EU:s militarisering

Motion 2004/05:U319 av Ulf Holm m.fl. (mp)

1Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utrikesminister på EU-nivå.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den s.k. dubbelhattningen för utrikesministern.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om de försvarspolitiska ambitionerna i EU och i EU-konstitutionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en gemensam försvarspolitik i EU och i EU-konstitutionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den fördragsfästa upprustningen i EU.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om militära operationer i EU:s namn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om flexibiliteten i EU:s försvars- och utrikespolitik.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den s.k. solidaritetsklausulen i EU-konstitutionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om EU:s utrikespolitiska s.k. passerell i EU-konstitutionen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om demokratins främjande som målsättning för EU:s utrikespolitik.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av mångfald på den internationella arenan och minskad samordning av EU:s utrikespolitik.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om krigsmaterielbyrån i EU:s regi.

2Inledning/bakgrund

Svensk fredspolitik är sannolikt världens mest framgångsrika. Hur många länder har lyckats bespara sina folk krigets fasor och förödelse i nästan hundranittio år? Sedan 1834 har denna fredspolitik haft ett officiellt namn: Neutralitet. Fram till början av 1990-talet var neutralitetspolitiken fast förankrad hos majoriteten av den politiska makteliten och minst fyra av riksdagspartierna: Socialdemokraterna, Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.

Våren 1992 fastslog riksdagen att "Sveriges militära alliansfrihet, som syftar till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består". Det var efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Sedan dess har bara en sak av avgörande betydelse för vår utrikespolitik skett: EU-medlemskapet.

I det riksdagsbeslut som gav regeringen i uppdrag att ansöka om EU-medlemskap angavs som villkor att det skulle ske med bibehållen neutralitetspolitik. I Socialdemokraternas långa kravlista inför ett EU-medlemskap fastslogs att Sverige skulle förbli alliansfritt och stå utanför EU:s gemensamma försvarspolitik. Någon begäran om undantag från Maastrichtfördragets säkerhetspolitiska förpliktelser gjordes dock inte av de svenska förhandlarna med Ulf Dinkelspiel i spetsen, vilket av riksdagsmajoriteten motiverades med att det inte behövdes eftersom EU inte planerade något militärt samarbete över huvud taget! Därefter har den officiella svenska linjen bestått av ett intensivt förnekande av faktum. Trots en snabb uppbyggnad av en EU-militär, inbegripet militärstab med svenska generaler i Bryssel och en snabbinsatsstyrka med svenska krigsfartyg och stridsflygplan, har svenska regeringsföreträdare påstått att EU inte alls militariseras.

Visserligen hände inte mycket under de första åren av svenskt EU-medlemskap. Men vid EU-toppmötet i Köln sommaren 1999 beslöts, utan svenska invändningar, att EU "måste ha förmåga till självständigt handlande som stöder sig på trovärdiga militära styrkor, möjlighet att besluta sig för att använda dem och vara redo till detta för att reagera i internationella krislägen". Regeringen påstod att Kölnbesluten var harmlösa och utan inverkan på svensk alliansfrihet och att formuleringen "enligt FN-stadgans principer" skulle tolkas som "på FN-mandat". Men tolkningarna i andra EU-länder var ganska annorlunda. Några exempel:

• 4/6 1999, TT: "Brittiska diplomater uppgav att London fortfarande anser det möjligt för EU att agera om en fredsbevarande eller fredsskapande insats blockeras i FN:s säkerhetsråd."

• 4/6 1999. Frankfurter Allgemeine Zeitung (Tyskland): EU-toppmötet har "tagit ett beaktansvärt steg i riktning mot en säkerhets- och försvarsunion...".

• 5/6 1999. Le Monde (Frankrike): La naissance officielle de l'Europe de la defence a été proclaméà Cologne. /Den officiella födelsen av ett Försvarseuropa har proklamerats i Köln/.

