Kurder och den kurdiska frågan

Motion 1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, v, kds, m, fp)

Bakgrund

Kurdernas situation och frågan om deras
självbestämmanderätt i olika länder i Mellersta Östern har
uppmärksammats och aktualiserats under senare tid som en
av nyckelfrågorna för några av områdets återkommande
konflikter. Militärkupper i Turkiet, kriget Iran--Irak,
Gulfkriget -- i alla dessa fall finns den kurdiska frågan med
som en del av de bakomliggande faktorerna.

Det finns i dag mer än 20 miljoner människor med en
särskild gemensam etnisk identitet. De själva räknar sig och
erkänns av andra som kurder. De har ett eget språk,
gemensamt ursprung, gemensamma historiska
erfarenheter, gemensam kultur, gemensamma strävanden
och ett gemensamt öde.

De bebor ett sammanhängande landområde i Mellersta
Östern med en yta på ca 500 000 km2 , lika stort som
Frankrike. Det omfattar sydöstra Turkiet, nordligaste
Syrien, norra/nordöstra Irak, nordvästra Iran och några
angränsande områden i Kaukasus, republikerna inom OSS.
Det är detta område som sedan gammalt gått under
benämningen Kurdistan.

Kurderna har i alla ovannämnda länder, utsatts för
förtryck, etnisk diskriminering, assimilering,
tvångsdeportationer, ekonomisk utsugning och försök till
folkmord, speciellt av regeringarna i de nybildade
''nationalstaterna'' efter första världskriget Irak, Iran,
Turkiet och Syrien.

Folkrätten och principen om folkens
självbestämmanderätt genomgår, efter Sovjetunionens,
Jugoslaviens och Tjeckoslovakiens upplösning, en vidare
utveckling. Frågan om humanitär intervention i irakiska
Kurdistan, Somalia och Bosnien-Hercegovina tillsammans
med debatten inom FN om individuella och
grupprättigheter, vad gäller mänskliga rättigheter, berikar
denna princip till skydd för utsatta folkgrupper som nekas
denna rätt.

Principen om folkens självbestämmanderätt slås fast i
FN-stadgans första artikel (1:2), i stadgans artiklar om
förvaltarskapssystemet (speciellt artikel 76), i
generalförsamlingens enhälliga resolution från 1960 (1514-
XV), i internationella domstolens rådgivande opinion om
Västra Sahara och i 1966 års Konvent om Civila och
Politiska Rättigheter (artikel 1).

En rättslig uttolkning av principen om ''folkens''
självbestämmanderätt kan inte bortse från vad som
kännetecknar ett folk (ras, språk, kultur, historia).
Kurdernas krav på självbestämmanderätt måste tas på
allvar eftersom det gäller ett numerärt stort, särpräglat folk
med gemensamt språk, kulturarv, historia, territorium.
Detta folk utsätts för hård diskriminering av varierande
grad, till och med folkmord. Kurderna har ända sedan 1880-
talet gjort kontinuerliga ansträngningar för att hävda denna
rätt.

Det kurdiska folket

Kurderna härstammar troligen från olika indo-
europeiska folk som slog sig ner i regionen för 3 000--4 000
år sedan. De har identifierats som bergsfolk som stred mot
babyloner och sumerer. Kurderna själva anser sig vara
ättlingar till mederna som 612 f Kr erövrade Nineve, bara
för att själva 60 år senare besegras av perserna. Medan
andra folkslag i regionen under århundradenas lopp har
assimilerats med angränsande folk, har kurderna i hög grad
värnat om sin kulturella identitet och konsekvent sökt
hävda sitt oberoende. Under årtusendena har kurderna
blandats med andra folkgrupper som ett resultat av
expansion, erövring eller deportationer vilket har lett till
existensen av andra etniska grupper och minoriteter i
Kurdistan t ex assyrier, kaldéer, syrianer, armenier,
turkmener och araber.

