Ändringar i fastighetsbildningslagen

Betänkande 1992/93:BoU1

Bostadsutskottets betänkande 1992/93:BOU01

Ändringar i fastighetsbildningslagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1992/93
BoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:127 om ändringar i
fastighetsbildningslagen (1970:988) m.m. och den motion som
väckts med anledningen av propositionen. Föreslagna ändringar
syftar till att bl.a. vidga möjligheterna att använda
fastighetsregleringsinstitutet vid genomförande av detaljplan
och att anpassa ersättningsreglerna vid fastighetsreglering
närmare till dessa regler i expropriationslagen (1972:719).
Propositionen tillstyrks och motionens förslag att
fastighetsreglering inte bör underlättas i förevarande situation
m.m. avstyrks.

I betänkandet behandlas vidare fyra motioner om
fastighetsbildning m.m. som väckts under den allmänna
motionstiden 1992. Även dessa motioner avstyrks.

Tre reservationer (nyd) har fogats till betänkandet.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1991/92:127
dels föreslagit riksdagen att anta de i propositionen
framlagda förslagen till
1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om ersättning vid expropriation (avsnitt
2.3.1).

Motionerna

I betänkandet behandlas
dels den med anledning av propositionen väckta motionen

1991/92:Bo18 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget om kommunens markåtkomst
genom fastighetsreglering vid plangenomförande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ersättningsmöjligheterna vid
expropriation måste förbättras,
3. att riksdagen beslutar att införa regler för ersättning
till sakägare för kostnader som har uppkommit vid en förrättning
i enlighet med vad som föreslås i motionen.

dels de under allmänna motionstiden 1992 väckta motionerna

1991/92:Bo402 av Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att små allmänningar återförs till sina ursprungliga
fastigheter.

1991/92:Bo408 av Per-Ola Eriksson (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap.
fastighetsbildningslagen att nybildning av fastigheter på
landsbygden underlättas.

1991/92:Bo409 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om socknarnas betydelse för utvecklingen av
den svenska landsbygden och vikten av att utnyttja sockennamnen
som enheter vid samhällsplaneringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sockennamnen bör tilläggas i
fastighetsbeteckningarna.

1991/92:Bo411 av Stina Gustavsson och Rune Backlund (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jordförvärvslagens tillämpning.

Utskottet

Bakgrund

Fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL, innehåller regler om
nybildning och ombildning av fastigheter. Fastighetsbildning
sker som avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser
nybildning av fastighet och som fastighetsreglering om den avser
ombildning. I det följande kommer i huvudsak reglerna för
fastighetsreglering att behandlas.

Fastighetsbildning prövas vid en förrättning. Förrättningen
handläggs av fastighetsbildningsmyndighet (FBM). Vid
förrättningen skall FBM utreda förutsättningarna för
fastighetsbildningen. Som huvudregel gäller att sammanträde
skall hållas med sakägarna. FBM skall då redogöra för den
ansökan om fastighetsbildningsåtgärd som föreligger och för
sakägarna klargöra innebörden av vidtagna och planerade
åtgärder. Sakägarna skall beredas möjlighet att yttra sig och
ställa frågor samt också presentera egna utredningar i saken.

FBM:s beslut kan överklagas till fastighetsdomstol. Prövningen
i domstolen sker i regel efter huvudförhandling.
Fastighetsdomstolens utslag kan överklagas till hovrätt och
vidare till Högsta domstolen.

Åtkomst av mark för genomförande av plan

Fastighetsreglering innebär bl.a. att mark överförs mellan
fastigheter. Genom fastighetsreglering kan vidare servitut
bildas, ändras eller upphävas. För vissa fall av
fastighetsreglering finns regler om inlösen i
fastighetsbildningslagen. Frågan under vilka förutsättningar
fastighetsreglering kan ske regleras av olika villkor i bl.a. 5
kap. FBL.

