Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

Betänkande 1994/95:JuU20

Justitieutskottets betänkande 1994/95:JUU20

Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1994/95
JuU20

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
ändringar i kriminalvårdslagstiftningen beträffande
anstaltsindelningen och fördelningen av intagna mellan anstalter
m.m. Förslaget syftar bl.a. till att förbättra kriminalvårdens
möjligheter att placera intagna på anstalter med lämplig
verksamhetsinriktning, bekämpa förekomsten av narkotika och att
i övrigt förbättra ordningen och säkerheten vid fängelserna.

I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels
under den allmänna motionstiden i år.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag; i fråga om
närhetsprincipen och åtgärder mot dopning även med anledning av
en motion.

Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.

Till betänkandet har fogats två reservationer från (m) och en
reservation från (kds).

Propositionen

I proposition 1994/95:124 har regeringen föreslagit riksdagen
att anta av Lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1994/95:Ju15 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar att 29 § i förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt utformas i enlighet
med lagrådsremissens förslag.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995

1994/95:Ju506 av Dan Ericsson (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten att gå igenom
Kriminalvårdsstyrelsens handläggning av visitationspatrullerna
och deras avveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en redovisning av narkotikabeslag på
kriminalvårdsanstalterna före och efter visitationspatrullernas
avveckling,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att på nytt bygga upp en
effektiv narkotikabekämpning på kriminalvårdsanstalterna.

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om narkotika- och drogfria fängelser,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner
och utbildning för de intagna.

Utskottet

Bakgrund till propositionen

Kriminalvårdslagstiftningen bygger i allt väsentligt på de
principer som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.
Grundtankar för reformen var att så långt det är möjligt med
hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering främja
de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga
följderna av frihetsberövandet.

År 1992 tillkallades en parlamentarisk kommitté
(Fängelseutredningen, dir. 1992:36) med uppgift att se över
kriminalvården i anstalt. Fängelseutredningens uppdrag var att
göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk
som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.
Huvuduppgiften var att, efter en avvägning mellan de olika
intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för
anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa
regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna
narkotikafria skulle därvid särskilt uppmärksammas.

I augusti 1993 överlämnade utredningen sitt huvudbetänkande
(SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff. I betänkandet
föreslår utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) skall ersättas med en ny lag med benämningen
lagen om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). I
sitt betänkande behandlar utredningen inledningsvis de
grundläggande målen för kriminalvården i anstalt. Utredningen
tar vidare upp anstaltsindelningen och reglerna för placering av
de intagna och föreslår därvid även särskilda bestämmelser om
placeringen av ungdomar och kvinnor. Utredningen lämnar också
förslag till ändringar bl.a. beträffande straffverkställigheten
för vissa långtidsdömda, de intagnas kontakter med yttervärlden,
vistelser utanför anstalten, innehav av personliga
tillhörigheter, kontrollåtgärder mot intagna samt det
disciplinära sanktionssystemet. Betänkandet har
remissbehandlats.

I januari 1994 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande
Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5), i vilket tas upp frågan
om behandling av intagna som är psykiskt sjuka eller störda samt
frågan om behandling av män som är dömda för övergrepp mot
kvinnor och barn. Även detta betänkande har remissbehandlats.

Propositionen bygger på vissa av Fängelseutredningens förslag
i det förstnämnda betänkandet. Regeringen anför att den avser
att vid ett senare tillfälle återkomma till Fängelseutredningens
övriga förslag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i KvaL, vilka bl.a. syftar
till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera de
intagna på en anstalt med lämplig verksamhetsinriktning.
Ändringarna syftar också till att bekämpa förekomsten av
narkotika och i övrigt förbättra ordningen och säkerheten i
fängelserna.

Indelningen i riks- och lokalanstalter avskaffas. I stället
föreslås att anstalterna endast delas in i öppna respektive
slutna beroende på graden av säkerhet. Den som kan befaras
missbruka eller på annat sätt ta befattning med narkotika under
verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten
anstalt.

Vid fördelningen av intagna mellan anstalter av samma slag
skall enligt förslaget i propositionen den som har behov av
utbildning eller behandling som anordnas i viss anstalt, om det
är lämpligt, placeras i denna. Vidare skall den placering
eftersträvas som är ägnad att främja en ändamålsenlig planering
av frigivningen. Sammantaget innebär regeringsförslaget att den
s.k. närhetsprincipen, enligt vilken en intagen om möjligt skall
placeras på en anstalt nära hemorten, inte längre skall
upprätthållas som en övergripande norm för
anstaltsplaceringarna.

Försändelser till eller från de intagna i alla slutna
anstalter skall enligt regeringens förslag få granskas för att
undersöka om de innehåller otillåtna föremål.

I propositionen föreslås vidare att, om det behövs för att
bedöma om ett besök skall tillåtas eller ej och om det i så fall
skall vara bevakat, det i förväg skall undersökas om den
besökande är dömd eller misstänkt för brottslig verksamhet.

Enligt förslaget skall kroppsvisitation alltid göras när en
intagen i en sluten anstalt återkommer till anstalten efter
vistelse utanför denna eller när han har haft ett obevakat
besök, om det inte är uppenbart obehövligt. Möjligheterna att i
vissa situationer göra även annat än ytlig kroppsbesiktning,
trots att det inte finns någon konkret misstanke i det enskilda
fallet, utvidgas till att omfatta alla intagna på slutna
anstalter. Kroppsbesiktning i form av urinprov och liknande
föreslås få tas även i syfte att utröna om den intagne har
använt dopningsmedel.

