Slaveriets historia

Motion 2004/05:Kr336 av Joe Frans (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en undersökning av i vilken utsträckning Sverige bedrev eller deltog i slavhandeln över Atlanten och att man på grundval av resultatet av en sådan undersökning ser till att våra skolböcker, och undervisningen, på området förbättras.

Motivering

Förenta nationernas generalförsamling har proklamerat år 2004 som det internationella året för att uppmärksamma kampen mot slaveriet och slaveriets avskaffande. Slavhandeln ledde till att miljontals människor tvångsförflyttades mellan kontinenterna. Sannolikt dog lika många under överfarten.

Slavhandeln skilde sig från andra typer av slaveri. Den utgick nämligen från att somliga människor är mera värda än andra. Den utgick från hudfärgen. Den utgick från rasismens ideologi.

Denna monstruösa teori om människovärdet legitimerade orättvisor och förtryck i en sällan skådad skala. Slavhandeln kan inte förstås om man inte förstår dess rasistiska grunder. Slaveriet var och kommer alltid att vara ett brott mot mänskligheten. Att hedra minnet av slaveriets offer är inte bara bra för minnet utan också ett sätt att koppla ihop det historiska med det aktuella.

Slavhandel existerar även i vår tid. Handeln med barn och kvinnor har på senare år utvecklats till ett av de största globala problemen.

FN-organet UNESCO har tagit fram en utställning om slavhandeln i samarbete med Schomburg Center for Research on Black Culture, New York Public Library. I min roll som svensk riksdagsledamot har jag tagit initiativ till att ta utställningen till Sverige i samarbete med Svenska Unescorådet, Afrosvenskarnas riksförbund och Centrum mot rasism. Utställningen kommer att visas mellan den 1 november 2004 och den 15 november 2004 i Stockholm.

Det fanns även svenska slavhandlare vid den svenska kolonin Saint-Barthélemy - en ö som inte ligger så långt från Saint Thomas. Här gick kung Gustav III i slutet av 1700-talet in för att organisera svensk slavhandel i Västindien. Han hade länge drömt om ett svenskt kolonialvälde. Han avundades grannlandet Danmark som kunnat inkassera stora vinster på sin slavhandel på sina öar i Västindien. Den svenska kungen byggde i samarbete med en grupp affärsmän och statliga byråkrater upp ett aktiebolag för slavhandel i Karibiska havet. Han instiftade en särskild tull på negerslavar. Han organiserade slavexpeditioner till Afrika och införde en svensk slavlagstiftning.

Det är sorgligt att endast Frankrike som land har bett om ursäkt för sin del i slaveriet. Det är självklart att slaveriet alltid har varit ett brott mot mänskligheten och borde alltid ha varit så. Att Sverige och andra västländer inte kunnat be om ursäkt är naturligtvis talande, men likväl nödvändigt. Det är viktigt för det mänskliga släktets integritet. Det är min förhoppning att också Sverige på något sätt manifesterar, på samma sätt som Frankrike, sin del i det historiska skeendet som vi alla bär ansvar för. Det är nödvändigt med ett erkännande av det historiska för ett kraftfullt och trovärdigt agerande mot dagens vidriga former av människohandel och trafficking.

Slavhandeln är något som hela det mänskliga släktet bör ta ansvar för och låta det vara en källa för värnet om de mänskliga rättigheterna. Här i Sverige måste vi kunna föra en objektiv diskussion om hela vår historia och ta lärdom av de delar där alla människors lika värde inte respekterats. Insikten om detta och kunskap om detta bör vara en självklar del i undervisningen. Det skulle nämligen vara den värdigaste formen av ansvarstagande och ett uttryck av respekt för det enorma lidande slavhandeln orsakat.

Jag anser det vara självklart att den svenska regeringen bör uppmuntra en allmän diskussion om i vilken utsträckning Sverige bedrev eller deltog i slavhandeln över Atlanten och att man på grundval av resultatet av en sådan undersökning ser till att våra skolböcker och undervisningen på området förbättras.

Stockholm den 1 oktober 2004

Joe Frans (s)