om rättegångskostnader i mindre tvistemål

Motion till riksdagen
1987/88: Ju711

av Marianne Karlsson (c)
om rättegångskostnader i mindre tvistemål

Enligt lagen om tvistemål om mindre värden, den s. k. småmålslagen, sedan
den 1 januari 1988 inarbetad i rättegångsbalken och formellt upphävd, bär
vardera parten sina rättegångskostnader, med undantag av att vinnande
part får ersättning för vissa normalt föga betydande utlägg. Detta är normalt
en helt förträfflig ordning, som gör det möjligt för gemene man att få
sina tvister avgjorda i domstol. Samhällsfriden gynnas också därav.

När det gäller lojala parter och anständiga människor är den valda metoden
alltså mycket bra, och småmålslagen fyller ett verkligt behov. Emellertid
förekommer det enskilda fall, då denna lag missbrukas.

Varken småmålslagen eller, såvitt avser vanliga mål, rättegångsbalken,
känner någon särskild, som det heter utomobligatorisk skadeståndsskyldighet
för rättegångsmissbruk. 1 den vanliga civilprocessen är detta en onödighet,
eftersom den som förlorar processen och även den som vinner den men
orsakar onödiga kostnader blir skyldig att helt eller delvis ersätta motpartens
kostnader, något som kan bli nog så betungande.

Beträffande mindre tvistemål enligt rättegångsbalken 1 kap. 3 a § är det
inte så väl beställt. Det förekommer ett slags missbruk, hur omfattande det
är vet jag ej, där exempelvis parkeringsbolag söker indriva även oberättigade
fordringar på parkeringsavgifter, under hot om stämning, och
även genom en stämning, som sedan inte fullföljs. Det har hänt att svaranden
varit den enda som inställt sig, i det att parkeringsbolaget inte gittat
inställa sig. Resultatet blir förstås tredskodom. Emellertid kan ju svaranden,
som i onödan fått ta ledigt från arbetet och fått lägga ned onödigt
förberedelsearbete, vid småmål inte få ut mer än något traktamentsliknande,
och lider alltså en oberättigad förlust, på grund av kärandens chikanösa
uppträdande. Strängt taget rör det sig ju till och med om ett rättegångsmissbruk,
när en kärande finner att han inte kan vinna målet och ändå
inte lägger ned sin talan som han borde.

Det kan inte vara riktigt att man skall få besvära sina medmänniskor och
domstolarna med oberättigade rättegångar, när man själv vet att man har en
hopplös sak. Det är ju skillnad, om man tycker sig ha rätt, i vilket fall det är
samhällets skyldighet att slita tvisten.

Jag menar alltså att den som missbrukar småmålsinstitutet genom att
driva mål mot bättre vetande, bör ha sig en näsbränna, samt att den därav
lidande motparten bör erhålla ersättning på motpartens bekostnad.

I USA och England får man normalt inte ersättning för egna rättegångskostnader
ens om man vinner. Ersättning utgår emellertid om förlorande
part bort veta bättre än att strida, eller eljest fulat ut sig. Om alltså för

ständiga människor kunnat ha olika mening om den sannolika utgången, så
får parterna bära sina egna kostnader, precis som enligt vår småmålslag.

- Rättegångskostnader utdömes alltså högst sällan.

Det anses ju att en av de väsentligaste funktionerna hos reglerna om
utdömande av rättegångskostnad är att onödiga rättegångar undvikes. De
särskilda reglerna för mindre tvistemål har tillkommit på grund av att
reglerna slog för hårt mot vanliga människor med tvister om små belopp,
och särskilt mot lurade konsumenter. Detta hindrar ju inte, att behovet av
sanktioner mot processoskick föreligger.

Genom de nyss i kraft trädda bestämmelserna i rättegångsbalken 18 kap.
8 a § har en förbättring införts, när det gäller hänskjutna resp. efter återvinningsansökan
återtagna mål om lagsökning eller betalningsföreläggande.
Om svaranden i sådana fall uteblir, kan han få betala käranden för antingen
en rättegångsskrift eller en inställelse, efter av regeringen fastställd taxa,
såvida inte ”särskilda skäl” föreligger, i vilket fall rätten tydligen kan
utdöma kostnadsersättning efter de enligt rättegångsbalken eljest gällande
skälighetsgrunderna. För de fall, där man kan tala om processmissbruk och
liknande är denna sanktion otillräcklig resp. när det gäller på ordinärt sätt
genom stämningsansökan startade processer icke tillämpbar.

Jag vill därför föreslå att möjlighet införes för en part att på yrkande,
även vid mål enligt småmålslagen, efter rättens särskilda prövning erhålla
ersättning för sina skäliga kostnader för eget arbete och tidsspillan, beräknad
efter rättegångsbalkens vanliga regler. Avgörande för bifall på ett
sådant yrkande skall vara om förlorande parten ”finnes hava inlett rättegång,
utan att motparten givit anledning därtill eller eljest uppsåtligen eller
genom försummelse föranlett onödig rättegång”, eller genom påstående
eller invändning som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett onödiga kostnader och besvär
för motparten, eller om han rent av gjort sig skyldig till rättegångsförseelse
eller rättegångsmissbruk, som orsakat dylik skada.

Givetvis kommer en dylik sanktion att bli mycket sällsynt, särskilt när det
blir bekant att möjligheten tillkommit. Meningen är ju inte att sanktionen
skall drabba vanliga parter, som driver småmålsrättegång av den anledningen
att de uppriktigt anser sig vara i sin goda rätt.

Genom mitt förslag behålles det goda i lagstiftningen om mindre tvistemål,
medan en del av det dåliga elimineras.

Ett lämpligt utformat förslag till ändrad lydelse av förslagsvis 18 kap.
8 a § rättegångsbalken, som handlar om rättegångskostnader i mindre tvistemål,
torde kunna utarbetas genom vederbörligt utskotts försorg.

Hemställan

Med stöd av det anförda yrkar jag

1. att riksdagen beslutar anta en ändring i för mindre tvistemål
gällande ersättningsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,

Mot. 1987/88

Ju711

5

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär utarbetande
av ett förslag till ändring av rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegångskostnaderna i tvistemål i enlighet med motionens
intentioner.

Stockholm den 16 januari 1988
Marianne Karlsson (c)

Mot. 1987/88

Ju711

6