I propositionen föreslås också att det skall införas en
uttrycklig bestämmelse om rätt för kriminalvården att omhänderta
egendom i avvaktan på beslut om beslag.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Överväganden

Allmänt

Utskottet har tidigare konstaterat (se bl.a. 1992/93:JuU25 s.
9 f) att det i huvudsak har rått politisk enighet om den
kriminalpolitik som kriminalvårdsreformen var ett uttryck för
men att utvecklingen i samhället varit en annan än det fanns
anledning att förutse i början av 1970-talet när
kriminalvårdsreformen utformades. Inte minst narkotikaproblemen
har försvårat genomförandet av en del av ambitionerna i
reformen. Utskottet uttalade därutöver i 1993 års ärende att det
ligger ett stort värde i den ökade specialiseringen inom
anstaltsorganisationen när det gäller verksamhetens inriktning
på särskilda motivations- och behandlingsavdelningar m.m. och
att detta tillsammans med intresset av att hindra spridningen av
narkotikamissbruket och att kunna erbjuda rehabilitering även på
lokalanstalterna väger så tungt, att det kan motivera att den
dömde i strid mot närhetsprincipen placeras på en annan anstalt
än den som ligger närmast hemorten.

Utskottet har i fråga om narkotikapolitiken på kriminalvårdens
område tidigare uttalat (senast 1993/94:JuU17) att självklara
riktmärken måste vara att intagna utan narkotikaproblem och
sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma
i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare
avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att
bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.

Utskottet vill redan nu lägga fast att utskottet ser positivt
på regeringens förslag som ligger väl i linje med utskottets nu
redovisade ståndpunkter. Till enskildheter i förslaget kommer
utskottet i det följande.

Närhetsprincipen

I motion Ju801 (m) framhålls att fängelsetiden måste fyllas
med meningsfull vård och sysselsättning så att den intagne har
goda möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter
avtjänat straff. I motionen anförs att det är av central
betydelse att det reformarbete som nu pågår inom kriminalvården
med bl.a. differentiering av fångarna efter vård- och
behandlingsbehov ges förutsättningar att vidareutvecklas. Mot
bakgrund härav yrkas att den s.k. närhetsprincipen inte längre
skall upprätthållas som övergripande norm vid
anstaltsplaceringen. I motionen understryks också att
möjligheter till bl.a. grundläggande skolutbildning är en
förutsättning för att de intagna skall kunna få en ny start i
samhället efter avtjänat straff.

Den 1 januari 1989 trädde nya bestämmelser om
påföljdsbestämningen i kraft (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr.
404, SFS 1988:942). Den generella bestämmelsen i 1 kap. 7 §
brottsbalken (BrB) upphävdes och i stället infördes en
detaljerad reglering om påföljdsval och straffmätning.
Utgångspunkten skall därvid vara straffvärdet av det eller de
brott som läggs den dömde till last och inte vård- eller
behandlingsaspekter.

När påföljden skall verkställas skall alltjämt tas största
möjliga hänsyn till den dömdes personliga förutsättningar och
till strävan att anpassa honom till ett liv i frihet utan
kriminalitet. Ambitionen är att inom ramen för den ådömda
påföljden så långt som möjligt genom stöd och hjälp söka
underlätta den dömdes anpassning i samhället, och alla krafter
skall sättas in för att minska de negativa effekterna av
frihetsberövandet för den intagne. Stora ansträngningar skall
också göras för att komma till rätta med den intagnes personliga
och sociala problem för att på så sätt minska risken för ny
brottslighet efter straffverkställigheten.

Utskottet har som ovan nämnts vid olika tillfällen tidigare
(se bl.a. 1992/93:JuU25 s. 9 f) uttalat att det ligger ett stort
värde i den ökade specialiseringen inom anstaltsorganisationen
när det gäller verksamhetens inriktning på särskilda
motivations- och behandlingsavdelningar m.m. och att värdet av
att kunna erbjuda de intagna rehabilitering även på
lokalanstalterna väger så tungt, att det kan motivera att den
dömde placeras på en annan anstalt än den som ligger närmast
hemorten.

När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets
anstalter tämligen likartad. Under senare år har det skett en
utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens inriktning
vid såväl riks- som lokalanstalter. Till grund för denna
utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering som
statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har främst inriktats
på narkotikamissbrukarna. Några anstalter erbjuder särskilda
behandlingsprogram för intagna som har missbruksproblem och på
många håll bedrivs ett omfattande arbete för att motivera
missbrukande intagna att genomgå behandling. Vissa anstalter
eller avdelningar har avdelats för intagna som inte missbrukar
narkotika, så att de t.ex. inte skall utsättas för påverkan att
börja missbruka. På vissa anstalter har man samlat den mycket
svårbehandlade grupp av intagna som missbrukar och som inte vill
gå igenom behandling för sitt missbruk. Avsikten är att
härigenom bl.a. förbättra möjligheterna att hålla andra
anstalter och avdelningar fria från narkotika.

Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol,
t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har
dömts för rattfylleribrott. I propositionen som låg till grund
för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft
den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs
att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott bör
genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Ett
antal kriminalvårdsanstalter har inrättats speciellt för detta
ändamål.

Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda
behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig mot kvinnor
eller barn. Riksdagen gav 1991 (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154)
regeringen till känna att denna behandling bör utökas och
intensifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som
vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling.

Vid ett antal anstalter bedrivs olika utbildningar och
särskild vård eller behandling med inriktning på speciella
grupper intagna, såsom Kriminalvårdsanstalten Mariefred, som
företrädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa
strafftider.

I anslutning till Fängelseutredningens arbete gjordes en
undersökning av anstaltsklientelet, vilken omfattar samtliga
personer som frigavs under oktober månad 1992. Av undersökningen
framgår bl.a. att 31 % av gruppen bedömdes ha ett aktuellt
narkotikamissbruk (inom senaste två månaderna före
frihetsberövandet). 44 % bedömdes vara missbrukare av alkohol. 6
% hade varit föremål för psykiatrisk slutenvård genom tvång
eller frivillighet. Omkring hälften av dem som frigavs under
denna tid var arbetslösa före frihetsberövandet. 10 % av
samtliga hade avbrutit folk- eller grundskola. Fullföljd
utbildning över grundskolenivå redovisades för 31 % där
merparten avsåg gymnasial yrkesutbildning. Tidigare
undersökningar visar att omkring en tredjedel av de intagna har
behov av att förbättra sina baskunskaper och basfärdigheter i
att läsa, skriva och räkna. Utskottet har som en jämförelse
inhämtat att andelen personer i normalbefolkningen med läs- och
skrivsvårigheter uppgår till omkring 5 %.

