Upprustning av kriminalvårdspolitiken

Motion 2003/04:Ju370 av Beatrice Ask m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas av tydlighet, proportionalitet och medkänsla för både gärningsmännens och brottsoffrens livssituation. Målet med påföljdssystemet måste vara att påverka den dömde att bryta med sin kriminalitet.

Staten har monopol på att frihetsberöva människor som begår brott mot de lagar samhället ställt upp. Detta innebär ett stort ansvar. Ansvaret innefattar inte endast en rättssäker och förutsebar strafflag och en effektiv och ansvarsfull rättsapparat, utan också en kriminalvård med ett mångfacetterat och långsiktigt innehåll. Att låsa dörren om den dömde är inte slutet på rättsprocessen för statens del – det är början på den längsta och kanske också svåraste delen.

Enligt vår uppfattning har dagens påföljdssystem en rad allvarliga brister. Att hjälpa intagna till ett anpassat och ordnat liv utanför anstalten är en skyldighet för statsmakten som följer med rätten att utdöma frihetsberövande straff. En humanitär kriminalpolitik måste ha som utgångspunkt att den absoluta huvuddelen av de intagna skall återgå till samhället efter avtjänat straff. Förvissningen om att ingen är ett hopplöst fall måste genomsyra hela kriminalvården – även för de livstidsdömda. Strafftiden skall utnyttjas maximalt för att ge ökade möjligheter att klara av livet utanför fängelset. Det finns för oss moderater ingen motsättning mellan att utdela straff och se till att fängelset kan ge de intagna något under tiden. En humanitär kriminalpolitik måste se till att fängelsetiden kan ge de intagna en ny start, så att de intagna skall kunna återgå till samhället efter avtjänat straff, bättre rustade än då de började avtjäna straffet.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Syftet med kriminalvården 4

5 Grundläggande krav på kriminalvården 4

5.1 Utdömt straff skall avtjänas 4

5.2 Platsbristen måste byggas bort 5

5.3 Utvisningsdömda 5

5.4 Narkotikafri kriminalvård 6

5.5 Frivården 7

6 Kriminalvårdens innehåll 7

6.1 Utbildning och arbete 7

6.2 Program mot missbruk 8

6.3 Program och behandling för sexualbrottsdömda 8

6.4 Skräddarsydda program för olika målgrupper 8

6.5 Permissioner 8

6.6 Personal 9

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en ny inriktning av svensk kriminalvård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utdömd strafftid skall avtjänas.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om villkorlig frigivning och positiva incitament i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att frigivningen förbereds noggrant samt om betydelsen av insatser från ideella organisationer.

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning av vilka extrakostnader som uppkommer i andra myndigheter på grund av platsbristen på häkten och fängelser.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att bygga en ny kriminalvårdsanläggning.

7. Riksdagen beslutar att speciella anstalter för utvisningsdömda skall inrättas.

8. Riksdagen begär att regeringen följer upp ingångna avtal om att utländska medborgare skall avtjäna straff utdömda i Sverige i sitt hemland, så att avtalen fungerar i praktiken.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den avvisades hemresa.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att anstalterna blir narkotikafria.

11. Riksdagen uttalar sitt stöd för inrättande av besöksrum där den intagne och besökaren skiljs åt med en glasruta, för frekventa drogtester samt för ökad användning av narkotikahundar inom kriminalvården.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även frivårdens resursbehov skall påverka tilldelning och fördelning av anslag till kriminalvården.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teoretisk och praktisk utbildning samt självförvaltningsverksamhet på anstalterna.

14. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att använda sig av farmakologisk behandling i syfte att minska sexualdriften hos sexualbrottsdömda i samband med villkorlig frigivning.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad upphandling inom kriminalvården av vårdprogram från privata vårdgivare.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stor hänsyn tas till brottsoffret då permissioner beviljas.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om intensivövervakning i samband med permissioner och frigångar.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser för att säkerställa personalens grund- och fortbildning inom kriminalvården.

