Fru talman! Vi är här för att debattera och diskutera vilka lärdomar man kan dra av flyktingkrisen, som den kallas, 2015 med anledning av Riksrevisionens skrivelse och regeringens svar på denna skrivelse.
Inledningsvis vill jag, eftersom det redan har yrkats bifall till reservation 1, yrka bifall till reservation 2.
I den granskningsrapport som har kommit från Riksrevisionen lyfts, precis som Maria Abrahamsson nyss var inne på, en hel del punkter där man faktiskt borde ha kunnat agera på något annat sätt. Det är uppenbart att det finns, eller åtminstone fanns, brister i hur regeringen och myndigheter agerade hösten 2015. För oss som har varit engagerade i frågan under lång tid är detta inga nyheter. Skulle man ha diskuterat flyktingpolitiken, asylpolitiken och migrationspolitiken i stort hade det funnits betydligt mer att uppmärksamma, men det tänker inte jag göra här och nu, utan jag tänker fokusera på den rapport som har kommit, på de rekommendationer som har givits från Riksrevisionen och på de områden där vi inte tycker att regeringen gör tillräckligt mycket.
Vi har i en följdmotion fyra separata yrkanden. Det första handlar om ett kapacitetsanpassat mottagande. Det är uppenbart att det mottagandesystem vi har i Sverige inte kan ta emot hur många som helst. Det har blivit uppenbart, tack och lov, för troligtvis samtliga i den här kammaren de senaste åren. Det är också uppenbart att man bör låta det här ta mer plats när det gäller hur vi utformar vår migrationspolitik.
Jag tyckte att det var intressant att läsa hela granskningsrapporten eftersom man där talar även om den flyktingsituation som rådde i början av 90talet, då man fattade ett antal tuffa beslut och faktiskt redan då insåg att det finns begränsningar i vad vi kan göra. Vi bör ha en bättre beredskap. Vi bör kunna sätta in olika former av stoppmekanismer tidigare om det behövs. Vi bör också ha ett helhetsgrepp när vi diskuterar mottagande. Det har som bekant tappats bort någonstans på vägen sedan 90-talet.
Ett konkret förslag på vad man skulle kunna göra för att förbättra möjligheterna är att se till att Migrationsverket, som inte bara redan nu sysslar med prognoser för framtiden utan också faktiskt handhar kontakt med kommuner och handhar egna boenden, tydligare för en dialog och har ett informationsutbyte med regeringen kontinuerligt om hur prognoserna sammanfaller med den faktiska kapaciteten. Då kan man dra i nödbromsen betydligt tidigare än vad som skedde. Nu gjorde man det först när vi hade en situation då personer inte hade någonstans att ta vägen och vi inte ens kunde registrera dem när de kom över våra gränser. Det är uppenbart att informationen fanns men inte nådde fram, och det kan man inte acceptera.
Det har också varit uppenbart att informationsflödet inte bara mellan Migrationsverket och regeringen utan överlag bland de olika myndigheter som är involverade i mottagandet och som på något sätt har ansvar för olika delar inte har fungerat optimalt. Det samordnande ansvaret har också varit otydligt. Vi har en situation där vissa länsstyrelser har kickat igång och sagt att det är en krissituation just nu och börjar arbeta med sitt krisberedskapssystem, medan andra har tyckt att man kan fortsätta hantera situationen på vanligt vis.
Det bör finnas en tydlig ordning där en situation som identifieras som ett krisläge ska rapporteras uppåt och fortsätta uppåt ända tills någon säger: Okej, nu har vi koll på den här situationen och för det vidare ned till övriga myndigheter. Då kan alla vara med på samma läge och det finns en tydlig ansvarskedja. Vilka har ansvar, vem definierar när det är krisläge och hur ser man till att alla som arbetar på motsvarande nivå inom samma omfattning faktiskt gör det på samma sätt? Där finns det uppenbara brister, och där finns det något som man kan ta till sig och agera på.
Ett område som vi inte håller med vare sig regeringen eller Riksrevisionen om och som senare i dag kommer att debatteras och fattas beslut om är vad man ska göra gällande själva mottagandet. Senare i dag kommer vi att besluta, tyvärr, i riksdagen om att plan- och bygglagen ska förändras så att man snabbare i akuta lägen ska kunna uppföra tillfälliga boenden eller andra boenden för att helt plötsligt ta emot väldigt många människor som kommer hit.
Det är en ordning som inte är hållbar på sikt. Det är en ordning som, enligt vår bedömning, inte kommer att fungera väl i samhället eller tas emot på ett bra sätt. Det är också en kostsam ordning.
Vi måste självklart ha en krisberedskap för att hantera om ett av våra grannländer drabbas av ett plötsligt krisläge och vi får ett stort, plötsligt, inflöde av personer som behöver någonstans att ta vägen. Vilka fastigheter ska kunna nyttjas på vilket sätt? Vilka är redo att finnas där med extra rum?
Om vi ska ha boenden för att hantera en sådan situation ska de vara i egen regi hela tiden och kanske kunna nyttjas på ett annat sätt. Vi har ett yrkande som syftar på just det, nämligen att Migrationsverket ska ha ansvar för alla boenden i egen regi, och det ska finnas en beredskapsplan för hur de ska nyttjas och hur vi ska ta det ansvaret. Vi vill inte se några förändringar i lagstiftningen gällande hur man snabbt ska kunna uppföra nya fastigheter eller bostäder.
Det sista vi yrkar på i vår följdmotion handlar om hur personer som kommer till vår gräns ska hanteras, om det kommer många på en och samma gång. Maria Abrahamsson var inne på det här med förvar. I granskningsrapporten nämns förvar i samband med att det var många människor som kom hit. De hann inte registreras och inhystes i lokaler i flera dygn i väntan på att över huvud taget komma in i systemet. Det aktualiserade den lagstiftning vi har när det gäller förvar, hur länge man får hålla personer i förvar och under vilka omständigheter.
Lagstiftningen behöver säkerligen ses över i fråga om förvar i stort. Vi tycker till exempel att möjligheten att använda förvar bör nyttjas i större omfattning på andra områden. Men när det gäller just ankomst till Sverige driver vi frågan om transitzoner vid våra gränser. Ingen person som saknar giltiga handlingar, såväl id-handlingar som handlingar som styrker att man redan på förhand har en säkerställd uppehållsrätt i landet, ska kunna komma in i landet utan att ha passerat en transitzon, registrerats där och fått ett ärende öppnat, så att man får motsvarande handlingar. Man får någon form av identitetshandlingar, någon form av uppehållsrätt. Det må vara som asylsökande eller något annat.
Det ska inte vara möjligt att komma in i Sverige utan giltiga handlingar. Man ska i så fall vara i en transitzon. Och det ska inte behöva räknas som att man tas i förvar.
