om sänkning av den allmänna pensionsåldern.

Motion 1971:129 av herr Hedlund m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:129

8

Nr 129

av herr Hedlund m. fl.

om sänkning av den allmänna pensionsåldern.

De äldre har genom sina arbetsinsatser lagt grunden till vårt välfärdssamhälle.
Det är en viktig uppgift för samhället att garantera dem
en god trygghet och rättvis del av standardhöjningen.

Folkpensionerna måste även i framtiden spela en central roll i samhällets
insatser för att skapa rättvisa åt de äldre. De har den största
betydelsen för låginkomstgruppema. De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna
måste erhålla särskilda pensionsförmåner. Det är viktigt att
tilläggspensionerna formas så att låginkomstgrupper och korttidsanställda
får rättvisa.

Även om tillräckligt ännu inte gjorts för att uppfylla dessa krav kan
det konstateras att betydande resurser avsätts för att garantera trygghet
åt de äldre. Centerns strävanden under 1950- och 1960-talen för årliga
standardhöjningar för pensionärerna gav så småningom positiva resultat
liksom förslagen om att pensionärerna skulle ha del av standardhöjningarna
även efter år 1968. De av riksdagen beslutade särskilda pensionstillskotten
är av stort värde för dem som har liten eller ingen tilläggspension.
Ytterligare förbättringar av pensionerna måste eftersträvas
då det ekonomiska läget medger det.

Det av centerpartiet under 1960-talets alla riksdagar aktualiserade
kravet på en sänkning av pensionsåldern för dem som pensioneras först
vid 67 års ålder har ännu inte förverkligats. En sådan sänkning bör inta
en central plats bland åtgärderna för att dels ge de äldre en rättvis andel
av standardhöjningen, dels göra särskilda insatser för dem som har det
sämst ekonomiskt ställt.

Ålderspensionen från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen
utgår från och med den månad varunder den försäkrade fyller 67 år.
Denna pensionsålder har gällt sedan år 1914.

Efter framställning från den försäkrade kan ålderspension tas ut före
67 års ålder, dock tidigast från och med den månad då den försäkrade
uppnår 63 års ålder. Om ålderspension tas ut i förtid minskas pensionen
med 0,6 procent för varje månad, som då pensionen börjar tas ut återstår
till den månad då den försäkrade fyller 67 år. Pensionsuttag kan också
uppskjutas. I sådana fall ökas pensionen på motsvarande sätt med

0,6 procent per månad, dock att hänsyn inte tas till tid efter det att den
försäkrade fyllt 70 år. En samordning är föreskriven mellan uttag av

Mot. 1971:129

9

folkpension och tilläggspension. Förtida uttag måste enligt uttrycklig
föreskrift avse båda pensionsdelama.

Förtidspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen tillkommer
i princip försäkrad under 67 år, vars arbetsförmåga på grund
av sjukdom är nedsatt med minst hälften och då nedsättningen kan anses
varaktig. Föregående års riksdag fattade beslut om ökade möjligheter
för äldre förvärvsarbetande att få förtidspension. Den som fyllt 63 år
och har ett tungt och pressande arbete som han inte längre orkar med
har nu möjlighet att få förtidspension, om han har för avsikt att lämna
förvärvslivet. Detsamma gäller för en äldre arbetstagare som på grund
av företagsnedläggning mist sitt arbete och inte kan få något nytt arbete
som han orkar med. Vidare har i avvaktan på resultatet av pågående
utredningsarbete angående en allmän arbetslöshetsförsäkring antagits
vissa bestämmelser om ett kontant stöd för äldre arbetslösa, det s. k.
äldrestödet.

Möjligheterna till förtida uttag, den vidgade förtidspensioneringen
och det s. k. äldrestödet är viktiga åtgärder för att förbättra pensionssystemet.
Därmed elimineras emellertid inte den orättvisa som skillnaden
i pensionsåldern mellan olika grupper utgör. Pensionärer i allmänhet
kan inte erhålla full pension före 67 års ålder utan att pensionen reduceras.
De från den 1 juli 1970 vidgade möjligheterna till förtidspensionering
har beräknats komma att omfatta 10 000—20 000 personer. Kvar
står att det stora flertalet pensioneras först vid 67 års ålder, medan vissa
grupper erhåller pension utan reduktion vid 65 års ålder och andra får
full pension vid en ännu lägre ålder.

Det är mycket viktigt att samhället medverkar till att förbättra den
äldre arbetskraftens situation. De äldres ställning på arbetsmarknaden
har under senare år blivit alltmera problemfylld. Andelen äldre bland
de arbetslösa har ökat. Samhället måste gripa in genom särskilda ansträngningar
från arbetsförmedlingens sida, genom den arbetsmarknadspolitiska
utbildningen, skyddade sysselsättningar, arkivarbeten, näringshjälp
och s. k. hemarbeten, beredskapsarbeten, ett förbättrat uppsägningsskydd
och genom en aktiv lokaliserings- och regionalpolitik. Vi vill
i detta sammanhang särskilt poängtera betydelsen av vårt framförda
förslag om befrielse från ATP-avgift för arbetskraft som är äldre än
55 år.