I propositionen konstateras att intagnas behov av behandling
och utbildning är stort. Kriminalvårdens möjligheter att uppnå
ett bra resultat i arbetet med att förmå de intagna att leva ett
liv utan kriminalitet beror enligt regeringen i stor
utsträckning på vilka förutsättningar det finns att erbjuda dem
lämplig behandling eller utbildning under verkställighetstiden.
Mot denna bakgrund är det enligt regeringen värdefullt att
utvecklingen av verkställighetens innehåll inom anstalterna
fortsätter. När närhetsprincipen infördes hade de flesta
anstalter som ovan anförts en likartad verksamhet, varför
säkerhetsaspekter och närheten till hemorten ofta var det enda
som behövde beaktas vid valet av anstalt. Allt eftersom det har
utvecklats olika behandlings- och utbildningsprogram måste
hänsyn också tas till vilket av dessa som är bäst lämpat för den
intagne. Det är givetvis inte möjligt att erbjuda samma
behandling och utbildning vid landets alla anstalter, utan
anstalterna måste specialiseras på olika inriktningar. För att
en intagen skall kunna erbjudas en verkställighet som är
anpassad till hans behov av utbildning, behandling eller
liknande, måste han i många fall placeras på en anstalt som
ligger relativt långt från hans hemort. I vissa fall kan det
också vara bra för den dömde att för en tid komma ifrån närheten
till ett för honom skadligt umgänge. Mot denna bakgrund och
eftersom behandlingshänsynen måste tillmätas stor vikt anser
regeringen att närhetsprincipen inte bör ha samma övergripande
betydelse som tidigare vid anstaltsplaceringarna.

I sammanhanget bör nämnas att det i propositionen också
föreslås nya regler om indelningen av anstalter. Den nuvarande
indelningen i riks- och lokalanstalter föreslås upphöra och
anstalterna bli indelade enbart i öppna resp. slutna, beroende
på graden av säkerhet. Liksom i dag föreslås placering i öppen
anstalt äga företräde och placering i sluten anstalt ske endast
om det finns särskilda skäl. Den som kan befaras missbruka eller
på något annat sätt ta befattning med narkotika under
verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten
anstalt.

Förslaget i propositionen går ut på att utöka möjligheterna
att placera en intagen i en anstalt där han kan få adekvat vård
och behandling under anstaltstiden, vilket innebär att
närhetsprincipen inte längre skall ha samma övergripande
betydelse som tidigare. Utskottet tillstyrker
regeringsförslaget. Motion Ju801 om prioritering av
rehabiliterande åtgärder under anstaltstiden får härigenom anses
tillgodosedd.

Drogfria anstalter m.m.

Kontrollerade besök

I ett antal motioner berörs frågor med inriktning på
narkotika- och drogbekämpningen inom kriminalvården.

I motionerna Ju15 och Ju801 (båda m) yrkas att det införs
möjligheter att genomföra besök till en i anstalt intagen under
sådana former att han och besökaren varken kan överlämna föremål
eller komma i fysisk kontakt med varandra, t.ex. genom att de
skiljs åt med hjälp av en glasskiva. I motionerna anförs att
besöken är en vanlig införselväg för narkotika.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen (senast
1993/94:JuU17 s. 17 f) behandlat motionsönskemål som rör krav
på effektivare kontroll inom anstalterna av intagna och
besökande m.m.

Utskottet har under lång tid kunnat konstatera att
narkotikasituationen utgör ett svårbemästrat problem inom
kriminalvården. Enligt kriminalvårdens statistik bedöms ungefär
en tredjedel av de intagna i anstalt ha ett aktuellt missbruk av
narkotika vid intagningen. Trots att stora ansträngningar vidtas
inom kriminalvården för att hindra att narkotika kommer in i
anstalterna händer det att så sker. Utskottet vill inledningsvis
erinra om sina tidigare uttalanden (senast i det ovan angivna
ärendet) om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på
kriminalvårdens område måste vara att intagna utan
narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk
inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under
anstaltsvistelsen, att missbrukare avskärs från tillförsel av
droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel
inom anstalterna och ute i samhället.

Huvudregeln i gällande lagstiftning (29 § KvaL) är att en
intagen i anstalt får ta emot besök i den utsträckning det
lämpligen kan ske, dvs. i en omfattning som är praktiskt
genomförbar. Vid besök får den intagne och besökaren normalt
umgås ensamma tillsammans i ett särskilt besöksrum. Som villkor
för ett besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande
underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning
eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som
han vill medföra vid besöket. Om det är påkallat med hänsyn till
säkerheten kan vidare föreskrivas att en tjänsteman skall vara
närvarande vid besöket (bevakat besök).

Fängelseutredningen har i sitt betänkande (SOU 1993:76 s. 240
f) föreslagit att besök skall kontrolleras i större utsträckning
än för närvarande och att kontrollen även skall kunna ske genom
att besöket genomförs i ett besöksrum, som utformats så att den
intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra,
t.ex. genom att den intagne och besökaren skiljs åt genom en
glasruta.

