Ändringar i brottsskadelagen

Betänkande 1998/99:JuU20

Justitieutskottets betänkande 1998/99:JUU20

Ändringar i brottsskadelagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

JuU20

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag om ändringar i brottsskadelagen
(1978:413), en motion som väckts med anledning av
propositionen och två motioner som väckts under
allmänna motionstiden 1998. Regeringen föreslår
bl.a. att möjligheterna att jämka
brottsskadeersättning utökas. Vidare föreslås att en
ny bestämmelse om ansökningstid och preskription
införs. Denna bestämmelse syftar till att ge
brottsoffren längre tid på sig att ansöka om
brottsskadeersättning. Regeringen föreslår också att
reglerna om förfarandet hos Brottsoffermyndigheten
ändras, bl.a. föreslås att en rätt till omprövning i
Brottsoffermyndighetens nämnd och rätt till muntlig
förhandling där införs.

Utskottet tillstyrker förslaget som föreslås träda
i kraft den 1 juli 1999.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer,
varav tre (kd) och en (m) och (fp), och ett särskilt
yttrande (kd).

Propositionen

I proposition 1998/99:41 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i
brottsskadelagen (1978:413).

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats
till betänkandet, se bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1998/99:Ju15 av Ragnwi Marcelind och Ingemar
Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen avslår den av regeringen
föreslagna allmänna skälighetsbedömningen vid
jämkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det efter
lagändringens ikraftträdande sker en snabb
uppföljning av arbetssituationen och ärendebalansens
utveckling på Brottsoffermyndigheten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att de barn som
utsatts för sexuella övergrepp även i framtiden
garanteras rätten att kunna ansöka om
brottsskadeersättning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om brottsskadelagen och
brottsskador som uppkommit i arbetet.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998

1998/99:Ju912 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjlighet till
samlad bedömning vid beslut om brottsskadeersättning
i vissa fall.

1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förbättrade möjligheter till ersättning för ren
förmögenhetsskada på grund av brott i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet

Ärendet

I maj 1996 överlämnade Brottsoffermyndigheten en
skrivelse till regeringen med förslag på ändrade
bestämmelser i brottsskadelagen (1978:413) när det
gäller inom vilken tid en ansökan om
brottsskadeersättning skall göras.

I juni 1997 presenterade Justitiedepartementet
departementspromemorian Några frågor om
brottsskadeersättning (Ds 1997:45). I promemorian
behandlas förutom frågan om ansökningstid även
frågorna om jämkning av brottsskadeersättning, om
handläggningen av brottsskadeärenden samt om
undantag från lagens tillämpningsområde för
brottsskador som även är att betrakta som
arbetsskador.

Promemorian har remissbehandlats.

Förslagen i propositionen grundar sig på
promemorian och remissbehandlingen av den.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen ett antal
ändringar i brottsskadelagen. Förslag med anledning
av Brottsofferutredningens betänkande (SOU 1998:40)
läggs inte fram nu utan i ett kommande
lagstiftningsärende.

Propositionen innehåller följande förslag.

- Ändringar i reglerna om förfarandet hos
Brottsoffermyndigheten som bl.a. innebär rätt till
omprövning i Brottsoffermyndighetens nämnd och rätt
till muntlig förhandling där. Syftet med ändringarna
är att förstärka brottsoffrens ställning och
säkerställa att prövningen uppfyller de krav som
följer av artikel 6.1 i Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna, dvs. den artikel som
behandlar rätten till domstolsprövning.

- En ny bestämmelse om ansökningstid och
preskription. Avsikten är att ge brottsoffren längre
tid på sig att söka brottsskadeersättning samt att
underlätta hanteringen hos Brottsoffermyndigheten.

- Utökade möjligheter att jämka
brottsskadeersättning vid personskador i de fall den
skadelidande själv har ökat skaderisken, t.ex. genom
eget brottsligt beteende. Syftet är att undvika fall
där det kan anses stötande att staten betalar ut
full ersättning.

Vidare behandlas frågan om sådana brottsskador som
någon drabbats av i sitt arbete skall undantas från
brottsskadelagens tillämpningsområde. Något förslag
lämnas dock inte i detta avseende.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.