Fastighetsregleringsinstitutet används i stor utsträckning vid
överföring av mark som behövs för att genomföra kommunala
planer. På grund av de skyddsregler som finns för enskilda
intressen vid fastighetsreglering är det dock inte alltid
möjligt att överföra marken genom fastighetsreglering. Så skall
t.ex. fastigheten efter fastighetsregleringen vara lika lämpad
för sitt ändamål som före regleringen. Storleksförändringar av
en fastighet som medför att avsevärd olägenhet uppkommer för
ägaren får inte heller genomföras (5 kap. 8 § FBL). Dessa regler
tar sikte på att skydda fastigheten. Det finns skydd också för
byggnader (5 kap. 7 § FBL). Om fastigheten är bebyggd får mark
på vilken det finns en byggnad m.m. inte överföras till en annan
fastighet annat än i vissa undantagsfall. Avsteg från
skyddsbestämmelserna får vid fastighetsreglering enligt 5 kap.
ske endast efter överenskommelse med sakägare m.m. (5 kap. 18 §
FBL).

Mark kan också tas i anspråk genom bestämmelserna om inlösen i
plan- och bygglagen, PBL (1987:10). I 6 kap. 17 § första stycket
PBL stadgas att kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan
skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är
huvudman. Frågan om bestämmandet av ersättningen prövas av
fastighetsdomstol, och expropriationslagens regler i 4 kap.
skall i princip tillämpas.

Mark kan vidare tas i anspråk genom expropriation enligt
bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) och efter
tillstånd av regeringen eller i vissa fall länsstyrelse.
Expropriationsmål prövas av fastighetsdomstol.

I avsikt att underlätta möjligheten att använda
förrättningsförfarandet föreslås i propositionen att reglerna om
fastighetsreglering ändras så att fastighetsregleringsinstitutet
alltid skall kunna användas om marken skulle ha kunnat inlösas
enligt 6 kap. 17 § första stycket PBL. Detsamma föreslås gälla
vid upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Slutligen
föreslås den nu refererade ordningen gälla också om servitut
skall bildas för en allmän trafikanläggning på mark som är
avsedd för enskilt bebyggande.

Den föreslagna ändringen kritiseras i motion 1991/92:Bo18
(nyd) yrkande 1. Motionären anser att regeringsförslaget bör
avvisas. Han vänder sig mot några av de skäl som anförts i
propositionen, bl.a. att nuvarande regler kan medföra
fördröjningar och andra svårigheter i plangenomförandet och
också fördyringar genom att den enskilde kan komma att få mer
betalt än vad som kan vara motiverat vid en objektiv värdering
av fastigheten. Motionären befarar att förslaget kan hota den
enskildes rätt. Han erinrar om att sakkunniga remissinstanser
har avstyrkt förslaget eller ställt sig tvekande.

Enligt utskottets mening har förrättningsförfarandet genom att
det är snabbt, enkelt och billigt uppenbara fördelar framför
domstolsförfarandet vid överföring av mark mellan fastigheter.
Utskottet delar inte motionärens farhågor att regeringsförslaget
att utöka möjligheterna till fastighetsreglering skulle försämra
den enskildes rätt till ersättning. Den enskilde sakägaren kan
enligt utskottets mening förlita sig på att FBM gör objektiva
värderingar och i övrigt agerar så att den enskildes berättigade
intressen tillgodoses. Utskottet delar således den bedömning som
görs i propositionen att förrättningsförfarandet, och de
möjligheter till överprövning som finns, ger den enskilde en god
rättstrygghet. Denna säkerhet får anses stärkas ytterligare om
de i propositionen föreslagna ändringarna i reglerna om
rättegångskostnader vid överklagande av
fastighetsbildningsbeslut förverkligas. Denna fråga behandlas
ytterligare nedan. Med det anförda tillstyrker utskottet
förslaget i propositionen att införa en ny bestämmelse i FBL --
5 kap. 8 a § -- om genomförande av detaljplan genom
fastighetsreglering i vissa fall och avstyrker motion
1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1.

