Ökad och säker cykling

Motion 2019/20:868 av Jens Holm m.fl. (V)

av Jens Holm m.fl. (V)

1        Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på ändring i väglagen för att stärka cyklingens status i infrastrukturplaneringen och möjliggöra byggande av gång- och cykelvägar utan krav på allmän samfärdsel eller funktionellt samband med statlig väg och tillkännager detta för regeringen.
  2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att cykeltrafikanternas framkomlighet alltid ska vara lika viktig att beakta som trafiksäkerheten för bilister vid byggande av två-plus-ett-vägar och tillkännager detta för regeringen.
  3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på styrmedel för att stimulera mobilitetstjänster som främjar minskat behov av att äga egen bil samt ökar det hållbara resandet med kollektivtrafik och cykel och tillkännager detta för regeringen.
  4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag till skyltning som tillåter undantag från rött ljus för cyklister vid högersväng och tillkännager detta för regeringen.
  5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på lagstadgad rätt för kommuner att införa krav på gröna res- och transportplaner vid nyetableringar och större ombyggnationer och tillkännager detta för regeringen.
  6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Trafikverket bör få befogenhet att ställa krav på att tågoperatörer ska använda sig av tåg som kan medföra cykel där behov finns och tillkännager detta för regeringen.
  7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en översyn av lämpliga styrmedel, inkluderande stadsmiljöavtal, för att stimulera samhällsplanering som minskar bilberoendet och tillkännager detta för regeringen.
  8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på hur nationellt framtagna bristanalyser och prioriteringar på systemnivå kan utgöra en utgångspunkt för den tidiga planeringen av investeringar i transportinfrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
  9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen för Trafikverket bör förtydliga hur myndigheten ska arbeta med första steget i fyrstegsprincipen som består i att försöka lösa brister genom sänkt efterfrågan eller överflyttningar mellan trafikslag och tillkännager detta för regeringen.
  10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur statlig medfinansiering kan stärkas för att fyrstegsprincipens tillämpning ska förbättras genom att fler steg 1- och steg 2-åtgärder genomförs i infrastrukturplaneringen och tillkännager detta för regeringen.
  11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör återkomma med en lämplig klassificering av elskotrar i syfte att öka säkerheten och förbättra kontrollen samt, om nödvändigt, vidta alla ytterligare åtgärder för en trafiksäker och hållbar reglering av färdmedlet och tillkännager detta för regeringen.

2        Inledning

För att uppnå en fossilfri transportsektor till 2030 behöver en ökad andel av persontrans­porterna ske med kollektivtrafik, cykel och gång. Cykeln har som transportmedel en rad fördelar. Minskad miljö- och klimatpåverkan, förbättrad folkhälsa och minskad träng­selproblematik i våra storstäder. I Trafikverkets inriktningsunderlag för transportinfra­strukturplaneringen för 20182029 konstateras att åtgärder i tätorter för cyklister kan minska efterfrågan på biltransporter och på andra sätt bidra till långsiktig hållbarhet.

Det finns även ett flertal positiva sociala dimensioner då det är ett relativt billigt transportfordon, vilket gör att cykeln är tillgänglig även för dem som har låga inkoms­ter. Genom förbättrade möjligheter att cykla ökar möjligheterna att resa för dem som inte har tillgång till bil, och för dem med biltillgång kan bilberoendet minska. Kvinnor och män använder sig av cykeln som transportmedel i ungefär lika stor utsträckning. Eftersom kvinnor dock har lägre tillgång till bil och generellt lägre inkomster än män kan satsningar för en ökad cykeltrafik ändå ses som en jämställdhetsfråga inom trafik­politiken.

Studier visar även att länder som har en hög andel cykeltrafik har färre antal döda i trafiken än länder med en låg andel cykeltrafik. Samtidigt är olycksrisken för cyklister idag relativt hög, varför åtgärder för ökad cykling måste förenas med åtgärder som stär­ker tryggheten för dessa trafikanter. För att få fler att använda cykel som transportmedel behövs ökade investeringar i cykelinfrastruktur och att motortrafikens hastighet sänks där cyklister blandas med bilar. För att begränsa transportsystemets klimatpåverkan och bidra till bättre folkhälsa och säkerhet ökar behoven av förbättrad tillgång till cykels­tråk.