Den svenska regeringens Röda Kors-variant av Kölnbeslutens innebörd hade alltså inget som helst stöd i den överväldigande rapporteringen i andra EU-länder. I själva verket har EU:s militarisering gått så snabbt att även de mest entusiastiska anhängare av ett militär-EU tagits på sängen. Redan i början av december 2000 konstaterade The Parliament Magazine att "EU nu intar en position där unionen kan anlita en militär styrka. Blotta tanken på detta skulle ha avfärdats som orimlig för bara fem år sedan" (Vol 4, no 107, Dec 4 2000).

I besluten från Helsingforstoppmötet i december 1999 sägs ingenting alls om FN-mandat, det talas i stället om att EU skall kunna "självständigt besluta om och sätta igång EU-ledda militära operationer som reaktion på internationella kriser".

I en rapport om Nice-toppmötets beslut om EU:s militära uppgifter noterade Centre for European Security and Disarmament att EU med "blixtens hastighet" höll på att skaffa sig en snabbinsatsstyrka som "innehåller många av en traditionell militärstyrkas beståndsdelar, bl a Patriot-missiler" (Briefing Paper: EU Official adopts military: a summary of the Nice Conclusions, CEPS, 18 Dec 2000).

I början av 2004 kom ännu ett av otaliga tecknen på hur EU:s militarisering är en hörnsten i EU-maktelitens framtidsvision. Det skedde i form av en bok med titeln The Path to European Defence, redigerad av den tyske EU-parlamentarikern Karl von Wogau och med bidrag av tjugotal höjdare inom EU:s maktelit med "den höge representanten" Solana och EU-kommissionärerna Liikanen och Busquin i spetsen. Wogau fastslår i sitt förord att de närmaste tio åren kommer att se framväxten av "EU:s väpnade stridskrafter". Han noterar också att den föreslagna EU-författningen innebär ännu ett stort steg i den riktningen genom att den "höge representanten" formellt ska bli EU:s "utrikesminister" och att en vapenbyrå för en gemensam vapenpolitik skall inrättas.

Av särskilt svensk intresse är ett avsnitt med titeln: Neutrality: A Non-Concept for the 21st Century av EU-parlamentarikern Othmar Karas. Där konstateras att neutralitet inte nämns någonstans i EU-fördragen eller i den föreslagna EU-författningen. Därför, skriver Karas, kan man dra slutsatsen "att det inte kommer att finnas någon plats för neutralitet i EU:s lagstiftning under 2000-talet".

Den 5 april 2004 rapporterade Spiegel Online att "EU vill ha rörliga stridstrupper" som skall vara operationella senast 2007. Spiegel refererade Javier Solana som efter ett försvarsministermöte i Bryssel slagit fast att EU skall sätta upp minst nio stridsgrupper på vardera 1500 man som inom två veckor skall kunna "sättas in i hela världen". Enligt EU-rådsordföranden, den irländske försvarsministern Michael Smith "protesterade ingen delegation" - det vill säga inte heller den svenska.

3Varför ingen neutralitetsdebatt

Varför har vi då inte en rasande debatt om den svenska neutralitetspolitikens urholkning? Godtar väljarna att Sverige totalt förlorar sin utrikespolitiska självständighet och militärt binds till ett stormaktsblock? Nej, det finns det ingenting som tyder på. Alla tillgängliga opinionsmätningar tyder på att det fortfarande finns en kraftig folkmajoritet för att Sverige skall spela en aktiv fredsfrämjande roll på grundval av utrikespolitisk självständighet och militärpolitisk alliansfrihet som syftar till neutralitet i krig, d.v.s. det som brukar kallas för en aktiv neutralitetspolitik. Det finns väljarstöd för FN-beslutade fredsinsatser med militär trupp, men absolut inte för enskilda stormaktsblocks militära interventioner, hur idealistiska motiv som än utmålas. Protesterna mot Irakkriget talar sitt tydliga språk, samtidigt som svenska soldaters medverkan i allehanda FN-insatser har starkt stöd.

Varför vållar det då ingen debatt att hela den traditionella, aktiva neutralitetspolitiken håller på att ersättas av en linje som i sin förlängning öppnar vägen för att EU gör exakt samma sorts insatser som USA gjort i Irak? Svaret består givetvis av flera olika delar.