Ersättning vid marköverföring

Bestämmelserna i FBL om ersättning vid bl.a.
fastighetsreglering skiljer sig i vissa avseenden från
bestämmelserna i expropriationslagen som skall tillämpas vid
inlösen enligt PBL. För en redovisning av gällande rätt hänvisas
till propositionen s. 40--41. I propositionen föreslås att
ersättningsreglerna i FBL på olika sätt knyts närmare till
motsvarande regler i expropriationslagen.

Enligt regeringsförslaget bör ersättningsreglerna i FBL
utformas på följande sätt.

Huvudregeln föreslås vara att ersättning skall bestämmas med
tilllämpning av reglerna om ersättning i 4 kap.
expropriationslagen. Dessa regler föreslås tillämpas fullt ut
vid fastighetsreglering av egendom som kan tas i anspråk enligt
14 kap. 1 och 2 §§ PBL och vid värdering i andra fall där det är
uppenbart att marken kan tas i anspråk tvångsvis.
Ersättningsfrågan kommer således att prövas enligt samma
ersättningsregler när ett tvångsförfogande är aktuellt. Vid
tillämpningen av 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen
bör tiden för värdestegring räknas från dagen tio år före det
att fastighetsregleringen begärdes.

I andra fall av fastighetsreglering skall värderingen också
ske med tillämpning av ersättningsreglerna i
expropriationslagen. Skälig hänsyn skall även tas till det
särskilda värde egendomen har för den tillträdande fastigheten.
Det innebär att den som avträder egendom såsom tidigare kommer
att få en skälig del av regleringsvinsten. I dessa fall av
fastighetsreglering tillämpas inte bestämmelserna i 4 kap. 2 och
3 §§ expropriationslagen om att värdestegring i vissa fall inte
skall beaktas. Avdrag för företagsnytta, dvs. den höjande
inverkan på marknadsvärdet som regleringsföretaget kan ha
haft, skall således inte ske. Inte heller skall den s.k.
presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen beaktas. Det
innebär att en fastighetsägare utan inskränkning får räkna sig
till godo en ökning av fastighetens marknadsvärde.

Möjligheterna till ersättning för personlig skada i
fastighetsbildningslagen föreslås utvidgas och utformas på samma
sätt som reglerna om övrig skada i expropriationslagen. Den
rättspraxis som har utvecklats i anslutning till regeln i
expropriationslagen bör enligt propositionen bli vägledande.
Ersättningsreglerna i FBL anpassas till expropriationslagens
regler så att det finns möjlighet i vissa fall att skjuta upp
prövningen av ersättningsfrågor i högst tio år när det gäller
svårbedömda skador. Vidare öppnas genom regeringsförslaget en
möjlighet att även i fastighetsregleringssammanhang pröva ett av
en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med
regleringen men som rör ett rättsförhållande som skall prövas
enligt annan lag än FBL.

Utskottet tillstyrker 10, 10 a, 10 b, 12 och 12 a--c §§ i
regeringens förslag om ändrade ersättningsregler vid
fastighetsreglering.

Ersättning vid expropriation

I promemorian Ds Bo 1984:2 föreslogs bl.a. omfattande
redaktionella ändringar i expropriationslagens
ersättningskapitel och kodifiering av viss praxis. En saklig
ändring föreslogs också. Den var föranledd av en av riksdagen
(CU 1979/80:10) begärd översyn av reglerna när det gäller ett
byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad handelsvinst
resp. förlust av byggnadsarvode vid expropriation av företagets
mark beträffande vilken det s.k. markvillkoret för statliga
bostadslån inte gällde.

Enligt propositionen finns det inte tillräckliga skäl att
genomföra förslagen i 1984 års promemoria. Föredragande
statsrådet uttalar bl.a. att det inte kan komma i fråga att
generellt ta bort rätten till ersättning för förlorad
handelsvinst, vilket föreslagits i promemorian. Inte heller
anser hon att ersättningsrätten bör begränsas eller att några
lagstiftningsåtgärder nu bör vidtas. Vad sålunda anförts i denna
fråga bereds riksdagen tillfälle att ta del av.

I motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 2 hemställs att riksdagen
som sin mening ger regering till känna att ersättningsreglerna
vid expropriation måste förbättras. Enligt motionärens
uppfattning har rättspraxis mera sett till exploatörens intresse
än den enskilde fastighetsägarens. Som exempel nämns att
ersättningarna inte bedöms över tiden, att det krävs en
förhållandevis hög grad av miljöstörning för att ersättning
skall utgå och att sådana intrång värderas lågt.

I propositionen erinras om de direktiv (dir. 1991:119) som
finns för den kommitté som utreder frågan om grundlagsskydd för
äganderätten m.m. Enligt dessa ingår i uppdraget att överväga
preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till
ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.
Enligt utskottets mening bör resultatet av de pågående
övervägandena avvaktas. Motion Bo18 (nyd) yrkande 2 avstyrks med
hänvisning till det anförda. Vad i propositionen anförts i fråga
om ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1.) bör riksdagen
lägga till handlingarna.

Sakägares rätt till ersättning för kostnader

Sakägare har vid fastighetsbildningsförrättning inte rätt till
ersättning för ombuds- och biträdeskostnader,
utredningskostnader eller kostnader för sin inställelse.
Rättshjälp beviljas inte i ärenden hos FBM, och
rättsskyddsförsäkringar gäller inte heller.

Dessa förhållanden har sin grund i att FBM har en aktiv
processledande uppgift med skyldighet att vägleda sakägarna och
att upplysa dem om det krävs t.ex. ett yrkande för att en viss
fråga skall tas upp. FBM skall också informera om olika
handlingsalternativ och deras konsekvenser. En av grundpelarna i
förfarandet är FBM:s utredningsskyldighet. Sakägare har därför
ansetts kunna föra sin talan utan juridiskt biträde.

Lantmäteriverket (LMV) har i rapporten 1988:28 Markåtkomst och
ersättning föreslagit att FBM i vissa expropriationsliknande
fall skall kunna besluta om ersättning till sakägare för
kostnader för ombud eller biträde och för utredning.

Föredragande statsrådet avvisar förslaget. Regler som gör det
möjligt för sakägare att få ersättning för kostnader som har
uppkommit vid en förrättning bör enligt propositionen inte
införas. I stället föreslås att möjligheterna till ersättning
för rättegångskostnader i domstol vidgas. I fastighetsdomstol
får sakägare i mål om inlösen ersättning för sina kostnader
oberoende av utgången i målet. Bl.a. föreslås att detta skall
gälla också i mål om ersättning för marköverföring eller
reglering av rättighet som hade kunnat genomföras enligt 14 kap.
1 eller 2 §§ PBL eller som uppenbarligen hade kunnat genomföras
genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv.

Sakägares rätt till ersättning för sina egna kostnader vid
förrättningsförfarande har tagits upp i motion 1991/92:Bo18
(nyd) yrkande 3. Enligt motionen bör regler införas som medger
ersättning till sakägare för ombuds- eller biträdeskostnader,
utredningskostnader samt kostnader för personlig inställelse.

Enligt utskottets mening är det viktigt att
förrättningsförfarandet även framgent kännetecknas av snabbhet
och enkelhet samt låga kostnader. Om rätt till
kostnadsersättning skulle införas kan befaras att
förrättningarna kommer att ta längre tid till en högre kostnad
utan att några egentliga fördelar kommer att uppnås. Problemet
med ojämbördiga parter bör kunna mötas med utökade rådgivnings-
och uredningsinsatser. FBM besitter i regel stor kompetens och
erfarenhet när det gäller att bestämma ersättningars storlek.
Genom den precisering och skärpning av riktlinjerna för
lantmäteriets uppdragsverksamhet som enligt propositionen har
aviserats bör risken för partiskhet ytterligare komma att
minska. En aktiv officialprövning och de möjligheter som står
till buds att i högre instans presentera utredningar, med de
förslag om bl.a. sakägares rätt till ersättning för sina
kostnader i domstol, ger enligt utskottet tillfredsställande
möjligheter att tillvarata deras rätt på ett godtagbart sätt.
Utskottet förutsätter att regeringen med noggrannhet kommer att
följa tillämpningen av de nu föreslagna utvidgade möjligheterna
till fastighetsreglering och vidtar de åtgärder som kan visas
nödvändiga.

