Kvinnor i krishantering

Motion 2002/03:Fö218 av Berit Jóhannesson m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det utvecklas en strategi i syfte att förverkliga FN-resolution 1325 från år 2000 vad gäller kvinnors roll i krishantering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen tillser att en uppföljningsmekanism inrättas för att följa tillämpningen av resolution 1325.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen tillser att en utvärdering och uppföljning av det seminarium Försvarsmakten våren 2002 höll för att inventera och utveckla Försvarsmaktens kompetens när det gäller könsrollsperspektivet på framtida krishanteringsoperationer, presenteras.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen ger i uppdrag till Försvarsmakten att inom kort presentera en utbildningsplan avseende genuskunskap för försvarsanställda.

2 FN resolutiuon 1325 från år 2000

FN:s säkerhetsråd antog den 31 oktober 2000 resolution 1325/2000. Den belyser bl.a. kvinnors viktiga roll vid förebyggandet av konflikter och i arbete för fred. Den pekar också på vikten av att kvinnor på jämlika villkor deltar och engageras fullt ut i alla insatser och på alla nivåer, för försvar och bevarande av fred och säkerhet samt behovet av att öka deras roller gällande att fatta beslut, konfliktförebyggande verksamhet och lösningar av problem.

Det har stor betydelse för resultatet och utgången av en krishantering vem som analyserar problemet och vem som föreslår lösningar. I dagsläget är det nästan uteslutande män som gör dessa analyser och som föreslår problemlösningar. Det som kännetecknar dagens krishantering är att det till största delen är med militära åtgärder som man försöker lösa konflikter. Den förebyggande och civila krishanteringen är, minst sagt, mycket blygsam i jämförelse med den militära delen. Detta gäller såväl resursmässigt som uppmärksamhetsmässigt, något som är speciellt tydligt i EU:s krishanteringsförslag. Dagens åtgärder att med militära medel, bombplan och förödande blockader söka lösa konflikthärdar resulterar i många döda och lemlästade människor, totalt raserade infrastrukturer och ett omätbart mänskligt lidande. Och detta just i de länder som man anser behöver stöd och hjälp från världssamfundet för att lösa sina inhemska konflikter.

Denna insikt har resulterat i att alltfler börjar uppmärksamma behovet av att kvinnor deltar som aktörer i dessa sammanhang. Och då som aktiva aktörer på alla nivåer inom den internationella krishanteringen. Försvarsberedningen skriver i sin rapport 2001:14:

Ökad uppmärksamhet har på senare tid riktats mot kvinnors roll i konfliktförebyggande krishantering och återuppbyggnaden efter konflikter. I samtliga dessa skeenden har påtalats att kvinnors kompetenser och erfarenheter bättre bör tas tillvara för att skapa effektivare insatser och hållbarare lösningar. Detta skulle t.ex. kunna innefatta att i mandaten för en fredsbefrämjande insats aktivt uppmärksamma och involvera kvinnor, både vad gäller den personal som sänds ut och kontakter med lokalbefolkning som insatserna riktas på, samt att uppmuntra kvinnligt deltagande när fredsavtal skall förhandlas fram.

Man hänvisar vidare till FN-resolutionen 1325 (från år 2000), vilken innebar att man uppmanade medlemsstaterna att stärka kvinnorepresentationen på alla beslutsnivåer, såväl i nationella som i regionala och internationella institutioner och arrangemang för krishantering. Samtidigt säger Försvarsberedningen att brister inom detta område minskar trovärdigheten i insatsen och riskerar att undergräva möjligheterna till ett framgångsrikt resultat. Riksdagen har också genom utrikesutskottets betänkande, som svar på en motion från Vänsterpartiet, understrukit vikten av FN-resolution 1325.

I betänkande 2000/01:UU4 och mer utvecklat i betänkande 2001/02:
UföU1 säger utskottet: ”Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet vill inledningsvis framhålla vikten av att kvinnorepresentation förstärks i alla sammanhang kring krishantering.” Man redovisar vidare studier i frågan, stöd till organisationen (tillika nyblivna pristagare till det så kallade alternativa fredspriset) Kvinna till Kvinna och andra initiativ och åtgärder Sverige deltagit med. Utskottet skriver avslutningsvis i denna del:

... att ett involverande av fler kvinnor i arbetet med konfliktförebyggande och konflikthantering i många fall skulle göra arbetet mer framgångsrikt och mångfacetterat. Det skulle medföra en mindre skev könsfördelning inom verksamhetsområdet och därutöver föra in perspektiv som män kanske ofta förbiser som t.ex. olika former av våld och hot mot kvinnor.