Socialdemokratin förnekar i allmänna ordalag att någon förändring är på gång. Sveriges f.d. utrikesminister Anna Lindh, med stort förtroende också i progressiva kretsar, påstod t.ex. med eftertryck att EU-militär bara skulle ägna sig åt minröjning och liknande insatser, inga som helst stridsuppgifter. Varje saklig beskrivning av EU:s militära uppbyggnad visar att detta är helt felaktigt. Praktiskt taget varenda EU-politiker utanför de formellt neutrala länderna är också beredda att försäkra att det handlar om full och oinskränkt militär verksamhet.

De borgerliga partierna förvillar avsiktligt begreppen genom att hålla igång en uråldrig debatt om NATO-medlemskap, vilket ger Socialdemokraterna möjlighet att genom kraftfullt nej till NATO framstå som samma sorts neutralitetsvärnare som alltid. Men det är inte från NATO hotet mot den svenska fredspolitiken i första hand kommer. Vad gör det för skillnad om vi är med i NATO eller ej om vi ändåär bundna i ett tätt militärt samarbete inom en politisk union där flertalet delstater är NATO-medlemmar?

Det påstås att EU-trupper endast ska kunna sättas in efter beslut av FN:s säkerhetsråd. Men så står det inte i den grundläggande besluten, t.ex. efter det viktiga Köln-toppmötet 1999 och i EU-konstitutionen. Där står bara att EU-insatser ska ske ". i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga." (artikel I-41-1), vilket är något helt annat. Åtskilliga EU-företrädare har gjort klart att de anser att EU ska kunna ta sig samma friheter som USA har gjort, bara man påstår att man handlar enligt FN-principen!

Man understryker att EU inte haft någon solidaritetsklausul som förpliktar varje medlemsstat att militärt bistå andra stater som blir militärt angripna. Det är formellt sant, samtidigt som det just nu finns en solidaritetsklausul i förslaget till EU-konstitution. Dessutom finns numera solidaritetsförpliktelser som handlar om den sorts "krig" som redan pågår och de flesta siar om kommer att dominera framtiden, nämligen det som kallas "terrorism". Till detta kommer att även om EU alltså formellt ännu inte är en försvarspakt (så länge förslaget på EU-konstitution inte är ratificerat av de 25 länderna i EU) kan man med fog hävda att EU håller på att bli en anfallspakt. Man planerar ju att tillsammans göra storskaliga militära insatser utan beslut i FN:s säkerhetsråd och utan inbjudan från värdlandet. Irak-kriget visar att risken att ett "befriat" folk anser sig angripet och ockuperat är överhängande. Även välvilliga utländska interventioner tenderar att provocera motstånd. I "terrorismens" tidevarv kan motstånd manifestera sig genom attacker mot invaderarnas hemmafront. I ett läge där EU invaderar/angriper gemensamt och därmed skaffar sig en gemensam motståndare som kanske slår till mot Berlin, Paris, Stockholm, kommer man då inte att försvara sig gemensamt? Och har man då inte etablerat en försvarspakt? Sens moral: En anfallspakt leder logiskt till en försvarspakt.