Enligt utskottets bedömning bör en fastighetsägare även i
fortsättningen kunna bevaka sina intressen vid
lantmäteriförrättningar utan ersättning för kostnader för sin
inställelse till sammanträde.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo18 (nyd)
yrkande 3 om rätt till ersättning för kostnader vid
förrättningsförfarandet.

Övriga lagförslag

Utskottet lämnar lagförslagen i övrigt utan erinran eller
särskilt yttrande. Lagförslagen tillstyrks.

Andra frågor om fastighetsbildning m.m.

I motion 1991/92:Bo402 (m) föreslås att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att åtgärder bör vidtas så att
små allmänningar i form av grus- och jordtag mot ersättning kan
återföras till de fastigheter som de en gång tillhörde.

De allmänningar som motionären åsyftar synes vara sådana
samfälligheter som till största delen upphört att användas för
sitt ändamål. I Fastighetsbildningsutredningens delbetänkande
SOU 1983:37, Avveckling av samfällda vägar och diken,
diskuterades olika tänkbara tillvägagångssätt för att komma till
rätta med eller i vart fall minska olägenheterna med onyttiga
samfälligheter. I utredningen lämnades förslag till avveckling
av väg- och dikessamfällligheter som enligt utredningen vållar
mest problem i förrättningssammanhang. Förslaget
remissbehandlades men ledde inte fram till något
lagstiftningsförslag. I stället föreslogs vissa ändringar i FBL,
bl.a. bestämmelserna om delgivning, i avsikt att underlätta
avvecklingen av onyttiga samfälligheter av ringa värde.

En samfällighet av detta slag kan enligt gällande rätt bara
avvecklas genom en fastighetsbildningsförrättning, t.ex. genom
fastighetsreglering. Särskilda bestämmelser om sådan
fastighetsreglering finns i 6 kap. 6 och 7 §§ FBL. Kostnaderna
fördelas på delägarna.

Enligt utskottets mening skulle det vara en fördel om
onyttiga samfälligheter kunde avvecklas på ett enklare och
billigare sätt än vad som nu är fallet. Det system som finns för
närvarande ger emellertid garantier för att alla frågor blir
tillförlitligen utredda och att den enskilde sakägaren rätt
beaktas på ett godtagbart sätt. Enligt utskottets bedömning är
olägenheterna med de onyttiga samfälligheterna inte så stora att
de för närvarande bör föranleda nya överväganden om andra
avvecklingsåtgärder än de som FBL anvisar. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 1991/92:Bo402 (m).

I motion 1991/92:Bo408 (c) föreslås att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i 3 kap. FBL att
nybildning av fastigheter på landsbygden underlättas. Enligt
motionären har avregleringen gått betydligt längre i
jordförvärvslagen än i fastighetsbildningslagen. Motivuttalandet
i förslaget till den ändring av 3 kap. FBL som riksdagen beslöt
år 1990 (1990/91:BoU3) och som innebär bl.a. att företagaren
skall ha sin huvudsakliga utkomst från företaget på fastigheten
har enligt motionären lett till skärpta storlekskrav vid
nybildning av jord- och skogsbruksfastigheter. Detta befaras
leda till att angelägna fastighetsbildningar på landsbygden
förhindras.

