Abortpraxis

Motion 2002/03:So471 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (kd)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Socialutskottet

Händelser

Inlämning
2002-10-23
Hänvisning
2002-10-30
Bordläggning
2002-10-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i svensk lagstiftning genomföra vad som rekommenderas av WHO om när foster juridiskt sett skall räknas som barn.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om praxis för gränsen för hur sent i graviditeten aborter får beviljas.

Motivering

Med början den 15 februari 1999 uppmärksammade media att vården av barn som föds för tidigt varierar vid landets sjukhus. Särskilt uppmärksammades en liten flicka som fötts vid Akademiska sjukhuset i Uppsala när graviditeten hade fortskridit mellan 23 och 24 veckor. Vid Akademiska sjukhuset ges de barn som föds så tidigt intensivvård och högkvalitativa medicinska insatser, till skillnad från exempelvis Universitetssjukhuset i Linköping och andra sjukhus med liknande resurser. Läkare i Uppsala och Umeå som forskat kring prematurfödslar och prematurvården hävdar att man inte inledningsvis kan se vilka av barnen som kommer att överleva, varför samtliga barn måste ges full intensivvård. Varje år föds i Sverige ca 50 barn i graviditetens 23:e eller 24:e vecka. Med dagens omvårdnad kan man rädda knappt 20 av dem.

Dessa tidiga födslar aktualiserar ett dilemma inom svensk sjukvård, nämligen förhållandet mellan för tidiga födslar och sena aborter.

När lagen om fri abort infördes kunde läkarna rädda barn som föddes i vecka 28. Gränsen för när de allra senaste aborterna fick utföras sattes därför till vecka 24. På så vis hade man goda marginaler mellan när ett barn kan räddas vid en för tidig födsel och de sena aborterna.

1980 kunde läkarna rädda livet på för tidigt födda i 27:e graviditetsveckan. 1990 var man nere vid 25:e veckan. Idag kan man, som nämnts ovan, i enskilda fall i Sverige rädda barn som föds så tidigt som i 23:e graviditetsveckan. Amerikanska läkare vid Plantation Hospital och Miami Children’s Hospital i Florida har i några enstaka fall lyckats rädda barn födda i 21:a och 22:a graviditetsveckan (Journal of Medical World News 11 november 1985, full dokumentation redovisades i riksdagen 27 oktober 1993, anförande 104).

Ett problem starkt kopplat till frågan är fastställandet av hur långt graviditeten fortskridit. När graviditetens längd fastställs med hjälp av ultraljudsdiagnostik är felmarginalen plus/minus 7 dagar under de första 20 veckorna, därefter ända upp till 14 dagar. Påpekas bör även att när det gäller till exempel barn som är tillväxthämmade är felmarginalen ännu större.

Under 1997 utfördes 158 aborter under den period Socialstyrelsen måste tillstyrka aborten. Av dessa beviljas några av rent sociala skäl ända upp till 22:a graviditetsveckan. Detta har väckt en del reaktioner. Mest uppmärksamhet rönte kanske läkaren Anna Hammarströms debattartikel i Dagens Nyheter den 12 juni 1998. Utifrån sin och sina kollegors erfarenheter av just abortverksamheten inom sjukvården skrev hon bland annat: ”Svenska kvinnor beviljas legala aborter av bland annat sociala skäl ända upp till 21:a graviditetsveckan. Vid nästan exakt samma tidpunkt i graviditeten kan ett för tidigt fött barn räddas av läkarna. Vad händer, känslomässigt och moraliskt, med dem som tvingas bära ut dessa 21 graviditetsveckor gamla, 25 centimeter långa, 350 gram tunga foster?”

Men även det förbund som organiserar obstetriker och gynekologer har i sin helhet reagerat. För ett år sedan krävde Svensk förening för obstetrik och gynekologi en lag som stoppade de allra senaste aborterna – en anpassning till internationell praxis. Regeringens svar var då nekande.

Man bör även ha i åtanke att Världshälsoorganisationen, WHO, redan 1989 rekommenderade medlemsstaterna att gränsen för när ett foster blir ett barn skall gå vid 22:a graviditetsveckan. Om man bl.a. betänker den felmarginal på två veckor när det gäller fastställandet av graviditetens längd med ultraljud är det oacceptabelt att inte ha någon säkerhetsmarginal mellan sena aborter och den tidpunkt då foster definieras som barn, liksom den tidpunkt då man räddar för tidigt födda.

