Herr talman! Detta är ett betänkande som vi förhoppningsvis kommer att fatta beslut om senare i dag i denna kammare. Det har inte väckts några motioner, utan det är ett enigt utskott som står bakom betänkandet. Det kan jag uttrycka en stark tillfredsställelse över.
Orsaken till att jag ändå vill säga några ord om detta är att jag tycker att det finns några saker som det kan vara viktigt att lyfta fram i samband med detta betänkande.
Det kan upplevas som en liten fråga hur man i arbetslöshetsförsäkringen reglerar till exempel förtroendeuppdrag. Men det kan också vara viktigt att betänka att även små frågor ofta kan ha en avgörande betydelse för vår samhällsutveckling.
En fungerande arbetslöshetsförsäkring är en viktig del av en fungerande arbetsmarknad och en mycket viktig del av det som vi ser som den svenska modellen. Den är viktig för omställningskraften i den svenska ekonomin, och den har spelat en mycket stor roll för att göra Sverige så framgångsrikt som det är. Väldigt många tittar på Sverige och den svenska modellen. Här finns arbetslöshetsförsäkringen med som en viktig, men kanske inte avgörande, del i en sammanhållen kedja som levererar kraft i det svenska samhället.
En annan viktig del för att förstå den svenska modellen och det svenska samhället är naturligtvis vår demokrati, som byggs upp av ett stort antal förtroendevalda. Det är mycket svårt att tänka bort de förtroendevaldas del av den svenska samhällsutvecklingen. Det kan gälla i fackliga organisationer, i politiska organisationer, i kommunala organ och på alla nivåer i det politiska livet, där det är de förtroendevalda som så att säga lyfter upp den svenska samhällsmodellen och den svenska demokratin.
Genom beslut om detta betänkande kommer vi helt enkelt att reglera förhållandet för de förtroendevalda i arbetslöshetsförsäkringen. Då menar jag att detta inte är bara en liten fråga utan att det faktiskt är en systemviktig fråga – att människor som tar på sig förtroendeuppdrag och faktiskt tar sitt ansvar inte ska drabbas av sämre villkor om olyckan är framme och de drabbas av arbetslöshet.
Detta kanske inte är ett stort problem, och det är kanske inte många individer som har drabbats av detta under årens lopp, men jag tycker återigen att det är viktigt att hålla några saker i minnet. En sak är att det för den enskilde alltid handlar om 100 procent. De enskilda förtroendevalda, som till exempel genom ett fackligt uppdrag har fått sina kamraters förtroende att ta ansvar för att driva frågor och sedan i samband med arbetslöshet drabbas av att inte få ut den ersättning som de hade trott att de skulle få när de är medlemmar i en arbetslöshetskassa, drabbas naturligtvis till 100 procent. Även deras familjer, som de eventuellt har ett försörjningsansvar för, har råkat ut för mycket svåra situationer genom åren när detta system – detta hål i vårt trygghetssystem – inte har fungerat. Vi har inte kunnat ta hand om dessa människor.
Om vi har denna typ av situationer, där enskilda människor drabbas hårt när de tar på sig denna typ av ansvar, riskerar vi också våra möjligheter att rekrytera förtroendevalda i framtiden. På detta sätt menar jag att detta har varit systemviktigt.
Detta var den ena delen av detta ärende, alltså själva sakfrågan. Men det är ytterligare några delar i arbetslöshetsförsäkringen som vi nu går in och reglerar. Det har att göra med människor som tar ut pension och drabbas av arbetslöshet. De har drabbats hårt på ett sätt som man inte har kunnat förutse av hur försäkringen har varit utformad, och detta rättar vi till. Det även några andra mindre detaljer som vi rättar till i detta betänkande. Men den kanske viktigaste delen är hur man hanterar förtroendevalda i försäkringen.
Det kanske också är på sin plats att nämna några ord om processen i arbetet med att rätta till dessa problem. Att dessa hål – denna miss – finns i försäkringssystemet är nämligen ingenting nytt som vi har upptäckt under innevarande mandatperiod. Jag har personligen i mitt uppdrag som fackligt förtroendevald sett kamrater som har drabbats av dessa fel i försäkringen, och jag har lyft fram och drivit denna fråga fackligt i många år. När jag hamnade i denna kammare 2006 fortsatte jag att driva denna fråga. Året innan jag kom in i riksdagen – 2005 – gjorde ett enigt arbetsmarknadsutskott ett tillkännagivande till regeringen om att man borde rätta till dessa missförhållanden.
Herr talman! Det som slår mig är att även om detta kanske inte har ansetts vara någon stor fråga är det väldigt många som har varit överens om att det är en viktig fråga att lösa. Om det är en viktig fråga, och om det finns enighet, skulle man kunna tänka sig att det skulle gå mycket fort och vara lätt att lösa den. Men så ser verkligheten inte alltid ut. En slutsats som man möjligen kan dra är att det går att nå större framgång i frågor om det finns en konflikt om dem och att frågor som det råder enighet om riskerar att hamna långt bak i kön när mycket ska lösas i denna kammare.
Under de två mandatperioderna efter detta tillkännagivande arbetades det med frågan i utredning efter utredning. Det var både en mindre utredning – en enmansutredning – som lade fram förslag i denna fråga och en stor parlamentarisk utredning som lade fram förslag i denna fråga. Sedan har vi arbetat vidare med denna fråga även under denna mandatperiod, och vi kommer förhoppningsvis till ett avslut i och med voteringen i eftermiddag.
Jag anser att det finns anledning för oss lagstiftare att fundera lite grann över hur vi kanske i onödan låter en del frågor dra ut över tid, när vi faktiskt hade kunnat komma till ett avslut långt tidigare. Men man ska inte gråta över spilld mjölk. Man ska vara glad över de framsteg som man gör, vara positiv och se framåt. Därför är det med stor tillfredsställelse, herr talman, som jag efter snart ett kvarts sekels arbete med denna fråga förhoppningsvis får göra ett avslut vid eftermiddagens votering. Jag yrkar därför med stor glädje bifall till förslaget i dagens betänkande.
(Applåder)
