En livskraftig vargstam i Sverige

Motion 2002/03:MJ348 av Karin Pilsäter och Erik Ullenhag (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fastslå en miniminivå på 500 vargar.

Motivering

Under de senaste åren har det pågått en mycket livlig diskussion om våra rovdjurs – inte minst vargens – vara eller inte vara. Det har höjts allt högre röster för att få skjuta vargar på olika håll runt om i landet. Nyligen beslöt Länsstyrelsen i Norrbotten om tillstånd till att skjuta den så kallade Laponiavargen, en varg som bedömts mycket viktig för vargstammen genom att den tillhör en särskild genetisk gren.

Med tanke på att flera europeiska länder såsom till exempel Polen, Baltikum och Rumänien lever med en betydligt större vargstam än vad vi gör i Sverige är det märkligt att Sverige inte ska kunna tillåta en vargstam på 500 individer. I Baltikum finns cirka 1 500–2 000 vargar och i Rumänien cirka 2 500 vargar. Vi vet idag att vargpopulationens framtid är osäker. Vi vet också att vargen har en unik förmåga att förflytta sig långa sträckor. Detta faktum talar för att möjligheten finns till ett visst genetiskt utbyte mellan den skandinaviska och den finsk-ryska stammen. Men om en genetisk utarmning skulle inträffa finns det en överhängande risk att inavelsproblem börjar uppträda och då kan vargen nu och på sikt vara allvarligt hotad.

Det har förekommit en skräckliknande propaganda om att vargen skulle utgöra ett direkt hot mot såväl människor som djur. I våra huvuden ekar minnet av hur Krösa-Maja berättar för lilla Ida och Emil om hur det var förr när ”hela Småland var pin tjockt av vargar”. Att vargen kan attackera djur är ingen nyhet. Men för tamdjur såsom renar utgör ju rimligen både järnväg och biltrafik högst avsevärt större hot, likafullt höjs inga röster för förbud mot dessa samhällsfenomen. I stället försöker det offentliga finna lämpliga ersättningsformer. Dåligt skötta hundar utgör ett betydligt större hot mot såväl barn som husdjur än vargen. Hundarna är ett reellt hot, till skillnad från vargen som i modern tid inte varit i närheten av att hota barn.

Sverige kan inte låta vårt ansvar för den biologiska mångfalden stå tillbaka för Krösa-Majaretorik. Det är enligt vår mening fullt förståeligt att människor blir oroliga att låta barnen gå ut när skrämselpropaganda används. Denna bör dock bemötas med argument, inte med vargjakt.

Vi ser inga tillräckliga skäl för att medge utökad skyddsjakt. När vargstammen uppnått ett antal på 200 individer kan man dock i vissa fall tänka sig en något utvidgad jakträtt i renskötselområden, till exempel genom ett system där renägarna får betalt för att garantera att det finns ett visst antal vargar i området. Vi anser vidare att det endast ska vara Naturvårdsverket som ska ha rätt att fatta beslut som rör skyddsjakt.

Stockholm den 22 oktober 2002
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)