Skolors lokalkostnader

Svar på skriftlig fråga 2017/18:720 besvarad av Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)


U2018/00

451/GV

Utbildningsdepartementet

Utbildningsministern

Till riksdagen


Svar på fråga 2017/18:720 av Maria Stockhaus (M)
Skolors lokalkostnader

Maria Stockhaus har frågat mig varför regeringen i sina förändringar av bland annat skolförordningen inte förtydligat att även det omvända förhållandet kan gälla, det vill säga att även fristående skolor kan få en högre ersättning om dessa har betydligt högre lokalkostnader än kommunens lokalkostnader för sina egna skolor, så att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor säkerställs?

Frågan är föranledd av att regeringen beslutat att förtydliga bidragsbestämmelserna i skolförordningen och gymnasieförordningen om ersättning till enskilda huvudmän för lokalkostnader. Grundregeln är att ersättningen för lokalkostnader ska motsvara hemkommunens genomsnittliga lokalkostnader per barn eller elev i motsvarande verksamhet. Men om det finns särskilda skäl, ska ersättningen för lokalkostnader i stället högst motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader i de fall då en jämförelse med hemkommunens genomsnittliga lokalkostnad blir uppenbart orimlig, förutsatt att den enskilde huvudmannens lokalkostnad är skälig i förhållande till verksamhetens omfattning och inriktning.

Det har funnits oklarheter om hur bestämmelserna om ersättning för lokalkostnader enligt faktiskt kostnad ska tillämpas. Som framgår av det pressmeddelande som Stockhaus hänvisar till, så leder det ökande antalet barn och elever i Sverige till ökade lokalkostnader för skolan. För att kommunerna inte ska behöva betala oskäligt höga ersättningar till fristående huvudmän, som inte har lika höga kostnader för sina lokaler som kommunen har till följd av nybyggnation eller renovering, så har bestämmelserna nu förtydligats.

Förtydligandet innebär att det i förordningarna lyfts in exempel på när det kan finnas sådana särskilda skäl som gör att ersättningen för lokalkostnader i stället för att ges enligt genomsnittskostnad högst ska motsvara den enskilde huvudmannens faktiska kostnader om dessa är skäliga (14 kap. 6 § skolförordningen [2011:185] och i 13 kap. 5 § gymnasieförordningen [2010:2039]). Exemplen är hämtade från förarbetena till bidragsbestämmelserna, dvs. från propositionen Offentliga bidrag på lika villkor (prop. 2008/09:171) och propositionen Bidragsvillkor för fristående verksamheter (prop. 2009/10:157).

Regeringen har inte tillfört några nya exempel på när ersättning kan ges enligt den enskilda huvudmannens faktiska kostnader, utöver de som ges i de ovan nämnda förarbetena från 2009 och 2010. Av exemplen framgår att de är tillämpliga såväl om den enskilde huvudmannens lokalkostnader är betydligt högre än kommunens och vice versa, förutsatt att den enskilde huvudmannens lokalkostnader är skäliga. Således innebär förordningsändringarna inte på något sätt att principen om lika villkor mellan kommunala och fristående skolor frånträtts eller försvagats, tvärtom har den i stället förtydligats.

Stockholm den 14 februari 2018

Gustav Fridolin

Svar på skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Skriftlig fråga (Inlämnad 2018-02-05)