Regeringen anför i propositionen (s. 35) att kontroll genom
att en tjänsteman är närvarande vid besöket kan användas både
för att hindra införsel av otillåtna föremål och i fall där man
t.ex. misstänker planläggning av brott eller avvikande.
Användning av besöksrum som är så utformade att de omöjliggör
överlämnande av föremål skulle i och för sig kunna vara ett
verksamt medel för att hindra att narkotika och andra otillåtna
varor kommer in till anstalten genom besöket. Denna form av
kontrollerat besök framstår dock enligt regeringen som främmande
för svenska förhållanden, och regeringen anser att det finns
risk för att den skulle kunna leda till en avsevärd försämring
av anstaltsklimatet. Enligt regeringens mening finns det därför
för närvarande inte tillräckliga skäl att vid sidan om den
nuvarande ordningen införa en möjlighet att kontrollera besök
genom att det äger rum i besöksrum som är så utformade att den
intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra.

Utskottet delar regeringens uppfattning och avstyrker bifall
till motionerna Ju15 och Ju801 i nu behandlad del.

Åtgärder mot dopning

I motion Ju801 (m) framhålls att dopningspreparat som t.ex.
anabola steroider inte bör få förekomma på fängelserna.

Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel i kraft (prop. 1990/91:199, SoU7, rskr. 59). Lagen
innehåller straffbestämmelser för den som uppsåtligen överlåter,
framställer, förvärvar i överlåtelsesyfte, bjuder ut till
försäljning eller innehar anabola steroider eller andra
dopningsmedel som avses i lagen. Bruk av dopningsmedel är
däremot inte kriminaliserat.

En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller
liknande skäl, enligt 52 d § KvaL skyldig att på anmaning lämna
blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte
är påverkad av beroendeframkallande medel.

Bestämmelsen i 52 d § KvaL ändrades den 1 juli 1993 (prop.
1992/93:142, JuU17, rskr. 221, SFS 1993:210). De intagnas
generella skyldighet att lämna urin- och utandningsprov
utvidgades till att även omfatta blodprov. I propositionen
anförde regeringen (s. 21 och 28) att blodprov kunde komma till
användning vid olika sorters droger. Bestämmelsen formulerades
därför så att provtagningen kunde avse varje form av
beroendeframkallande medel och någon specificering av medlen
sker inte i lagtexten. Frågan om kontroll av anabola steroider
behandlades inte trots att KVS aktualiserade frågan i sitt
remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1992:19)
Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott som låg
till grund för propositionen.

I den proposition som nu behandlas konstateras (s. 42) att mot
bakgrund av vad som anförs i förarbetena till lagen om förbud
mot vissa dopningsmedel kan formuleringen "beroendeframkallande
medel" i 52 d § KvaL för närvarande inte anses omfatta
dopningsmedel. En intagen är således inte enligt nuvarande
lagstiftning skyldig att lämna urinprov för kontroll om han
använt dopningsmedel.

Regeringen anför i propositionen att kriminalvården skulle få
ett instrument som visar när det finns skäl att vidta mer
ingripande åtgärder mot förekomsten av dopningsmedel om de
intagna var skyldiga att på anmaning lämna prov för kontroll av
om de använt sådant medel. Att bruket av dopningsmedel inte är
kriminaliserat utgör enligt regeringen inte något hinder mot en
skyldighet för de intagna att lämna prov för kontroll av att de
inte använt dopningsmedel. De intagna är skyldiga att lämna prov
för kontroll av om de använt alkohol, trots att det inte är
kriminaliserat att dricka alkohol. Skyldigheten att lämna
urinprov för kontroll av att den intagne inte använt narkotika
fanns också innan eget bruk av narkotika kriminaliserades. Mot
bakgrund härav föreslår regeringen att tillämpningsområdet för
52 d § KvaL utvidgas så att urinprov och andra provtagningar
bör få användas även för kontroll av att den intagne inte använt
sådant dopningsmedel som anges i 1 § lagen om förbud mot vissa
dopningsmedel.

Utskottet delar regeringens bedömning och tillstyrker
regeringsförslaget. Motion Ju801 får anses tillgodosedd i nu
behandlad del.

Övriga motionsönskemål

Kontrollinsatser mot narkotika

I motion Ju506 (kds) yrkas en undersökning av KVS handläggning
av visitationspatrullernas avveckling samt en redovisning av
narkotikabeslag på kriminalvårdsanstalterna före och efter denna
avveckling. Vidare yrkas i motionen att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att det föreligger ett behov av att på
nytt bygga upp en effektiv narkotikabekämpning på anstalterna.

Särskilda visitationspatruller inom kriminalvården fanns
tidigare vid sju större anstalter spridda över landet från Malmö
i söder till Härnösand i norr. Det totala antalet tjänster
uppgick till drygt 20. Patrullerna disponerade också ett antal
hundar. Kostnaderna för verksamheten uppgick till ca 8 miljoner
kronor per år. Patrullerna utförde visitationer dels på den
anstalt vid vilken de var stationerade, dels vid andra
anstalter.

I början av december 1992 beslutade KVS att de särskilda
visitationspatrullerna skulle avvecklas. Åtgärden föregicks av
en genomgripande översyn och analys av en arbetsgrupp som
redovisade sitt arbete i rapporten Visitationspatrullernas
verksamhet och organisation -- en översyn.

Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att inrättandet av de
särskilda visitationspatrullerna var en nödvändighet i början av
1970-talet eftersom personalens kunskaper inom narkotikaområdet
var bristfälliga och alternativen få. Beroende på ändrade
förutsättningar och ett mera decentraliserat synsätt kom
patrullverksamheten efter hand att framstå som en hämsko i
ansträngningarna att mobilisera hela kriminalvårdsorganisationen
i att förebygga och stävja narkotikamissbruk.

I regeringens planeringsdirektiv för kriminalvården avseende
innevarande budgetår anförs i denna del dels att KVS skall
redovisa hur respektive regionmyndighet inom kriminalvården valt
att organisera och planera narkotikakontrollinsatserna bl.a. mot
bakgrund av avvecklingen av visitationspatrullerna, dels att
kriminalvården skall bedöma resultatet av omorganisationen av
narkotikakontrollinsatserna. Vidare skall KVS i årsredovisningen
över budgetåret 1994/95 redovisa hur förekomsten och missbruket
av narkotika vid anstalter och häkten har förändrats samt hur
insatserna för bekämpning av narkotikamissbruk och hiv/aids
utvecklats.