Det finns således en FN-resolution som uppmanar sina medlemsländer att agera i frågan, det finns uttalande om riksdagens positiva syn på kvinnors deltagande inom krishantering. Nu är det hög tid att gå från det uttalade stödet för forskning och utveckling av kunskaperna i frågan och ta steget mot konkret handling.

Planeringen för den europeiska krishanteringsstyrkan pågår för fullt. Vad gäller de vidtagna militära krishanteringsåtgärderna, oavsett vad vi anser om dessa i övrigt, har de sannerligen hitintills icke präglats av de kunskaper och insikter som beskrivits ovan i denna motion. I dag tillåts organisationen Kvinna till Kvinna deltaga i utbildningen av de militära styrkor som skall ut i internationella uppdrag, främst till Balkan, i viss utsträckning. Dock, enligt oss, i en alltför liten utsträckning och på tok för sent i processen. Den förebyggande och civila krishanteringen har endast tillåtits ta sina första stapplande steg. Kunskapen om och behovet av att stärka kvinnorepresentationen, att kvinnor måste komma in på ett tidigt stadium, måste tillåtas att genomsyra planeringsprocessen från första stund. Det är inte nog att släppa in ett fåtal kvinnor i slutfasen av en process. Då är det för sent att påverka inriktning och uppbyggnad.

Det är viktigt att regeringen, med stöd av riksdagens framställda åsikter och FN-resolutionen 1325 från år 2000 som grund, utvecklar en strategi för hur detta kan förverkligas. Det gäller att utveckla genderperspektivet och kunskaperna för officerare, både för dem som tjänstgör här hemma och, detta kanske i ännu högre grad, för dem som tjänstgör i internationella uppdrag. Kunskap om kvinnors situation och orsakerna till detta måste ges ett stort utrymme. Det handlar också om att stärka kvinnors villkor i försvaret och att på allvar motarbeta diskriminering av kvinnor, såväl de anställda inom försvaret som de värnpliktiga.

Vi är medvetna om att det inom försvaret i dag pågår ett visst arbete för en försvarsmakt utan diskriminering och med ett betydligt större antal kvinnor anställda. Och det är bra! Vi är likaså medvetna om att det pågår några projekt för att öka kunskapen om genderperspektivet inom Försvarsmakten. Och det är också bra. Men med det kan vi inte slå oss till ro, det finns mycket kvar att göra. Det är även av största vikt att Sverige i sina kontakter inom de olika forum vi är representerade i, driver på för att förverkliga FN-resolutionen 1325:s mål och mening. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Uppföljningsmekanism

Resolution 1325 är främst en handlingsplan inom FN-systemet, men där ingår, som redan nämnts, också punkter som riktar sig till medlemsländerna. Det finns därför anledning att inrätta en uppföljningsmekanism gällande resolution 1325. I uppföljningen av CEDAW-konventionen (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women) finns exempel på hur en uppföljning kan gå till och avrapporteras. En uppföljning där mål och tidsramar för dess utförande kan fastställas, parallellbevakning inrättas och rapporteringen bli såväl tydlig som lättbegriplig. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Utbildning i genderperspektiv

I en interpellation av Berit Jóhannesson (v) till den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow (interpellation 2001/02:185) ställdes bl.a. frågan huruvida försvarsministern avsåg att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om genderperspektivet inom Försvarsmakten. Försvarsministerns svar på den frågan var att:

Det är dock angeläget att öka kunskapen om kvinnors villkor i konfliktdrabbade länder ytterligare, bl.a. hos de trupper som deltar i FN:s fredsfrämjande operationer. Arbetet bör fortsätta genom ett brett spektrum av fortlöpande insatser. Som ett led i detta arbete beslutade regeringen i dag att anvisa medel till Försvarsmakten för att myndigheten ska genomföra ett seminarium om könsrollsperspektiv på krishantering och internationella insatser. Syftet med seminariet är att inventera och utveckla Försvarsmaktens kompetens när det gäller könsrollsperspektivet på framtida krishanteringsoperationer.

Seminariet genomfördes, men sedan dess har det varit tyst i frågan. I vart fall har inga fler av det breda spektrum av fortlöpande insatser som utlovats kommit till vår kännedom. Vår uppriktiga tro är att regeringen har ett ärligt uppsåt i denna fråga, att regeringen – liksom Vänsterpartiet – anser att genderperspektivet är en viktig grund i den militära utbildningen. Vi anser att det behövs ett beslut av riksdagen om uppföljning av det genomförda seminariet. Likaså bör riksdagen besluta att ge regeringen i uppdrag att ålägga Försvarsmakten att presentera en utbildningsplan i genuskunskap. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 17 oktober 2002
Berit Jóhannesson (v)
Lars Ohly (v)	Rossana Dinamarca (v)
Alice Åström (v)	Sermin Özürküt (v)