önskade namnet kan godkännas.
Den nuvarande ordningen kan inte anses annat än ändamålsenlig,
och något behov av en översyn i enlighet med önskemålen i motion
L415 anser utskottet inte föreligga. I sammanhanget vill
utskottet erinra om att regeringen i proposition 1990/91:153 om
ny folkbokföringslag m.m. föreslagit bl.a. att handläggningen av
namnärenden skall överflyttas från pastorsämbetet till
skattemyndigheten.

Inte heller kan utskottet ställa sig bakom kritiken som
framförs i båda motionerna mot att ansökningar om namnbyten hos
patent- och registreringsverket är avgiftsbelagda. Som framgår
av bl.a. expeditionskungörelsen (1964:618) och
förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna
är den gängse ordningen att den som vill ha en ansökan prövad av
en myndighet eller domstol har att betala en viss avgift. Några
skäl att undanta ansökningar hos patent- och registreringsverket
i fråga om namnbyten från avgiftsskylighet föreligger inte
enligt utskottets mening.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna
L409 och L415.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L409 och
1990/91:L415.
res. (v)

Stockholm den 16 april 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger
Hestvik (s), Allan Ekström (m), Gunnar Thollander (s), Lena
Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),
Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s),
Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Sven-Åke
Nygårds (s).

Reservation

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Vad först" och på s. 9 slutar med "och L415" bort ha
följande lydelse:

Vad först gäller det spörsmål som tas upp i motion L409 finner
utskottet att nuvarande bestämmelser i namnlagen endast
tillgodoser intresset hos i Sverige bosatta isländska medborgare
att kunna följa den isländska namntraditionen. Däremot har t.ex.
en kvinna som är svensk medborgare med isländska föräldrar inte
möjlighet att som efternamn förvärva faders förnamn med tillägg
av ändelsen -dòttir. Enligt utskottets mening finns det
anledning att se över namnlagens bestämmelser i dessa avseenden.
Det kan inte uteslutas att det här i landet finns många svenska
medborgare med någon anknytning till Island eller något
utomnordiskt land som önskar förvärva efternamn i enlighet med
ett namnskick som inte är förenligt med det svenska. Enligt
utskottets mening finns det inte skäl att med dagens värderingar
upprätthålla det sedan lång tid tillbaka gällande synsättet att
nya namn skall vara inhemska i den meningen att de skall vara
bildade endast enligt här i landet gängse släktnamnsmönster och
bestå uteslutande av inhemska språkelement.

När det sedan gäller placeringen av mellannamn delar utskottet
de synpunkter som förs fram i motion L415. På grund av
mellannamnets placering är det mycket vanligt att tveksamheter
uppstår i det dagliga livet om mellannamnets status. Förutom de
exempel som motionären beskriver vill utskottet också peka på
ytterligare fall där mellannamnet felaktigt kommer att behandlas
som efternamn, nämligen på kontokort och patientbrickor, där det
liksom i en del register av utrymmesskäl inte finns plats för
mer än ett namn utöver förnamnet. Att det i förhållande till
efternamnet underordnade mellannamnet i så stor utsträckning
fortfarande efter närmare 30 år uppfattas felaktigt som
efternamn måste enligt utskottets mening bero på att nuvarande
regler inte står i överensstämmelse med vad som de flesta
människor uppfattar som en naturlig och ändamålsenlig ordning.
Enligt utskottets mening finns det skäl att mot bakgrund av det
anförda se över gällande bestämmelser för mellannamn. En lämplig
nyordning skulle kunna vara att mellannamn ersattes med en annan
namnenhet, lämpligen benämnd tilläggsnamn, med placering efter
efternamnet. Även andra förslag till lösningar i syfte att
förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamn bör givetvis
studeras.

Beträffande kritiken mot förfarandet i namnärenden anser
utskottet i likhet med motionärerna att nuvarande ordning i
flera avseenden är onödigt krånglig och för många människor helt
obegriplig. Som framgår av redovisningen ovan är det en mängd
olika instanser som har att befatta sig med namnfrågor av olika
slag. Enligt utskottets mening finns skäl att se över också
namnlagens bestämmelser i dessa avseenden i syfte att få fram en
förenklad handläggningsordning. I samband därmed bör också
bestämmelserna som innebär att avgift utgår för vissa slags
namnbyten bli föremål för behandling med syfte att i så stor
utsträckning som möjligt låta namnbyten vara avgiftsfria.

Vad utskottet sålunda med tillstyrkan till motionerna L409 och
L415 anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L409 och
1990/91:L415 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför.

I motion L409 (c) tas frågan upp om rätt att få anta ett nytt
efternamn. En ansökan om att få anta ett namn med isländsk
stavning refereras därvid. Även om vi skall slå vakt om svenska
namntraditioner finner vi det med hänsyn till vikten av att
utveckla nordiskt samarbete och nordisk kulturgemenskap
naturligt att den som har anknytning till annat nordiskt land
kan få anta efternamn enligt det landets namnskick och med dess
stavning. Vi förutsätter att när en översyn efter hand kommer
att göras av namnlagen mot bakgrund av dess tillämpning och
framkomna problem även det i motionen aktualiserade spörsmålet
tas upp. Inom Nordiska rådet bör det även vara lämpligt att
eftersträva så långt möjligt likartade regler i Norden för rätt
till namn och namnbyte för personer med anknytning till annat
nordiskt land.