KVS har i bilaga till anslagsframställningen för budgetåret
1995/96 (bilaga 12 s. 73 f) redovisat kriminalvårdens
organisation och planering av narkotikakontrollinsatserna inom
den slutna kriminalvården.

Av redovisningen framgår bl.a. att de specialdestinerade
resurserna för narkotikabekämpning utökades i samband med att
visitationspatrullerna avvecklades. Förutom de ca 8 miljoner
kronor som frigjordes när patrullerna lades ned, vilka fördelats
regionvis, har regionmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö sammantaget tillförts ytterligare drygt 6 miljoner kronor.
Medlen är i första hand avsedda att inriktas mot det extremt
krävande, brottsintensiva och gravt narkomaniserade klientel som
i huvudsak finns koncentrerat till de tre
storstadsregionerna. Strafftiderna inom denna klientkategori
är relativt korta och motivationen att komma till rätta med sitt
missbruk är enligt vad som anförs i redovisningen generellt sett
låg.

I redovisningen anför KVS rörande omställnings- och
utvecklingsarbetet på narkotikakontrollområdet i regionerna
sammanfattningsvis bl.a. följande:

Narkotikakontrollinsatserna måste sättas in i ett
helhetsperspektiv där även andra åtgärder, såsom att utveckla en
ny arbetsorganisation med bl.a. kontaktmannaskap, utbyggnad av
påverkansprogram och lokalförändringar m.m. är nödvändiga för
att bedriva en kvalitativ och kostnadseffektiv verksamhet.

Det framgår klart att arbetet med att organisera och utveckla
narkotikakontrollinsatserna har intensifierats och fått en ökad
betydelse på regional och lokal nivå.

Den 1 juni 1994 var samtliga visitationspatruller avvecklade
utom en, som läggs ned i oktober 1994.

Det finns en gemensam grundstruktur i regionernas nya
organisation som innebär att säkerhetsansvariga har utsetts på
såväl regional nivå som vid samtliga anstalter och häkten.
Därutöver har varje myndighet ett antal tjänstemän bland
baspersonalen som har tilldelats ett särskilt funktionsansvar
inom säkerhetsområdet. Tyngdpunkten i det dagliga
säkerhetsarbetet ligger hos den lokala baspersonalen. Fyra
regioner har därutöver inrättat en regional säkerhetsgrupp eller
har enskilda lokalt stationerade specialister som har hela
regionen som arbetsområde. Fem regioner har tillgång till
hundekipage. Olika former för regional samordning, intern
samverkan och uppföljning prövas.

Regionerna har prioriterat utbildning och annan
kompetensutveckling inom säkerhetsområdet för att kvalitetssäkra
den nya organisationen.

Samverkan mellan kriminalvården och andra myndigheter har
intensifierats.

En genomtänkt differentieringsstrategi är av stor betydelse
för en framgångsrik narkotikabekämpning. Som en följd av ändrad
anstaltsklassificering och omfattande nybyggnation håller
regionerna på att se över och omarbeta befintliga strategier.
Den ansträngda beläggningssituationen har varit ett hinder för
att differentiera intagna på önskvärt sätt.

Det finns ett klart uttalat behov av fortsatt utbildning och
andra utvecklingsinsatser inom narkotikakontrollområdet och
sådana insatser har prioriterats i regionernas verksamhetsplaner
för kommande verksamhetsår.

I redovisningen anför KVS också att regionmyndigheternas
bedömning är att den nya organisationen medfört ett tydligare
ansvar, ett effektivare resursutnyttjande och att
narkotikakontrollinsatserna har ökat i såväl omfattning som
kvalitet.

Det bör i sammanhanget anmärkas att anstaltsutbyggnaden inte
kommer att ske i den takt som förutsattes när KVS presenterade
sin redovisning (se prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 67 f).

Kriminalvården har tidigare använt sig av uppgifter från
enkätundersökningar, urinprovskontroller (ca 80 000 prov/år),
uppgifter om beslag och antalet intagna narkotikamissbrukare för
att bedöma narkotikasituationen vid anstalterna. För att pröva
en ny metodik i arbetet med att försöka konstatera omfattningen
av narkotikamissbruket i anstalt har kriminalvården vid två
tillfällen under år 1994, dels den 18 april, dels den 24
oktober, genomfört samtidiga urinprovskontroller vid landets
anstalter. Undersökningsgrupperna utgjordes av samtliga fysiskt
närvarande intagna födda dag 1--6 (april) och dag 13--18
(oktober). I april togs 879 av 4 381 intagna ut för urinprov. Av
dessa lämnade 6,5 % positiva eller manipulerade (utspädda) prov
och 7,0 % vägrade lämna prov. I oktober ingick i
undersökningsgruppen 782 av 4 484 intagna. Vid detta tillfälle
lämnade 6,2 % positiva eller manipulerade prov och 11,4 %
vägrade. De positiva proven härrörde i 1,9 resp. 2,6 % av fallen
från legalt förskrivna läkemedel. Vid undersökningarna lämnades
84,1 resp. 78,5 % negativa prov. Detta innebär att för 86,5
resp. 82,4 % av de undersökta intagna kunde inte konstateras
spår av narkotika i urinen som härrör från missbruk i anstalt.
Resultat och slutsatser av undersökningarna redovisas i
rapporten (KVS-PBU-serien 95/1) Narkotikamissbruk i anstalt --
resultat från undersökningar i april och oktober 1994.
Regeringen konstaterar mot bakgrund av undersökningsresultatet
för april, vilket fanns tillgängligt när propositionen
beslutades, att det förekommit ett visst missbruk av narkotika i
anstalt men att detta missbruk inte är så omfattande som ibland
har befarats.

