Skötselplaner för reservatavsättningar

Motion 2002/03:MJ367 av Åsa Torstensson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av lokalt förankrade skötselplaner i samband med kommande reservatsbildningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin meningen vad i motionen anförs om konsekvensutredningar vid bildandet av naturreservat.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin meningen vad i motionen anförs om ansvar, resurser och aktiva planer för att hålla skärgårdens marker öppna.

Motivering

Det pågår ett stort arbete med nya avsättningar av olika typer av marker till nya reservatsbildningar för att säkra den biologiska mångfalden. Målsättningen är vällovlig, men medlen att nå dessa mål tar mycket liten eller ingen hänsyn alls till all den frivilliga naturvårdshänsyn som sker inom jord- och skogsbruket. För vi måste alla ha i åtanke att det är den mark och den skog som enskilda markägare under flera hundra år aktivt brukat som nu anses så rik och värdefull biologiskt att den just skall skyddas från den aktive handling där människa och miljö på ett naturligt sätt vårdat och brukat. Detta ställer stora krav på de skyddsplaner som nu träder in istället för aktiv brukning.

En allvarlig brist i beslutsunderlaget för reservatsbildningar är att hänsynen till behovet av framtida och långsiktiga skötselplaner inte finns med. Det handlar om stora kostnader, men framför allt om behovet av att lokalt förankra ekologiskt riktiga skötselplaner, där man med tänkta brukare formar långsiktigt hållbara lösningar. Om det dessutom inte innebär ett statligt markköp är det avgörande viktigt för reservatets naturvärden att det sker i en samverkan med bygdens befolkning. En sådan inriktning där skötselplanerna behandlas parallellt med volymkraven på de olika reservatsformerna är enligt vår mening grunden för att på lång sikt bevara den biologiska mångfalden. Detta bör ges regeringen till känna.

Staten via Naturvårdsverket lägger nu all kraft på att bilda nya reservat medan befintliga reservats skötselplaner och förvaltning, utan att göra någon utvärdering av hur nuvarande naturreservat sköts. Det borde vara naturligt att genomföra utvärdering av nuvarande skyddsplaner för att kunna skapa bästa möjliga förutsättningar för kommande reservat. Detta bör ges regeringen till känna.

Skärgårdens natur är unik och bevarande värd, men det som håller på att ske är att inom de områden som har ett starkt tryck från fritidsboendets sida så håller grannskapet på att växa igen på ett för naturen och miljön förödande sätt. Detta är markområden som i jordbrukshänseende är klart olönsamma och som i princip enbart passar till köttdjursproduktion. Strandängar växer igen och kostnader för djurhållning med färjetransporter, stängsel, tillsyn och röjning avskräcker nya skärgårdsbönder från att investera. När en kostnad för en djurtransport med färja kostar 1 500 kr för en transport så krävs stor utväxling av de köttdjur som betar på strandängar och på skärgårdsmark. Betesdjur är dock det som mest effektivt och naturriktigt håller ett skärgårdslandskap öppet men det kostar mer än annan köttdjurshantering och ger mindre i ersättning. Det finns idag en efterfrågan på kött som t.ex. Kaprifolkött i Bohuslän, och som går att identifiera med betesdjur som betat på strandängar och i hagmarker. Det krävs dock en aktiv handling från samhällets sida om det finns intresse för ett bevarande av ett öppet skärgårdslandskap. Även om det beslutas om naturreservat så måste staten bli bättre i sin roll att hålla i ansvaret för förvaltningsplanerna. Det bästa resultatet nås troligen tillsammans med aktiva brukare av marken. Det avgörande för t.ex. en levande skärgård är att den inte växer igen med obrukbara ängsmarker. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 21 oktober 2002

Åsa Torstensson (c)