Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen
Skriftlig fråga 2020/21:2287 av Markus Wiechel (SD)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2021-03-22
- Överlämnad
- 2021-03-22
- Anmäld
- 2021-03-23
- Svarsdatum
- 2021-03-31
- Sista svarsdatum
- 2021-03-31
- Besvarad
- 2021-03-31
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
till Utrikesminister Ann Linde (S)
I helgen spreds uppgifter om att Turkiet har dragit sig ur Istanbulkonventionen mot våld mot kvinnor, en konvention som dessutom tecknades i just Istanbul och som det var först med att ratificera. Givet den alltmer islamistiska utveckling vi sett i Turkiet kanske beslutet inte var helt oväntat, men ändå tragiskt – och ett kvitto på att såväl sekulära som frihetliga krafter sakta men säkert håller på att suddas ut.
Konventionen skrevs under av hela EU samt 45 länder 2011 och var då den första i sitt slag som möjliggjorde krav på lagstiftning mot bland annat våld i hemmet och könsstympning. Enligt vissa grupper i Turkiet utgör konventionen ett hot mot familjen, varför man menar att den uppmuntrar till skilsmässor.
Europarådets Istanbulkonvention trädde i kraft 2014 och är i grunden ett omfattande avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor och våld i hemmet. Det är den första juridiskt bindande konventionen om våld mot kvinnor i Europa. Konventionen fastslår bland annat att våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och den fördömer alla former av våld mot kvinnor. De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimumstandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, utsätts hela 38 procent av de turkiska kvinnorna för våld från en partner någon gång i sitt liv. Våld mot kvinnor är ett ständigt närvarande och sorgligt nog växande problem i landet. Bara under föregående år lär minst 300 kvinnor ha mördats i Turkiet, enligt organisationen Vi ska stoppa mord på kvinnor.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:
Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?
Svar på skriftlig fråga 2020/21:2287 besvarad av Utrikesminister Ann Linde (S)
Svar på fråga 2020/21:2287 av Markus Wiechel (SD) Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen
Markus Wiechel har frågat mig om jag kommer att markera mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet.
Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen, är ett centralt instrument för att motverka mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Turkiets beslut att frånträda Istanbulkonventionen är därför djupt beklagligt.
Att förhindra alla former av våld mot kvinnor och tillförsäkra kvinnor och flickors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter är och förblir en prioritering av yttersta vikt. Regeringen är pådrivande i EU och i internationella fora för att uppmärksamma kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och Sveriges feministiska utrikespolitik innebär att utrikesförvaltningen genomgående arbetar med att uppmärksamma och bidra till en bättre situation för kvinnor och flickor. I linje med detta har regeringen offentligt uppmärksammat Turkiets beslut att frånträda konventionen, samt tagit upp detta i EU, i dialog med likasinnade och med turkiska företrädare.
Jag har tidigare redogjort för regeringens syn på bristerna vad gäller kvinnors och flickors åtnjutande av mänskliga rättigheter i Turkiet i svaret på fråga 2020/21:35 av Amineh Kakabaveh och 2020/21:2131 av Håkan Svenneling.
Stockholm den 31 mars 2021
Ann Linde
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.