Utskottet har inhämtat att KVS i början av innevarande år
tillsatt en narkotikaanalysgrupp med uppdrag bl.a. att utveckla
och fördjupa analysen av information på narkotikaområdet och att
ta fram olika typer av statistik som kan ligga till grund för
var och hur narkotikakontrollinsatserna bör sättas in.

Vidare har KVS tagit initiativ till ett utvecklat
inspektionsprogram inom vilket bl.a. anstalter och häkten skall
bli föremål för grundliga genomlysningar på olika områden.
Utskottet har inhämtat att Huddingeanstalten den 3--7 april i år
blev föremål för en sådan inspektion. Av inspektionsprogrammet
framgår att granskning ägde rum beträffande bl.a.
rättstillämpning, verksamhetsinnehåll, säkerhet, ADB-frågor och
myndighetens handlingsplaner för olika händelser. I fråga om
säkerhet granskades rutiner för visitationer och dokumentation
av dessa, urinprovsstrategi, narkotikabekämpning, besöksrutiner,
m.m. Inspektionen genomfördes av sammanlagt ett tjugotal
tjänstemän från KVS.

När utskottet senast (1993/94:JuU17 s. 17 f) behandlade
motionsönskemål rörande narkotikakontrollen vid anstalterna
konstaterade utskottet att resultatet av kriminalvårdens nya
organisation skall följas upp. Utskottet vidhöll också sitt
tidigare uttalande där utskottet utgick från att
Kriminalvårdsstyrelsen organiserar narkotikabekämpningsarbetet
på anstalterna på ett ändamålsenligt och från kostnadssynpunkt
effektivt sätt. Utskottet fann att de då aktuella motionerna
inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida och
avstyrkte bifall till dem.

KVS skall i verksamhetsberättelsen för innevarande budgetår
redovisa dels hur förekomsten och missbruket av narkotika vid
anstalter och häkten har förändrats, dels insatserna för
bekämpning av bl.a. narkotikamissbruk. Utskottet finner inte
skäl att nu ändra sin tidigare redovisade ståndpunkt, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju506.

Permissionsregler

I motion Ju801 (m) understryks att reglerna om permission från
anstalt skall vara restriktiva. I motionen anförs att
medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet skall
tillmätas betydelse före den intagnes intresse av att få
permission.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen
enligt 32 § första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna
anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om det inte
föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller
avsevärd fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall
särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit
olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl
vägrat lämna urinprov enligt 52 d §. Korttidspermission får
enligt andra stycket i 32 § också ges, om annan särskild
anledning föreligger än som anges i första stycket. Intagen som
avses i 7 § tredje stycket får inte beviljas permission enligt
32 § första stycket och får i övrigt beviljas korttidspermission
endast om synnerliga skäl föreligger. För korttidspermission får
ställas de villkor som anses erforderliga beträffande
vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann
tillsyn behövlig, får det föreskrivas att den intagne under
permissionen skall stå under bevakning. Intagen som avses i 7 §
tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning.

I 12 § andra och tredje styckena förordningen (1974:248) om
kriminalvård i anstalt (KvaF) finns vissa restriktioner
beträffande korttidspermission enligt 32 § KvaL. Enligt dessa
bör det föreligga särskilda skäl, om sådan permission skall
beviljas intagen som dömts till fängelse i lägst två år och som
ännu inte har avtjänat sex månader av straffet. Har den intagne
varit häktad inräknas häktningstiden. KVS kan dock föreskriva
att viss tid av straffet bör ha avtjänats i anstalt innan
permission beviljas. Intagen som dömts till fängelse i lägst två
år för s.k. terroristbrott bör enligt 12 § tredje stycket KvaF
inte beviljas sådan korttidspermission annat än om det finns
särskilda skäl härför.

Vad gäller frigivningspermission föreskrivs i 33 § KvaL att
intagen till förberedande av frigivning kan beviljas permission
under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan permission
får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning
kan komma i fråga. För frigivningspermission får ställas de
villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort,
anmälningsskyldighet och annat.

I 63--89 kriminalvårdens anstaltsföreskrifter (KVVFS 1993:3)
finns ytterligare bestämmelser om permission. Enligt dessa
gäller bl.a. följande. Återkommande korttidspermission
(regelbunden permission) får beviljas intagen som avtjänar ett
fängelsestraff på lägst två månader och som inte särbehandlas
enligt 7 § tredje stycket KvaL. Regelbunden permission skall
föregås av en individuellt bestämd kvalifikationstid.

Vad gäller kvalifikationstid föreskrivs i
anstaltsföreskrifterna bl.a. att regelbunden permission normalt
får beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda
strafftiden avtjänats, s.k. minimitid. Intagen som avtjänar ett
fängelsestraff på mer än åtta år får dock beviljas regelbunden
permission efter en kvalifikationstid på två år. Vid fängelse på
livstid får intagen beviljas regelbunden permission tidigast
efter två år och sex månader av verkställigheten.

Intagen i öppen anstalt, som avtjänar ett fängelsestraff som
understiger två år, får utan hinder av bestämmelserna om
minimitid beviljas regelbunden permission redan efter en
kvalifikationstid av en månad om strafftiden är högst ett år,
och två månader om straffet överstiger ett år. Regelbunden
permission får dock inte beviljas förrän minst en månad har
avtjänats i anstalt.

Vid förhöjd risk för återfall i brott eller annat missbruk
förlängs kvalifikationstiden. Den polis- och åklagarmyndighet
som handlagt ärendet rörande den intagne skall kontaktas för
information när kvalifikationstiden bestäms, om det inte är
obehövligt.

För intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två år
eller som är placerad i sluten anstalt finns möjlighet att
frångå minimitiden. Regelbunden permission kan i sådana fall
beviljas högst tre månader före den gällande minimitiden om det
föreligger särskilda skäl härför.