Man betonar att EU:s första militära insatser - i Makedonien och Bosnien - har en klart europeisk karaktär. Är det inte naturligt att just EU gör detta? Nej, det är inte självklart. För bara något årtionde sedan var det självklart att det var FN:s "blåhjälmar" som skulle sättas in. Men, FN fungerar ju inte, säger man. Se på Ruanda. Svar: Det är sant att FN har fungerat sämre de senaste tio åren än tidigare, men det beror ju på systematiskt sabotage, främst från USA. Ska EU förvärra denna situation genom att börja uppträda likadant? Varför kan inte de olika EU-staternas truppenheter lika gärna agera i FN-regi som i EU-regi? Vad är den konkreta skillnaden på fältet? Ingen eller försumbar. Nationella truppenheter ställs också i EU-sammanhang till förfogande av enskilda stater. De handlar inte om totalintegrerade enheter, bl.a. av språk- och utbildningsskäl. Också NATO uppträder ju i form av nationella enheter under gemensam ledning. Om man väljer att FN skall utgöra den gemensamma ledningen via den militärstab som enligt FN-stadgan skulle ha funnits sedan länge, eller om ledningen ska ske via EU (eller NATO) är alltså ingen miliärt, utan ett politiskt val. Om man godkänner att FN körs över av EU när det gäller "fredsinsatser" i Europa, måste man då inte också godkänna att USA får fria händer att skapa fred i Amerika, Ryssland i f.d. Sovjetunionen, Kina i Östasien och så vidare. Vi får en värld där FN:s världspolis har ersatts av supermaktsblockens medborgargarden, världslagen har ersatts av djungelns lag, rättvisa har ersatts av makt och egenintresse. Dessutom är det ju inte säkert att gränserna mellan stormakternas intressesfärer alltid är exakt definierade och allmänt vedertagna. Vi kan få konkurrens om vem som har "rätt" att intervenera, t.ex. i Georgien. Klockan kommer att vridas tillbaka till tiden före försöken att skapa en världsordning via NF och FN. Fred lär det inte bli.

Man påpekar att EU-insatserna i Makedonien och Bosnien är typiska fredsbevarande operationer. Vem kan ha något emot sådant? Nej, inte om man betraktar dem utan perspektiv. EU-strategerna har alltid varit skickliga propagandister. De är inte så korkade att de börjar med att låta EU-trupper invadera ett afrikanskt land utan FN-beslut. Det gäller att ta det stegvis. Men besluten om snabbinsatsstyrka och stridsgrupper som kan sättas in i hela världen visar klart att det i förlängningen handlar om helt andra sorters EU-interventioner. Förr eller senare får EU sitt Vietnam, sitt Irak.

Men har inte Kosovo bevisat att EU måste kunna ingripa militärt snabbt och effektivt? Knappast. I varje fall var det inte den slutsats de flesta innevånare i EU-länderna drog. Eurobarometer nr 51 som genomfördes efter Kosovokriget konstaterade: "Med kriget i Kosovo har frågan om en EU-arméåter blivit aktuell. Ändå visar resultaten att i de flesta länder är människorna nu mindre positiva till gemensamt beslutsfattande i EU om försvarsfrågor än de var hösten 1998."

Naturligtvis behövs det en sortsvärldspolis i FN-regi som kan ingripa på folkrättslig grund med svensk medverkan. Men vi behöver verkligen inga internationella medborgargarden som tar lagen i egna händer för att sprida sin egen "överlägsna" moral. Irak borde vara ett avskräckande exempel. Men i själva verket är det exakt den sortens insatser som EU syftar till att kunna genomföra. Om man skulle ta EU-retoriken om militära freds- och humanitetsinsatser på allvar skulle man för länge sedan ha svarat positivt på palestiniernas nödrop och begäran om internationellt militärt skydd mot den olagliga israeliska ockupationen. Men mot Israel orkar EU inte ens ingripa med icke-militära sanktioner.

Genom att dras in i EU:s militarisering kommer Sverige oundvikligen att bli medskyldigt till EU:s nykoloniala militära interventionspolitik för att skydda "europeiska intressen" i en överbefolkad, överkonsumerande värld där konkurrensen om knappa resurser kommer att bli alltmer hänsynslös. Sverige kommer att hamna på Fästning Europas sida i det som en del kallar "civilisationskrig" men som korrektare är ett resurs- och rättvisekrig mellan världens rika och världens fattiga. Det fanns en tid då Sverige hade en ambition att stå på de fattigas sida, bl.a. baserat på en insikt om att stabil fred bara kan skapas på grundval av rättvisa och jämlikhet. EU:s militarisering är uttryck för en helt annan filosofi. En del EU-ledare försöker dölja vad det handlar om under idealistiska paroller om att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Men allt fler kastar allt oftare masken och erkänner att det handlar om en total kamp om världsherraväldet där det gäller att trygga EU-ländernas intressen.