Överväganden

Förutsättningar för brottsskadeersättning

Enligt brottsskadelagen har den som utsatts för
brott under vissa förutsättningar rätt till
ersättning av staten för skador som uppkommit till
följd av brottet.

Ersättning utgår för personskada samt, i vissa
fall, för sakskada och ren förmögenhetsskada. Som
personskada ersätts även skada på kläder, glasögon
och liknande föremål som den skadade bar på sig vid
skadetillfället. Bestämmelserna om personskada
tillämpas också i fråga om kränkningsersättning,
dvs. ersättning för lidande som någon tillfogats
genom brott mot den personliga friheten eller genom
annat ofredande som innefattar brott. Ersättningen
bestäms i huvudsak enligt skadeståndsrättsliga
regler. För att ansökan skall prövas måste sökanden
ha anmält brottet till åklagare eller polismyndighet
eller visa giltig anledning till att sådan anmälan
inte har gjorts.

Brottsskadeersättningen utgör ett kompletterande
skydd och ger skydd endast då andra möjligheter att
täcka skadan saknas. Det måste därför utredas om
ersättning kan tänkas utgå t.ex. från försäkring
eller genom skadestånd från den skadevållande innan
frågan om brottsskadeersättning prövas. När
brottsskadeersättning bestäms avräknas skadestånd
som har betalats eller bör kunna bli betalt, liksom
i stort sett all annan ersättning som den
skadelidande har rätt till på grund av skadan.

Frågor om brottsskadeersättning prövas av
Brottsoffermyndigheten. Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som avgör brottsskadeärenden som är
av principiell betydelse eller annars av större
vikt. Besluten kan inte överklagas. Däremot kan
omprövning av beslutet ske.

I motion Ju912 (v) föreslås att
Brottsoffermyndigheten, när den fattar beslut i
enskilda fall, bör ges möjlighet till en samlad
bedömning av omständigheterna och inte vara bunden
av att det finns en fällande dom. Till stöd för
begäran anförs bl.a. följande. Det kan finnas
svårigheter, t.ex. när en åtalad person har fått ett
avvisningsbeslut och gömmer sig eller har lämnat
landet, att få till stånd en rättslig process. I
sådana situationer bör Brottsoff-ermyndigheten kunna
pröva frågan om brottsskadeersättning utan att den
rättsliga processen är avslutad.

När brottsskadelagen infördes anförde regeringen
bl.a. följande. En förutsättning för att
brottsskadeersättning skall utgå är att skadan har
uppkommit genom brott, dvs. en handling som är
belagd med straff. Handlingen måste alltså uppfylla
inte bara de objektiva brottsrekvisit som gäller
enligt en straffbestämmelse utan också de krav i
subjektivt hänseende på uppsåt eller oaktsamhet som
uppställs i bestämmelsen. Vidare får det inte
föreligga en sådan situation, t.ex. nöd eller
nödvärn, som enligt 24 kap. brottsbalken eller
oskrivna grundsatser utesluter straffbarhet. Något
krav att gärningsmannen har fällts till ansvar för
brottet gäller emellertid inte. Utskottet hade inte
någon annan uppfattning (prop. 1977/78:126 s. 38,
bet. JuU32).

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det
är viktigt att prövningen av om en person skall ha
rätt till brottsskadeersättning sker genom en samlad
bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
Detta är också utgångspunkten för gällande rätt. Som
brottsskadelagen är utformad krävs det inte heller
en fällande dom för att Brottsoffermyndigheten skall
kunna pröva frågan om ersättning skall utgå eller
inte. Det måste däremot vara klarlagt att skadan har
uppkommit på grund av brott. Denna fråga har
överlämnats till Brottsoffermyndigheten och dess
nämnd att avgöra i varje enskilt fall. Skäl att
närmare reglera hur Brottsoffermyndighetens prövning
skall göras saknas. Motion Ju912 avstyrks.

Jämkning av brottsskadeersättning

I propositionen föreslås en utvidgning av
möjligheterna till jämkning av
brottsskadeersättningen i situationer där den
skadelidande har medverkat till att öka skaderisken.