Beträffande planering av permission anges i
anstaltsföreskrifterna att en permission skall förberedas och
planeras för att minska risken för missbruk, varvid särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt de förhållanden under vilka
permissionen skall tillbringas och de villkor som behöver
ställas. På begäran av polismyndighet, eller om det annars
bedöms erforderligt, skall polismyndigheten på permissionsorten
underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas om en
bevakad permission och om permission för intagen som dömts till
fängelse lägst två år. Har den intagne dömts för brott mot
person skall målsäganden underrättas om en förestående
permission, om det bedöms erforderligt eller om målsäganden
begärt det.

När det gäller villkor för permission föreskrivs i
anstaltsföreskrifterna att det för korttidspermission skall
ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka
misskötsamhet. Finns det en uttalad risk för att intagen kan
komma att avvika under permission, men trots detta bör beviljas
särskild permission, skall permissionen vara bevakad. Med
bevakad permission menas att den intagne under hela vistelsen
utanför anstalten skall stå under tillsyn av minst två
kriminalvårdstjänstemän, varav minst en skall tillhöra
anstaltens vård- och tillsynspersonal. Om tillsynen är ordnad på
annat sätt föreligger obevakad permission.

År 1990 gjorde KVS en översyn av tillämpningen av
permissionsreglerna. I redovisningen till regeringen
(1991-01-28, C21-9011-1172) anförde styrelsen bl.a. att ett nytt
permissionssystem med det övergripande målet att minska antalet
misskötta permissioner hade trätt i kraft den 1 juni 1989.
Utgångspunkten för det nya systemet var att detta skulle präglas
av större fasthet och konsekvens. Enligt det nya systemet skulle
permissionerna planeras och förberedas noggrannare, villkor
ställas i större omfattning än tidigare och kontrollen av hur
permissionerna hade skötts skulle förbättras.

KVS anförde vidare att det nya systemet utformats så att
möjligheterna att bevilja regelbundna permissioner från främst
slutna lokalanstalter minskade samtidigt som något större
möjligheter öppnades att medge särskilda permissioner. Målet
hade enligt KVS varit att styra över från regelbundna
permissioner, som oftare missköttes, till permissioner för
särskilda ändamål, vilka missköttes i mycket liten omfattning.
De nya reglerna hade enligt KVS lett till ett avsevärt
förbättrat resultat. Andelen misskötta regelbundna permissioner
hade minskat med mer än 25 %. Vid de slutna lokalanstalterna
hade antalet regelbundna permissioner minskat med 18 % och
misskötsamheten vid sådana permissioner med drygt 33 %. Totalt
för samtliga typer av permissioner hade misskötsamheten minskat
med 20 %.

Av KVS årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår att
antalet beviljade permissioner under detta budgetår uppgått till
50 886 varav 615 (1,21 %) misskötts genom uteblivande.
Motsvarande siffror för permissioner som misskötts på grund av
uteblivande var för budgetåret 1990/91 1,85 %, 1991/92 1,69 %
och 1992/93 1,39 %.

I KVS verksamhetsplan för budgetåret 1995/96 anförs
beträffande permissioner att antalet misskötta permissioner
skall minskas genom en noggrann bedömning, planering och
uppföljning samt att samverkan skall ske dels med anhöriga, dels
med andra berörda myndigheter, särskilt polisen. Vidare anförs
att ett utvecklat kontaktmannaskap förutsätts nedbringa de
misskötta permissionerna.

Mot bakgrund av att andelen misskötta permissioner under några
år har minskat till följd av en allmän uppstramning inom
kriminalvården föreslår Fängelseutredningen (s. 265 f) att
lagtexten anpassas efter den skärpta praxis som numera
förekommer vid prövning av frågor om regelbunden permission. I
stället för att som nu anges i 32 § första stycket KvaL, att
permission kan beviljas om det inte föreligger påtaglig fara för
fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk,
föreslår Fängelseutredningen en bestämmelse enligt vilken
permission skall vägras om det föreligger en ej obetydlig fara
för fortsatt brottslighet eller annat missbruk.

När utskottet behandlade motionsönskemål rörande permissioner
m.m. senast (1993/94:JuU17) avstyrkte utskottet då aktuella
motioner med hänvisning till att beredningen av bl.a.
Fängelseutredningens förslag borde avvaktas. Utskottet vidhåller
denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju801 i nu
behandlad del.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av
propositionen eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande närhetsprincipen
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna
del och med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna
del antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 7 a §,

2. beträffande kontrollerade besök
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna
del och med avslag på motionerna 1994/95:Ju15 och 1994/95:Ju801
yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget
såvitt avser 29 §,
res. 1 (m)

3. beträffande åtgärder mot dopning
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna
del och med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 10 i denna
del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser
52 d §,

4. beträffande förslaget till ändring i lagen om
kriminalvård i anstalt i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 antar
det i moment 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas
av utskottets hemställan ovan,

5. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 antar
regeringens förslag till
a) lag om ändring i rättegångsbalken,
b) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.,

6. beträffande kontrollinsatser mot narkotika
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju506,
res. 2 (kds)

7. beträffande permissionsregler
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna
del.
res. 3 (m)

Stockholm den 25 april 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:
Gun Hellsvik (m),
Lars-Erik Lövdén (s),
Birthe Sörestedt (s),
Sigrid Bolkéus (s),
Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s),
Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s),
Alice Åström (v),
Pär Nuder (s),
Lars Björkman (m),
Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kds),
Helena Frisk (s) och Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Kontrollerade besök (mom. 2)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars
Björkman (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "behandlad del" bort ha
följande lydelse:

