Ändringar i aktiebolagslagen m.m.

Betänkande 1992/93:LU14

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU14

Ändringar i aktiebolagslagen m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1992/93
LU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1992/93:68 om ändringar i aktiebolagslagen m.m. I propositionen
föreslås att aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och
försäkringsrörelselagens regler om bundna aktier upphävs. Vidare
föreslås att kravet på bosättning i Sverige för vissa
befattningshavare i bl.a. aktiebolag ändras till att gälla krav
på bosättning inom EES. Det föreslås även att juridiska personer
som har bildats enligt lagstiftningen i en stat inom EES under
vissa förutsättningar skall kunna vara stiftare av bl.a.
aktiebolag. Dessa förslag är en följd av Sveriges åtaganden
enligt EES-avtalet. Som en konsekvens av förslaget om
liberalisering av bosättningskravet föreslås att ett bolag som
inte har någon här i landet bosatt behörig ställföreträdare
skall vara skyldigt att bemyndiga en här bosatt person att för
bolagets räkning ta emot delgivning. En juridisk person som
saknar registrerad behörig företrädare skall vidare kunna delges
genom kungörelse.

Bestämmelserna om bundna aktier skall enligt förslaget upphöra
att gälla den 1 januari 1993. Befintliga förbehåll i bolagens
bolagsordningar om bundna aktier föreslås automatiskt upphöra
att gälla vid ikraftträdandet. De nya reglerna om delgivning
genom kungörelse skall också enligt förslaget träda i kraft den
1 januari 1993. Övriga lagändringar avses träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

I betänkandet behandlar utskottet vidare sju motionsyrkanden
som väckts under den allmänna motionstiden under riksmötet
1991/92. Två av dessa yrkanden avser frågor som också behandlas
i propositionen, nämligen förbättrade möjligheter till
delgivning med juridiska personer samt fristdagen i konkurs
efter likvidation. De övriga motionsyrkandena gäller spörsmål om
ansvarsgenombrott i aktiebolag, konkursförvaltning, ett centralt
konkursregister och kungörelse av näringsförbud.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen med viss
justering i fråga om ikraftträdandet av lagen om ändring i
delgivningslagen. Utskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandena.

Till betänkandet har fogats två reservationer (båda s) om
ansvarsgenombrott resp. konkursregister m.m.

Propositionen

I proposition 1992/93:68 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen antar i propositionen
framlagda förslag till

1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
2. lag om ändring i lagen (1975:1386) om införande av
aktiebolagslagen (1975:1385),
3. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
4. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),
5. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),
6. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),
7. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
8. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,
9. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m.,
10. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
11. lag om ändring i lagen (1990:830) om ändring i lagen
(1988:606) om finansbolag,
12. lag om ändring i lagen (1990:827) om ändring i
fondkommissionslagen (1979:748),
13. lag om ändring i lagen (1989:831) om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385),
14. lag om ändring i lagen (1992:546) om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385),
15. lag om ändring i lagen (1992:554) om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
16. lag om ändring i lagen (1990:1307) om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
17. lag om ändring i lagen (1990:822) om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
18. lag om ändring i lagen (1989:832) om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
19. lag om ändring i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m.
i vissa företag,
20. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).

Över lagförslagen 1--12 samt 19 och 20 har Lagrådets yttrande
inhämtats.

Lagförslagen 3, 4 och 5 har överlämnats till näringsutskottet
för behandling i samband med proposition 1992/93:89 om ändrad
lagstiftning för banker och andra kreditinstitut med anledning
av EES-avtalet, m.m.

Övriga lagförslag i propositionen återfinns i bilaga till
betänkandet.

Motionerna

1991/92:L203 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en ändring av
delgivnings- och konkurslagarna i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1991/92:L204 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
lagreglering av ansvarsgenombrott.

1991/92:L301 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det angelägna i att tillsätta en utredning
som studerar möjligheterna till effektivare utnyttjande av
konkursförvaltare vid förundersökning i brottmål samt av
konkursförvaltarens ställning, ansvar och skyldigheter vid
sådana förfaranden.

1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att alltid kunna delge ett
aktiebolag och om att alltid kunna finna någon som är behörig
att företräda ett aktiebolag,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av andra ändringar av
aktiebolagslagen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att låta konkursutredningen slutföra sitt
arbete samt om åtgärder för att effektivare utreda misstanke om
ekobrottslighet i samband med konkurs,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kungöra beslut om näringsförbud och om
att upprätta ett centralt konkursregister.

Utskottet

Inledning

För att underlätta företagens verksamhet och samarbete inom
den gemensamma marknaden har man inom EG infört vissa
gemensamma, grundläggande bolagsrättsliga regler. Ett syfte med
reglerna är att det skall skapas ett likvärdigt skydd för olika
intressenter i företagen såsom delägare, borgenärer och
anställda. Tillhopa rör det sig om elva direktiv och en
förordning. Fyra av direktiven avser redovisningsfrågor. De
bolagsrättsliga reglerna har sin bakgrund i principerna om den
fria etableringsrätten och den fria rörligheten för kapital.
Även principen om fri rörlighet för tjänster samt direktiv inom
området finansiella tjänster, vilka omfattar bl.a. börsrättens
område, är relevanta för bolagsrätten.

Riksdagen har nyligen godkänt avtalet om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde, EES-avtalet (prop. 1991/92:170, bet.
1992/93:EU1, rskr. 18 ). Avtalet innehåller bl.a. bestämmelser
som motsvarar EG:s regler om fri etableringsrätt och fri
rörlighet för kapital. För EES innebär den fria
etableringsrätten ett förbud mot restriktioner som hindrar
medborgare från andra stater inom EES att etablera sig i en
EES-stat. Detta gäller även i fråga om en juridisk person som
har bildats enligt lagstiftningen i en EG- eller EFTA-stat och
som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga
verksamhet belägen inom EES. Det får vidare inte finnas några
restriktioner beträffande rörligheten för kapital som tillhör
personer bosatta inom EES och inte heller förekomma någon
diskriminering härvidlag som grundas på parternas nationalitet
eller bostadsort eller kapitalets placeringsort. Bestämmelserna
om fri etableringsrätt och fria kapitalrörelser införlivas med
svensk rätt genom en särskild EES-lag som riksdagen antagit i
samband med godkännandet av EES-avtalet. Genom EES-avtalet åtar
sig EFTA-staterna vidare att anpassa sin lagstiftning till EG:s
direktiv på bl.a. bolags- och börsrättens område.

