Svar på frågorna 2020/21:249 och 2020/21/250 av Marléne Lund Kopparklint (M)
Enklare och tryggare process kring skyddsjakt på varg och Upprätthållandet av intervallet 170 – 270 vargar
Marléne Lund Kopparklint har frågat mig hur jag ämnar verka för att dagens kriterier för skyddsjakt blir både en enklare och tryggare process och om jag ämnar verka för att regeringen ska vidmakthålla riksdagens beslut att utgå från intervallet 170–270 vargar.
Jag besvarar den senare frågan om upprätthållandet av intervallet 170–270 vargar först. Riksdagen beslutade 2013 att godkänna den dåvarande regeringens förslag i propositionen En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191) om att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus hos den svenska vargpopulationen skulle ligga någonstans mellan 170–270 individer. I propositionen framförde regeringen att Naturvårdsverket efter riksdagens behandling skulle bedöma vilket det exakta referensvärdet för varg skulle vara inom det av regeringen föreslagna intervallet och rapportera värdet till EU-kommissionen enligt art- och habitatdirektivet. Enligt EU-kommissionens riktlinjer kan det rapporterade referensvärdet inte vara ett intervall utan måste vara ett exakt värde. I enlighet med riksdagens beslut rapporterade Naturvårdsverket att referensvärdet för vargpopulationen i Sverige ska vara minst 270 vargar. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus får sedan inte underskridas. Enligt art-och habitatdirektivet ska medlemsländerna var sjätte år rapportera referensvärden för alla de arter som anges i direktivets bilagor. Riksdagsbeslutet handlade om rapporteringen av rovdjur som Sverige gjorde 2013.
Den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet i propositionen 2013 kritiserades för att inte beakta de genetiska aspekterna. Den svenska populationen av varg har haft en högre inavelsgrad än vad som ingick i analysen och analysen stred därför mot EU kommissionens riktlinjer om det vetenskapliga underlaget till referensvärdet. Regeringen gav därför under 2015 Naturvårdsverket i uppdrag att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Analysen visade att det behövs minst 300 vargar i Sverige och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland behöver reproducera sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus. Enligt EU-kommissionens riktlinjer ska länderna, mellan de regelbundna rapporteringarna som länderna ska göra enligt art- och habitatdirektivet, hela tiden omvärdera bevarandestatusen. Rapporteringarna ska göras vart sjätte år och 2019 rapporterade Sverige till EU-kommissionen att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus nu är 300 vargar.
Jag uppfattar att Naturvårdsverkets bedömning av referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för vargen i Sverige nu vilar på den vetenskapliga grund som EU-kommissionens riktlinjer kräver av medlemsländerna.
När det kommer till frågan om skyddsjakt så vill jag först slå fast att det ska vara möjligt för människor att bo och verka i sina gröna näringar på landsbygden. Det är viktigt att skapa förutsättningar för samexistens mellan rovdjur och människor. I processen kring skyddsjakt krävs enligt EU:s art- och habitatdirektiv att tre kriterier är uppfyllda för att undantag från det strikta skyddet ska kunna medges – det ska föreligga en allvarlig skada, det ska ha uteslutits att det finns någon annan lämplig lösning och referensvärdet för gynnsam bevarandestatus får inte äventyras. Samtliga tre kriterier måste vara uppfyllda.
Jag är öppen för en vidare dialog i denna komplexa fråga.
Det är oacceptabelt att människor trakasseras och hotas. Särskilt allvarligt är det när enskilda tjänstemän som har till uppgift att handlägga dessa ofta svåra frågor eller utreda brott utsätts. Det är inte bara ett hot mot de individer som utsätts utan mot rättsstaten själv. Lagen gäller alla. .
Stockholm den 3 november 2020
Jennie Nilsson