Den arabiska religionen islam nådde Kurdistan på 600-
talet och de flesta kurder är sedan dess muslimer.
Majoriteten kurder är sunnimuslimer. Det finns också
shiiter, främst i sydöstra, södra och nordvästra Kurdistan,
och även andra religioner som t ex kristna, judar och
yezidier (en zoroastriansk förislamisk religion). Kurdiskan
är ett indoeuropeiskt språk och hör tillsammans med
persiskan och det afghanska språket till den iranska
språkgruppen. Det finns två huvuddialekter, dels
nordkurdiska (kurmanji), dels sydkurdiska (sorani).

Kurdernas historia i korthet

Efter de kurdiska områdenas införlivning i det
muslimska väldet på 600-talet och dess senare försvagning
under det abbasidiska kalifatet, lyckades kurderna att
etablera flera självständiga dynastier och stadsbildningar
(900- till 1200-talet). De krossades av mongoliska erövrare
som Hulago och Timur Lerk. Den första delningen av
Kurdistan skedde 1514 mellan det safavidiska Persien och
Osmanska väldet. En ny chans till relativt oberoende
kurdiska furstendömen kom mellan 1600- och 1800-talen.
Den relativa självständighet kurderna då lyckades uppnå
gick förlorad i mitten av 1800-talet, när Persien och
Osmanska riket genomförde en hård centraliseringspolitik
som svar på det expansiva Europa.

Kurderna liksom andra folk i Persien och Osmanska
riket kom i början av detta sekel att påverkas av den
europeiska upplysningstidens ideal och nationalism. Men
redan det första kurdiska upproret 1880 hade en
självständig stat som mål. I början av 1900-talet bildades en
rad kurdiska föreningar och organisationer med syftet att
åstadkomma konstitutionella reformer inom Osmanska
riket och nå en begränsad självständighet. De många
kurdiska upproren sedan 1900-talets början strävade efter
självstyre och en egen stat. Under detta århundrade har
kurderna lyckats etablera två kortlivade delvis oberoende
stater, dels kungariket Kurdistan i Irak (1922--24) styrt av
shejk Mahmoud Barzinji, dels Kurdistans demokratiska
republik i Mahabad i Iran (1946).

Osmanska statens deltagande och nederlag i första
världskriget ändrade förutsättningarna för kurder och andra
folk och förstärkte kurdernas strävan efter en egen stat.

Enligt det hemliga Sykes-Picotavtalet mellan
Storbritannien och Frankrike (1916) och president
Woodrow Wilsons 14-punktsprogram om
självbestämmande för lydfolken i Osmanska riket skulle
detta delas upp i nya stater, självständiga eller under fransk
eller brittisk kontroll som mandat under det nybildade
Nationernas Förbund, NF. Kurderna och armenierna
uppmuntrades att kräva självständighet, vilket de gjorde i
ett gemensamt memorandum till fredskonferensen.

I augusti 1920 undertecknades ett fredsfördrag i Sèvres i
Frankrike. Där erkändes bl a kurdernas rätt att bilda en
egen stat.

Detta fördrag kom aldrig att tillämpas på grund av
Turkiets motstånd under Mustafa Kemal ''Atatürk'' och
dennes militära seger över greker, armenier och de
allierades arméer i Anatolien. Han lyckades förmå kurderna
att stödja honom i detta s k befrielsekrig genom att utnyttja
deras muslimska identitet och lova dem framtida
självständighet och jämlikhet med turkarna, löften som
aldrig infriades.

I Lausannefördraget från 1923 nämns varken kurdernas
rättigheter eller Kurdistan på grund av förändrade politiska
och militära förhållanden i Turkiet.

Lausannefördraget delade det osmanska Kurdistan
mellan det nya Turkiet och de likaledes nybildade Irak och
Syrien under brittiskt respektive franskt mandat. Kurderna
i Iran förblev under iranskt syre. Det var Kurdistans andra
delning.