I motion Ju15 (kd) yrkas avslag på förslaget i
denna del.

Av 9 § första stycket brottsskadelagen framgår att
6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall
tillämpas i fråga om jämkning av
brottsskadeersättning på grund av medverkan genom
vållande på den skadelidandes sida.

Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen
kan skadestånd på grund av personskada jämkas, om
den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet medverkat till skadan. I fråga om
sakskada och ren förmögenhetsskada kan skadeståndet
enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen
jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har
medverkat till skadan. Jämkning kan alltså i dessa
fall ske även vid vårdslöshet som inte är grov.
Såväl vid personskada som vid sakskada och ren
förmögenhetsskada skall jämkning ske efter vad som
är skäligt med hänsyn till graden av vållande på
ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Av 9 § andra stycket brottsskadelagen följer att
brottsskadeersättning kan jämkas även i andra fall
än vad som anges i 6 kap. 1 § skadeståndslagen.
Brottsskadeersättning kan sättas ned eller helt
falla bort om det finns särskilda skäl med hänsyn
till att den skadelidande genom sitt uppträdande i
samband med brottet eller på annat liknande sätt
uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken.
Det sagda innebär att brottsskadeersättning även vid
personskada kan jämkas om den skadelidande medverkat
till skadan genom oaktsamhet som inte är grov.
Vidare kan vid sakskada eller ren förmögenhetsskada
ersättningen sättas ned eller falla bort om det
finns särskilda skäl med hänsyn till att den
skadelidande genom underlåtenhet att vidta
sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller
av oaktsamhet har ökat skaderisken.

Bestämmelserna om jämkning i 6 kap. 1 §
skadeståndslagen och 9 § andra stycket
brottsskadelagen har endast tillämpats i begränsad
omfattning av Brottsoffermyndigheten och dess
företrädare Brottsskadenämnden. Detta innebär enligt
regeringen att de kriminalpolitiska aspekterna på
brottsskadelagen har kommit alltför mycket i
bakgrunden. Med en jämkningsregel som ger utrymme
för en mer nyanserad bedömning skulle de
kriminalpolitiska aspekterna kunna beaktas i större
utsträckning. Samtidigt skulle man kunna undgå att
staten betalar ut full brottsskadeersättning i fall
där det kan uppfattas som stötande med hänsyn till
den skadelidandes uppträdande i samband med brottet.
Regeringen föreslår därför att kravet att det skall
finnas särskilda skäl för att brottsskadeersättning
skall kunna jämkas tas bort och ersätts av en regel
om en allmän skälighetsbedömning. Den föreslagna
ändringen innebär att jämkning vid personskada kan
ske i något större utsträckning än enligt nuvarande
praxis samt att bestämmelsen om jämkning beträffande
sakskada och ren förmögenhetsskada anpassas till
nuvarande rättstillämpning.

Utskottet delar regeringens uppfattning att de
kriminalpolitiska aspekterna på brottsskadelagen bör
beaktas i större utsträckning än vad som sker i dag.
Möjligheterna att jämka brottsskadeersättningen bör
därför utvidgas i enlighet med regeringens förslag.
Utskottet vill för sin del också understryka att
jämkningsmöjligheterna inte får användas på ett
sådant sätt att resultatet från social och humanitär
synpunkt blir oacceptabelt. Slutligen vill utskottet
med hänvisning till vad som anförs i motion Ju15
framhålla att det aldrig lär kunna anses skäligt -
eller förenligt med nyssnämnda princip - att jämka
ersättningen vid sexualbrott. Inte heller i andra
fall när män utsätter kvinnor för allvarliga
våldsbrott lär det kunna anses skäligt att jämka
ersättningen. Med dessa uttalanden tillstyrker
utskottet regeringens förslag och avstyrker motion
Ju15 i denna del.

Prövning av brottsskadeärenden

Enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den
4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna
(Europakonventionen) gäller bl.a. att var och en,
vid prövningen av hans civila rättigheter och
skyldigheter, skall vara berättigad till en rättvis
och offentlig förhandling inom skälig tid och inför
en oavhängig och opartisk domstol som upprättats
enligt lag. Konventionen gäller som svensk lag
enligt lagen (1994:1219) om den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna.