Forskning visar att det är regelbunden motionsutövning som främjar hälsan, och cykeln kan i det sammanhanget vara ett viktigt komplement till flertalet lokala transpor­ter. Det kan t.ex. gälla att ta cykeln till en kollektivtrafikplats istället för att åka bil hela vägen. Världshälsoorganisationen (WHO) hävdar att 100 minuters cykling i veckan minskar risken för att dö i förtid med 10 procent i åldern 20–64 år. För att fler ska an­vända cykeln som färdmedel krävs att cykelvägar och kollektivtrafikplatser känns trygga, säkra och framkomliga. Om dessutom barns och ungdomars cyklande stärks skapas goda förutsättningar för framtida transportvanor som är miljövänliga och hälso­främjande. Det är därför bekymmersamt att cyklandet bland barn och unga minskar. Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) har konstaterat att detta är ett resultat av en mängd faktorer, exempelvis flera bilar i hushållen, längre skolväg som en konse­kvens av friskolors etablering, förändringar i hur barn leker och kommunicerar och ett ökat individfokus med ett flertal fritidsaktiviteter att hinna med. Man konstaterar att det inte finns någon enkel och snabb lösning för att åtgärda detta problem. Forskningen visar att det framför allt är viktigt att belysa att olika barn har olika livsvillkor, där ålder, kön och föräldrarnas bakgrund och ekonomi är några viktiga faktorer som hittills inte utförligt har analyserats i forskningen. Vidare är det viktigt att de initiativ och åtgärder som vidtas för att stärka barns och ungas cykling utvärderas systematiskt, bl.a. för att synliggöra vilka åtgärder som ger önskade effekter.

Vänsterpartiet föreslår nedan åtgärder som stimulerar en förbättrad cykelinfrastruk­tur, en ökad andel persontransporter med cykel samt säkrare cykling.

3        Ändra väglagen för att möjliggöra fler cykelstråk

Ett hinder för ökad cykling är myndigheternas tolkning av väglagen och anläggnings­lagen som tolkas som att en gång- och cykelväg endast får byggas om den är i anslut­ning till allmän väg. Enligt den tolkningen får alltså en cykelled inte byggas om den inte ligger i närheten av och har ett funktionellt samband med en statlig väg för allmän sam­färdsel. Enligt väglagen måste också en väg idag vara en väg för ”allmän samfärdsel”, vilket innebär att alla trafikslag ska kunna köra där, inte minst bilen. Att bygga separata cykelvägar – som inte är i anslutning till bilvägar – har tolkats som i strid med principen om allmän samfärdsel eller funktionellt samband med bilväg. Det finns därför ett stort behov av att tydliggöra lagstiftningen så att gång- och cykelvägar ska kunna byggas separat. Det finns flera exempel på regioner som har velat finansiera cykelvägar men förhindrats att göra så p.g.a. lagstiftningen. När en cykelväg inte definieras som allmän väg skapas också problem med ägandeskapet av den färdiga cykelvägen. Det blir t.ex. otydligt vem som ansvarar för drift och underhåll av den färdiga cykelvägen. Denna problematik kan säkert spåras till väglagens tillkomst för nästan 50 år sedan då cykelns status som ett färdmedel och del i infrastrukturplanering i praktiken var obefintlig. Även om väglagen har reviderats ett antal gånger är det uppenbart att ändringar skyndsamt måste göras för att tydliggöra cyklingens status i infrastrukturplaneringen. I Tyskland har man löst liknande utmaningar med skapandet av vägtypen ”regional snabbcykelväg” (Radschnellweg).

Vänsterpartiet anser att väglagen bör ändras genom att begreppet funktionellt samband omtolkas så att det tydliggörs att gång- och cykelvägar kan byggas oavsett koppling till vägar för allmän samfärdsel samt att ansvaret för drift och underhåll av färdiga gång- och cykelvägar ska tydliggöras.