4 Syftet med kriminalvården

Straff som utdöms syftar till att rehabilitera den dömde och hjälpa honom eller henne till en annan inriktning av livet – ett liv utan kriminalitet eller droger. Detta är ett stort ansvar och kräver oftast betydande insatser, särskilt för den grupp av intagna som beskrivs som ”livsstilskriminella”. Det krävs en enorm ansträngning för den som inte känner till något annat liv än våld, stöld eller fusk att skapa sig en ny tillvaro, ett nytt sätt att närma sig vardagen. Den stat som talar om för en individ att han eller hon uppvisar ett icke önskvärt beteende har också ansvaret att erbjuda alternativ.

Brottslingen måste få hjälp med att finna alternativet. Det är kriminalvårdens uppgift. Staten har ett tungt ansvar för att ge kriminalvården de resurser, den flexibilitet och de metoder som krävs för att uppfylla detta krav. Kriminalvården får aldrig bli statisk, därför att de intagnas behov förändras i takt med kriminalitetens utveckling.

Gällande kriminalvårdslag är från 1974 och präglad av en tid där brottsligheten var av ett annat slag än vad som är fallet i dag. Dåtidens kriminalpolitiska visioner har inte klarat mötet med verkligheten.

Moderata samlingspartiet har under flera år drivit frågan att det är dags att skriva en helt ny kriminalvårdslag. Regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté som skall redovisa sina förslag den 1 december 2004. Vi utgår ifrån att kommittén tar upp de förslag som behandlas i denna motion.

5 Grundläggande krav på kriminalvården

5.1 Utdömt straff skall avtjänas

Vår grundinställning är att utdömt fängelsestraff skall avtjänas. Efter att två tredjedelar av strafftiden har avtjänats skall det dock vara möjligt att bli villkorligt frigiven. Men det skall ske först efter en prövning där stor hänsyn tas till hur den dömde skött sig under fängelsetiden och ställas mot eventuella brottsoffers behov av skydd.

Av största vikt är också att en kvalificerad farlighetsbedömning görs av den intagne. Beslut om villkorlig frigivning bör enligt vår uppfattning prövas av den domstol som utdömt straffet eller alternativt av en lagfaren domare samt nämnd enligt den modell som gäller för övervakningsnämnderna vilka i dag prövar misskötsamhetsfall vid villkorlig frigivning eller villkorlig dom.

Vi vill öka inslaget av positiva incitament. Det skall alltid löna sig bättre att sköta sig i fängelset än att inte sköta sig. Ett sådant system ökar också möjligheten att få ett bättre klimat på våra fängelser, vilket skulle vara bra både för intagna och personal.

Av stor betydelse är att frigivningen är väl förberedd. Kontakter med hemkommun och frivård måste fungera och bostad och sysselsättning bör vara ordnad. Att bara ställas rätt ut på gatan kan mycket snabbt rasera det som byggts upp under anstaltsvistelsen. Tyvärr tvingas vi konstatera att mycket lite av detta uppfylls i dag. Svårigheterna har flera orsaker och underlättas inte av frivårdens begränsade möjligheter att arbeta utifrån den enskilde individens specifika behov.

Ideella organisationer gör ett ovärderligt arbete. Kriminellas revansch i samhället (KRIS) gör en insats som förtjänar att uppmärksammas. Detsamma gäller kyrkliga samfund, Ria och Anonyma Alkoholister, Anonyma Narkomaner, för att nämna ytterligare några.

5.2 Platsbristen måste byggas bort

Problemen med överfulla fängelser är akut. Beläggningen är i dag den högsta på fem år; intagna får sitta i baracker på grund av platsbrist. Var femte kriminalvårdsanstalt har dubbelbeläggningar. Ännu fler har överbeläggningar. Det är en omöjlighet att bedriva bra kriminalvård med nuvarande situation. Läget är så pass alarmerande att Justitieombudsmannen beslutat inleda en granskning av platsbristen på landets anstalter.

Anstalternas säkerhet äventyras och risken för konflikter ökar med överbeläggningen. Det finns inte utrymme att differentiera mellan olika typer av intagna. Det går heller inte att flytta på oroliga fångar om detta skulle behövas. De kriminella gäng som bildas går inte att splittra och personalen står maktlös inför problemen.

Häktesplatserna tryter till följd av de överbelagda fängelserna. I februari 2003 väntade 325 långtidsdömda på häktena (20 procent av tillgängliga häktesplatser) på grund av att de inte kunde placeras ut på anstalt. Antalet verkställighetsfall, dömda med verkställbar dom som tvingas stanna kvar på häktet p.g.a. brist på fängelseplats, har ökat varje år sedan 1996.

