Sovjets annektering av Estland, Lettland och Litauen

Motion 1985/86:U518 Birger Hagård (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:U518

Birger Hagård (m)
Sovjets annektering av Estland, Lettland och Litauen

Vi har i dagarna anledning att minnas en händelse, som för alltid kommer
att stå som en skamfläck i vårt lands historia, nämligen utlämningen till
Sovjet 1946 av ett 160-tal baltflyktingar. Det har i efterhand visat sig, att
utlämningen till stor del skedde på grund av regeringens uraktlåtenhet att
sätta sig in problematiken. Utlämningen var onödig. Den var berättigad
med hänsyn till vapenstilleståndets villkor och den innebar ett tillmötesgående
gentemot Sovjetunionen, som egentligen inte hade begärts. Nu efteråt
ter sig baltutlämningen som ett led i en opåkallad eftergiftspolitik gentemot
Sovjetunionen och som en stor mänskliga tragedi.

40-årsminnet av denna tragiska händelse har återigen ställt de baltiska
staterna i fokus. Det är fråga om tre länder, med vilka Sverige är oupplösligt
förenat i historiska band. Såväl Estland som Lettland och Litauen har sin
egen stolta historia. År 1561 kom emellertid Estland in under det svenska
stormaktsväldet genom en begäran hos Erik XIV om skydd. I kriget mot
Polen 1621—29 erövrade Gustav II Adolf Livland, som omfattade Lettland
och halva Litauen. Vid denna tid, 1632, grundades bl. a. i Tartu (Dorpat)
Sveriges andra universitet. Genom freden i Nystad 1721 tvingades emellertid
Sverige att avträda Ingermanland, Estland, Livland coh sydöstra Finland
till Ryssland. Det Finns anledning att påminna om att Estland var
förenat med Sverige i 160 år, avsevärt längre än t. ex. unionen mellan Sverige
och Norge varade.

1918 utropade sig Estland, Lettland och Litauen som självständiga stater.
Självständigheten erkändes 1920 av Sovjetunionen ”för eviga tider”. Men
efter Stalins fördrag med Hitler ockuperades de tre baltiska staterna på det
mest skändliga sätt av Sovjetunionen. Ockupationen var — och är naturligtvis
fortfarande — illegal. Den har aldrig erkänts i något fredsfördrag. Inte
heller har den erkänts av de fria staterna i Väst. Sverige utgör ett märkligt
undantag, som i praktiken gav ett slags erkännande redan 1940, då den
svenska regeringen skyndade sig att villfara Sovjets begäran om att stänga
de baltiska staternas legationer i Stockholm. I praktiken betydde detta ett
erkännande av de ryska våldsdåden mot dessa stater, även om en sådan
handling stred mot internationell rätt och det av Nationernas Förbunds
generalförsamling enhälligt antagna beslutet den 11 maj 1932, att en nation
behåller sin suveränitet även sedan den ockuperats.

Efter den sovjetiska ockupationen har kunnat noteras det från kommunismens
sida sedvanliga förtrycket. Massdeporteringar och mord på oliktänkande
hörde till vardagen. Små motståndsgrupper försökte förtvivlat

kämpa mot ockupanterna. I Litauen förekom regelrätta strider ända in på Mot. 1985/86

1950-talet mellan frihetskämpar och den sovjetiska ockupationsmakten, U518

något som dock inte noterades i Sverige.

Man kunde tro att numera — efter nästan ett halvsekel efter Sovjets första
ockupation — allting blivit ”normaliserat” och att de baltiska folken accepterat
den påtvingade ofriheten och förtrycket. Så är dock inte alls fallet.

Ständigt nås vi av meddelanden om att människor och grupper av människor
till det yttersta fortsätter att hävda den nationella egenarten och kulturen
mot ockupanterna. Inte minst den unga generationen för oförskräckt
frihetskampen vidare. De kämpar dock mot svåra odds. Sovjetunionen tolererar
inga avvikelser och allra minst de som talar om mänskliga rättigheter
och nationellt självbestämmande. Förtrycket fortsätter; en ständig förryskning
pågår i syfte att de baltiska folken inom en nära framtid skall bli
minoriteter i sina egna länder. De som försöker hävda Helsingforsdokumentet
kastas i fängelse eller deporteras till koncentrationsläger i Sibirien.

De kristna förföljs. Den som deltar i någon kyrklig förrättning riskerar att
avstängas från högre utbildning eller avsked från sin anställning. Den psykiska
terrorn drabbar dagligen ett stort antal människor.

I en tid då vi från svensk sida ofta uttalar fördömanden mot förtryck och
övervåld mot andra nationer och folk i avlägsna delar av världen — som
t. ex. Sovjets agerande i Afghanistan — finns det än större anledning att
också beakta vad som händer i våra närmaste grannländer. Vi kan på olika
sätt ge stöd åt strävandena i Estland, Lettland och Litauen att slå vakt om
och hävda den egna nationella kulturen. Vi kan ge vårt moraliska stöd åt
ansträngningarna att åter uppnå självständighet. Vi kan uttala vår förhoppning
att kommunismen skall självförintas och att Sovjetunionen förvandlas
till en demokrati, där självbestämmanderätten åter kommer till heders för
de folk och nationer, som nu lider under ockupationens tyranni.

För Sverige finns det också anledning att klart uttala att, även om Sovjets
annektering 1940 erkändes som det faktum den var, innebär detta dock inte
att Sverige formellt och rättsligt erkänt Estlands, Lettlands och Litauens
införlivande med Sovjetunionen. Ett sådant uttalande skulle klarlägga
mycket av den osäkerhet som råder beträffande Sveriges egentliga ställningstagande
till Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, även om
Sverige de facto erkänt Sovjetunionens annektering av Estland, Lettland
och Litauen, innebär detta icke att Sverige därmed rättsligt och
formellt, dvs. de jure, erkänt Sovjets införlivande av de baltiska staterna.

Stockholm den 27 januari 1986
Birger Hagård (m)

7