Regeringen bör återkomma med förslag på ändring av väglagen för att stärka cyklingens status i infrastrukturplaneringen och möjliggöra byggande av gång- och cykelvägar utan krav på allmän samfärdsel eller funktionellt samband med statlig väg. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

4        Säker och framkomlig cykelinfrastruktur vid två-plus-ett-vägar

Staten har ett delat ansvar med kommuner att bidra till att det skapas cykelnät som knyter ihop kommuner. Det är därför nödvändigt att staten uppmärksammar cykel­trafikens behov vid anläggande av vägar. Trafikverket behöver t.ex. en tydligare gräns­dragning för när investeringar ska göras i cykelinfrastruktur vid dragningen av två-plus-ett-vägarnas utbyggnad.

En två-plus-ett-väg är ett exempel på mötesseparering och innebär två körfält i ena riktningen och ett körfält i andra riktningen. Dessa vägar har ett flertal fördelar men innebär ofta försämrad framkomlighet för cyklister. Vid byggande av två-plus-ett-vägar bör alltid cykeltrafikanternas framkomlighet vara lika viktigt att beakta som trafiksäker­heten för bilister. Därför behöver riktlinjerna till Trafikverket göras tydligare gällande när insatserna ska göras för att åtgärda saknade cykellänkar i och med anläggande av två-plus-ett-vägar.

Cykeltrafikanternas framkomlighet ska alltid vara lika viktig att beakta som trafiksä­kerheten för bilister vid byggande av två-plus-ett-vägar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

5        Stöd för mobilitetstjänster som ökar hållbart resande med cykel

Det sker en snabb utveckling av mobilitetstjänster med digitalisering och delningseko­nomi som starka drivkrafter. Transport som tjänst brukar beskrivas som en samlad tjänst där användarens olika behov av transport samlas hos en och samma leverantör. Trans­porttjänsterna utförs av olika leverantörer men samordnas i ett gemensamt system. Re­senärens aktuella behov står i centrum och kollektivtrafiken är en central aktör, men även bilpooler och hyrcykel är viktiga delar. Dessa nya mobilitetstjänster kan bidra till ökad valfrihet och minskat behov av att äga en egen bil, särskilt i större städer och stor­stadsregioner.

Regeringen bör återkomma med förslag på styrmedel för att stimulera mobilitets­tjänster som främjar minskat behov av att äga en egen bil samt ökar det hållbara resan­det med kollektivtrafik och cykel. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge reger­ingen till känna.

6        Möjliggör för cyklister att svänga höger vid rött

Ett sätt att underlätta för cykling är att tillåta högersväng även när trafikljuset visar rött. Detta tillämpas i många städer i Europa, bl.a. i Danmarks huvudstad Köpenhamn och Groningen i Nederländerna. Där det tillämpas finns särskilda trafikmärken som tillåter cyklister att svänga till höger vid röd signal. Cyklisterna har fortsatt väjningsplikt mot fotgängare vid högersvängen. I Sverige finns ett stort intresse från kommuner att tillåta högersväng vid rött men rättsläget är oklart. I den nationella cykelstrategin lovade reger­ingen att utreda möjligheterna till undantag från röd signal vid högersväng. Nu har det gått över två år sedan den utfästelsen och vi har ännu inte sett något konkret förslag från regeringen. Vänsterpartiet anser att det är angeläget att regeringen vidtar nödvändiga åtgärder för att möjliggöra detta på lämpliga platser.

Regeringen bör återkomma med ett förslag till skyltning som tillåter undantag från rött ljus för cyklister vid högersväng. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge reger­ingen till känna.

7        Inför gröna res- och transportplaner

Gröna res- och transportplaner innebär att t.ex. arbetsgivare, byggherrar och fastighets­ägare tar ett helhetsgrepp om att resandet och godsleveranserna till och från den egna verksamheten ska bli mer hållbara. Det har både i Sverige och internationellt visat sig vara ett sätt att minska bil- och lastbilstrafiken till och från en verksamhet. Utvärde­ringar av införda gröna resplaner visar på goda effekter i form av exempelvis minskat bilresande och friskare personal.