Platsbristen för med sig problem utöver placeringssvårigheter och trångboddhet. Trängseln sliter hårt på personalen. Tid och resurser slösas på att polisen måste åka runt med frihetsberövade och leta efter lediga arrester. Kriminalvårdens transporttjänst tvingas åka långa vägar för att hitta en häktesplats. Advokater och poliser får långa resor vid förhör och domstolsförhandlingar.

Platsbristen inom kriminalvården orsakar kostnader hos alla delar inom rättsväsendet. Regeringen bör ta ett helhetsgrepp och se över hela rättsväsendet för att få grepp över de extrakostnader som uppkommer genom att kriminalvården har akut platsbrist.

Vi anser att det behöver byggas en ny kriminalvårdsanläggning i enlighet med den hemställan som kriminalvårdsstyrelsen framställt i sitt budgetunderlag. Enligt konceptet för den nya anläggningen skall frivård, anstalts- och häktesverksamhet integreras och tillämpas i flexibla lokaler.

5.3 Utvisningsdömda

En stor del av dem som avtjänar straff på svenska anstalter har ett utvisningsbeslut i domen. Vi anser att det skulle vara lämpligt att samla dessa interner på särskilda anstalter. En sådan ordning skulle ge kriminalvården möjligheter att anpassa verksamheten utifrån de utvisningsdömdas specifika behov.

I dag finns det avtal med ett antal länder om att deras medborgare skall kunna avtjäna det straff som de dömts till i Sverige i sitt hemland. Detta skulle lätta trycket på den svenska fångvården och samtidigt underlätta återanpassningen för den dömde. Det finns dessutom anledning anta att det faktum att man riskerar att få avtjäna sitt straff i sitt hemland skulle verka avskräckande för en stor del av dem som kommer till Sverige enbart i syfte att begå brott. En förutsättning för detta är att respektive land accepterar de domar som utdömts i Sverige.

Hittills har dessa avtal inte kunnat fullföljas i den utsträckning som det var tänkt. Endast i ett fåtal fall har straffverkställigheten överförts till den dömdes hemland. Detta beror på att det, trots att vi har avtal, fortfarande krävs en omfattande byråkrati och pappersexercis för att verkställa förflyttningen. Flera av de länder som vi har avtal med är på väg att bli medlemmar i EU. Regeringen bör omgående följa upp de ingångna avtalen så att de fungerar också i praktisk handläggning.

I dag har kriminalvården inte möjlighet att kvarhålla medel för att bekosta hemresan för den som skall utvisas efter verkställt fängelsestraff. Vi anser att detta är stötande och bör ändras. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det vi anfört.

5.4 Narkotikafri kriminalvård

Mer än varannan intern är missbrukare enligt larmrapporter från Kriminalvårdsstyrelsen.

En absolut förutsättning för att tiden i anstalt skall kunna användas för återanpassning till ett hederligt liv är att fängelserna hålls fria från narkotika och andra droger. De interner som varit motiverade att lämna sitt missbruk får inte tillräckligt med hjälp under fängelsevistelsen.

Drogprogrammen har skurits ned. Interner som varit drogfria före fängelsevistelsen riskerar att komma ut som narkomaner. Denna situation är inte
acceptabel.

En stor del av den narkotika som kommer in på anstalterna förs in till de intagna i samband med besök. Genom att inrätta besöksrum i vilka den intagne och besökaren hålls åtskilda, t.ex. genom en glasruta, kan en del av denna införsel stoppas. Härigenom möjliggörs också besök i de fall det annars, på grund av dokumenterat missbruk, inte vore möjligt. Glasrutan minskar lockelsen för anhöriga att vid besök försöka ta in narkotika. Den kan också minska möjligheterna för den intagne att förmå sina anhöriga att ha med sig narkotika. Regeringen bör låta utreda förutsättningarna för att inrätta sådana besöksrum på ett antal anstalter.

Ökad användning av narkotikahundar vid inpassering till anstalterna bör också genomföras. Välutbildade narkotikahundar har visat sig vara effektiva i arbetet mot narkotikainförsel och något personalen har goda erfarenheter av.