För att säkerställa att prövningen av
brottsskadeärenden uppfyller de krav som följer av
artikel 6.1 i Europakonventionen föreslår regeringen
att nya regler om rätt till omprövning samt en
bestämmelse om muntlig förhandling införs i
brottsskadelagen. De föreslagna ändringarna innebär
i korthet följande. Brottsoffermyndigheten skall,
till skillnad från vad som gäller enligt
förvaltningslagen, vara skyldig att ändra ett beslut
även om det inte är uppenbart oriktigt, och även om
det inte kan göras snabbt och enkelt. Dessutom
skall, om sökanden begär det, ett beslut som fattats
av en tjänsteman alltid omprövas av nämnden.
Omprövning skall dock inte behöva göras i nämnden,
om det är uppenbart att beslutet skall ändras i
enlighet med sökandens begäran.
Brottsoffermyndighetens nämnd skall vid sin prövning
alltid hålla muntlig förhandling om sökanden begär
det, om det inte är uppenbart obehövligt att en
sådan förhandling hålls.

Utskottet delar regeringens bedömningar i denna
del.

I motion Ju15 (kd) begärs att det efter
ändringarnas ikraftträdande sker en snabb
uppföljning av arbetssituationen och ärendebalansens
utveckling på Brottsoffermyndigheten.

Enligt regleringsbrevet för Brottsoffermyndigheten
för år 1999 (regeringsbeslut den 22 december 1998 i
ärende Ju98/4250, 1750, 3841 och 4472) gäller
följande verksamhetsmål i fråga om
brottsskadeärenden. Minst 70 % av ärendena skall med
bibehållen kvalitet handläggas inom tre månader.
Vidare skall ärendebalansen minska.
Brottsoffermyndigheten har härvid att återrapportera
bl.a. antalet inkomna och avgjorda person-
respektive sakskadeärenden, utvecklingen av
ärendebalansen, omloppstider för ärendena samt
antalet och andelen omprövningsärenden.

Utskottet utgår från att regeringen kommer att
följa upp hur den föreslagna ordningen för
omprövning påverkar Brottsoffermyndighetens
arbetssituation och ärendebalans. De
återrapporteringskrav som regeringen har ålagt
Brottsoffermyndigheten bör härvid ge tillräckligt
underlag för en utvärdering. Det finns enligt
utskottets mening således inte skäl för riksdagen
att göra något uttalande i denna fråga. Motion Ju15
avstyrks i denna del.

Rätten till brottsskadeersättning vid sexualbrott
mot barn

I motion Ju15 (kd) betonas vikten av att de barn som
utsätts för sexuella övergrepp även i fortsättningen
garanteras rätten att kunna ansöka om
brottsskadeersättning.

Enligt 14 § brottsskadelagen skall en ansökan om
brottsskadeersättning göras inom två år från det att
brottet begicks. Om det finns särskilda skäl kan
dock Brottsoffermyndigheten pröva en ansökan även om
den har kommit in för sent. Enligt
Brottsoffermyndighetens praxis tas en för sent
inkommen ansökan endast upp om ersättningen skulle
överstiga 5 000 kr. Vidare utgör den allmänna
tioårspreskriptionen enligt 1 § preskriptionslagen
(1981:130) en yttersta tidsgräns för om en ansökan
kan prövas. Den regel i 3 § preskriptionslagen som
rör skadestånd i anledning av brott har inte ansetts
tillämplig, eftersom brottsskadeersättning inte är
att betrakta som skadestånd. Detta innebär att en
skadelidande, när mer än tio år har förflutit från
brottet utan att den skadelidande har ansökt om
brottsskadeersättning, förlorar rätten till
brottsskadeersättning om inte någon
preskriptionsavbrytande åtgärd vidtagits.

Regeringen föreslår i propositionen att
bestämmelserna om ansökningstid ändras och ges
följande innebörd. I de fall där förundersökning har
inletts skall en ansökan om brottsskadeersättning
göras inom två år från det att förfarandet hos
polis, åklagare och domstol har avslutats. I de fall
där förundersökning inte har inletts skall ansökan
göras inom två år från brottet. Om det finns
synnerliga skäl skall Brottsoffermyndigheten kunna
pröva en ansökan även om den har gjorts för sent.
Som en yttersta gräns för rätten till
brottsskadeersättning skall dock gälla samma
preskriptionstid som för en fordran på skadestånd
med anledning av brott, se 3 § preskriptionslagen.