År 1990 tillkallades Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08) för att
göra en översyn av aktiebolagslagen. Kommitténs uppgifter är
bl.a. att i samarbete med motsvarande kommittéer i Finland och
Norge föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn till den
pågående europeiska integrationen. Kommittén avlämnade i
februari 1992 delbetänkandet Bundna aktier (SOU 1992:13).
Betänkandet har remissbehandlats.

Som ett led i anpassningen till EG:s regler om fri
etableringsrätt har inom Justitiedepartementet utarbetats en
departementspromemoria den 10 april 1992 om avskaffande av
bosättningskraven för vissa befattningshavare i aktiebolag m.m.
Promemorian har remissbehandlats.

I en skrivelse den 19 september 1991 till
Justitiedepartementet har Riksskatteverket föreslagit vissa
ändringar i delgivningslagen och konkurslagen i syfte att
förhindra missbruk av aktiebolagsformen. Skrivelsen har
remissbehandlats.

I propositionen behandlas de förslag som lämnats i
delbetänkandet om bundna aktier, departementspromemorian om
avskaffande av bosättningskraven för vissa befattningshavare i
aktiebolag m.m. och Riksskatteverkets skrivelse.

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker de olika
förslagen i propositionen samt sju motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden.

Bundna aktier m.m.

En av grundprinciperna i den svenska aktiebolagsrätten är att
aktierna i ett aktiebolag skall kunna överlåtas fritt. Från
denna grundprincip kan det enligt aktiebolagslagen (1975:1385)
göras undantag på två sätt genom särskilda bestämmelser i ett
bolags bolagsordning. Sålunda kan det i bolagsordningen
föreskrivas dels om lösningsrätt vid aktiers övergång till ny
ägare, dels om förbehåll att alla eller vissa aktier skall vara
bundna, dvs. att dessa aktier inte får förvärvas av vissa
rättssubjekt genom teckning eller överlåtelse.

De bestämmelser som gör det möjligt att ta in förbehåll i
bolagsordningen om bundna aktier återfinns i 17 kap.
aktiebolagslagen. Bestämmelserna innebär att ett aktiebolag har
frihet att självt besluta om att samtliga eller vissa aktier
skall vara bundna. Det är möjligt att utforma förbehållet så att
det hindrar endast vissa slags associationer eller stiftelser
att förvärva aktierna. Ett förbehåll kan också avse utländska
medborgare eller enbart medborgare i vissa länder. Ett förvärv i
strid med ett förbehåll i bolagsordningen är ogiltigt.

I övrigt regleras i 17 kap. aktiebolagslagen vad som skall
gälla om bundna aktier vid bolagsbildning och vid ökning och
nedsättning av aktiekapitalet. Vidare finns bl.a. bestämmelser
om att det av varje aktiebrev som avser bunden aktie skall
framgå att aktien är bunden och att uppgift skall lämnas i
aktieboken huruvida en aktie är bunden eller fri.

Bestämmelser motsvarande reglerna i 17 kap. aktiebolagslagen
förekommer för bankaktiebolag i 12 kap. bankaktiebolagslagen
(1987:618) och för försäkringsaktiebolag i 18 kap.
försäkringsrörelselagen (1982:713).

I den förevarande propositionen föreslås att
aktiebolagslagens, bankaktiebolagslagens och
försäkringsrörelselagens bestämmelser om bundna aktier skall
upphävas.

I propositionen anförs att principen att aktier kan överlåtas
fritt utgör ett viktigt led i aktiebolagsrättens minoritetsskydd
och är av betydelse för aktiebolagets kapitalförsörjning. Det
bör enligt propositionen krävas starka skäl för begränsningar i
rätten att överlåta eller förvärva aktier. Genom att
lagstiftningen om utländska förvärv av svenska företag har
upphävts har själva grunden för de bestämmelser som möjliggör
förbehåll i bolagsordningen om bundna aktier i allt väsentligt
fallit bort. Härtill kommer enligt propositionen att Sverige
genom EES-avtalet har åtagit sig att i väsentliga delar ansluta
sig till EG:s regelverk om upprättande av en gemensam marknad.

I propositionen pekas särskilt på att inom EG reglerna om fri
etablering har tolkats så att bolagsordningar inte får ges ett
innehåll som hindrar rättssubjekt från andra stater inom EES att
starta och driva företag på samma villkor som gäller för svenska
rättssubjekt. Vid bedömningen av frågan huruvida det är
förenligt med EES-avtalet att behålla bestämmelserna om bundna
aktier bör enligt propositionen också den sekundära EG-rätten
beaktas. Av särskild betydelse är det s.k.
kapitalliberaliseringsdirektivet, som förbjuder i princip varje
form av hinder mot kapitalets fria rörlighet, vari inbegrips
förvärv av aktier.

I propositionen görs vidare den bedömningen att
förvärvsrestriktioner bör slopas även gentemot stater som står
utanför EES-avtalet. Sverige har nämligen på grund av sitt
medlemskap i OECD en förpliktelse att vidta liberaliserande
åtgärder i princip likformigt gentemot alla OECD-länder.

Utskottet konstaterar för sin del att en regel som till sitt
primära ändamål har att begränsa utländska rättssubjekts
möjligheter att förvärva företag här i landet strider mot såväl
diskrimineringsförbudet som principerna om fri etableringsrätt
och fri rörlighet för kapital i EES-avtalet. Ett avskaffande av
bestämmelserna om bundna aktier i aktiebolagslagen innebär att
grundprincipen om aktiers fria överlåtbarhet förstärks. Därmed
framhålls betydelsen av minoritetsskyddet och bolagets
kapitalförsörjning. Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i nu behandlad del.

Krav på bosättning inom EES m.m.

I den svenska bolagsrätten uppställs i fråga om vissa
befattningshavare krav på bosättning i Sverige. Enligt 2 kap. 1
§ aktiebolagslagen skall stiftare av aktiebolag vara bosatt i
Sverige eller vara svensk juridisk person. Om stiftaren är ett
handelsbolag, skall varje obegränsat ansvarig bolagsman vara
bosatt i Sverige. Vidare gäller enligt huvudregeln i 8 kap. 4 §
aktiebolagslagen att verkställande direktör och minst hälften av
styrelseledamöterna i ett aktiebolag skall vara bosatta i
Sverige, om inte regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer för särskilt fall tillåter annat. Bestämmelserna
gäller i tillämpliga delar även för styrelsesuppleant, vice
verkställande direktör och likvidator. Lagregler som i sina
huvuddrag motsvarar de nu redovisade bestämmelserna gäller även
i fråga om försäkringsbolag, bankaktiebolag, sparbanker,
föreningsbanker, ekonomiska föreningar samt utländska filialer.