Drogtester bör användas i ökad utsträckning. Intagna bör endast få tillgodoräkna sig påvisad drogfri tid som avtjänad tid.

5.5 Frivården

Under senare år har ett antal nya uppgifter lagts på frivården utan att nämnvärt fler resurser tillförts. Samtidigt har klientgrupperna blivit mer svårhanterliga och beroendet av narkotika och andra droger har ökat även bland frivårdens klienter. Frivården, såväl som den övriga kriminalvården, måste få rimliga resurser för att klara av de svåra uppgifter som åläggs dem.

Frivården verkställer kriminalvård i frihet och erhåller drygt 15 procent av de medel som tillförs kriminalvården. Sett till antalet klienter är frivården betydligt större än anstaltsvården. Antalet frivårdspåföljder har också ökat under senare år. Frivårdens övergripande målsättning, utöver att verka för att den övervakade inte återfaller i brott, är att främja anpassningen till samhället. Arbetsmetoderna innefattar kontroll, motivations- och påverkansarbete samt stöd och hjälp. Frivården har i princip hand om all verksamhet som äger rum utanför anstalter och häkten. Det är önskvärt att frivården integreras mera med den övriga kriminalvården. Det är också önskvärt att frivårdens behov tillåts påverka tilldelningen av anslag till kriminalvården.

6 Kriminalvårdens innehåll

6.1 Utbildning och arbete

Tiden på kriminalvårdsanstalt måste fyllas med ett meningsfullt innehåll. Till detta hör möjligheten att utföra ett arbete eller att skaffa sig en utbildning. Dessa åtgärder är en bra grundplåt för ett nytt liv utanför murarna med bättre förutsättningar att inte återfalla i brottslighet.

En stor del av dem som döms till fängelse saknar grundläggande utbildning. Det gäller både grundskole- och gymnasieutbildning. Alla intagna som har behov av det skall erbjudas grundläggande teoretisk utbildning under fängelsetiden. Det skall också vara möjligt att få en användbar yrkesutbildning under tiden i anstalten.

Det bör också finnas möjligheter till meningsfull sysselsättning under verkställighetstiden. Arbetsdriften skall syfta till att öka den intagnes kunnande och färdigheter. För dem som sköter sig bör det vara möjligt att förlägga praktik utanför anstalten under den sista tredjedelen av verkställighetstiden.

Självförvaltning – intagna som själva ansvarar för exempelvis städning och matlagning – är en bra verksamhet som bör uppmuntras så långt det är möjligt. Denna typ av verksamhet ger ansvarskänsla och en känsla av samhörighet som kan underlätta de intagnas rehabilitering i övrigt.

6.2 Program mot missbruk

För dem som har missbruksproblem skall tiden i fängelse och frivård användas till att försöka komma från sitt missbruk. För dem som är motiverade att komma ifrån sitt missbruk skall det finnas möjlighet att komma till helt drogfria avdelningar och där få genomgå motivationsprogram för ett fortsatt liv utan droger.

6.3 Program och behandling för sexualbrottsdömda

Det är av stor vikt att män som begått sexualbrott får adekvat behandling för att undvika återfall i liknande brottslighet. Många sexualbrottsdömda, såväl pedofiler som våldtäktsmän, har en onormal sexualdrift som de har svårt att kontrollera. En möjlighet är att använda sig av farmakologisk behandling i syfte att minska sexualdriften. I dag kan sexualbrottslingar frivilligt genomgå sådan behandling. Enligt vår mening bör medicinsk behandling i kombination med terapi användas mera frekvent inom kriminalvården. Mot bakgrund av den stora risken för återfall för brott inom denna grupp av dömda bör det, som ett krav för villkorlig frigivning, kunna uppställas ett krav på att den dömde medicinerar. Denna fråga inbegriper flera svåra överväganden. Regeringen bör låta utreda frågan och återkomma till riksdagen med förslag.

6.4 Skräddarsydda program för olika målgrupper

Programverksamheten både i anstalt och frivård bör intensifieras. Det finns ett antal goda exempel att hämta, dels från utlandet, som redan i dag tjänat som inspirationskälla för en del programverksamhet, dels från inhemsk verksamhet som visat sig fungera bra. Den största utmaningen är dock att våga tänka nytt – att i stället fokusera på en evidensbaserad, forskarledd verksamhet, där det är resultaten och inte vem som utför verksamheten som är det viktiga. Ett sätt att förbättra vården och programverksamheten är att handla upp tjänsterna från privata vårdgivare. Kriminalvården bör därför i ökad utsträckning upphandla programverksamhet och vårdtjänster externt.

