Långa betaltider och svenska företags konkurrenskraft
Interpellation 2025/26:497 av Rashid Farivar (SD)
Interpellationen är besvarad
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2026-05-18
- Överlämnad:
- 2026-05-19
- Anmäld:
- 2026-05-20
- Sista svarsdatum:
- 2026-06-02
- Svarsdatum:
- 2026-06-18
- Besvarad:
- 2026-06-18
Interpellationen
till Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Långa betaltider är sedan länge ett betydande problem för svenska små och medelstora företag. I praktiken innebär det att underleverantörer och mindre företag ofta fungerar som räntefri finansiering åt större företag, samtidigt som de själva tvingas bära finansieringskostnader, likviditetsrisker och osäkerhet.
Konsekvenserna är väl dokumenterade. Sinfs underleverantörsbarometer för första halvåret 2026 visar bland annat att sex av tio företag uppger att de tvingas acceptera längre betaltider än de själva anser rimliga. Över hälften anger dessutom att detta lett till uppskjutna investeringar, senarelagda anställningar eller ökat behov av extern finansiering. Kapital binds därmed upp i kundfordringar i stället för att användas till investeringar, produktutveckling, rekrytering och tillväxt.
Problemet handlar därför inte enbart om enskilda avtalsvillkor mellan företag. Det handlar om produktivitet, konkurrenskraft och svensk industris långsiktiga utvecklingsförmåga.
Jag ställde den 4 mars 2026 en skriftlig fråga till energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) om denna problematik, med särskilt fokus på utvecklingen inom fordonsindustrin och hur små och medelstora leverantörer i praktiken tvingas fungera som kreditgivare åt större koncerner. I sitt svar den 11 mars konstaterade ministern att frågan är viktig för små och medelstora företags lönsamhet och konkurrenskraft. Ministern hänvisade samtidigt främst till den befintliga rapporteringsskyldigheten avseende betaltider, näringslivets frivilliga uppförandekod samt det pågående arbetet inom EU.
Frågan förtjänar dock en mer utförlig uppföljning och debatt. Rapporteringsskyldigheten har nu funnits under flera år, men de faktiska betaltiderna förefaller fortfarande i många fall vara långa. Frivilliga åtaganden har diskuterats under lång tid utan att problemet tycks ha fått någon avgörande lösning.
Frågan har dessutom fått en tydligare europeisk dimension. I en tid då EU diskuterar sin konkurrenskraft gentemot USA och Kina, inte minst i ljuset av de analyser som lyfts fram av Mario Draghi om Europas produktivitet och kapitalmarknader, fortsätter stora mängder kapital att bindas upp i långa betalningsflöden mellan företag.
EU-kommissionen presenterade 2023 ett förslag till ny förordning om bekämpande av sena betalningar vid kommersiella transaktioner, med 30 dagars betaltid som huvudregel. Europaparlamentet har ställt sig bakom förslaget. Processen i ministerrådet har därefter gått långsamt, och Sverige har tillsammans med flera andra medlemsstater verkat för att kommissionen ska dra tillbaka förslaget och återkomma med ett omarbetat direktiv.
Riksdagen har dessutom vid flera tillfällen uppmärksammat problematiken. Redan 2013 riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att stärka små och medelstora företags ställning i frågor om betaltider, och liknande frågor har därefter återkommit under flera mandatperioder.
Trots detta kvarstår problemet.
Mot denna bakgrund vill jag fråga energi- och näringsminister Ebba Busch:
1. Vilka konkreta åtgärder har ministern och regeringen vidtagit för att komma till rätta med långa betaltider sedan ministern tidigare konstaterade att frågan är viktig för små och medelstora företags lönsamhet och konkurrenskraft?
2. Hur bedömer ministern effekterna av den nuvarande rapporteringsskyldigheten avseende betalningstider, och vilka konkreta resultat kan regeringen peka på när det gäller kortare betaltider?