Besök är en vanlig väg för införsel av narkotika till intagna
i kriminalvårdsanstalt. Det är inte endast aktiva missbrukare
som för in narkotika, utan också intagna som inte missbrukar kan
genom löften om ersättning eller genom hot om våld eller annan
brottslighet förmås att medverka vid insmugglingen. Ofta
förvarar besökaren narkotikan i kroppens håligheter där den inte
kan upptäckas vid en ytlig kroppsbesiktning. När narkotikan
överlämnats förvaras den av den intagne på liknande sätt. Enligt
utskottets uppfattning är det bl.a. mot bakgrund härav
nödvändigt att besök, i linje med vad som anförs i motionerna
Ju15 och Ju801, kan arrangeras på ett sådant sätt att den
intagne och besökaren kan hindras att lämna över föremål eller
ha fysisk kontakt med varandra, t.ex. genom användande av ett
besöksrum med en åtskiljande glasruta. Utskottet är alltså
kritiskt till regeringsförslaget i denna del, och enligt
utskottets mening borde regeringen till riksdagen ha fört fram
det lagförslag som i denna del fanns i lagrådsremissen.
Utskottet anser således med anledning av motionerna Ju15 och
Ju801 i behandlad del att 29 § KvaL borde ha den lydelse som
framgår av utskottets hemställan nedan.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande kontrollerade besök
att riksdagen med anledning av dels proposition 1994/95:124 i
denna del, dels motionerna 1994/95:Ju15 och 1994/95:Ju801
yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda
lagförslaget såvitt avser 29 § med den ändringen att paragrafen
erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

29 §

En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen
kan ske. En intagen får inte ta emot besök som kan äventyra
säkerheten i anstalten eller som kan motverka den intagnes
anpassning i samhället eller annars vara till skada för den
intagne eller annan. Om en intagen under utredningen av ett
disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får den
intagne också vägras besök i den utsträckning det är
oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte
skall äventyras.

Om det behövs för att Om det behövs för att
kunna bedöma om en intagen kunna bedöma om en intagen
skall få ta emot besök i skall få ta emot besök i
ett särskilt fall eller om ett särskilt fall eller om
ett besök skall vara ett besök skall vara
bevakat, skall i förväg kontrollerat, skall i
undersökas om den förväg undersökas om
besökande har dömts den besökande har dömts
eller är misstänkt eller är misstänkt
för brottslig verksamhet. I för brottslig verksamhet. I
den utsträckning det den utsträckning det
behövs skall upplysningar behövs skall upplysningar
också inhämtas om den också inhämtas om den
besökandes personliga besökandes personliga
förhållanden i förhållanden i
övrigt. övrigt.

Om det behövs med hänsyn Om det behövs med hänsyn
till säkerheten, skall en till säkerheten, skall en
tjänsteman vid anstalten tjänsteman vid anstalten
vara närvarande vid vara närvarande vid
besöket (bevakat besök). besöket eller detta ske
Besök av en advokat som under sådana
biträder den intagne i en förhållanden att den
rättslig angelägenhet intagne och den besökande
skall vara bevakat bara om inte kan överlämna
advokaten eller den intagne föremål till varandra
begär det. (kontrollerat besök).
Besök av en advokat som
biträder den intagne i en
rättslig angelägenhet
skall vara kontrollerat bara
om advokaten eller den intagne
begär det.

Regeringens förslag Utskottets förslag

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den
besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning.

2. Kontrollinsatser mot narkotika (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "KVS skall" och slutar med "motion Ju506" bort ha
följande lydelse:

Narkotikafria fängelser är ett viktigt led i den samlade
kampen mot narkotika. Möjligheten att minska brottsligheten på
detta område är kopplad till narkotikasituationen på
fängelserna. Enligt utskottets uppfattning innebär avvecklandet
av kriminalvårdens visitationspatruller såväl minskad kompetens
som minskat informationsflöde på narkotikabekämpningsområdet. De
skador som uppstått genom att den samlade kompetensen skingrats
är mycket allvarliga.

Utskottet anser, i likhet med vad som anförs i motion Ju506,
att KVS handläggning av ärendet rörande visitationspatrullernas
avveckling snarast bör bli föremål för en genomlysning.
Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motionen
att det nu är nödvändigt att på nytt bygga upp en effektiv
narkotikabekämpning på anstalterna. I detta sammanhang är det
nödvändigt att det sker en redovisning av hur förekomsten och
missbruket av narkotika vid anstalter och häkten förändrats
sedan visitationspatrullerna avvecklades. Det ankommer på
regeringen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att vad
utskottet nu förordat skall komma till utförande. Vad utskottet
nu med anledning av motion Ju506 anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha
följande lydelse:

6. beträffande kontrollinsatser mot narkotika
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju506 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Permissionsregler (mom. 7)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars
Björkman (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "När utskottet" och slutar med "behandlad del" bort
ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju801
att reglerna om permission från anstalt måste vara restriktiva.
För den som dömts för vålds- eller narkotikabrott bör permission
beviljas endast undantagsvis. Även när det gäller den som
återfallit i brott finns det anledning att vara återhållsam med
permissioner. Vid bedömningen av om permission skall beviljas
eller inte i dessa fall måste den dömdes intresse av att få
permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och
säkerhet. Utskottet anser att skyddsintresset måste vara det
primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan
från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i
samband med permissioner. Medborgarna måste kunna lita på staten
i detta avseende. Det ankommer på regeringen att till riksdagen
återkomma med förslag till lagstiftning så att den ordning som
utskottet nu skisserat snarast kan förverkligas. Vad utskottet
nu med anledning av motion Ju801 anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:

7. beträffande permissionsregler
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 11
i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

Regeringens lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 1
Motion väckt med anledning av propositionen 1
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995 2
Utskottet 2
Bakgrund till propositionen 2
Propositionens huvudsakliga innehåll 3
Överväganden 4
Allmänt 4
Närhetsprincipen 4
Drogfria anstalter m.m. 7
Kontrollerade besök 7
Åtgärder mot dopning 8
Övriga motionsönskemål 9
Kontrollinsatser mot narkotika 9
Permissionsregler 12
Övrigt 15
Hemställan 15
Reservationer 16
1. Kontrollerade besök (mom. 2) 16
2. Kontrollinsatser mot narkotika (mom. 6) 18
3. Permissionsregler (mom. 7) 18
Regeringens lagförslag 20