LMV har i en promemoria till Justitiedepartementet den 13
augusti 1992 utarbetat förslag till ändringar i 3 kap. FBL i
syfte att åstadkomma bättre överensstämmelse med rådande
jordpolitik och för att underlätta en positiv
landsbygdsutveckling. Enligt regeringsförklaringen förbereds en
ändrad lagstiftning i syfte att förenkla möjligheterna att bilda
små lantbruksfastigheter. Arbetet pågår inom regeringskansliet,
och en proposition kan förväntas under våren 1993.

Med hänvisning till pågående överväganden får syftet med
motionen anses tillgodosett. Ett tillkännagivande till
regeringen om att nybildning av fastigheter på landsbygden
bör underlättas kan inte anses tjäna något reellt syfte. Motion
1991/92:Bo408 (c) avstyrks.

En fråga som rör jordförvärvslagen behandlas i motion
1991/92:Bo411 (c) yrkande 1. I motionen hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
jordförvärvslagens tillämpning vad gäller bosättningstvånget
måste skärpas. Enligt motionärerna är det inte ovanligt att
köparen, som säger sig ha för avsikt att bosätta sig på
fastigheten, mantalsskriver sig på denna under viss tid, men
inte flyttar dit.

Jordförvärvslagen har genom ändringar som trädde i kraft den 1
juli 1991 fått en markerad regionalpolitisk prägel. Ett viktigt
syfte med lagen är att främja bosättning och sysselsättning i
glesbygd. Numera får egendom i glesbygd som inte ingår i
omarronderingsområde utan tillstånd förvärvas av den som i minst
ett halvår varit bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen
är belägen. Detsamma gäller förvärvare som i ett särskilt
åtagande förbinder sig att vara bosatt på fastigheten. I dessa
två fall är det tillräckligt med en anmälan till länsstyrelsen.
Anmälan skall göras inom tre månader från den dag då
förvärvshandlingen undertecknades. Åtagandet innebär att
förvärvaren inom sex månader från förvärvet skall bosätta sig på
fastigheten och därefter bo på den i minst fem år. Vid alla
övriga förvärv inom glesbygdsområden och inom
omarronderingsområden krävs tillstånd. Uppfyller en förvärvare
inte sitt åtagande om bosättning eller överlåter han egendomen
före femårstidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte
är oskäligt. Länsstyrelsen skall genast anmäla till
Jordbruksverket om förutsättningar föreligger för att lösa
egendomen.

De nu refererade reglerna har varit i kraft i endast drygt ett
år. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening för
tidigt att dra några bestämda slutsatser om jordförvärvslagens
tillämpning. Ytterligare erfarenheter av den nyligen införda
ordningen bör vinnas. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1991/92:Bo411 (c) yrkande 1.

Fastighetsbeteckningsreformen

Sockenbegreppet behandlas i motion 1991/92:Bo409 (c). I
yrkande 1 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om socknarnas betydelse för
utvecklingen på den svenska landsbygden och vikten av att
sockennamnen utnyttjas som enheter vid samhällsplaneringen.
Enligt motionären måste myndigheter och massmedia använda
sockenbegreppet i större utsträckning än för närvarande. I
yrkande 2 förordas att sockennamnen finns med i
fastighetsbeteckningarna.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är viktigt att
sockenbegreppet hålls levande. Så är också fallet i stora delar
av landet, vilket noteras i motionen. Att det förhåller sig så
beror inte minst på den betydelse som sockenbegreppet har i den
levande namntraditionen. Det ligger, som utskottet tidigare
anfört (BoU 1983/84:16 s. 2), också ett stort värde i att
socknar redovisas på kartor och därmed ges en lokaliserande
betydelse. Utskottet håller för troligt att dessa förhållanden
kommer att bidra till att sockenbegreppet även i framtiden
kommer att tillmätas stor betydelse. Ett tillkännagivande enligt
förslaget i motionen kan inte anses erforderligt. Utskottet
avstyrker således motion 1991/92:Bo409 (c) yrkande 1 om
användande av sockenbegreppet i samhällsplaneringen.