Turkiet

Efter Lausannefördraget utsattes kurderna för en massiv
assimileringskampanj som fortsätter än i dag. Den har skett
i form av stora deportationer, bosättning av turkar i
Kurdistan, assimilering av kurdiska barn genom att sätta
dem i turkiska internatskolor, hårt förtryck och en rad
massakrer. Kurdernas språk och existens har förnekats.
Bergsturkar blev den officiella beteckningen på kurderna,
de kurdiska ortsnamnen byttes ut till turkiska. Kurderna
organiserade tre misslyckade uppror 1925, 1927--31 och
1937 mot dessa förhållanden.

Den turkiska politiken bedrevs med sådan aggressivitet
att det i tre decennier blev nästan omöjligt för kurderna att
föra någon form av politisk kamp. Turkiet dömde Kurdistan
till avsiktlig underutveckling och efterblivenhet för att
legitimera sin hårda nationalistiska ideologi av överhöghet.

Först under senare delen av 1960-talet kunde kurderna
åter ta upp den politiska striden för sina rättigheter. Men
denna process bromsades av militärkupper 1971 och 1980
som riktades huvudsakligen mot kurderna och
vänsteroppositionen i Turkiet. Tusentals människor
arresterades, avrättades eller fördrevs i exil. 1985
iscensattes en debatt i Turkiet, av kurder och turkar, som
allvarligt ifrågasatte Turkiets gamla politik mot kurderna.
Under samma period utvecklades den kurdiska rörelsen till
en massrörelse i de stora städerna i turkiska Kurdistan med
bl a demonstrationer och folkliga resningar. Regeringens
reaktion blev stora militära aktioner mot den kurdiska
befolkningen med mycket allvarliga kränkningar av
mänskliga rättigheter i Kurdistan. Samtidigt började den
kurdiska organisationen (PKK) sitt väpnade motstånd
(1984). Deras kamp fördes med terroraktioner.

Turkiet har kränkt Iraks internationella gränser 1983,
1984, 1986, 1987 och 1992 militärt för att bekämpa den
kurdiska motståndrörelsen PKK. En av de mera dramatiska
följderna av det senaste kriget i Mellanöstern, Gulfkriget,
är Turkiets officiella erkännande av existensen av tolv
miljoner kurder i Turkiet (för första gången sedan 1923) och
tillståndet att använda det kurdiska språket, men endast
privat, ej i offentliga sammanhang.

Turkiets ambitioner att söka medlemskap i EG, att spela
en större roll i regionalpolitiken och dess deltagande på de
allierades sida under Gulfkriget har tvingat regeringen att i
ord mjuka upp sin politik mot kurderna. Men den turkiska
militärens hårda framfart riskerar att underminera
öppningen till en process som kunde leda till en fredlig
lösning på kurdernas krav i Turkiet.

Turkiet har som medlem i FN, Europarådet och ESK
åtagit sig att respektera grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter. Den turkiska koalitionsregeringen, som
tillträdde 1991, lovade vid sitt tillträde att värna respekten
för mänskliga rättigheter i landet och demokratisera det
turkiska samhället.

Rapporter från Amnesty International (Turkey -- Walls
of Glass, Nov 1992), Human Rights Foundation of Turkey
(HRFT), DC Info -- Human Rights (The Kurds: The people
the World Forgot -- May 1992), Lord Avebury (Desolated
and Profaned, Sept 1992 & Human Rights Delegation to the
Kurdish Region of Turkey Report, April 1992) samt
Helsinki Watch (Broken Promises: Torture and Killings
Continue in Turkey, Dec 1992) visar att dessa löften inte har
infriats.

Utifrån de förhållanden som råder i Turkiet bör Sveriges
regering noga följa utvecklingen i landet. I internationella
sammanhang, i FN, ESK, Europarådet och i bilaterala
samtal, bör Sverige fortsatt agera mot kränkningar av
mänskliga rättigheter utifrån internationella åtaganden som
Turkiet har gjort. Sverige bör i Europarådet arbeta för att
förmå Turkiet att upphäva undantagslagarna i sydöstra
Turkiet. Sverige bör också i lämpliga internationella fora
verka för att vapenstillestånd och fredsförhandlingar
kommer till stånd.