Svenskar är naturligtvis inte i grunden bättre, fredligare, mindre själviska än andra. Men genom tur och skicklighet och historiska tillfälligheter har vi kommit att utforma världens mest framgångsrika fredspolitik. Det är katastrofalt inte bara för oss själva utan även för världsfreden att detta unika föredöme nu offras på EU-altaret av våra EU-anpassade maktpolitiker. Och för demokratin är det ödesdigert att alltsammans sker utan ärlig offentlig debatt, under en kaskad av förnekanden och verklighetsförvrängningar.

Den nästan tvåhundraåriga freden som tillsammans med en fast alliansfrihet utgjort förtroendebas för så många svenska FN-insatser offras på EU-altaret.

Miljöpartiet anser därför att det är dags för lite svensk aktivitet i EU för att förhindra EU:s militarisering. Främst vill vi att EU-konstitutionen, eller som det officiellt heter "Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa", stoppas. Med detta förslag på EU-konstitution, eller EU-grundlag som en del säger, tar EU flera stora steg i EU-militariseringen. Vi har här valt att ta upp några av de viktigaste punkterna i EU-konstitutionen vad gäller militariseringen. Men också under den tid som ratificeringen av EU-konstitutionen pågår, tvåår efter den 29 oktober 2004 då fördraget vid en officiell ceremoni i Rom, Italien, ska skrivas under, anser vi att den svenska regeringen ska agera.

4Nej till utrikesminister!

Konstitutionen föreslår att EU ska få en utrikesminister som ska leda unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Utrikesministern ska ha ett mycket brett mandat. Han/hon ska både utforma förslag och verkställa politiken. Han/hon ska också vara inblandad i EU:s strukturerade militärarbete. På en och samma gång ska han/hon vara vice ordförande i EU-kommissionen, och ordförande för rådet för EU:s utrikesministrar (den s.k. dubbelhattningen). Denna roll är för bred, den kan leda till intressekonflikter och borde redan ha avvisats av den svenska regeringen i förhandlingarna om konstitutionen, vilket dock alltså inte gjordes.

Syftet med konstitutionens förslag är att utveckla en utrikespolitik för hela EU. Konstitutionen är tydlig: "Europeiska unionen skall föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som skall grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet, på en identifiering av frågor av allmänt intresse och på en ständigt ökande grad av samstämmighet i medlemsstaternas åtgärder." (artikel I-40.1).

Vi tycker inte att det är något självändamål att institutionalisera och styra utrikespolitiken för EU:s 25 sinsemellan ofta mycket olika medlemsländer. Här, som så ofta annars, menar vi att mångfald kan vara en fördel. Det är bra att länder kan agera olika och det är bra att ländernas folkvilja kan få genomslag i politiken. Hur hade till exempel världsopinionen mot USA:s angreppskrig mot Irak utvecklat sig om EU redan haft en utrikespolitik och medlemsstaterna samlats kring en utslätad kompromisslinje och stått fast vid den? Ingen kan förneka att det var till stor fördel för fredsrörelsen både i världen som helhet och i USA att Tyskland och Frankrike tog ställning mot kriget, höjde den politiska temperaturen, legitimerade krigsmotståndet för breda grupper, och bidrog till att vända världsopinionen mot kriget. Risken med en utrikespolitik på EU-nivåär att det civila samhällets och de folkliga krafternas inflytande minskar.

Samverkan är också på det utrikespolitiska området självfallet av godo, framför allt vid allvarliga lägen i omvärlden. Det kan också finnas behov av gemensamma kapaciteter för analys och omvärldsbevakning. Men vi menar att de som ivrar för en stark och fördjupad utrikespolitik mest verkar vilja tro att det är just institutionerna i sig som ska garantera ett homogent politiskt utfall. I själva verket, menar vi, indikerar den splittring som uppstod inför invasionshotet av Irak på ett mycket illustrativt sätt vilka oerhört starka och styrande krafter som skulle behövas för att förmå olika länder att fatta samma beslut och gå i samma riktning. Inrättandet av en utrikesminister på EU-nivåär ett tydligt och viktigt steg mot förverkligandet av en utrikespolitik för EU, vilket vi motsätter oss.