Vi finner det mycket angeläget att det garanteras möjligheter till sysselsättning
och utkomst även åt den äldre arbetskraften. För dem som
inte önskar fortsätta med fullt förvärvsarbete om försörjningen ordnas
genom pensionering kan en allmän sänkning av pensionsåldern till 65 år
vara en lösning av en arbetslöshetssituation utan att just förtidspension
behöver tillgripas.

För äldre personer som vill kvarstå i arbetslivet är det naturligtvis
viktigast att de får möjlighet till detta. Detta gäller inte endast dem som

Mot. 1971:129

10

är under pensionsåldern utan också till stor del sådana som passerat
denna. För många äldre är det ett livsvillkor att få stanna kvar i arbetslivet
även efter pensionsåldern. Det måste anses vara en synnerligen
väsentlig uppgift för samhället att medverka till att sysselsättningsmöjligheter
bereds den äldre arbetskraften.

Vi finner det alltså angeläget att det skall finnas stora valmöjligheter
för den äldre arbetskraften då det gäller att avgöra tidpunkten för avslutande
av förvärvsarbete. Det bör finnas möjligheter att variera tidpunkten
för början av pensionsuttag. En rörlighet i fråga om pensionsålder
anser vi alltså angelägen. Det är väsentligt att sänka den allmänna
pensionsåldern till 65 år, så att rörligheten är omkring 65 år i stället för
såsom nu kring 67 år. Alla skall således ha möjlighet att få full pension
vid 65 års ålder.

För denna reform talar enligt vår mening också att de som har
fysiskt särskilt ansträngande sysselsättning och den längsta arbetstiden
tillhör dem som pensioneras först vid 67 års ålder. Andelen låginkomsttagare
är också större bland dem som pensioneras vid 67 års ålder än
bland dem som pensioneras tidigare.

Från löntagarhåll har rests krav på en sänkning av pensionsåldern för
vissa grupper genom avtalsöverenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter. Oavsett om sådana överenskommelser kan komma till stånd
kvarstår behovet av lagstiftning för att ge alla möjlighet till full pension
vid 65 års ålder.

Vid 1970 års riksdag motionerade vi, liksom under tidigare riksdagar
under 1960-talet, om en sänkning av pensionsåldern. Vi föreslog att reformen
skulle träda i kraft den 1 januari 1972. Detta yrkande biträddes
inte av riksdagens majoritet. Majoriteten motiverade sitt avslag med
regeringens offentliggjorda planer på att äntligen låta utreda frågan om
pensionsåldern inom den allmänna försäkringen. Från vårt håll vidhölls
yrkandet om att riksdagen skulle fatta principbeslut om sänkning av
pensionsåldern från den 1 januari 1972.

Den 27 maj 1970 tillsattes den s. k. pensionsålderskommittén. I de
direktiv som kommittén erhållit förs resonemang angående en sänkning
av pensionsåldern. Argument för och emot en sådan reform aktualiseras.
Det finns dock inte i direktiven klart uttryckt, att målsättningen för
kommitténs arbete skall vara en sänkning av pensionsåldern till 65 år
som vi föreslagit. Vi anser att kommittén bör erhålla tilläggsdirektiv där
en sådan målsättning klart framgår.

Vi anser det angeläget att utredningsarbetet sker med stor skyndsamhet.
Eftersom utredningen även har andra utredningsuppgifter än
frågan om sänkning av pensionsåldern bör kommittén ges i uppdrag att
utreda denna fråga med förtur. Det torde finnas förutsättningar för ett
snabbt och effektivt utredningsarbete dels på grund av den sammansättning
kommittén har, dels emedan andra lagutskottet vid behandling

1

Mot 1971:129

11

en av frågan om sänkt pensionsålder år 1969 framhöll: »När tillgängliga
resurser medger en sådan reform, kan en utredning av de lagstiftningsfrågor
som hänger samman därmed med all sannolikhet klaras av på
förhållandevis kort tid.» Det är angeläget att kommittén presenterar resultatet
av sitt arbete så snart att beslut kan fattas av innevarande års
riksdag om en pensionsåldersreform med ikraftträdande den 1 januari
1972. Vi är beredda att medverka till finansieringen med hänsyn till att
denna rättvisereform inte längre får skjutas på framtiden.

Med hänvisning till det anförda hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller

1. om tilläggsdirektiv för pensionsålderskommittén, innebärande att
kommitténs målsättning skall vara en sänkning av den allmänna
pensionsåldern från 67 till 65 år;

2. att pensionsålderskommittén ges i uppdrag att med förtur utreda
frågan om sänkning av pensionsåldern.

Stockholm den 20 januari 1971

JOHANNES ANTONSSON (c) TORSTEN BENGTSON (c)

GUNNAR HEDLUND (c) THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

GUNNAR LARSSON (c)
i Luttra

JOHN ERIKSSON (c)
i Bäckmora

i Jönköping

NILS G. HANSSON (c)
i Skegrie

RUNE GUSTAVSSON (c)
i Alvesta

ERIC CARLSSON (c)
i Vikmanshyttan

ELVY OLSSON (c)
i Hölö

JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund

FRITZ BÖRJESSON (c)
i Glömminge