Mänskliga rättighetsorganisationen i Turkiet, som har 55
lokalavdelningar runt om i Turkiet, har erbjudit de
stridande parterna i Turkiet att fungera som medlare i
konflikten. Det är viktigt att vi från svensk sida stödjer detta
medlingserbjudande. Sverige bör också självt erbjuda
medlartjänster antingen som enskilt land eller t ex
tillsammans med övriga nordiska länder.

Iran

I Iran var den kurdiska nationaliströrelsen svag fram till
andra världskriget. Dock ägde ett omfattande uppror rum
1920--1925 för kurdiskt självstyre i Iran. Kurdiska
nationalister bildade tillsammans med representanter för
irakiska Kurdistan det då största partiet ''Kommittén för
Kurdistans pånyttfödelse -- Komela'' i Mehabad (1943).
Organisationen, som var iranska Kurdistans första egentliga
nationalistiska gruppering, hade en radikal social och
politisk profil och spreds till många städer.

Enligt ett avtal mellan de allierade under andra
världskriget ockuperades iranska Kurdistan och
Azerbajdzjan i norra Iran av sovjetiska styrkor på grund av
shahens protyska sympatier och Irans strategiska läge.
Komela förvandlades då till Kurdistans Demokratiska Parti
Iran, KDPI (1945).

Under 1920- och 1930-talet hade kurderna i Iran i likhet
med Turkiet utsatts för en mycket hård assimileringspolitik
från Rezashahs sida.

KDPI grundade den kurdiska republiken i Mehabad
(jan--dec 1946). Men Sovjetunionen tvingades dra sina
trupper från området efter förhandlingen med iranska
regeringen om oljerättigheter i norra Iran. Shahens styrkor
lyckades återta kontrollen över dessa områden. Efter en
summarisk militärrättegång hängdes ledarna för
Mehabadrepubliken 31 mars 1947 på samma torg, där
republiken utropats. Kurdiska förbjöds åter som
undervisningsspråk och KDPI gick under jorden.

Under den nationalistiska premiärministern Mossadeqs
regeringsperiod 1951--53 skedde en viss återhämtning för
kurderna. Shahens återinträde på tronen genom en CIA-
stödd militärkupp innebar en hård förföljelse av all
opposition och KDPI drevs i praktiken i exil, främst till
irakiska Kurdistan men även till Europa. Dock lyckades
kurdiska student- och vänstergrupper 1967 att organisera
ett väpnat uppror mot shahens regim och för demokrati.
Upproret krossades efter nio månader.

Under hela 60-talet försvagades KDPI av splittring och
fraktionsstrider men lyckades komma igen, när de olika
fraktionerna slutligen återförenades vid en gemensam
konferens 1970, och började gradvis stärka sin ställning.

Kurderna fick en gyllene chans att nå sina mål efter den
islamiska revolutionen, då shahen störtades (1979). Hela
iranska Kurdistan hamnade under folkets kontroll. Men
olika politiska grupper, kurdiska såväl som andra,
konkurrerade och stred med varandra medan ''ayatollorna''
grep makten åt sig själva. Om den världsliga och religiösa
oppositionen hade kunnat enas hade det varit mycket
svårare att etablera en islamisk republik i Iran. Iranska
Kurdistan förblev dock ett centrum för den sekulära
oppositionen. Främst KDPI kontrollerade merparten av
iranska Kurdistan. Det var skäl nog för den nya islamiska
regimen att proklamera ''Jihad'' (heligt krig) i Kurdistan
(augusti 1979) för att återinföra ''islam i Kurdistan''. Men
regimen tvingades till eldupphör och förhandlingar, som
inte ledde någon vart eftersom ayatollah Khomeini vägrade
att tillmötesgå kurdernas krav på ''demokrati i Iran och
autonomi för Kurdistan'' med argumentet att ''demokrati''
är ett västerländskt begrepp och ''autonomi'' strider mot
islam.