Regeringens förslag innebär att den tid inom vilken
brottsskadeersättning skall sökas förlängs. Detta
gäller inte minst i de fall som aktualiseras i
motion Ju15. I denna del vill utskottet anföra
följande.

Sexuella övergrepp mot barn ger inte sällan upphov
till svåra och livsvariga psykiska skador. Ett barn
som utsätts för sexuella övergrepp förmår ofta, av
olika skäl, inte berätta om vad det har varit utsatt
för förrän tidigast i tonåren. Brotten ger i regel
inga synliga skador och upptäcks inte förrän lång
tid förflutit. Av dessa skäl infördes år 1994 de
särskilda reglerna om åtalspreskription i 35 kap. 4
§ andra stycket brottsbalken (prop. 1994/95:2, bet.
JuU5, rskr. 58). Vidare finns i 3 §
preskriptionslagen särskilda bestämmelser för
fordringar på skadestånd i anledning av brott.
Enligt dessa bestämmelser kvarstår, såvitt här är i
fråga, rätten till skadestånd på grund av brottet så
länge detta inte är preskriberat. Det nu aktuella
regeringsförslaget innebär att dessa bestämmelser
skall gälla även för brottsskadeersättning.

Denna konstruktion innebär att barn som har utsatts
för allvarligare sexuella övergrepp ges en möjlighet
att ansöka om brottsskadeersättning när brottet
uppdagats, även om så sker först när barnen har
blivit äldre. Barns möjligheter att ansöka om
brottsskadeersättning till följd av sexuella
övergrepp förstärks härigenom jämfört med nuvarande
lagstiftning. Det finns således inget behov av ett
riksdagsuttalande med anledning av motion Ju15.
Motionen i denna del avstyrks.

Brottsskador som uppkommit i arbetet

I propositionen gör regeringen bedömningen att
brottsskador som uppkommit i arbetet tills vidare
inte bör undantas från brottsskadelagens
tillämpningsområde.

I motion Ju15 (kd) framhålls att brottsskador som
uppkommit i arbetet även i framtiden bör ligga inom
brottsskadelagens tillämpningsområde.

Förvärvsarbetande som drabbas av en arbetsskada har
rätt till ersättning enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring och/eller lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring. Privatanställda vars
anställning regleras av kollektiv-avtal mellan
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och
Landsorganisationen (LO) har vid arbetsskada rätt
till ersättning enligt Avtalsgruppsjukförsäkringen,
AGS. Motsvarande försäkringar finns för anställda
inom kooperationen. Privatanställda tjänstemän och
statligt anställda omfattas inte av någon
avtalsgruppförsäkring. Dessa grupper har dock enligt
gällande löneavtal rätt till sjuklön. Vidare har
privatanställda som drabbas av en arbetsskada rätt
till ersättning enligt Trygghetsförsäkringen vid
arbetsskada, TFA. För anställda inom kooperationen
och för kommunal- och landstingsanställda finns
motsvarande försäkringar. Statligt anställda har
rätt till ersättning enligt Statens
personskadeavtal, PSA. Undantagsvis kan även s.k.
kombinerade företagsförsäkringar innehålla villkor
som ger den anställde rätt till ersättning för
personskada som uppkommit i samband med rån eller
överfall.

En stor del av ersättningsbehovet för sådana
brottsskador som uppkommer i arbetet täcks av den
allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen.
Genom avtalsgruppsjukförsäkringarna,
trygghetsförsäkringarna, PSA och vissa löneavtal bär
arbetsgivarna vidare ett ansvar för brottsskador som
uppkommit i arbetet. Dessa ersättningsanordningar
omfattar dock inte ersättning för kränkning och
endast i vissa fall full ersättning för
inkomstförlust. Om den som drabbats av en
brottsskada i arbetet inte på annat sätt kan få ut
lika stor ersättning som skulle ha utgått enligt
skadeståndsrättsliga regler kan den skadelidande få
ersättning från staten genom brottsskadelagen.