5Veto mot EU-armén - unionens yttre åtgärder

Det är uppenbart att EU-medlemskapet genom förändringar i EU, som främst kommer till uttryck i förslaget på EU-konstitution, innebär ett allvarligt problem för den svenska säkerhetspolitiska doktrinen som lyder: "Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet."

Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.

För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala området är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten.

En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen.

Om EU utvecklas i den riktning som anges i konstitutionen kommer talet om fortsatt svensk alliansfrihet inte längre att vara hållbart. EU-konstitutionens skrivning i I-41:2 om att "unionens politik enligt denna artikel skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" blir i detta perspektiv endast ett fikonlöv som inte förmår dölja vart utvecklingen är på väg.

Miljöpartiet anser att varje EU-land själv ska förfoga över sitt försvar. Därefter kan länderna ställa sina kapaciteter till FN:s förfogande i de fall de anser sig ha anledning att ingripa militärt. Utvecklingen inom EU har lett till att en stående EU-armé kommit allt närmare ett förverkligande. EU:s utrikespolitiska framväxt och den gradvisa övergången till en försvarsallians de senaste åren visar på en uppenbar statsbildningsprocess av EU. Tillsammans med valutaunionen bildar de två elementen stommen till en EU-superstat, vilket är något helt annat än ett handelspolitiskt samarbete mellan självständiga stater.

Sverige bör aktivt motarbeta de försvarspolitiska ambitionerna som förslaget till EU-konstitution ger uttryck för.

6Försvarspolitik i EU-regi

Om konstitutionen för EU antas kommer den svenska alliansfriheten att bli allvarligt undergrävd. I fördraget skiljer man inte längre mellan utrikes- och försvarspolitik. I artikel-16 fastslås uttryckligen att det gradvisa fastställandet av försvarspolitik i EU-regi är en del av utrikes- och säkerhetspolitiken. I artikel I-41:2 förtydligar man ytterligare "Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta". Upprättandet av ett EU-försvar omnämns alltså inte längre som en möjlighet utan har förvandlats till en tidsfråga!

I väntan på EU-arméns upprättande skall EU tillförsäkras en "operativ förmåga som stöder sig på civila och militära resurser" med resurser från medlemsstaterna (artikel I-41:1). Medlemsstaterna ska "aktivt och förbehållslöst stödja unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och skall respektera unionens åtgärder på detta område. De ska avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller riskerar att minska dess effektivitet" (artikel I-16:2).

Från Miljöpartiet ser vi med oro på vart denna utveckling kan leda. Vi ansåg att regeringen skulle agera för att få bort ovanstående skrivningar i EU-konstitutionen, men detta förslag avslogs i riksdagen av Socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Vi anser att regeringen i EU ska motverka denna utveckling av försvarspolitik i EU-regi.

7Fördragsfäst upprustning

Fördraget fastslår också att "Medlemsstaterna skall åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga" (artikel I-41:3). EU-konstitutionen förbjuder med andra ord nedrustning, och påbjuder till och med motsatsen, för på annat sätt kan inte denna mening tolkas. Vi anser detta vara helt emot den politik som vi vill föra där nedrustning av försvaret är A och O. Miljöpartiet anser att Sverige i EU ska verka för att nedrustning blir möjlig.

8Militära operationer i EU:s namn

"I syfte att genomföra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken skall medlemsstaterna ställa civila och militära resurser till unionens förfogande för att bidra till de mål som anges av rådet. De medlemsstater som tillsammans upprättar multinationella styrkor får även ställa dem till förfogande för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken" (artikel I-41:3).

Det finns ingen begränsning till minröjning eller liknande icke kontroversiella insatser. Inte heller krävs beslut i FN:s säkerhetsråd för att EU-trupp ska kunna skickas utomlands. I stället öppnas för fullfjädrade EU-interventioner av samma slag som USA:s angrepp på Irak.

