Kulturminneslagen

Motion 2008/09:Kr235 av Lars Tysklind (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förtydligande av kulturminneslagen vad avser länsstyrelsernas rätt att förordna personer för dokumentation och kontroll av byggnadsminnen.

Motivering

Vården av fornminnen och historiska byggnadsverk regleras i kulturminneslagen som antogs för tjugo år sedan. Den spänner över ett vitt fält och understöds därför av detaljerade föreskrifter som utarbetats av Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Dessa bygger i sin tur på avsikter som uttryckts i förarbeten till lagen.

Under våren prövade Kammarrätten i Göteborg ett ärende i vilket Länsstyrelsen i Skåne län, med stöd av ovannämnda föreskrifter, förordnat en kontrollant för tillsyn av underhållsarbeten på ett medeltida byggnadsverk i Helsingborg. Kammarrätten fann att lagtexten inte i tillräcklig grad understödde RAÄ:s föreskrifter och upphävde på den grunden beslutet.

Bakgrunden till kammarrättens ställningstagande är förändringar inom andra rättsområden som ägt rum på senare år. Lagen om offentlig upphandling (LOU) tillkom 1992. Likaså förändrades de kommunala byggnadsnämndernas arbetssätt vid samma tid så att inslaget av kontroll och övervakning ute på arbetsplatserna genom kommunerna minskades avsevärt.

Lagtexten har på senare år delvis kompletterats. Genom prop. 1996/97:99 infördes ett särskilt undantag från skyldigheten att upphandla arkeologisk undersökningsverksamhet enligt LOU, då det bedömdes som angeläget att även i fortsättningen lämna RAÄ frihet att utföra utgrävningar inom den egna uppdragsverksamheten. Delar av lagen som berör byggnadsminnen har däremot i huvudsak lämnats orörda.

I det aktuella fallet hade kommunen klagat över att länsstyrelsen förordnat en viss person att utöva kontrollen över underhållsarbeten som kommunen önskade genomföra och härmed uppmanat den att förbigå LOU. Kommunen ansåg sig ha möjlighet att tillföra fullgod personal och således själv kunna se till att länsstyrelsens föreskrifter uppfylldes.

Det är inte svårt att se att kommunens ställningstagande i den senare frågan påverkats av förhållanden som nu råder på byggnadsområdet i övrigt. Idag utser byggande själva oberoende personer som kontrollerar och gentemot byggnadsnämnderna svarar för att kvalitetsföreskrifter och bestämmelser uppfylls. Kommunen menade därför att motsvarande metod även kunde tillämpas för byggnadsarbeten av detta slag. Skillnaden är dock att den byggande förutsätts handla i egenintresse då han uppfyller av samhället uppställda kvalitetskrav, medan det när det gäller antikvariska krav mycket väl kan uppstå en intressekonflikt mellan samhällsintresse och egennytta.

Det är därför lämpligt att dokumentation och kontroll visserligen upphandlas enligt LOU, men att anbudsvärdering och urval kvarstår hos länsstyrelserna. För att lägga fast nuvarande praxis i lagtexten föreslår jag att kap. 3 14 § kulturminneslagens utvidgas med tillägget att det i länsstyrelsernas beslut kan anges vem som ska utföra sådana arbeten samt att länsstyrelsen i dessa fall själv bekostar desamma. Förfarandet kommer då i samklang med LOU, då ju länsstyrelsernas eventuella upphandling av externa konsulter faller under denna lag. Mest betydelsefullt är dock att samhället inte avhänder sig rätten till medverkan och kontroll vid vården av omistliga kulturbyggnader.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 1 oktober 2008

Lars Tysklind (fp)