Idag finns det dock inga möjligheter för kommuner att ställa krav på att transport­planer upprättas vid nyetableringar. Redan i utredningen Bilen, biffen och bostaden (SOU 2005:51) föreslås att kommuner ska få denna möjlighet, och det nämns ett antal exempel som skulle kunna ingå i en transportplan, bl.a. tillgänglighet till kollektivtrafik, säkra cykelparkeringar och resepolicy.

I Strategisk plan för omställning av transportsektorn till fossilfrihet (2017), som ett stort antal myndigheter tagit fram på regeringens uppdrag, föreslås att möjligheten att ge kommuner en lagstadgad rätt att införa krav på gröna res- och transportplaner ska utre­das.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2017 en översyn om lagstadgad rätt för kommuner att införa krav på transportplaner i samband med nyetableringar. Betän­kandet Bebyggelse- och transportplanering för hållbar stadsutveckling av utredningen Samordning för bostadsbyggande presenterades 2019. Den konstaterar att fördelarna överväger för att införa krav på transportplaner.

Vänsterpartiet har under många år föreslagit att kommunerna ska ges möjlighet att ställa krav på transportplaner för att få mer hållbara resor och transporter. Inte minst ser vi stora vinster i detta för att öka cyklandet. Då regeringen ännu inte har kommit med något konkret förslag på området, trots att ett flertal rapporter och utredningar lyft för­slaget, ser vi behov av att riksdagen gör ett tillkännagivande i frågan så att det inte ris­kerar att ytterligare skjutas upp.

Regeringen bör återkomma med förslag på en lagstadgad rätt för kommuner att införa krav på gröna res- och transportplaner vid nyetableringar och större ombyggna­tioner. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

8        Möjliggör medtagande av cykel vid resor med buss och tåg

Ett miljöanpassat samhälle måste målmedvetet arbeta för att undanröja hinder för håll­bara transporter. Med ett ”hela-resan-perspektiv” skulle fler kunna välja cykeln för en del av resan till arbete och studier. För att öka möjligheterna att ta med cykeln inom kollektivtrafiken måste det bli möjligt att ställa detta krav på kommersiell trafik. Idag har Trafikverket inga befogenheter att tvinga tågoperatörer att använda sig av tåg som kan medföra cyklar. Vänsterpartiet anser att en ändring krävs inom detta område.

Trafikverket bör få befogenhet att ställa krav på att tågoperatörer ska använda sig av tåg som kan medföra cyklar där behov finns. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

9        Inför styrmedel som minskar bilberoendet

Vänsterpartiet anser att det ska vara enkelt och ekonomiskt lönsamt att välja de klimat­smarta alternativen. Erfarenheter från t.ex. Freiburg i Tyskland tyder på att stadsplane­ring med ett tillgängligt och sammanhållet kollektivtrafiksystem i kombination med lägre pris har varit ett framgångsrikt sätt att minska bilismen och uppnå hållbara städer. Det har visat sig att effektiva helhetssatsningar som innehåller stadsplanering för mins­kat utrymme för bilar samt ökat utrymme för kollektivtrafik, cyklar och gång är fram­gångsrikt för att bygga hållbara städer. Stadsmiljöavtal är ett viktigt statligt stöd för att främja hållbara stadsmiljöer men är inte tillräckligt.

Regeringen bör genomföra en översyn av lämpliga styrmedel, inkluderande stads­miljöavtal, för att stimulera samhällsplanering som minskar bilberoendet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

10      Stärk fyrstegsprincipen

Staten investerar ca 25 miljarder kronor årligen i ny transportinfrastruktur. Beslut om investeringar fattas inom ramen för trafikslagsövergripande planering som bygger på att de mest samhällsekonomiskt effektiva och hållbara transportlösningarna ska genom­föras. Större investeringar som ska genomföras ligger i den nationella tolvåriga plan som revideras vart fjärde år. Besluten för investeringarna ska föregås av en selektions­process enligt fyrstegsprincipen som är den modell som enligt staten bör användas för att analysera åtgärdsval.