Inget land kan tvingas delta i en militär operation mot sin vilja, däremot kan ministerrådet anförtro åt "en grupp medlemsstater som förfogar över den kapacitet som är nödvändig och som önskar delta i uppdraget" att genomföra ett uppdrag inom unionens ram för att bevara unionens värden och tjäna dess intressen (artikel I-41:5). Denna "coalition of the willing euro-style" skall samråda med EU:s utrikesminister och informera ministerrådet om hur uppdraget fortsätter. Risken är dock uppenbar att medlemsstaterna inte garanteras verklig insyn och politisk kontroll över de militära insatser som genomförs i EU:s namn. Det faller givetvis utanför rimlighetens ram att ett land inom unionen skulle kunna kalla sig alliansfritt samtidigt som andra länder utför militära interventioner i EU:s namn.

9Felaktig flexibilitet

Med detta riskerar EU att delas upp i ett A- och ett B-lag. Konstitutionen innebär att skapandet av en förtrupp på det militära området institutionaliseras. Konstitutionen innebär att den vetorätt som tidigare funnits mot detta ska slopas. I stället sägs det uttryckligen att ett särskilt strukturerat samarbete på det militära området ska upprättas av "de medlemsstater som uppfyller högre krav på militära resurser, och som har gjort mer bindande åtaganden på området med tanke på de mest krävande uppdragen" (artikel I-41:6).

När ministerrådet beslutar om målet för detta samarbete får endast de medlemsstater som deltar i förtruppen delta i överläggningarna och beslutet. EU:s utrikesminister skall dock delta vid överläggningarna. Förtruppen får också ensamrätten att besluta vilka andra länder som ska få bli medlemmar i samarbetet. Det sägs också klart i konstitutionen att ministerrådet får anförtro de medlemsstater som deltar i detta samarbete att genomföra militära operationer inom unionens ram.

EU-konstitutionen innebär alltså i korthet att de medlemsstater som vill upprätta en EU-militär ges rätt att göra detta. Konstitutionen innehåller också detaljerade bestämmelser för hur denna armé ska kunna användas och för hur nya stater steg för steg ska kunna anslutas.

Miljöpartiet har länge kritiserat den version av flexibilitet som tillämpas inom EU. De stora stater som vill gå före med centraliseringen på ett område tillåts använda EU:s resurser för att göra detta, utformar samarbetet och skapar ett etablerat faktum som tveksamma medlemsländer efter hand förväntas ansluta sig till. Tidigare exempel på denna idéär Schengenavtalet eller EMU.

Flexibilitet enligt EU:s modell är ett sätt att beröva de små staterna deras inflytande. EU-armén blir om konstitutionen antas i praktiken omöjlig att stoppa, även om Sverige behåller möjligheten att inte delta.

10Upprättandet av en försvarsallians

Som om allt detta inte var tydligt nog anges att ett närmare samarbete ska upprättas när det gäller ömsesidigt försvar. Detta samarbete innebär att om någon av de stater som deltar utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium skall de övriga deltagarna ge stöd och bistånd med alla till buds stående militära och andra medel. Klargöras bör att det ingenstans i fördraget sägs att detta exkluderar de kärnvapen vissa medlemsstater förfogar över. Detta samarbete ska vara öppet för alla medlemsstater, och man ska ha ett nära samarbete med Nato. Detta är givetvis oacceptabelt för Miljöpartiet och vi anser att regeringen ska agera mot denna utveckling i EU.

11Införandet av en solidaritetsklausul

Även de länder som inte deltar i EU:s försvarsallians binds dock av den så kallade solidaritetsklausulen, artikel I-43, där det heter att "Unionen skall mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även de militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller, för att (a) förhindra terroristhot på medlemsstaternas territorier,.". Definitionen av terroristhot är idag ytterst luddig och ger möjlighet till väldigt öppna och vida tolkningar. I klartext: Om ett EU-land utsätts för angrepp typ attacken mot World Trade Center i USA den 11 september 2001 och EU beslutar slå till mot angriparens bas, t.ex. i Afrika, är Sverige solidariskt bundet att medverka med stridande trupp. Oberoende av om det finns beslut i FN:s säkerhetsråd eller inte. Men detta har svenska folket aldrig informerats om.