Regimens styrkor anföll åter Kurdistan i april 1980.
Detta krig har fortsatt fram till nu. Våren 1983 lyckades
armén återta de flesta områden som kurderna ''befriat''.
Ledningen för bl a KDPI tvingades flytta till irakiska
Kurdistan. Dessa bakslag ledde till splittring och
stridigheter, som först nyligen upphört.

Under 1989 tycktes regimen villig att förhandla med
KDPI om kravet på självstyre. Men det visade sig vara en
fälla för att mörda partiets generalsekreterare Abdul-
Rahman Chassemlou. Mordet skedde mitt under dennes
förhandlingar med en iransk delegation i Wien i juli 1989.
Den efterträdande generalsekreteraren för KDPI mördades
i december 1992 i Berlin.

Sverige bör i FN verka för att den av FN särskilt utsedde
MR-rapportören för Iran får fortsätta att bevaka mänskliga
rättighetssituationen i Iran och att det i det arbetet särskilt
uppmärksammas kurdernas situation.

Syrien

Kurderna i Syrien åtnjöt vissa politiska och kulturella
rättigheter under den franska mandatperioden. Efter
Syriens självständighet 1946 drogs en del av dessa
rättigheter tillbaka men viss kurdisk verksamhet
tolererades. De olika militärregeringar som följde på
varandra 1949--54 var för svaga och hade för många fiender
för att använda sina knappa resurser mot en tam och liten
minoritet.

Under en kort period i mitten av 50-talet tilläts
inofficiellt kurdisk kulturell och politisk verksamhet.
Unionen mellan Syrien och Egypten 1958--61 som ledde till
ett uppsving för pan-arabismen medförde däremot en
försämring för kurderna. Kurdiska ledare arresterades och
dömdes till långa fängelsestraff.

Den nya regimen efter unionens upplösning inledde en
omfattande arabisering av kurdiska områden genom att
tömma gränsområdet mot Turkiet och Irak på kurdiska byar
och flytta in araber i deras ställe. Samtidigt berövades ca 100
000 kurder sitt syriska medborgarskap. Istället fick de
flyktingstatus och nekades alla medborgerliga rättigheter.

Med Hafez al-Assad, som tog makten 1970 i spetsen för
en tredje baath-regering, förändrades läget för kurderna.
al-Assads regim var baserad på den alawitiska minoriteten
( en shiamuslimsk sekt) och förlitade sig på stöd från andra
minoriteter som kristna, druser och kurder. Syriens konflikt
med Irak och Turkiet liksom dess stöd till kurdiska
oppositionella i dessa länder har relativt sett förbättrat
kurdernas villkor i Syrien. Trots att deras politiska och
kulturella rättigheter inte är formellt erkända tolereras viss
kurdisk verksamhet.

Arabiseringspolitiken stoppades, kurdiska ledare
släpptes ur fängelset och en del kurder återfick sitt
medborgarskap. Tre kurdledare blev valda till det syriska
parlamentet.

Dagens rapporter från Syrien tyder åter på en försämrad
situation för kurder. Det sker nya bosättningar av araber i
kurdiska områden, kränkningar av mänskliga rättigheter
och en hårdnande politik mot kurderna. Under december
1992, arresterades och torterades 70 kurder svårt i staden
Qamishli, däribland en kurdisk parlamentsledamot (Fuad
Aliko). 22 av de arresterade kurderna sitter ännu kvar i
fängelset. Ett 10-tal av de arresterade fördes till sjukhus
som resultat av tortyren.

Sverige bör verka för en lösning av de statslösa
kurdernas situation i Syrien samt fortsatt uppmärksamma
brott mot mänskliga rättigheter i Syrien.

Irak

Efter första världskriget, i södra Kurdistan -- sedermera
Irak, motsatte sig kurderna planerna på att införlivas i Irak,
samtidigt som turkarna fortsatte att göra anspråk på det
oljerika Mosulområdet.