I propositionen anförs att EG-domstolens tolkning av
etableringsrätten innebär att kraven på bosättning i Sverige för
vissa befattningshavare i bl.a. aktiebolag inte är förenliga med
EES-avtalets regler om fri etableringsrätt. Den nyligen av
riksdagen godkända Luganokonventionen om domstols behörighet och
om verkställighet av domar på privaträttens område (bet.
1991/92:LU36, rskr. 294) innebär att möjligheten att erhålla en
verkställbar dom kommer att vara begränsad till personer med
hemvist inom EES. Enligt propositionen föranleder detta -- med
hänsyn främst till borgenärsintressena -- att en liberalisering
av bosättningskraven bör begränsas till EES.

Med hänvisning till det anförda föreslås i propositionen att
aktiebolagslagens nuvarande krav på bosättning i Sverige för
stiftare, verkställande direktör, vice verkställande direktör
samt minst hälften av styrelseledamöterna, styrelsesuppleanterna
och likvidatorerna ersätts med ett motsvarande krav på
bosättning inom EES. En juridisk person som har bildats enligt
lagstiftningen i en stat inom EES och som har sitt säte, sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom EES skall
kunna vara stiftare av ett aktiebolag.

Motsvarande lagändringar föreslås i den associationsrättsliga
lagstiftning som gäller för banker, försäkringsbolag, ekonomiska
föreningar och utländska filialer.

De nuvarande kraven på svenskt medborgarskap och bosättning i
Sverige enligt försäkringsrörelselagen m.fl. lagar i fråga om
sådana revisorer som varken är auktoriserade eller godkända bör
enligt propositionen ersättas med krav på bosättning inom EES.

I propositionen föreslås vidare att sådana juridiska personer
som inte har någon här i landet bosatt behörig ställföreträdare
skall vara skyldiga att bemyndiga en i Sverige bosatt person att
ta emot delgivning samt att för registrering anmäla den person
som sålunda utsetts.

Utskottet delar bedömningen i propositionen att kraven på
bosättning i Sverige för vissa befattningshavare i bl.a.
aktiebolag, liksom kravet att en juridisk person som stiftare
skall vara svensk juridisk person, inte är förenliga med
EES-avtalets regler om fri etableringsrätt. Till följd av
Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet måste därför nuvarande
bosättningskrav ersättas med ett motsvarande krav på bosättning
inom EES. Även när det gäller kraven på medborgarskap och
bosättning i Sverige enligt försäkringsrörelselagen m.fl. lagar
i fråga om vissa revisorer måste motsvarande ändringar göras.

Utskottet har inte heller något att erinra mot förslaget om
att sådana juridiska personer som inte har någon här i landet
bosatt ställföreträdare skall vara skyldiga att bemyndiga en i
Sverige bosatt person att ta emot delgivning. Utskottet kan dock
konstatera att det inte föreskrivs några sanktioner för
underlåtenhet att utse en person med nu angiven uppgift. Som
Lagrådet har påpekat kan det ifrågasättas om systemet blir
effektivt så länge en sanktionsmöjlighet saknas. I propositionen
framhålls dock att det ingår i Aktiebolagskommitténs uppgifter
att göra en översyn av sanktionssystemet i aktiebolagsrätten. I
direktiven (1990:46) till kommittén anförs sålunda att det kan
finnas anledning att mera generellt överväga om
sanktionssystemet är utformat på ett sådant sätt att lagens
materiella regler får det genomslag som har varit avsett. Även
valet av påföljd för olika åsidosättanden av lagens regler kan
enligt direktiven behöva övervägas på nytt. Kommittén bör
förutsättningslöst analysera dessa frågor och lägga fram de
förslag till lagändringar som kommittén anser vara motiverade.
Utskottet förutsätter att frågan om sanktion vid åsidosättande
av skyldigheten att utse en här i landet behörig person att ta
emot delgivning övervägs i detta sammanhang.

Det anförda leder till att utskottet tillstyrker propositionen
i nu behandlade delar.

Delgivning med juridiska personer m.m.

Enligt 8 kap. 11 § aktiebolagslagen företräder styrelsen ett
aktiebolag och tecknar dess firma. Styrelsen kan dock bemyndiga
enskild styrelseledamot, verkställande direktör eller annan att
företräda bolaget och teckna dess firma såvida inte förbud
häremot intagits i bolagsordningen.

Ett aktiebolag skall enligt 8 kap. 15 § aktiebolagslagen för
registrering anmäla vem som utsetts till styrelseledamot,
verkställande direktör, suppleant och firmatecknare samt av
vilka och hur bolagets firma tecknas. Anmälan görs första gången
när bolaget anmäls för registrering och därefter genast efter
det att ändring inträtt i de ifrågavarande förhållandena.
Vidare skall ett aktiebolag varje år efter den ordinarie
bolagsstämman till registreringsmyndigheten sända in en aktuell
förteckning över bolagets ledamöter, verkställande direktör,
suppleanter och firmatecknare (8 kap. 15 § sista stycket
aktiebolagslagen). Registreringsmyndighet för aktiebolag är
Patent- och registreringsverket.

Ett nybildat aktiebolag blir särskilt rättssubjekt i och med
att det registreras. Aktiebolaget upphör vanligen att vara
rättssubjekt genom likvidation. Under likvidationen är bolaget
ett rättssubjekt, där styrelsen ersatts av likvidatorer. I vissa
fall föreligger en likvidationsplikt. Ett sådant fall är då
bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade
aktiekapitalet (13 kap. 2 § aktiebolagslagen). Skyldighet att
träda i likvidation föreligger också bl.a. då bolaget saknar
till Patent- och registreringsverket anmäld behörig styrelse
eller verkställande direktör (13 kap. 4 § 3 p.). Om
bolagsstämman inte tar konsekvenserna av den föreliggande
situationen och beslutar att bolaget skall träda i likvidation
finns möjlighet för rätten att besluta om tvångslikvidation.
Om delgivning skall ske av handling i mål eller ärende hos
domstol eller annan myndighet skall delgivningen ske enligt
bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Därvid gäller att
delgivning med annan juridisk person än staten sker genom att
handlingen överlämnas till någon som har rätt att företräda den
juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till
någon av dem. För aktiebolag innebär regleringen att varje
styrelseledamot är behörig att ta emot delgivning på bolagets
vägnar, oavsett om han är firmatecknare eller ej. Som framgått
av redovisningen ovan anger i regel aktiebolagsregistret vilka
personer som ingår i ett bolags styrelse och som alltså är
behöriga att ta emot delgivning med bolaget. Styrelsens
sammansättning kan emellertid ha ändrats utan att detta hunnit
återspeglas i registret. I sådant fall får (se Högsta domstolens
avgörande NJA 1979 s. 655) anses gälla att delgivning skall ske
med någon som vid tillfället faktiskt tillhör bolagets styrelse
eller eljest är behörig att företräda bolaget, oavsett om
registrering ägt rum eller ej. I rättsfallet uttalade Högsta
domstolen att det emellertid måste ställas stora krav på
bevisningen när det hävdas att vad som finns antecknat i
aktiebolagsregistret inte överensstämmer med de verkliga
förhållandena.