Första steget i fyrstegsprincipen handlar om att först och främst överväga åtgärder som kan påverka behovet av transporter och resor samt valet av transportsätt. Hit hör t.ex. parkeringsavgifter och resfria möten. Andra steget innebär att genomföra åtgärder som medför ett mer effektivt utnyttjande av den befintliga infrastrukturen, t.ex. busskör­fält, ökad turtäthet eller ökat utrymme för cyklister. Vid behov genomförs det tredje steget som innebär begränsade ombyggnationer. Det fjärde steget genomförs om beho­vet inte kan tillgodoses i de tidigare stegen. Det betyder nyinvesteringar eller större ombyggnadsåtgärder.

Vänsterpartiet anser att fyrstegsprincipen, rätt tillämpad, är ett mycket betydelsefullt planeringssätt för att uppnå ett transportsystem som är ekologiskt, socialt och ekono­miskt hållbart. Därmed stärks förutsättningarna för en ökad andel persontransporter som sker med kollektivtrafik, cyklar och gång.

I Klimatpolitiska rådets rapport 2019 konstaterar man att dagens tillämpning av fyr­stegsprincipen, med fokus på steg 3- och steg 4-åtgärder, leder till att både kostnaderna ökar och klimatomställningen försvåras. Eftersom analysen i en ÅVS (åtgärdsvals­studie) i normalfallet utgår från brister i en enskild väg eller järnvägsförbindelse blir det svårt att tillämpa steg 1- och steg 2-åtgärder som normalt är mindre kostsamma men kräver andra typer av insatser. Det försvårar också att tillämpa ett trafikslagsövergri­pande synsätt. Ett annat problem enligt Klimatpolitiska rådet är att Trafikverket, enligt deras egen tolkning, saknar mandat att medfinansiera steg 1- och steg 2-åtgärder och att föreslå bredare insatser eller styrmedel för regeringen – sådana insatser och förslag som skulle kunna påverka trafikefterfrågan eller hur befintlig infrastruktur används. Ur det regionala och kommunala perspektivet innebär det att staten enbart är villig att medfi­nansiera åtgärder som ska prioriteras i sista hand, vilket minskar intresset för att genom­föra åtgärder som kan vara samhällsekonomiskt mer effektiva enligt rådet.

Även Riksrevisionen har framfört stark kritik när det gäller hur regeringen och myn­digheterna hanterar fyrstegsprincipen i sin rapport om modellen. Vänsterpartiet anser att det därmed finns starka skäl att säkerställa att Riksrevisionens rekommendationer till regeringen verkställs.

Nuvarande planeringssystem bygger i hög grad på brister som identifieras från en lokal nivå, vilket enligt Riksrevisionens iakttagelser pekar på att det ofta kan vara svårt att hitta kostnadseffektiva lösningar. Detta riskerar att försvåra en planering som stärker våra möjligheter att uppnå antagna nationella klimatmål.

Regeringen bör återkomma med förslag på hur nationellt framtagna bristanalyser och prioriteringar på systemnivå kan utgöra en utgångspunkt för den tidiga planeringen av investeringar i transportinfrastruktur. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Det finns få steg 1-åtgärder i fyrstegsprincipen som Trafikverket råder över.

Regeringen bör till Trafikverket förtydliga hur myndigheten ska arbeta med första steget i fyrstegsprincipen som består i att försöka lösa brister genom sänkt efterfrågan eller överflyttningar mellan trafikslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser att det av Riksrevisionens rapport tydligt framkommer att steg 1- och steg 2-åtgärder vidtas i alltför låg utsträckning för att åtgärda brister i vår infra­struktur. Det försvårar Sveriges möjligheter att ekonomiskt effektivt uppnå ett transport­system som är klimat- och miljömässigt hållbart och resulterar i att potentiella sats­ningar på bl.a. cykel uteblir. Det finns idag ingen möjlighet till statlig medfinansiering av icke-fysiska steg 1- och steg 2-åtgärder i länsplanerna eller den nationella transport­planen. Ansvaret för att finansiera och implementera dessa åtgärder ligger idag hos kommuner, regioner och privata aktörer.