Regeringen är av uppfattningen att det i och för
sig skulle vara rimligt att arbetsgivarna - och inte
staten genom brottsskadeersättning - ansvarade för
att den som utsätts för brott i sitt arbete får
ersättning för den uppkomna skadan i den mån denna
inte ersätts ur den allmänna försäkringen eller
arbetsskadeförsäkringen. I dag motsvarar emellertid
inte förmånerna enligt trygghetsförsäkringarna och
PSA den ersättning som kan utgå enligt
brottsskadelagen. Vidare står mellan 300 000 och 500
000 personer utanför kollektivavtal. Flertalet av
dessa omfattas varken av trygghetsförsäkringarna
eller av PSA. Även om trygghetsförsäkringarna skulle
utvidgas så att de som omfattas av en sådan
försäkring får full ersättning för brottsskador som
uppkommit i arbetet, skulle man således inte helt
kunna undanta arbetsskador från brottsskadelagens
område utan att riskera att vissa som utsatts för
brott inte får kompensation för personskada och
kränkning. Att somliga blir utan sådan kompensation
är enligt regeringen inte acceptabelt. För att det
skall vara möjligt att i någon större utsträckning
undanta arbetsskador från brottsskadelagens
tillämpningsområde måste därför arbetsgivarna bli
skyldiga att i samma utsträckning som föreskrivs i
brottsskadelagen utge ersättning för sådana
brottsskador som är att bedöma som arbetsskador
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. I praktiken
skulle det innebära en skyldighet för arbetsgivarna
att försäkra arbetstagarna mot de aktuella
skadetyperna. Även om en sådan skyldighet infördes
kan det inte uteslutas att vissa arbetsgivare skulle
underlåta att teckna försäkring. Bland dessa kan det
finnas ett antal som i fall av allvarlig
brottslighet inte skulle kunna bära den ersättning
som den drabbade har rätt till. Ett undantag från
rätten till ersättning för arbetsskador måste därför
enligt regeringen utformas så, att den skadelidande
kan få ersättning från staten i de få fall då
arbetsgivaren inte har förmåga att fullgöra sin
skyldighet. För att ett sådant undantag inte skulle
minska arbetsgivarnas intresse av att teckna
försäkring borde ersättning utges endast om det kan
visas att arbetsgivaren inte kan betala den aktuella
ersättningen. En sådan ordning skulle dock enligt
regeringen medföra praktiska olägenheter för de
skadelidande.

Mot bakgrund av de ovan redovisade övervägandena
gör regeringen bedömningen att brottsskador som
uppkommit i arbetet tills vidare inte bör undantas
från brottsskadelagens tillämpningsområde. I stället
bör utvecklingen beträffande kollektiva och privata
försäkringar avvaktas. Om någon frivillig lösning
inte kommer till stånd kan det enligt regeringen
vara skäl att åter ta upp frågan om lagstiftning på
detta område.

Utskottet delar de överväganden regeringen gjort
och avstyrker motion Ju15 i denna del.

Ersättning för ren förmögenhetsskada

I motion Ju916 (m) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till förbättrade
möjligheter till ersättning för ren
förmögenhetsskada på grund av brott.

Brottsskadeersättning för ren förmögenhetsskada kan
enligt 3 och 4 §§ brottsskadelagen utgå i två fall,
dels om det är fråga om en s.k. rymlingsskada, dels
om det är fråga om särskilt ömmande undantagsfall.
Med rymlingsskada avses skada som vållats av någon
som vid tiden för brottets begående var intagen i
kriminalvårdsanstalt, för vård i ett hem som avses i
12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga eller 22 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller var berövad friheten
som häktad eller underkastad motsvarande
frihetsberövande i Danmark, Finland, Island eller
Norge. När fråga inte är om rymlingsskada är
förutsättningen för att brottsskadeersättning skall
kunna utgå att den skadelidandes möjligheter att
försörja sig har allvarligt äventyrats genom skadan
eller att ersättningen annars framstår som särskilt
angelägen.