3. Hur motiverar regeringen att Sverige verkat för att ompröva EU-kommissionens förslag om gemensamma regler mot sena betalningar samtidigt som regeringen hänvisat till att frågan bör hanteras på EU-nivå?
4. Om processen inom EU inte leder framåt, är ministern och regeringen beredd att överväga nationella åtgärder för att stärka små och medelstora företags ställning, exempelvis en lagstadgad huvudregel om 30 dagars betaltid?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:497
Webb-tv: Långa betaltider och svenska företags konkurrenskraft
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 102 Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka både kammarkansliet och ledamoten för tålamodet, med tanke på den uppskjutna debatten.
Rashid Farivar har frågat mig vilka konkreta åtgärder regeringen och jag har vidtagit för att komma till rätta med långa betaltider sedan jag sist konstaterade att frågan är viktig för små och medelstora företags lönsamhet och konkurrenskraft. Rashid Farivar undrar också hur jag bedömer effekterna av den nuvarande rapporteringsskyldigheten avseende betaltider och vilka konkreta resultat regeringen kan peka på när det gäller kortare betaltider.
Vidare undrar Rashid Farivar hur regeringen motiverar att Sverige har verkat för att ompröva EU-kommissionens förslag om gemensamma regler mot sena betalningar samtidigt som regeringen har hänvisat till att frågan bör hanteras på EU-nivå.
Slutligen undrar ledamoten om regeringen och jag är beredda att överväga nationella åtgärder för att stärka små och medelstora företags ställning, exempelvis en lagstadgad huvudregel om 30 dagars betaltid om processen inom EU inte leder framåt. Det var själva frågorna; så till svaret.
Långa betaltider och sena betalningar är verkligen ett problem som många små och medelstora företag återkommande lyfter fram. Regeringen tar frågan på stort allvar och ser generellt positivt på åtgärder som främjar snabbare betalningar.
Kommissionens förslag om en tvingande betaltid om högst 30 dagar är dock enligt regeringens bedömning inte en ändamålsenlig åtgärd. Riksdagen har också i sitt motiverade yttrande i samband med subsidiaritetsprövningen ansett att förslaget är alltför långtgående.
Ett nationellt förslag om tvingande betaltid remitterades 2013. Några remissinstanser välkomnade då förslaget, men en betydligt större del lyfte fram allvarliga invändningar. Organisationer som företräder små och medelstora företag återfanns i båda grupperna.
I stället infördes en rapporteringsskyldighet om betaltider för vissa företag, som ska stärka mindre företags förhandlingsposition. Regeringen följer upp de rapporterade betaltiderna tillsammans med Bolagsverket, men vi menar att det ännu är för tidigt att bedöma effekterna.
Enligt propositionen (prop. 2021/22:50) bör systemet utvärderas först efter den 30 september 2026, alltså i höst. Näringslivet har därutöver genom egna initiativ åtagit sig att korta betaltiderna.
Regeringen kommer att fortsätta följa utvecklingen på området och utesluter inte att vid behov överväga ytterligare åtgärder. Eventuella ytterligare insatser behöver vara välavvägda och träffsäkra, med hänsyn till svensk konkurrenskraft och avtalsfriheten som princip.
Anf. 103 Rashid Farivar (SD)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka energi- och näringsministern för svaret!
Jag läste nyligen en artikel där det stod att jag ska ställa ministern mot väggen i den här frågan. Det är faktiskt inte min ambition. Politiken blir sällan bättre av att man försöker att ställa varandra mot väggen.
Jag är här för att föra en civiliserad och intellektuell diskussion om hur vi kan lösa ett problem som svenska små och medelstora företag har levt med under lång tid.
Fru talman! Jag uppskattar att ministern återigen bekräftar att långa betaltider är ett problem och att regeringen tar frågan på allvar.
Det är egentligen inte problembilden som är kontroversiell längre. Regeringen, oppositionen, branschorganisationer och företagen själva verkar vara överens om att långa betaltider är ett reellt problem. Den avgörande frågan är därför inte om problemet finns utan vad regeringen tänker göra åt det.