Möjligheten att tillgripa kungörelsedelgivning beträffande en
juridisk person regleras i 15 § delgivningslagen. En tillämpning
av bestämmelsen förutsätter att det finns en bestämd person,
t.ex. en styrelseledamot i ett bolag, med vilken delgivning
skall ske och som det av angivna skäl inte går att nå för
delgivning i annan ordning. Om det inte finns någon uppgift om
vem som är behörig att motta handlingar för den juridiska
personens räkning saknas det därför möjlighet att delge
ansökningen genom kungörelse med stöd av 15 §.

I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson
(s), om åtgärder mot missbruk av aktiebolagslagstiftningen,
anförs bl.a. att det allt oftare visar sig att bolag inte kan
delges t.ex. betalningsföreläggande eller lagsökning eftersom
bolaget saknar registrerad styrelse och det i övrigt inte finns
någon som är behörig att ta emot handlingar för bolagets
räkning. I sådana fall ser sig borgenärerna ofta nödsakade att
starta en tidsödande likvidationsprocess för att få en
likvidator utsedd, vilket leder till stora förluster för dem.
Detsamma gäller när en konkursansökan av angiven anledning inte
kan delges med gäldenären. Härigenom försvåras enligt
motionärerna möjligheterna till återvinning i konkursen,
eftersom gäldenären på detta sätt kan förhala fristdagen, dvs.
den dag från vilken återvinningsfristerna räknas (normalt dagen
då ansökan om gäldenärens försättande i konkurs kom in till
rätten, 4 kap. 2 § första stycket konkurslagen). I motionen
anförs att vissa lagändringar snarast måste vidtas för att komma
till rätta med de angivna problemen. Sålunda bör
delgivningslagen ändras så att delgivning kan ske med såväl
behörig företrädare som registrerad företrädare för en juridisk
person. Kungörelsedelgivning bör få användas när en juridisk
person saknar registrerad företrädare. Vidare bör fristdagen i
konkurs efter likvidation vara dagen för ansökan om likvidation.

Även i motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) anförs
att det är en allvarlig brist i aktiebolagslagen att ett bolag
kan ställas utan någon som är behörig att företräda bolaget.
Genom att underlåta att anmäla styrelse och firmatecknare till
registreringsmyndigheten gör man det närmast omöjligt att
försätta bolaget i konkurs eller att på annat sätt komma åt
bolagets tillgångar. Motionärerna anser det därför mycket
angeläget att regeringen snarast tar initiativ till att
undanröja dessa svagheter i lagstiftningen (yrkande 11).

Riksskatteverket har i sin inledningsvis nämnda skrivelse
framhållit att det allt oftare förekommer att
aktiebolagslagstiftningen missbrukas av oseriösa personer i
syfte att undvika delgivning och därmed undgå de förpliktelser
som åvilar bolaget. Ett sätt att försvåra delgivningen är enligt
Riksskatteverket att underlåta att till Patent- och
registreringsverket anmäla ändringar i styrelsens
sammansättning. Ett annat sätt att försvåra delgivning är att ge
in en ofullständig ansökan om registrering av ny styrelse till
Patentverket. Verkets begäran om komplettering följs sedan inte
utan ärendet blir liggande oavslutat. Enligt Riksskatteverket
uppkommer problem bl.a. när en borgenär som vill komma till sin
rätt skall utverka en exekutionstitel mot en gäldenär liksom i
samband med ansökan om konkurs och vid exekutiv försäljning av
fast egendom. Mot bakgrund av det anförda föreslår
Riksskatteverket att den som är registrerad företrädare för en
juridisk person alltid skall vara behörig att för den juridiska
personens räkning ta emot handlingar som skall delges denna.
Saknar en juridisk person registrerad behörig företrädare skall
delgivning få ske genom kungörelse.

Riksskatteverket föreslår vidare -- i överensstämmelse med
motion L203 -- att en ny bestämmelse införs i 4 kap. 2 §
konkurslagen. Enligt denna blir fristdagen i konkurs dagen för
ansökan om likvidation. Detta skall gälla under förutsättning
att konkursansökan görs inom tre veckor från den dag då beslutet
om likvidation vann laga kraft.

I propositionen ställer sig regeringen bakom grundtanken i
Riksskatteverkets förslag om kungörelsedelgivning. Därvid anförs
att det får anses rimligt att t.ex. ett aktiebolag som i strid
med aktiebolagslagens regler underlåter att till bolagsregistret
anmäla behörig företrädare skall kunna delges genom kungörelse.
Det bör emellertid inte vara möjligt att använda
kungörelsedelgivning om delgivning med den juridiska personen
kan ske på vanligt sätt. För kungörelsedelgivning bör det krävas
att uppgifter saknas i bolagsregistret om vem som är behörig att
företräda bolaget eller att uppgifterna är felaktiga eller
ofullständiga och det av den anledningen inte går att fastställa
vem som är behörig att företräda bolaget. Kungörelsedelgivning
får enligt förslaget inte heller ske om den juridiska personen
har bemyndigat och anmält någon i Sverige bosatt person att ta
emot delgivning på den juridiska personens vägnar. I
propositionen föreslås sålunda en ändring i delgivningslagen med
den angivna innebörden.

Föredragande statsrådet är dock kritisk till Riksskatteverkets
förslag, att den som är registrerad företrädare för en juridisk
person alltid skall vara behörig att för den juridiska personens
räkning ta emot handlingar som skall delges denna. Med
hänvisning till negativa synpunkter som framkommit under
remissbehandlingen av förslaget anför statsrådet att det är
tydligt att en delgivning enligt förslaget i vissa situationer
skulle kunna leda till att den handling som delgivits aldrig når
den verkliga adressaten. Man måste, anförs det, räkna med att en
sådan ordning ibland kan leda till skada även för seriösa
juridiska personer som lojalt har fullgjort sin
registreringsskyldighet. Enligt föredragande statsrådet gör de
nu berörda svagheterna med förslaget i skrivelsen att hon inte
är beredd att föreslå den lösning som Riksskatteverket förordat.
Det alternativ som statsrådet kan tänka sig är att frågan i
stället tas upp av Aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). Kommittén
kommer att behandla olika problem med anknytning till aktiebolag
som saknar företrädare och frågor som gäller registrering av
bolagets företrädare. Enligt föredragande statsrådet bör man i
frågan avvakta de förslag kommittén lämnar innan man slutligt
tar ställning till vilka åtgärder som bör sättas in för att
förhindra det missbruk som påtalas i Riksskatteverkets
skrivelse.