Beträffande yrkande 2 i motionen om att sockennamn skall
finnas med i fastighetsbeteckningen vill utskottet anföra
följande. År 1968 beslutades att ett enhetligt datoriserat
fastighetsregister skulle införas i Sverige. I reformen ingick
också att ett enhetligt beteckningssystem skulle införas.
Kommunerna skulle vara registerområde. Inom registerområdet
skulle beteckningen innehålla namn med anknytning till allmänt
kända geografiska begrepp. Beteckningsbyten skulle ske med stor
försiktighet, och vikten av att registerbeteckningarna inte blev
komplicerade eller omfattande underströks. Reformen kommer att
vara fullt genomförd år 1995.

I motioner till riksdagen har därefter föreslagits att
sockennamnen skulle finnas med i fastighetsbeteckningen.
Riksdagen har hållit fast vid sin ursprungliga inställning att
den beslutade fastighetsbeteckningsreformen skall genomföras och
att utgångspunkten skall vara att kommunen är registerområde. I
nyss nämnda betänkande (BoU 1983/84:16) erinrade utskottet om
att en fastighets sockentillhörighet m.m. förs in i det nya
fastighetsregistret genom att församlingsnamnet i princip anges
på fastighetsbeviset. Utskottet uttalade också att
konsekvenserna av ett genomförande av beteckningsreformen på
Gotland borde prövas. Om en särlösning avseende reformen skulle
visa sig lämplig utgick utskottet från att överväganden om en
sådan gjordes.

LMV har studerat förhållandena på Gotland och gör i sin
anslagsframställning för budgetåret 1993/94 den bedömningen att
beteckningsreformen där bör modifieras. Förslaget innebär bl.a.
att sockennamnet alltid skall ingå som en del i
fastighetsbeteckningen.

Den hittillsvarande ordningen, som i korthet beskrivits ovan,
får anses acceptabel när det gäller sockennamnens ställning i
det datoriserade fastighetsregistersystemet. Därutöver vill
utskottet anföra att om LMV:s förslag genomförs får yrkande 2 i
motion 1991/92:Bo409 (c) anses i allt väsentligt tillgodosett i
vad avser vissa delar av landet där genomförandet av
fastighetsbeteckningsreformen ännu inte
påbörjats. Utskottet, som utgår från att frågan kommer att
aktualiseras i riksdagen våren 1993 i samband med behandlingen
av LMV:s anslagsframställning, avstyrker motionsyrkandet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande genomförande av detaljplan genom
fastighetsreglering i vissa fall
att riksdagen antar i propositionen intaget och som bilaga
till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 8 a §
och avslår motion 1991/92:Bo18 yrkande 1,
res. 1 (nyd)

2. beträffande ersättningsregler vid fastighetsreglering
att riksdagen antar i propositionen intaget och som bilaga
till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 10, 10
a, 10 b, 12, 12 a--c §§,

3. beträffande ersättning vid expropriation
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Bo18 yrkande 2
lägger propositionen i denna del till handlingarna,
res. 2 (nyd)

4. beträffande ersättning för kostnader vid
förrättningsförfarandet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo18 yrkande 3,
res. 3 (nyd)

5. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar i propositionen intagna och som bilaga
till detta betänkande fogade förslag till lag om ändring i
a. fastighetsbildningslagen (1970:988) i den mån det inte
omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1 och 2,
b. anläggningslagen (1973:1149),
c. ledningsrättslagen (1973:1144),
d. lagen (1987:11) om exploateringssamverkan och
e. lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av
fastighetsbildning,

6.beträffande onyttiga samfälligheter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo402,

7.beträffande nybildning av fastigheter på landsbygden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo408,

8.beträffande jordförvärvslagens tillämpning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo411 yrkande 1,

9.beträffande sockenbegreppet i samhällsplaneringen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo409 yrkande 1,

10.beträffande fastighetsbeteckningsreformen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo409 yrkande 2.