Den senaste underleverantörsbarometern från Svensk Industriförening visar att sex av tio företag uppger att de tvingas acceptera längre betaltider än de själva anser rimliga. Över hälften uppger att detta lett till uppskjutna investeringar, senarelagda anställningar eller ökat behov av extern finansiering.
Vi ser också vittnesmål från företag inom fordonsindustrin där betaltider på 90 eller till och med 120 dagar blivit ett krav för att få vara med och göra affärer snarare än ett förhandlingsresultat.
Det här är inte någon administrativ detalj. Det handlar om investeringar som inte blir av. Det handlar om innovation som skjuts på framtiden. Det handlar om jobb som aldrig skapas.
Fru talman! Ministern hänvisar återigen till rapporteringsskyldigheten och att regeringen följer utvecklingen tillsammans med Bolagsverket. Men rapporteringsskyldigheten infördes redan 2022. Under tiden visar företagens egna erfarenheter att problemen kvarstår.
Jag har lyssnat på företag som beskriver hur de i praktiken fungerar som billig finansiering åt sina största kunder, eller hur långa betaltider direkt påverkar möjligheten att anställa fler ingenjörer.
Jag har lyssnat på leverantörer inom fordonsindustrin som berättar hur investeringar och utvecklingsprojekt skjuts upp därför att kapitalet är bundet i kundfordringar.
Då blir mina frågor till ministern: Vad har regeringen konkret kunnat konstatera genom sin uppföljning? Om regeringen följer frågan, vad har uppföljningen lett till? Har regeringen kunnat se att utvecklingen går åt rätt håll, eller ser regeringen samma sak som företagen ser, nämligen att problemet kvarstår?
Fru talman! Den här frågan har dessutom diskuterats i många år, i nu över tio år. Riksdagen har riktat tillkännagivanden, och näringslivet har prövat frivilliga åtaganden. Storföretagen har haft en betaltidskod i snart ett decennium. EU-kommissionen har arbetat med frågan under lång tid, men problemen kvarstår.
Hur länge ska svenska småföretag behöva vänta på ytterligare analyser, utvärderingar och uppföljningar innan regeringen är beredd att gå från att följa frågan till att faktiskt agera?
Anf. 104 Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Fru talman! Det här trädde i kraft 2022, men rapporteringen började i september 2023. Vi önskar att få treårsunderlaget för att kunna göra en vettig utvärdering. Jag vill ge det som ett tydligt svar här inledningsvis, fru talman.
Jag förstår frustrationen och att man vill att det ska hända mer. Det är uppenbart att det är något som jag själv möter i min roll som näringsminister och som också Rashid Farivar möter.
Sedan 2023 har bolag med över 249 anställda varit tvungna att rapportera in detta. Tack vare att vi nu har den statistiken blir det mer uppenbart vilka bolag som bryter mot den frivilliga uppförandekod som man har infört.
En del av de företagen har också fått ganska mycket negativ publicitet, vilket kan vara – jag understryker att det kan vara – självreglerande. Det har i varje fall varit en del av syftet.
Det är uppenbart att det viktiga här är att det når resultat och gör skillnad. Vad har vi då kunnat se hittills? Den formella utvärderingen av rapporteringsskyldigheten har vi alltså inte ännu. Den kommer vi att få i september i höst.
Det är utifrån den utvärderingen som vi kan göra bedömningen om det verkligen har gett önskad effekt eller om det skulle behövas ytterligare åtgärder.
Som jag ser det kommer den utvärderingen inte att vara slutpunkten, utan den kommer att vara startpunkten för att kunna avgöra om det behövs ytterligare åtgärder eller inte.
Det är också viktigt att visa på komplexiteten i den här frågan, för den är inte svart eller vit. Tittar man på den senaste mätperioden från sommaren 2024 till sommaren 2025 visar den att genomsnittstiden som hålls ändå är 32 dagar avtalad tid och 34 dagar faktisk betaltid för köp från företag med över 250 anställda.
