Beskattning av stiftelser och fonder

Motion 2004/05:Sk418 av Åsa Torstensson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av 7 kap. 4 § skattelagen och ändamålskravet att stiftelser anses kvalificerade för begränsad beskattning.

Motivering

Ett brett föreningsliv har sedan minst 30 år tillbaka kunnat erhålla bidrag utan att detta föranlett någon erinran från länsstyrelser eller skattemyndigheter. Nu är det tydligen dags att samma lagtext - skattelagen - skall tolkas så mycket restriktivare, utan att några nya riktlinjer för hur lagen skall tolkas har presenterats. Regeringens goda formuleringar om vikten av aktiva folkrörelser och effekterna av skattelagstiftningen blir helt uppenbart motsägelsefulla.

De lokala skattemyndigheterna kan idag inte ge besked om vilka organisationer som stiftelser kan ge bidrag till, som kan kvalificera sig för begränsad skattskyldighet utan hänvisar till rättsfall. Detta betyder att föreningarna och stiftelserna måste ge sig in i en rättslig prövning i domstol för att få sin sak prövad. Är detta rätt signaler till folkrörelsesverige som försöker klara sig utan kommunalt eller statligt stöd.

Stiftelsernas uppgift är inte att förvalta kapital för att ge staten pengar utan för att stimulera det folkörelsesverige som driver verksamhet på ideell basis, som t.ex. frivilligt social arbete utan stora löner och pensioner. Dessutom föreningar som försöker klara sig på ett självständigare och friare sätt utan beroende av staten. Ett exempel på hur orimliga kraven är från skattemyndigheten är t.ex. följande: Om en stiftelse skall kunna bevilja ett bidrag till en kvinnojour måste kvinnojouren veta i förväg vilka kvinnor som akut skall besöka jouren ett år senare efter att det att ansökan blivit beviljad samt redovisa i förväg vilka inkomster de haft under senaste deklarationsåret.

Idag är det även så att de lokala skattemyndigheterna inte i förväg kan tala om var den ekonomiska gränsen går för att vara behövande. Därför har det också blivit helt olika bedömningar runt om i Sverige. I en kommun kan den högsta inkomsten per år bedömas vara 150 000 kr, medan i en annan enbart 75 000 kr.

Dessutom är det varken rimligt eller möjligt att stiftelser som ger bidrag till ett brett föreningsliv kan klara av att administrera, eller skall belastas med, arbete efter dessa krav. Därför har snarare resultatet blivit avslag på många ansökningar av den orsaken. Det är därför av största vikt för folkrörelsesveriges fortlevnad att en förändring av nuvarande 7 kap. 4 § skattelagen och ändamålskravet för stiftelser för att anses kvalificerade för begränsad beskattning sker. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 3 oktober 2004

Åsa Torstensson (c)