Kravet om att också sätta in militära resurser ställer en rad frågor. Också Försvarsmakten har menat att denna solidaritetsklausul är långtgående. En egen EU-artikel 5 i enlighet med Natos dito för Sverige helt bort från alliansfriheten, något som vi från Miljöpartiet inte vill och vi ser därför att solidaritetsklausulen avvisas helt.

12Den utrikespolitiska vetorätten

I artikel I-39 fastslås att utrikes- och säkerhetspolitik normalt beslutas enhälligt, men att Europeiska rådet enhälligt kan besluta att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet! Det behövs alltså ingen fördragsändring för detta. Detta är en av "passerellerna" (artikel I-40:7). Genom denna skrivning kan Sveriges politiker godta att den utrikespolitiska vetorätten försvinner utan att folket tillfrågas i ett val. Bakgrunden till denna lösning motiveras i en kommentar av konventets presidium, d.v.s. det underlag som låg till grund för EU-konstitutionen: Presidiet anser att med tanke på de motsättningar som råder är det bäst att behålla enhällighet som allmän princip men att medge flera undantag från denna regel.

Förslaget till EU-konstitution innebär på detta område att man påbörjar avvecklingen av den utrikespolitiska vetorätten. Miljöpartiet har inget emot utrikespolitiskt samarbete inom EU, men säger bestämt nej till att ett land skall kunna påtvingas ett visst utrikespolitiskt agerande av en majoritet.

13Demokratins främjande

En annan sak som inte kan lämnas utan kommentar är målsättningarna för den gemensamma utrikespolitiken, i vilken man anger en lång rad mål som EU ska bidra med i omvärlden, däribland fred och säkerhet. En sak är anmärkningsvärd genom sin frånvaro: demokratins främjande. Främjandet av demokrati anges inte som ett mål, vilket är betänkligt med tanke på den historia flera av EU:s gamla kolonialmakter har av att stödja brutala och repressiva regimer. Varje anledning till misstanke om en fortsättning av denna politik på unionsnivåär helt oacceptabel.

14Ja till mångfald på den internationella arenan

Miljöpartiet ser inget självändamål i att EU-ländernas insatser i internationella organisationer och förhandlingar harmoniseras. Tvärtom ser vi, som tidigare redovisats, en stor fördel i att olika länder ges möjlighet att driva olika linjer. Sverige borde ha en egen röst i världen i stället för att sitta tyst i EU-kollektivet. Under toppmötet i Johannesburg satt Sverige tyst när de rika länderna ville driva igenom avtal mot de fattiga ländernas vilja. Det ankom på Norge och Schweiz att från nordländernas sida föra talan för en mer solidarisk politik. Det gjorde de med framgång, och tillsammans med utvecklingsländerna kunde man avfärda de bakåtsträvande förslagen. Vi tror att ett aktivt och solidariskt Sverige skulle få större genomslag i arbetet för en rättvisare värld än ett land som är blekt och har suddat ut sin profil för att solidarisera sig med EU-kollektivet. Det är i detta ljus vi ser förslaget om att EU ska ges rätt att förhandla och ingå avtal på egen hand, som ett steg i fel riktning.

15Krigsmaterielbyrån

Inom EU pågår uppbyggnaden av en EU-byrå för krigsmateriel, forskning och militära resurser. Utifrån Miljöpartiets synpunkt är inte detta något önskvärt. Givetvis ingår också byrån i den militariseringsplan som finns i EU-konstitutionen, vilket vi tar avstånd från. Inte heller har vi sett att regeringen gjort några utredningar kring vad denna byrås befogenheter innebär.

Stockholm den 5 oktober 2004
Ulf Holm (mp)
Gustav Fridolin (mp)	Yvonne Ruwaida (mp)
Lotta Hedström (mp)	Mona Jönsson (mp)