Även när det gäller Riksskatteverkets förslag om fristdagen i
konkurs efter likvidation är föredragande statsrådet kritisk.
Hon anför att, om det blir möjligt att på det sätt som föreslås
i propositionen genom kungörelse delge juridiska personer som
saknar registrerad behörig företrädare, kommer den betydligt
omständligare vägen över ett likvidationsförfarande sannolikt
inte alls att utnyttjas eller utnyttjas endast undantagsvis. Det
finns enligt statsrådet redan av detta skäl anledning att ställa
sig tveksam till behovet av en lagändring i enlighet med
Riksskatteverkets förslag. Vidare genomförs likvidation många
gånger av annan anledning än att bolaget saknar behörig
ställföreträdare. Den föreslagna bestämmelsen i konkurslagen gör
emellertid inte undantag för dessa fall, utan skall gälla
generellt. I skrivelsen finns, anförs det, dock inte underlag
för att bedöma om det finns behov av att förändra fristdagen i
konkurs även i dessa senare fall. Med hänsyn till det anförda är
föredragande statsrådet inte beredd att föreslå en sådan ändring
i konkurslagen som Riksskatteverket föreslagit.

Regeringen gav den 11 april 1991 Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samråd undersöka vilka
åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas prioriteringar
och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten skall förverkligas. Uppdraget har den 7 januari
1992 slutredovisats till regeringen i form av en rapport med
förslag till förändringar i syfte att öka effektiviteten i
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. I rapporten
lämnas förslag till bl.a. åtgärder mot missbruk av
aktiebolagsformen. I rapporten anförs att en mycket stor del av
den ekonomiska brottsligheten sker genom missbruk av
aktiebolagsformen. Ett spörsmål som särskilt tas upp är frågan
om registrering av ändringar i sammansättningen av styrelsen för
ett bolag. En vanlig invändning mot straffansvar är, anförs det,
att den misstänkte personen lämnat bolaget för länge sedan och
att utträdet inte anmälts till registreringsmyndigheten. Enligt
rapporten bör man överväga skärpta regler om registrering på det
sättet att en ändring i styrelsens sammansättning som inte
anmälts inom viss tid normalt inte skall registreras.

Utskottet har inhämtat att rapporten överlämnats till
Aktiebolagskommittén för att beaktas av denna i det fortsatta
arbetet.

Utskottet konstaterar att missbruk av aktiebolagsformen utgör
ett väsentligt inslag i ekonomisk brottslighet. Åtgärder i syfte
att motverka sådant missbruk framstår som angelägna och övervägs
för närvarande också av Aktiebolagskommittén. De förbättrade
möjligheter till kungörelsedelgivning med juridiska personer
som nu föreslås har efterfrågats av bl.a. skattemyndigheterna
och de brottsbekämpande myndigheterna. Även utskottet välkomnar
förslaget och anser i likhet med propositionen att det är
rimligt att kungörelsedelgivning, under de angivna
förutsättningarna, får användas då t.ex. ett aktiebolag i strid
med aktiebolagslagens regler underlåter att till
aktiebolagsregistret anmäla behörig företrädare. Härigenom torde
det bli betydligt svårare för ett bolag att underlåta att
fullgöra sina förpliktelser. Därmed förbättras också
borgenärers, myndigheters och andras intressen av att bolaget är
tillgängligt för olika ändamål. Utskottet tillstyrker därför
förslaget om kungörelsedelgivning, vilket också ligger i linje
med önskemålen i de aktuella motionerna. I detta avseende får
alltså motionerna anses tillgodosedda.

Som anförs i propositionen måste lagändringen beträffande
kungörelsedelgivning anses minska behovet av den av
Riksskatteverket föreslagna -- och i motion L203 berörda --
ändringen beträffande fristdagen i konkurs. Med hänsyn härtill
och till de tveksamheter som enligt propositionen vidlåder
förslaget anser inte heller utskottet att förslaget bör
genomföras. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
riksdagen nyligen beslutat om en ändring i ackordslagen
(1970:847) som syftar till att förbättra möjligheterna till
återvinning i konkurs (se bet. 1992/93:LU1, rskr. 8).

Utskottet delar vidare den kritiska bedömning som i
propositionen görs från främst rättssäkerhetssynpunkt
beträffande Riksskatteverkets förslag att den som är registrerad
företrädare för en juridisk person alltid skall vara behörig att
ta emot delgivning för dess räkning. Som anförs i propositionen
bör man avvakta Aktiebolagskommitténs överväganden i hithörande
frågor.

Ändringarna i delgivningslagen med anledning av den föreslagna
utvidgade möjligheten till kungörelsedelgivning föreslås i
propositionen träda i kraft den 1 januari 1993. Härtill vill
utskottet anföra följande. Som en av flera förutsättningar för
att få använda kungörelsedelgivning enligt förslaget anges att
det inte har utsetts någon i Sverige bosatt person att på den
juridiska personens vägnar ta emot delgivning. Bemyndigande av
en sådan person regleras i en ny bestämmelse i 8 kap. 11 §
aktiebolagslagen. Denna ändring, liksom ett flertal av de övriga
ändringar som föreslås i aktiebolagslagen, skall enligt
förslaget träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Med hänsyn
till beröringspunkterna mellan ändringarna i delgivningslagen
och den nyssnämnda ändringen i aktiebolagslagen föreslår
utskottet den ändringen av regeringens förslag, att också lagen
om ändring i delgivningslagen skall träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

Riksdagen har nyligen beslutat vissa ändringar i bl.a.
föreningsbankslagen (1987:620) (prop. 1992/93:69, NU7, rskr.
19). Lagen om ändring i föreningsbankslagen (SFS 1992:1058)
trädde i kraft den 1 december 1992, och innebar bl.a. att ordet
"bankinspektionen" i olika böjningsformer bytts ut mot
"Finansinspektionen" i motsvarande form i ett antal paragrafer i
lagen, däribland 6kap. 3,4 och 14§§. Med anledning härav
bör motsvarande ändring göras i regeringens nu aktuella förslag
till lag om ändring i föreningsbankslagen.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet, med
nämnda justeringar, propositionen i nu berörda delar och
avstyrker motionerna L203 och Ju832 yrkande 11.