Britterna som etablerat sin egen administration i
Kurdistan 1920--22 tvingades dock erkänna kurdern Shejk
Mahmoud Barzinji som statsöverhuvud för en kurdisk
autonom administration och även erkänna kurdernas rätt
att bilda en egen regering. Men utan hänsyn till vare sig
Storbritannien eller Irak utropade sig Barzinji till kung över
Kurdistan i november 1922. Detta ledde till en militär
konflikt med britterna som sommaren 1924 återtog södra
Kurdistan och gjorde slut på den kurdiska regimen.

Tvisten mellan Ankara och London om provinsen Mosul
hade överlåtits till NF. NF konstaterade visserligen att
kurderna varken ville tillhöra Irak eller Turkiet, men att
Iraks ekonomiska överlevnad krävde att Mosulområdet
anslöts till Irak. NF beslöt 1926 att området skulle tillfalla
Irak, men att kurdernas krav om egna administratörer,
lärare, skolor och domstolar samt krav på kurdiskan som
det officiella språket i området skulle respekteras. Detta
lovade Iraks regering att garantera.

I ett brittisk--irakiskt avtal 1930 om Iraks självständighet
nämndes dock inte dessa garantier. I återkommande
protester och revolter sökte kurderna hävda sina
rättigheter, men utan framgång.

Först med den irakiska revolutionen 1958, som gjorde
landet till republik, erkändes kurdernas rätt till självstyre i
den nya författningens artikel 3. Deras partier och
organisationer tilläts och kurdiska tidningar och tidskrifter
fick publiceras. Men när kurderna krävde att artikel 3 skulle
tillämpas, upphörde smekmånaden och regeringen svarade
med att förbjuda det kurdiska demokratiska partiet (KDP)
och bombade kurdiska städer och byar. Det var inledningen
till den kurdiska rörelsen för autonomi i Irak. De irakiska
regeringarna försökte ömsom krossa, ömsom förhandla
med denna rörelse bestående av de kurdiska politiska
partierna.

I mars 1970 kom regeringen med Saddam Hussein som
vicepresident och kurderna under Barzani överens om ett
avtal som innebar de dittills mest långtgående eftergifterna
till kurderna ifråga om självstyre med politisk och kulturell
autonomi.

Detta avtal som skulle genomföras inom fyra år kom
bara delvis att tillämpas. 1974 utfärdade regeringen en lag
om autonomi som långt ifrån motsvarade avtalet från 1970,
varför kurderna vägrade godta det. Konflikten, då som nu,
gällde Kirkukområdet och hur stor del av oljeintäkterna
som skulle gå till kurdisk utveckling.

Striderna återupptogs. Men det s k Algeravtalet från
1975 mellan Iran och Irak blev dödsstöten för det kurdiska
motståndet. Shahen av Iran lovade att upphöra med sitt
stöd till Iraks kurder, ett stöd som gjort det möjligt för dem
att med kraft bekämpa den irakiska regimen. Därefter
inledde Irak omfattande deportationer av folk från
gränsområdena i irakiska Kurdistan. Byar och mindre
städer förstördes. En yta lika stor som Libanon tömdes helt
på sin kurdiska befolkning, speciellt vid gränserna mot Iran,
Turkiet och Syrien.

Kriget mellan Iran och Irak 1980 förbättrade kurdernas
möjligheter att befria en stor del av irakiska Kurdistan. Irak
tvingades åter förhandla med kurderna om deras krav på
självstyre. Men förhandlingarna bröts 1985 sedan regimen
lyckats ta sig ur det pressade militära och politiska läget i
kriget mot Iran, och kriget mot kurderna återupptogs. Det
blev också inledningen till en grym förföljelse av kurder. 4
000 byar och 20 medelstora städer förstördes, ''en
demografisk revolution'' enligt amerikanska senatens
utrikesutskott. Mellan april 1987 och september 1988
användes vid 60 olika tillfällen kemiska vapen mot
kurderna. Den mest kända och omfattande var
gasbombningen av Halabja 16 mars 1988.