Den statliga utredningen Den gravida kvinnan och fostret – två individer (SOU 1989:51) säger i sammandrag om förhållandet foster–kvinna, att fostret inte enbart kan ses som en del av kvinnans kropp, men att det långt fram i graviditeten är beroende av kvinnans kropp för sin utveckling. Även om båda är skyddsvärda måste man, enligt utredningen, ibland låta den enas intressen gå före den andras varvid fostrets intressen bör väga tyngre allt eftersom fosterutvecklingen fortskrider. Utredningen anser vidare att ett foster i princip har rätt till utveckling och rätt att födas, samtidigt som utredningen ställer sig frågan om detta gäller undantagslöst.

Det är anmärkningsvärt att Sverige inte införlivat i sin lagstiftning de rekommendationer som WHO lagt fast, att från vecka 22 ska ett missfall benämnas förlossning och foster benämnas barn. Sverige har inte heller implementerat FN:s barnkonvention som i preamblen deklarerar att barn har rätt till lagligt skydd även före födelsen.

Det är oacceptabelt att aborter beviljas så sent i graviditeten att det finns risk för att gränsen för livsduglighet utanför kvinnans kropp tangerats eller har passerats. Det är nu hög tid att ta konsekvenserna av de medicinska framsteg som gjorts sedan tidsgränserna fastställdes för 25 år sedan. Såväl för sjukvårdspersonalens skull som för barnens skull och för efterlevnaden av barnkonventionen, är det nödvändigt att det aldrig inträffar att jämnåriga barn riskerar att i ett rum på sjukhuset aborteras och i rummet bredvid räddas till livet. Slumpen ska inte få avgöra i den svåra frågan om liv och död.

I en interpellationsdebatt den 21 maj 1999 ställdes en fråga till socialministern angående vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta med anledning av Världshälsoorganisationens, WHO:s, rekommendation om förhållandet foster–barn, implementeringen av FN:s barnkonvention samt begäran av Svensk förening för obstetrik och gynekologi. Socialministern svarade att han inte ville föregripa den förnyade behandlingen av frågan inom Statens medicinsk-etiska råd (SMER). När frågan upprepades ett år senare hade SMER likväl inte behandlat frågan.

Praxis kring de senaste aborterna

Nuvarande praxis är att Sverige har fri abort upp till 18:e graviditetsveckan. Därefter får abort endast utföras om Socialstyrelsens rättsliga råd lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om ”synnerliga skäl” föreligger för aborten och tillstånd får inte lämnas, om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt även utanför moderlivet. Som en följd av detta anser Statens medicinsk-etiska råd att den övre gränsen för abort ska gå vid den tidpunkt då fostret enligt svensk lagstiftning blir ett barn. I lagtexten finns således ingen sista tidpunkt för abort angiven, men fostret får ett starkare skydd i takt med att det utvecklas. Rådande praxis idag är att abort inte beviljas efter utgången av 22:a graviditetsveckan.

Enligt proposition 1994/95:142 om fosterdiagnostik och abort bör inte förändring ske i detta tillvägagångssätt, så att någon övre gräns skrivs in i lagstiftningen för hur långt fram under graviditeten abort får ske. Även fortsättningsvis skall Socialstyrelsens rättsliga råd ha som uppgift att följa utvecklingen och vid behov ompröva den i praxis tillämpade tidsgränsen. Tillståndsgivningen skall anpassas till den aktuella forsknings- och erfarenhetsnivån och vid behov skall Rättsliga rådet ompröva sin praxis så att en betryggande tidsmarginal till fosters livsduglighet även fortsättningsvis föreligger för tillstånd till abort. Kring begreppet livsduglighet finns åtminstone ytterligare två faktorer att ta hänsyn till.

Förändringar i praxis

Rättsliga rådets praxis kring sena aborter har successivt förändrats till följd av den medicinska utvecklingen. När lagen om fri abort infördes kunde läkarna rädda barn som föddes i vecka 28. Gränsen för när de allra senaste aborterna fick utföras sattes därför till 24:e graviditetsveckan. På så vis hade man goda marginaler – fyra veckor – mellan när ett barn kunde räddas vid en för tidig födsel och de senaste aborterna.

1980 kunde läkarna rädda livet på för tidigt födda i 27:e graviditetsveckan. 1990 var man nere vid vecka 25. Idag kan man rädda barn som föds så tidigt som i 23:e graviditetsveckan och det finns idag barn som lever som är födda i vecka 22.