Personligt ansvar för styrelseledamöter m.fl.

Aktiebolag är från sina ägare fristående rättssubjekt. Som ett
grundstadgande i aktiebolagslagen är inskrivet att delägarna
inte har något personligt ansvar för bolagets förpliktelser.
Från denna princip finns några i lag angivna undantag. Sålunda
gäller enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen under vissa
förutsättningar ett personligt betalningsansvar för
styrelseledamöter och andra -- t.ex. aktieägare -- som inte
iakttar sina förpliktelser då förutsättningar för likvidation av
bolaget föreligger. Aktiebolagslagen innehåller vidare
bestämmelser om skadeståndsansvar för bland andra
styrelseledamöter och aktieägare gentemot bolaget och dess
borgenärer. För bolagets obetalda skatter kan den som företräder
bolaget bli personligen ansvarig enligt särskilda författningar.
Härjämte finns bestämmelser om skyldighet att återbära från
bolaget olovligt utdelad vinst.

Vid sidan av de nämnda lagreglerna har i rättspraxis ett
personligt betalningsansvar ålagts aktieägare.

Betalningsansvarskommittén tillkallades hösten 1984 på begäran
av riksdagen (bet. LU 1982/83:16) med uppdrag att utreda frågor
om betalningsansvar för skulder i aktiebolag och ekonomiska
föreningar m.m. Kommittén avlämnade sitt betänkande (SOU
1987:59) Ansvarsgenombrott m.m. i december 1987 och föreslog
därvid bestämmelser i aktiebolagslagen som innebar att det
skulle bli möjligt att i vissa undantagssituationer göra avsteg
-- ansvarsgenombrott -- från principen om personlig
ansvarsfrihet.

Något förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott har dock
inte framlagts för riksdagen. För att om möjligt precisera
förutsättningarna för ansvarsgenombrott ytterligare beslutade
den dåvarande regeringen i september 1991 om tilläggsdirektiv
med denna innebörd till Aktiebolagskommittén (dir. 1991:89).

Den nuvarande regeringen har genom ytterligare
tilläggsdirektiv till Aktiebolagskommittén beslutat att frågan
om ansvarsgenombrott inte längre skall ingå i kommitténs uppdrag
(dir. 1991:98). Som motivering anges att i rättspraxis godtagits
ansvarsgenombrott i några få, mycket speciella fall då det inte
har ansetts acceptabelt att upprätthålla principen om frihet
från personligt betalningsansvar. Det finns, anförs det vidare,
för närvarande inget som tyder på att det skulle föreligga behov
av att införa särskilda lagregler om ansvarsgenombrott.

I ett svar i riksdagen den 4 maj 1992 på en interpellation om
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten hänvisade
justitieministern i frågan om ansvarsgenombrott till att
regeringen, såsom framgår av tilläggsdirektiven till
Aktiebolagskommittén (dir. 1991:98), funnit att det för
närvarande inte finns något behov av att införa särskilda
lagregler om ansvarsgenombrott. I ett interpellationssvar i
samma ämne den 20 november 1992 har justitieministern uttalat
att regeringen härvidlag inte ändrat uppfattning.

I motion L204 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Johnsson
(s) om solidariskt betalningsansvar för delägare i aktiebolag
anförs att rättsläget beträffande ansvarsgenombrott är oklart
eftersom antalet rättsfall där ansvarsgenombrott konstituerats
är litet. Enligt motionärerna bör förutsättningarna för
ansvarsgenombrott preciseras i lag så att en enhetlig
rättstillämpning kan komma till stånd. Skälen för att överväga
frågan om ansvarsgenombrott har enligt motionärerna blivit
starkare genom utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten. I
motionen föreslås därför att Aktiebolagskommittén ånyo, i
enlighet med tidigare meddelade tilläggsdirektiv, får i uppdrag
att utreda spörsmålet. Detsamma föreslås i motion Ju832 av
Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 12).

Utskottet vill för sin del understryka grundsatsen om
personlig ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser och dess
betydelse för företagen och näringslivet. De undantag som finns
från principen är också begränsade och preciserade i lag. De
fall då regeln genombrutits i rättspraxis är få till antalet och
avser speciella situationer. Någon rättsosäkerhet kan enligt
utskottets mening knappast anses föreligga, och utskottet delar
den bedömning regeringen gjort att behov för närvarande saknas
att införa särskilda lagregler om ansvarsgenombrott. Motionerna
L204 och Ju832 (yrkande 12) avstyrks således.

Konkursförvaltningen

Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen skall en gäldenär som är på
obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i
konkurs. Ansökan om konkurs görs hos tingsrätt, som har att
pröva konkursansökan och meddela beslut om gäldenärens
försättande i konkurs om förutsättningar för det föreligger.

Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den
egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället
förvaltaren, som utses av rätten efter hörande av
tillsynsmyndigheten. Förvaltarens allmänna åligganden är enligt
7 kap. 8 § första stycket konkurslagen att ta till vara
borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de
åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.
Om förvaltaren finner det nödvändigt får han anlita ett
sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Det kan gälla
t.ex. hjälp med bokföringsgranskningen. Förvaltaren har bl.a.
att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande
bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till
gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift
i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11
kap. brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till
åklagare.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av
regeringen utsetts därtill. Tillsynsmyndighetens uppgift är
enligt 7 kap. 27 § konkurslagen allmänt att övervaka att
förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i
överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar.
Kompletterande bestämmelser i lagrummet anger att myndigheten
särskilt skall tillse att avvecklingen av konkursen inte
fördröjs i onödan och att myndigheten, när den finner det
lämpligt, får inventera boets kassa och övriga tillgångar samt
fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter
motiverar det får myndigheten utse en eller flera revisorer för
granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Vid
sidan av de sålunda angivna riktlinjerna finns en mängd
bestämmelser som mera preciserat anger tillsynsmyndighetens
uppgifter och befogenheter i särskilda hänseenden.

En närmare redogörelse för reglerna om konkursförvaltningen
och konkursförvaltarens åligganden och uppgifter finns i
lagutskottets betänkande 1991/92:LU6.

Enligt motion L301 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp)
finns det skäl att överväga en klarare och effektivare
rollfördelning mellan åklagare och konkursförvaltare vid
utredning om ekonomisk brottslighet. Staten skulle kunna
finansiera den ytterligare utredning som konkursförvaltaren
finner nödvändig för att presentera ett bättre beslutsunderlag
för de rättsvårdande myndigheterna. En regel som ger möjlighet
att särskilt förordna konkursförvaltare för ytterligare
utredning i alla slags konkurser bör enligt motionärerna
övervägas. Konkursförvaltarens ställning med avseende på
tjänstemannaansvar, handlingsoffentlighet och sekretess i en
sådan utvidgad roll bör också utredas.