Kanadas motsvarighet till Kriminalvårdsverket har under ett antal år utvecklat och implementerat ett brett urval nationella åtgärdsprogram, i syfte att tillgodose olika intagnas varierande behov. Vår strategi skall vara att dra nytta av de mest moderna och avancerade teorierna som har stöd av empirisk forskning.

6.5 Permissioner

Det är viktigt att kontrollen av dem som beviljas permission är effektiv. Vid varje beslut om permission måste det ske en avvägning mellan den intagnes intresse av att få permission och medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vid denna avvägning bör allmänhetens skyddsintresse ges en större tyngd än vad som är fallet i dag, särskilt när det är fråga om återfallsbrottslingar. Den intagnes intresse bör bedömas utifrån en individuellt bestämd vårdplan. Härigenom ökar förutsättningarna för att permissionen används till något som långsiktigt bidrar till den dömdes återanpassning i samhället. Stor vikt skall läggas vid hänsyn till och skydd av brottsoffret. Information till brottsoffret om beviljad permission måste fungera i praktiken.

Vi anser att elektronisk övervakning skall kunna användas som en extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång. Särskilt intressant är utvecklingen av GPS-tekniken. Genom att förse fången med en fotboja som kan spåras med hjälp av GPS-teknik kan risken för rymningar minska och göra det betydligt lättare att återföra en rymling till fängelset. GPS-tekniken ger dessutom möjlighet att kontrollera att fången under sin permission inte söker upp tidigare brottsoffer. Regeringen bör låta utreda frågan och genomföra försök med elektronisk övervakning vid permissioner.

Vi anser att det är självklart att en intagen i anstalt inte skall kunna ha tillgång till sitt pass under permission eller frigång utan att passet skall tas om hand till dess straffet är verkställt.

6.6 Personal

Kriminalvårdens personal utgör basen för hur verksamheten fungerar. Det är personalen som har att bevaka och vårda, vilket ställer höga krav på både utbildning och personalvård.

Arbetsuppgifterna för vårdare/kontaktman inom kriminalvården har breddats och förändrats under senare år och yrkesrollen innehåller idag en komplex blandning av kontroll, omsorg och socialt påverkans- och motivationsarbete.

Från årsskiftet 2002 har kriminalvården startat en ny utbildningsmodell som innebär att den som anställs i kriminalvården genomgår en utbildning varvad med handledning och praktiskt arbete under tre terminer.

Riksrevisionsverket riktade i sin effektivitetsrevision av kriminalvården bl.a. kritik mot personalens kompetens enligt följande:

”Vi konstaterar att den ökade inriktningen mot vård- och behandlingsarbete har medfört att personalens kompetens inte i tillräcklig utsträckning svarar mot verksamhetens krav. Vi konstaterar också att vårdpersonalen i svensk kriminalvård får betydligt mindre utbildning än personalen i dansk, norsk och finsk kriminalvård. Riksrevisionsverket rekommenderar därför en betydande utbildningssatsning för att höja kompetensen hos framförallt den personal som arbetar nära de intagna.”

Hösten 2002 stod fortfarande 300 personer av befintlig personal i kö för att ens få genomgå grundutbildningen. Kriminalvården har inte kunnat ge uppgift om huruvida dessa köer arbetats bort under år 2003, vilket var meningen.

Det är viktigt att de anställda inom kriminalvården får den utbildning som behövs för att verksamhetens uppgifter skall kunna uppfyllas. Brist på pengar och överbeläggning har hitintills hindrat att alla anställda fått den utbildning som de behöver. Det är inte acceptabelt och regeringen måste ge kriminalvården tillräckliga resurser så att all personal kan få den grund- och vidareutbildning som de behöver för att kunna utföra ett bra arbete.

Stockholm den 5 oktober 2003
Beatrice Ask (m)
Jeppe Johnsson (m)	Hillevi Engström (m)
Bengt-Anders Johansson (m)	Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)