Utskottet har tidigare, i samband med att utskottet
behandlat frågan om statens ansvar för att
förskottera skadestånd, även behandlat frågan om ren
förmögenhetsskada (bet. 1989/90:JuU28 s. 9 och
1990/91:JuU21 s. 10). Utskottet uttalade därvid att
nuvarande ordning var ändamålsenlig och att ett
generellt åtagande från statens sida att förskottera
brottsskadestånd i här aktuella fall knappast är
aktuellt.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det
är angeläget att brottsoffer kan få ersättning för
sina skador. Vid bedömningen av frågan om i vilken
utsträckning brottsskadersättning skall utgå för ren
förmögenhetsskada måste emellertid även de
statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse.
Staten kan inte ta på sig ett obegränsat ansvar för
alla förekommande brottsskador, utan en begränsning
måste ske till de fall där de sociala och humanitära
skälen är starkast. Utskottet anser härvid att den
begränsning som gjorts i brottsskadelagen
beträffande ersättning för ren förmögenhetsskada är
ändamålsenlig. Motion Ju916 i denna del avstyrks.

Övrigt

Utskottet föreslår att regeringens förslag till
lagtext i 14 b § förtydligas på så sätt att det av
lagtexten framgår att omprövning skall ske på
sökandens begäran i de fall ett beslut i ett ärende
om brottsskadeersättning fattats av
generaldirektören eller någon annan tjänsteman vid
Brottsoffermyndigheten.

I övrigt har utskottet inget att anföra med
anledning av propositionen eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningar för
brottsskadeersättning

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju912,

2. beträffande jämkning av
brottsskadeersättning

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju15 yrkande 1
antar det i proposition 1998/99:41 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413) såvitt avser 9 §,

res. 1 (kd)

3. beträffande uppföljning

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju15 yrkande 2,

res. 2 (kd)

4. beträffande rätten till
brottsskadeersättning vid sexualbrott mot barn

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju15 yrkande 3,

5. beträffande brottsskador som uppkommit
i arbetet

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju15 yrkande 4,

res. 3 (kd)

6. beträffande ersättning för ren
förmögenhetsskada

att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju916 yrkande 8,

res. 4 (m, fp)

7. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget
såvitt det inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan, dock att i 14 b § första stycket
läggs till orden "vid Brottsoffermyndigheten"
mellan orden "tjänsteman" och "skulle".

Stockholm den 25 mars 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun
Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),
Margareta Sandgren (s), Alice
Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Helena Frisk
(s), Morgan Johansson (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Kia
Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),
Siw Persson (fp), Göran Norlander
(s), Anita Sidén (m) och Yilmaz
Kerimo (s).

Reservationer

1. Jämkning av brottsskadeersättning (mom.
2)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Enligt vår mening finns det en utbredd uppfattning
att kvinnor provocerar män till att utsätta dem för
vålds- och sexualbrott. Kvinnan anses vara en
anstiftare snarare än ett offer. Vi har sett exempel
på detta både nationellt och internationellt, senast
i det uppmärksammade "jeansmålet". Med hänsyn till
denna verklighet finns det risk för att de utökade
jämkningsreglerna kan drabba utsatta kvinnor
särskilt hårt.

Utifrån vad regeringen har anfört i frågan om
jämkning av brottsskadeersättning till kvinnor som
har utsatts för sexualbrott och allvarligare
våldsbrott känns den föreslagna förändringen av
jämkningsreglerna inte betryggande. Det är viktigt
att kvinnor som utsatts för sexual- och våldsbrott
får nödvändigt stöd av samhället. De jämkningsregler
som gäller i dag utgör en garanti för att jämkning
sker restriktivt i dessa fall. Om reglerna för
jämkning utgår från en allmän skälighetsbedömning
riskerar rättssäkerheten att bli lidande. Den av
regeringen föreslagna allmänna skälighetsbedömningen
vid jämkning bör därför avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:

2. beträffande jämkning av
brottsskadeersättning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju15 yrkande 1
avslår regeringens förslag i proposition
1998/99:41 till lag om ändring i
brottsskadelagen (1978:413) såvitt avser 9 §,