Liknande synpunkter anförs i motion Ju832 av Ingvar
Carlsson m.fl. (s) där det också görs gällande att
tillsynsmyndigheternas verksamhet bör effektiviseras. Vidare bör
enligt motionen det förslag som framställs i Riksåklagarens och
Rikspolisstyrelsens rapport angående vissa frågor om ekonomisk
brottslighet om att konkursförvaltare och åklagare gemensamt
skall kunna utnyttja vissa externa revisorer genomföras (yrkande
13).

En motion med samma innebörd som den nu aktuella motionen L301
behandlades av riksdagen under hösten 1991 (bet. 1991/92:LU6). I
det av riksdagen godkända betänkandet uttalade utskottet bl.a.
att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens allmänna
ställning och uppgifter att -- utöver den undersöknings- och
anmälningsplikt beträffande brott som redan åligger förvaltaren
-- införa en skyldighet för honom att närmare utreda ekonomisk
brottslighet med anknytning till konkursen. Utskottet påpekade
också att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt
försinkas om förvaltaren i enlighet med motionärernas förslag
skall bistå de rättsvårdande myndigheterna med utredningar. De
problem som finns på området har, fortsatte utskottet,
emellertid inte samband med det konkursrättsliga regelsystemet
utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis- och
åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns
personal med sådan utbildning som erfordras vid
förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet hänvisade till
att justitieministern vid besvarandet av en interpellation den
24 oktober 1991 om den ekonomiska brottsligheten framhållit att
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utreda
olika frågor om sådan brottslighet. Justitieministern var inte
beredd att föregripa Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens
slutsatser och förslag men underströk samtidigt det angelägna i
att den ekonomiska brottsligheten bekämpas. Utskottet ansåg med
hänvisning till det anförda att den då aktuella motionen inte
borde föranleda någon riksdagens vidare åtgärd och avstyrkte
bifall till motionen.

I Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens numera avlämnade
rapport skisseras -- mot bakgrund av att konkursförvaltare ofta
anlitar utomstående revisorer för biträde med granskningen av
bokföringen -- en ordning där en ökad samordning mellan
konkursutredningen och brottsutredningen äger rum. I rapporten
anförs bl.a. att utredningar om ekonomisk brottslighet efter
anmälan av konkursförvaltare skulle kunna effektiviseras om den
granskning som förvaltarna låter privata revisorer utföra
präglades av en större enhetlighet och om brottsaspekten
beaktades i större omfattning än vad som nu är fallet. Detta
torde, anförs det, framförallt kräva ett ökat samarbete mellan
åklagaren och konkursförvaltaren. Enklast skulle enligt
rapporten en sådan ordning kunna genomföras genom att
tillsynsmyndigheten, förvaltarna samt åklagare och polis i
huvudsak utnyttjar samma externa experter. Fördelen med
förslaget är enligt rapporten att man undviker det dubbelarbete
som består i att samma granskning görs vid olika tillfällen.
Enligt rapporten bör Riksåklagaren och Riksskatteverket överväga
tillsättandet av en arbetsgrupp med uppdrag att närmare utreda
den skisserade ordningen och ta fram ändamålsenliga rutiner för
de fall då konkursförvaltare anlitar ett sakkunnigt biträde för
att granska bokföringen.

Regeringen har nyligen, med hänvisning till att det av
Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens rapport framgår att det
finns flera åtgärder som kan vidtas av myndigheterna själva inom
ramen för den ordinarie verksamheten, uppdragit åt
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket att
redovisa vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rapporten
i form av effektiviseringar inom ramen för myndigheternas
ordinarie verksamhet. En preliminär redovisning skall lämnas
senast den 1 december 1992 och en slutlig före utgången av maj
1993.

Utskottet kan till en början konstatera att ekonomisk
brottslighet ligger bakom en stor del av konkurserna och att det
ofta är i samband med konkurser som sådan brottslighet uppdagas.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning (se bet.
1991/92:LU6) att det skulle rimma mindre väl med förvaltarens
allmänna ställning och uppgifter att -- utöver den
undersöknings- och anmälningsplikt beträffande brott som redan
åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för honom att
närmare utreda ekonomisk brottslighet med anknytning till
konkursen. Utskottet framhöll därvid också att de problem som
finns beträffande bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten
inte har något samband med det konkursrättsliga regelsystemet
utan måste ses mot bakgrund av att det inom polis- och
åklagarmyndigheterna inte i tillräcklig utsträckning finns
personal med sådan utbildning som erfordras vid
förundersökningar om ekonomiska brott.

Det sagda innebär emellertid inte att effektiviteten i fråga
om utredning av ekonomisk brottslighet i samband med konkurs
inte skulle kunna förbättras. Förslag med denna inriktning har
också framlagts i den ovan redovisade rapporten från
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Som framgått av
redogörelsen ovan har regeringen också gett Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket i uppdrag att redovisa
vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rapporten i form
av effektiviseringar inom ramen för myndigheternas egen
verksamhet. Utskottet vill i sammanhanget också hänvisa till att
justitieministern i ett interpellationssvar den 20 november 1992
om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten, som exempel på
åtgärder som regeringen överväger, nämnt bl.a. tillsättandet
inom departementet av en utredning om hur konkursförvaltarens
kunskaper bättre skulle kunna tas till vara vid utredning av
ekonomisk brottslighet.

Med hänvisning till de överväganden som sålunda sker i olika
sammanhang av de i motionerna aktualiserade spörsmålen anser
utskottet att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av
motionerna nu inte är erforderlig. Utskottet avstyrker således
motionerna L301 och Ju832 (yrkande 13).

Konkursregister m.m.

En konkurs berör praktiskt taget alltid en mängd personer, som
förutsätts i viss utsträckning själva bevaka sina intressen. Det
är viktigt att de får tillräcklig information för att kunna göra
detta. Konkurslagen innehåller också en mångfald bestämmelser om
kungörelser, kallelser och underrättelser. De beslut och
åtgärder som enligt lagen skall kungöras är t.ex.
konkursbeslutet, beslut om bevakningsförfarande och
utdelningsförslag. Kungörelsen sker, med visst undantag, genom
införande i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning.

Vidare finns vissa uppgifter med anknytning till konkurs
intagna i register, nämligen i det s.k redovisningssystemet för
exekutionsväsendet, REX, som är ett gemensamt ADB-system för
alla kronofogdemyndigheter. För närvarande registreras endast
uppgifter om att konkursansökan skett, om konkursbeslutet, när
bevakningsförfarande äger rum och då konkursen avslutats.

