Filmarkivet i Grängesberg nu och i framtiden

Motion 2008/09:Kr257 av Birgitta Sellén och Kenneth Johansson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av Grängesbergs filmarkivs ekonomiska resurser för att man ska klara av sitt uppdrag.

Motivering

Vid en statlig utredning (SOU 1998:41) föreslogs att det skulle göras en satsning på ett centrum för dokumentär film i Grängesberg – ett filmarkiv. Filmarkivets uppdrag skulle vara att ta hand om, bevara och tillgängliggöra film, särskilt icke-fiktiv film, samt erbjuda olika vårdtekniska tjänster m.m. samt arkivering av film och videoband.

Filmarkivet i Grängesberg fick en budget på 5 miljoner kronor vid sin start 2002, och den budgeten har sedan dess varit oförändrad. Tanken var att verksamheten i Grängesberg skulle byggas upp etappvis, vilket skulle göra det möjligt att förverkliga visionen om ett utbyggt filmarkiv i Grängesberg som ett nationellt filmarkiv oavsett genre eller upptagningsteknik. För att klara den uppgiften behöver verksamheten noga följas, och de ekonomiska förutsättningarna för att verksamheten ska fungera behöver ständigt ses över. Därför anser vi att regeringen behöver utvärdera den verksamhet som hittills bedrivits vid filmarkivet för att se över vilka ekonomiska resurser som behövs för att klara av det uppdrag som filmarkivet har.

Det är viktigt att vi i Sverige bevarar de filmer som beskriver vår utveckling i landet. Under 1900-talet hände mycket inom bl.a. industrin och eftersom filmen var ett nytt sätt att dokumentera så finns det enormt mycket av ovärderlig dokumentation i landet som det är av stort värde att vi bevarar. Därför är det viktigt att filmarkivet i Grängesberg får resurser så att det klarar av det. Filmerna utgör ett unikt visuellt komplement till de senaste hundra årens historiebeskrivning. Filmen är ett levande material som bryts ned om det inte tas om hand på rätt sätt. Ett förstört material är oerhört kostsamt att restaurera och i många fall till och med omöjligt. Mot den bakgrunden har begreppet ”räddningsaktion” använts för att påtala vikten av att filmmaterialet snabbt samlas in för bevarande.

Vid starten av filmarkivet utsågs Svenska Filminstitutet (SFI) som huvudman. Tanken var att ett tjugotal personer på sikt skulle få arbete vid centralen. De fem miljoner kronor som då avsattes i budgeten räcker inte för att klara verksamheten.

Idag finns åtta fasta tjänster och med dagens ekonomi måste de minska till sex. Sedan starten har verksamheten flyttat till nya lokaler, vilket innebär en hyreshöjning från 360 000 kr till 1,2 miljoner kronor. Dessutom behöver det inrättas ett klimatarkiv för att filmerna ska kunna bevaras långsiktigt. Kostnaden för klimatarkivet beräknas till 200 000 kr per år.

Svenska Filminstitutet, som är huvudman, har inte lagt till medel och säger sig inte heller avse att göra det. SFI gjorde ett budgetunderlag 2005 där man beräknade kostnaderna till 9,8 miljoner kronor årligen. Man har nu sagt (2006) att man vill avsäga sig huvudmannaskapet.

Idag har tusentals deponenter, donatorer, forskare och föreningsmedlemmar lämnat in filmer för att få dem tillgängliggjorda. Det ligger i arkivets åtagande och i ingångna avtal att se till att det blir gjort. Arkivet i Grängesberg spelar en viktig roll inom svensk museivärld för att bevara gamla filmer som speglar mer än hundra år av utveckling i samhället, inte minst inom industrisamhället.

För att Filmarkivet i Grängesberg ska kunna uppfylla de krav som ställdes på det och för att personalen ska kunna rädda de ca 2 miljoner filmer (motsvarande ca 1 000 långfilmer) som redan har lämnats in till arkivet måste en ordentlig översyn göras av hur verksamheten ska kunna utvecklas på det sätt som uppdraget är tänkt.

Stockholm den 1 oktober 2008
Birgitta Sellén (c)	Kenneth Johansson (c)