Man kan även se att Rättsliga rådet gradvis har avslagit en större del av ansökningarna om abort vid graviditeter längre framskridna än 19:e–20:e graviditetsveckan. En undersökning av Rättsliga rådets praxis beträffande aborter efter 18:e veckan gjordes av Utredningen om det ofödda barnet. I utredningens slutbetänkande, SOU 1989:51, bilaga 2, finns resultatet redovisat i tabellform. Att rådets praxis skärpts beträffande mycket sena aborter framgår av undersökningen. Så beviljas exempelvis inga aborter av sociala skäl i 22:a graviditetsveckan, däremot i 21:a.

Hänsyn måste tas till felmarginal

Om livsdugligheten vore den enda faktor som Rättsliga rådet hade att ta hänsyn till, när det gäller hur långt fram i graviditeten abort skall beviljas, skulle gränsen 1975 satts till 28:e graviditetsveckan och inte 24:e. 1999 skulle gränsen sättas till 23:e eller 24:e och inte vid den 22:a. Anledningen till att så inte är fallet är den felmarginal man måste väga in i fastställandet av hur långt graviditeten fortskridit.

När graviditetens längd fastställs med hjälp av ultraljudsdiagnostik är felmarginalen plus/minus 7 dagar under de första 20 veckorna, därefter mellan 10 och 14 dagar. Påpekas bör även att när det gäller barn med vissa skador eller som är tillväxthämmade är felmarginalen ännu större. Säkerhetsmarginalen är således det andra Rättsliga rådet har att ta hänsyn till.

WHO:s rekommendation från 1989

Statens medicinsk-etiska råd har även visat att en tredje faktor bör vägas in i frågan om hur långt fram i graviditeten abort skall beviljas och det är en rekommendation från Världshälsoorganisationen, WHO. Redan 1989 rekommenderade WHO medlemsstaterna att gränsen för när ett foster blir ett barn skall gå vid 22:a graviditetsveckan. Svensk förening för obstetrik och gynekologi, SFOG, har i en skrivelse till Socialdepartementet föreslagit att en utredning bör tillsättas i syfte att ändra folkbokföringslagen så att gränsen för vad som skall anmälas som barn följer WHO:s rekommendation. Detta bland annat för att få statistik som är jämförbar med andra länders, där man redan följer rekommendationen. Men de svenska gynekologerna och obstetrikerna menar även att just detta att man inom prematurvården kan rädda barn i graviditetens 23:e eller 24:e vecka gör att gränsen för vad som skall anmälas som barn bör flyttas till 22:a graviditetsveckan.

Statens medicinsk-etiska råd har i ett yttrande som behandlar denna fråga uttryckt att denna ändring skulle innebära att motstridiga besked lämnades just med tanke på de senaste aborterna. Anledningen är enligt SMER:s resonemang att barn inte får aborteras. Däremot tar rådet inte konsekvenserna av detta resonemang och förordar en sänkning av den övre abortgränsen, utan istället föreslår SMER en besynnerlig halvmesyr i tillämpningen av WHO:s rekommendation. Den enda rimliga lösningen i förhållande till tillämpningen är emellertid att justera tidpunkten för de senaste aborterna till vecka 20 beaktande felmarginalen på 2 veckor.

En förändring av abortpraxis är att följa abortlagstiftningen

Abortlagstiftningen är formulerad på ett sådant sätt att en viss flexibilitet skall råda och ändringar kunna göras utifrån den medicinska kunskapen om fostrets livsduglighet utanför moderlivet. I abortlagen finns inbyggt att medicinska framsteg skall få en direkt inverkan på hur långt i graviditeten abort skall vara tillåtet.

Samtidigt finns en rädsla för att göra förändringar i abortlagen och dess tillämpning. Det finns de som menar att de medicinska framstegen inte skall påverka hur länge under graviditeten rätten till abort skall gälla – vilket med all tydlighet strider mot abortlagstiftningens formuleringar. Andra menar att inga förändringar får göras i abortlagstiftningen med anledning av de följder det kan få i ett internationellt perspektiv. När det gäller förändringar i förhållande till lagtextens formuleringar om livsduglighet och praxis bör emellertid noteras att dessa praxisändringar inte innebär förändring av lagtexten utan tvärtom en följsamhet till en oförändrad lagtext.

Stockholm den 23 oktober 2002

Tuve Skånberg (kd)

Annelie Enochson (kd)


Yrkanden (2)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i svensk lagstiftning genomföra vad som rekommenderas av WHO om när foster juridiskt sett skall räknas som barn.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om praxis för gränsen för hur sent i graviditeten aborter får beviljas.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.