Ett annat register med viss anknytning till konkurs är det av
Riksskatteverket förda registret över näringsförbud. Enligt
lagen (1986:436) om näringsförbud skall näringsförbud, om det är
påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som grovt åsidosatt
vad som ålegat honom som näringsidkare. Lagen innebär en
utvidgning i förhållande till vad som gällde tidigare, då
näringsförbud var kopplat till att näringsidkaren gått i
konkurs. Den som har ålagts näringsförbud -- allmän domstol
meddelar beslut härom -- får utom annat inte driva
näringsverksamhet och inte vara ledamot av styrelsen för t.ex.
ett aktiebolag. Näringsförbud skall meddelas för en viss tid,
lägst tre och högst fem år. Anteckningarna i det s.k.
näringsförbudsregistret förs manuellt på grundval av
domstolarnas avgöranden om näringsförbud. Registret är
offentligt och utdrag ur detsamma skall fortlöpande sändas till
bl.a. aktiebolagsregistret.

I motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hänvisas till
att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en rapport angående
vissa frågor om ekonomisk brottslighet föreslagit att beslut om
näringsförbud bör kungöras. Enligt motionärerna är förslaget
välgrundat och bör genomföras. Vidare anser motionärerna att ett
centralt konkursregister bör upprättas (yrkande 15).

Utskottet erinrar om att regeringen år 1988 gav
Riksskatteverket i uppdrag att göra en översyn av
utsökningsbalken. I uppdraget ingick bl.a. att överväga en
förbättring av möjligheterna för kronofogdemyndigheterna att med
utnyttjande av ADB-teknik göra efterforskningar i olika
register. Denna del av uppdraget har redovisats i en delrapport
(RSV Rapport 1991:1). Ett av de förslag som därvid förs fram är
inrättandet av ett centralt konkursregister som förs med hjälp
av ADB och som skulle vara tillgängligt inte bara för
exekutionsväsendet utan även för t.ex. polis-, åklagar- och
skattemyndigheter. Enligt förslaget bör det centrala
REX-registret användas och därvid tillföras nya uppgifter såsom
uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare i aktiebolag och
andra juridiska personer.

Riksskatteverkets rapport har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom regeringskansliet.

I rapporten från Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen angående
vissa frågor om ekonomisk brottslighet understryks -- med
hänvisning till att ett centralt konkursregister enligt
Riksskatteverkets förslag länge efterfrågats av de
brottsbekämpande myndigheterna -- vikten av att ett sådant
register införs. I rapporten anförs också att man bör överväga
frågan om kungörelse av näringsförbud i enlighet med vad som
gäller för andra beslut med anknytning till konkurs.

Utskottet har inhämtat att sistnämnda spörsmål överlämnats
till näringsdepartementet för vidare överväganden.

Med hänsyn till att de av motionärerna aktualiserade
spörsmålen sålunda är föremål för överväganden inom
regeringskansliet anser utskottet att motion Ju832 yrkande 15
inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen i propositionen
att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
dels lag om ändring i lagen (1975:1386) om införande av
aktiebolagslagen (1975:1385),
dels lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620) med
den ändringen att i 6kap. 3,4 och 14§§ ordet
"bankinspektionen" byts ut mot "Finansinspektionen",
dels lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
dels lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar,
dels lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska
filialer m.m.,
dels lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
dels lag om ändring i lagen (1990:830) om ändring i lagen
(1988:606) om finansbolag,
delslag om ändring i lagen (1990:827) om ändring i
fondkommissionslagen (1979:748),
dels lag om ändring i lagen (1989:831) om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385),
dels lag om ändring i lagen (1992:546) om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385),
dels lag om ändring i lagen (1992:554) om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
dels lag om ändring i lagen (1990:1307) om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
dels lag om ändring i lagen (1990:822) om ändring i
bankaktiebolagslagen (1987:618),
dels lag om ändring i lagen (1989:832) om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),
dels lag om ändring i lagen (1980:1103) om
årsredovisning m.m. i vissa företag,
dels lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) med den
ändringen att lagen skall träda i kraft den dag regeringen
bestämmer,

2. beträffande delgivning med juridiska personer m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L203 och 1991/92:Ju832
yrkande 11,

3. beträffande ansvarsgenombrott
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L204 och 1991/92:Ju832
yrkande 12,
res. 1 (s)

4. beträffande konkursförvaltningen
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L301 och 1991/92:Ju832
yrkande 13,

5. beträffande konkursregister m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju832 yrkande 15.
res. 2 (s)

Stockholm den 26 november 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Inger
Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig
Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Karin
Pilsäter (fp) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Ansvarsgenombrott (mom. 3)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla
s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "avstyrks således."
bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka grundsatsen om personlig
ansvarsfrihet för bolagets förpliktelser och dess betydelse för
företagen och näringslivet. Det kan dock i vissa situationer av
uppenbart missbruk vara befogat att personer som står bakom ett
aktiebolag kan göras personligt betalningsansvariga för bolagets
skulder. Högsta domstolen har också tillämpat principen om
ansvarsgenombrott, och liknande regler finns i många andra
länder. Det vore mycket värdefullt om förutsättningarna för
ansvarsgenombrott preciserades och i viss mån utsträcktes när
det gäller kvalificerat missbruk av aktiebolag. Enligt
utskottets mening bör regeringen därför ge tilläggsdirektiv till
Aktiebolagskommittén att låta utreda frågan om
ansvarsgenombrott. Vad utskottet sålunda anfört bör regeringen
med bifall till motionerna L204 och Ju832 yrkande 12 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:

3. beträffande ansvarsgenombrott
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:L204 och
Ju832 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

2. Konkursregister m.m. (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla
s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Med hänsyn" och slutar med "vidare åtgärd." bort ha
följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att Riksskatteverket lagt fram ett
förslag till regeringen om inrättande av ett centralt
konkursregister (RSV Rapport 1991:1). Vidare har frågan om
kungörelse av näringsförbud behandlats i Riksåklagarens och
Rikspolisstyrelsens rapport angående vissa frågor om ekonomisk
brottslighet. Spörsmålen övervägs för närvarande inom
regeringskansliet. Utskottet anser att det är angeläget att ett
centralt konkursregister i enlighet med Riksskatteverkets
förslag inrättas och att det blir möjligt att kungöra
näringsförbud. Regeringen bör därför snarast framlägga förslag
till riksdagen om lagstiftning i dessa frågor. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Ju832
yrkande 15 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:

5. beträffande konkursregister m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju832 yrkande 15
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

Bilaga