Det krävs därför ytterligare åtgärder för att minska miljö- och klimatbelastningen från transporter och minska statens utgifter för nyinvesteringar som varken är nödvän­diga eller hållbara. Regeringen bör återkomma med förslag om hur statlig medfinansie­ring kan stärkas för att fyrstegsprincipens tillämpning ska förbättras genom att fler steg 1- och steg 2-åtgärder genomförs i infrastrukturplaneringen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

11      Åtgärder krävs för ordning och reda med elsparkcyklar

Användandet av elskotrar/elsparkcyklar sprider sig lavinartat i Sverige och internation­ellt. Många upplever elskotern som ett smidigt färdmedel för att ta sig fram mellan rela­tivt korta punkter i en stad. Företag uppbackade av riskkapital erbjuder korttidshyrning av elskotrar. Bara i Stockholm har på kort tid åtta olika elskoteraktörer etablerat sig med syftet att tjäna pengar på uthyrning av skotrarna.

Men elskotrarna skapar inte bara frihet för användarna; de begränsar framkomlig­heten för många andra, inte minst funktionshindrade. Trots en frivillig avsiktsförklaring med Stockholms stad fortsätter kvarlämnade elskotrar att upplevas som ett stort fram­komlighetsproblem i Stockholm. Felaktigt använda kan skotrarna också utgöra en stor trafikfara både för användarna och för andra. Under 2019, då användningen av elskot­rarna ökade, ökade också antalet skador orsakade av skotrarna kraftigt. Tidigare i år skördade de hyrbara elskotrarna sitt första dödsoffer då en person förolyckades i Helsingborg.

Det är uppenbart att lagstiftare, lokalpolitiker och myndigheter inte har hunnit följa med i den snabba utveckling som elsparkcyklarna är ett uttryck för. I praktiken råder idag kaos kring både användning och uppställande av elskotrarna i många av våra städer, inte minst vår huvudstad. Även insamling av överblivna sparkcyklar lämnar mycket i övrigt att önska avseende arbetsvillkor för dem inom den s.k. gigekonomin som samlar in cyklar för minimal betalning. Ett konkret exempel på hur samhället inte har följt med i utvecklingen är att elsparkcyklar idag klassas som cyklar i lag och för­ordning. Det gör att det inte finns någon åldersgräns för användandet och ej heller krav på hjälm (för dem över 15 år) samt att elsparkcyklarna får framföras på samma sätt som vanliga cyklar, bl.a. på gångvägar så länge gångfart tillämpas.

Många aktörer förväntar sig att samhället styr upp rådande oordning. Ordningslagen och lokala ordningsföreskrifter borde kunna användas för att redan här och nu reglera verksamheten. Sannolikt skulle en klassning av elskotrarna i en egen fordonskategori underlätta kontrollen av verksamheten. Som konstateras i rapporten Eldrivna enpersons­fordon (2018), beställd av Trafikverket, skulle en egen klassificering underlätta kontrol­len av fordonen och bidra till större säkerhet och överlag större möjligheter till en bättre ordning i våra städer. Enligt Transportstyrelsen arbetar man för närvarande med möjliga regelförändringar med anledning av de personskador som elskotrarna orsakat. I vilken omfattning regeländringar och förbättrad kontroll kommer att införas och när dessa kommer att vara på plats är dock oklart.

Regeringen bör skyndsamt återkomma med en lämplig klassificering av elskotrar i syfte att öka säkerheten och förbättra kontrollen samt, om nödvändigt, vidta alla ytterli­gare åtgärder för en trafiksäker och hållbar reglering av färdmedlet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Jens Holm (V)

Lorena Delgado Varas (V)

Hanna Gunnarsson (V)

Lotta Johnsson Fornarve (V)

Birger Lahti (V)

Yasmine Posio (V)

Elin Segerlind (V)

Håkan Svenneling (V)

Jessica Thunander (V)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Trafikutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämnad: 2019-10-01 Granskad: 2019-10-01 Hänvisad: 2019-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (11)