2. Uppföljning (mom. 3)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Vi tillstyrker i och för sig de föreslagna
ändringarna i handläggningen av brottsskadeärenden.
Det är dock angeläget att Brottsoffermyndigheten får
tillräckliga resurser för att klara av sin uppgift.
Det mål som gäller för Brottsoffermyndighetens
verksamhet har tidigare inte kunnat uppnås.
Myndigheten bedömer att antalet ärenden i framtiden
kommer att öka med minst 5 % per år.
Brottsoffermyndigheten konstaterar också att en
högre frekvens av nämndsammanträden till följd av
den nya omprövningsregeln kommer att medföra ökade
kostnader och kräva ett ökat anslag. Efter den
föreslagna lagändringens ikraftträdande måste därför
en snabb uppföljning ske av arbetssituationen och
ärendebalansens utveckling på myndigheten. Målet
måste fortfarande uppfyllas; effektivitet, snabbhet
och hög kvalitet vid handläggningen av
brottsskadeärendena är nödvändigt för att garantera
det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och
behov av trygghet och stöd. Det ankommer på
regeringen att vidta erforderliga åtgärder.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:

3. beträffande uppföljning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju15 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 2,

3. Brottsskador som uppkommit i arbetet
(mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Enligt vår mening bör brottsskador som uppkommit i
arbetet, med hänsyn till den svåra situation
arbetstagare kan försättas i, även i framtiden ligga
inom brottsskadelagens tillämpningsområde. Alla
arbetstagare skall, oavsett företagets eller
organisationens storlek och ekonomiska
förutsättningar, ha rätt till ersättning för
brottsskador som uppkommit i arbetet. Någon
anledning för regeringen att åter aktualisera frågan
finns således inte. Detta har regeringen att beakta.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:

5. beträffande brottsskador som uppkommit i
arbetet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju15 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 3,

4. Ersättning för ren förmögenhetsskada
(mom. 6)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Jeppe
Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén (m)
anför:

Offer för ekonomisk brottslighet har många gånger
svårt att få ersättning för den skada de åsamkats.
Visserligen skall även ren förmögenhetsskada
ersättas enligt skadeståndslagen när den tillfogats
någon genom brott. Sådana ersättningsanspråk skall
emellertid i första hand riktas mot brottslingen,
som många gånger på ett förslaget sätt har gömt
undan alla sina tillgångar. Ett i domstol utdömt
skadestånd är därför mycket svårt att erhålla direkt
från brottslingen. Ett offer för ekonomisk
brottslighet kan inte heller i samma utsträckning
som övriga brottsoffer vända sig till
Brottsoffermyndigheten för att få ersättning enligt
brottsskadelagen eftersom ersättning för ren
förmögenhetsskada endast utgår i undantagsfall. En
ytterligare komplikation inträder för brottsoffer
som har skadeståndsanspråk på en gärningsman som
avtjänar ett fängelsestraff och därefter utvisas.
Några åtkomliga utmätningsbara tillgångar i Sverige
finns sällan. Om gärningsmannen har tillgångar i
hemlandet är brottsoffret beroende av att den staten
erkänner verkställighet av den svenska domen. I
annat fall är möjligheterna att få ersättning för
skadan uttömda.

Enligt vår uppfattning bör även den som utsatts för
ekonomisk brottslighet ha möjlighet till ersättning.
Regeringen bör därför skyndsamt återkomma med
förslag till förbättrade möjligheter till ersättning
för ren förmögenhetsskada på grund av brott.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande ersättning för ren
förmögenhetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju916 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 4,

Särskilt yttrande

Rätten till brottsskadeersättning vid
sexualbrott mot barn (mom. 4)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Vi tillstyrker regeringens förslag om ändrade
bestämmelser för tiden att ansöka om
brottsskadeersättning. Härvid vill vi särskilt
framhålla vikten av att de barn som utsätts för
sexuella övergrepp garanteras en rätt till
brottsskadeersättning. Det får inte finnas någon som
helst tvekan om att ett barn som utsatts för
sexuella övergrepp, även om brottet uppdagats först
när barnet har blivit äldre, bibehålls rätten att
ansöka om brottsskadeersättning.