Under Gulfkrigets sista dagar (1991) lyckades kurderna
organisera ett uppror som befriade det mesta av irakiska
Kurdistan. Men Saddam Husseins regering återtog en del
av städerna, vilket ledde till massflykt av ca 2,5 miljoner
kurder till Iran och Turkiet. Omfattningen av denna
massflykt tillsammans med oron för dess destabiliserande
verkan på Iran, Irak och Turkiet, förmådde FN och en rad
andra internationella aktörer att uppfatta situationen som
ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet
kunde därmed anta en resolution (688) om att sända
allierade trupper och FN-vakter till irakiska Kurdistan för
att där etablera en frizon. Principen om icke- inblandning i
andra länders inre angelägenheter kom därmed att i
praktiken åsidosättas för vad som kommit att kallas en
humanitär intervention.

De kurdiska ledarna började förhandla med irakiska
regeringen om självstyre, i april 1991. Dessa förhandlingar
misslyckades i oktober. Därefter avsade sig irakiska
regeringen allt ansvar för irakiska Kurdistan. Man försatte
den kurdiska regionen under ekonomisk blockad, upphörde
med all samhällsservice och drog tillbaka sina militära
styrkor och sin administration från Kurdistan, i syfte att
pressa kurderna till politiska eftergifter. Denna blockad
pågår fortfarande.

För att bemöta den uppkomna situationen beslutade
kurderna att hålla fria val under internationell övervakning i
maj 1992. Man ville etablera ett eget parlament och en egen
regering för att administrera det område som var under
deras kontroll. Parlamentet började sitt arbete i juni 1992
och en koalitionsregering formades av merparten av de
kurdiska partier som ingår i paraplyorganisationen
''Irakiska Kurdistans front -- IKF''. I oktober 1992,
proklamerade det kurdiska parlamentet sitt beslut om
utnyttjandet av rätten till självbestämmande i form av en
federal administration i ett framtida Irak. Detta beslut
stöddes i september 1992 av Iraks samlade oppositionella
krafter som ingår i Iraks Nationella Kongress som agerar
som ett demokratiskt alternativ till Saddam Husseins
regering.

Irakiska Kurdistan befinner sig nu på randen av ännu en
katastrof pga FN:s och irakiska regeringens blockader.
Sverige bör därför verka för att FN:s blockad mot irakiska
Kurdistan upphör. Behovet av mat, medicin och olja är
stort. Nödvändigheten av direkt utländskt bistånd och
expertrådgivning till den regionala kurdiska regeringen blir
för varje dag allt mer akut. Den kurdiska de facto-
administrationen har agerat mycket effektivt med hänsyn
till de mycket begränsade resurser man förfogar över. Men
snabb och kraftfull hjälp och stöd behövs, bl a från svensk
sida, för att detta unika demokratiska projekt i irakiska
Kurdistan ska lyckas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör arbeta för
att den kurdiska frågan uppmärksammas både vad gäller
mänskliga rättigheter och folkrätten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i ESK-processen och
Europarådet bör arbeta för att Turkiet efterlever innehållet
i de åtaganden som Turkiet gjort i form av gemensamma
konventioner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt stöd till medling mellan
de stridande parterna i Turkiet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i lämpligt
internationellt forum bör verka för att vapenstillestånd och
förhandlingar kommer till stånd mellan den turkiska staten
och det kurdiska folket om framtida fredlig samexistens,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FN:s särskilt utsedde MR-
rapportör i Iran,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om MR-situationen och de statslösa
kurdernas situation i Syrien,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av fortsatt
bistånd till irakiska Kurdistan,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att
blockaderna mot irakiska Kurdistan upphör,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja
demokratiutvecklingen i irakiska Kurdistan.

Stockholm den 26 januari 1993

Ingbritt Irhammar (c)

Berith Eriksson (v)

Gustaf von Essen (m)

Karin Pilsäter (fp)

Pontus Wiklund (kds)