Stockholm den 5 november 1992
På bostadsutskottets vägnarOskar Lindkvist

I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Bertil
Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Sören
Lekberg (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s),
Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta
Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga
Berggren (m), Lars Stjernkvist (s) och Birgitta Carlsson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Genomförande av detaljplan genom fastighetsreglering i
vissa fall (mom. 1)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 1" bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det naturligtvis värdefullt om en
detaljplan kan genomföras på ett så snabbt, enkelt och billigt
sätt som möjligt. Det får emellertid aldrig rationaliseras så
att den lilla människan blir "överkörd". Rättssäkerheten får
inte äventyras. Den marköverföring som det här är fråga om
liknar mycket expropriation. Den enskilde kan inte hindra att
planen genomförs men är berättigad till ersättning för sin
förlust. Stor risk finns att enskilda människor sätter alltför
stor tilltro till FBM:s fastighetsvärderingar och inte
ifrågasätter dem i önskvärd utsträckning. Detta kan medföra att
ersättningen i vissa fall blir för låg då det inte finns några
garantier för värderingskompetensen hos FBM. Bl.a. erfarenheter
från lantbruksnämndens värderingar av jordbruksfastigheter
bidrar till tveksamhet kring myndigheters kompetens och förmåga
till riktiga bedömningar. Att det finns möjligheter att
överklaga FBM:s beslut är enligt utskottets mening inte
tillräckligt för att den enskildes rätt skall anses vara
tillgodosedd. Många människor drar sig för att gå till domstol.
Detta i kombination med stor tilltro till FBM:s värderingar kan
leda till att den enskilde får en lägre ersättning än vad han
skulle ha fått om inlösenfrågan hade prövats av domstol med de
möjligheter till utredning som där finns. Förslaget kan
uppenbarligen hota den enskildes rätt och bör därför inte
genomföras. Utskottet förordar att riksdagen med anledning av
motion 1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 1 avslår regeringsförslaget om
att införa en ny bestämmelse i 5 kap. 8 a § FBL.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande genomförande av detaljplan genom
fastighetsreglering i vissa fall
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 1
inte antar regeringens förslag till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988) såvitt avser 5 kap. 8 a §,

2. Ersättning vid expropriation (mom. 3)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "I propositionen" och på s. 6 slutar med "till handlingarna"
bort ha följande lydelse:

Som framgår av propositionen utreds för närvarande frågan om
ett grundlagsskydd för äganderätten m.m. I uppdraget ingår också
att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att ytterligare
förstärka den enskildes rätt till ersättning vid expropriation
och liknande förfoganden. Det är bra. Utskottet anser också att
ersättningens storlek i olika skadesituationer måste övervägas.
I många fall utdöms alldeles för låga ersättningar. För vissa
intrång t.ex. miljöstörningar krävs förhållandevis allvarliga
störningar för att ersättning skall utdömas. Fastighetsägarnas
ställning måste i dessa sammanhang sättas i förgrunden och
stärkas betydligt.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande ersättning vid expropriation
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ersättning för kostnader vid förrättningsförfarandet (mom.
4)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar
med "Enligt utskottets" och på s. 7 slutar med "vid
förrättningsförfarandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar LMV:s bedömning att möjligheter för den
enskilde att få ersättning för sina kostnader vid FBM bör
införas i vissa tvångsliknande situationer. Härigenom skulle den
enskildes ställning förbättras avsevärt bl.a. genom att han
skulle kunna anlita ombud och presentera egen utredning. Den
enskilde skulle därigenom bli mera jämbördig med sin motpart,
som ofta är stat eller kommun. Ersättning bör utgå för ombuds-
och biträdeskostnader samt utredningskostnader men även för
sakägarens personliga inställelse vid förrättningar med
expropriativa inslag.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
1991/92:Bo18 (nyd) yrkande 3 som sin mening ge regeringen till
känna,

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande ersättning för kostnader vid
förrättningsförfarandet
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo18 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Regeringens av utskottet tillstyrkta lagförslag

Bilaga