Vargstammen i Sverige

Motion 2004/05:MJ397 av Runar Patriksson (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antalet vargar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sprida vargstammen över hela landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättning till drabbade djurägare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala analyser av livskvaliteten för boende i vargtäta områden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skydds- och licensjakt i 27 och 28 §§ i lagen om jakt.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslutsnivån bör vara så lokal som möjligt.

Motivering

Antalet vargar i landet ökar oroväckande fort. Antalet bör inte överstiga 100 djur med nuvarande koncentration till västra Värmland, Dalsland samt södra Dalagränsen. Vargstammen måste spridas över hela landet, alltså ska inga landsdelar vara befriade från vargstammen p.g.a. riksdagsbeslut. Problemen ska lösas via de beslut om jakt som riksdagen fattar för stammens berättigande i landet.

Staten ska fullt ut ersätta drabbade tamdjurägare eller andra för vargens skadegörelser. Inga schablonersättningar ska förekomma.

Det är mycket viktigt att lokala utredningar kan göras av Länsstyrelserna hos de fast boende i vargtäta områden. Utredningen bör omfatta livskvalitén i vargtäta områden, deras syn på vargstammens närvaro i området och vargstammens eventuella negativa påverkan på annan, för livskvaliteten viktig, verksamhet. Exempel på detta är fritidsliv, näringsliv och rekrytering av arbetskraft samt etableringsviljan från företagare i området. Detta är synnerligen viktigt för svensk glesbygd med svåra möjligheter i konkurrensen för etableringar, inte minst tack vara dålig infrastruktur, som vägar och kollektivtrafik.

Skyddsjakt och licensjakt måste tillåtas när behovet anses påkallat. Såsom när angrepp kan förhindras eller när stammen anses för stor inom ett specifikt område.

Snarast måste § 27 och § 28 i lagen om jakt ses över och ändras.

Beslutsfattandet om vargstammens reglering bör flyttas ner så nära de berörda, d v s de fast boende, Länsstyrelsen bör vara den centrala myndigheten men den bör kunna delegeras till kommunal nivå i när såär lämpligt.

Jägarkåren har visat att livskraftiga viltstammar blir resultatet av lokalt ansvarstagande. Subsidiaritetsprincipen bör gälla inom så många politikerområden, som möjligt. Ovanifrånperspektivet är av ondo för både människor och djur.

Stockholm den 3 oktober 2004

Runar Patriksson (fp)