Siffrorna visar att vi har en ganska duglig genomsnittlig tid på 34 dagar. Men det är några av de riktigt stora bolagen som sticker ut negativt. Det tycker jag gott att vi kan vara tydliga och raka med.
Vi har en rimlig genomsnittlig siffra, men det är några enskilda storbolag som har 80, 90 dagar eller i vissa fall långt mer än så gentemot sina minsta leverantörer. Det är många gånger rakt i strid mot den frivilliga uppförandekod som de själva har satt upp.
Jag vill därför vara tydlig med att det här inte är acceptabelt. Det är också anledningen till att regeringen inte helt stänger dörren för ytterligare åtgärder.
Anf. 105 Rashid Farivar (SD)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret!
Dagens statistik från FKG visar hur det är i fordonsindustrin, där problemet är som värst. 85 procent av leverantörerna säger att problemet med de långa betaltiderna har betydande påverkan. Det är alltså ett särskilt stort problem inom fordonsindustrin.
Jag vill gå vidare till den del av interpellationen som handlar om EU-processen och regeringens egen linje.
Fru talman! Jag upplever att det finns en motsägelse som ministern ännu inte har tagit upp. Å ena sidan säger regeringen att problemet med långa betaltider är allvarligt och att små och medelstora företag påverkas negativt. Å andra sidan har Sverige varit ett av de länder som har verkat för att EU-kommissionens förslag om skärpta regler ska omprövas eller dras tillbaka.
Det är just detta jag har svårt att få ihop. EU-kommissionen föreslog en huvudregel om 30 dagars betaltid. EU-parlamentet ställde sig bakom förslaget, men Sverige har argumenterat för att förordningen bör dras tillbaka och ersättas med något annat.
Om regeringen inte vill ha kommissionens modell vill jag därför fråga: Vilken modell vill regeringen ha? Vilken maximal betaltid anser regeringen är rimlig? Vilket konkret skydd vill regeringen ge små leverantörer, särskilt inom fordonsindustrin, som är väldigt viktig för Sverige? Vilka förändringar vill regeringen faktiskt se? Hittills har vi fått höra varför kommissionens förslag inte duger, men vi har fortfarande inte fått höra vad regeringens egen lösning är.
Fru talman! Ministern hänvisar också till avtalsfriheten, men avtalsfriheten förutsätter att båda parter har en reell möjlighet att förhandla. När ett mindre företag får beskedet att acceptera 90 eller 120 dagars betaltid eller förlora affären är det svårt att beskriva situationen som en fri förhandling mellan jämbördiga parter. Är det verkligen avtalsfrihet, eller handlar det i praktiken om marknadsmakt?
När stora företag använder sin förhandlingsstyrka för att skjuta över finansieringskostnader och risker på mindre leverantörer är det inte småföretagen som får frihet; det är storföretagen som får finansiering.
Fru talman! Dessutom riskerar långa och oförutsägbara betaltider att fungera som ett faktiskt handelshinder. De gör det svårare för mindre företag att göra affärer med större kunder. De gör det svårare att växa över gränserna, och de gör det svårare att konkurrera på lika villkor inom EU:s inre marknad.
Om regeringen säger sig vilja stärka den inre marknaden och småföretagens konkurrenskraft blir frågan naturlig: Varför är Sverige då inte en tydligare röst för gemensamma europeiska spelregler?
Fru talman! Jag vill avsluta med den viktigaste frågan i hela denna debatt: Om EU-processen fortsätter att stå still eller inte leder fram till några konkreta resultat, är regeringen då beredd att agera nationellt?
Är regeringen beredd att överväga en lagstadgad huvudregel om 30 dagars betaltid, som man har i livsmedelsbranschen? Eller ska svenska småföretag fortsätta att vänta på en lösning som kanske aldrig kommer?
Anf. 106 Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Fru talman! Man ska inte behöva vänta vare sig på att få betalt eller på att få svar i all oändlighet. Jag tycker dock att det är rimligt att man väntar tills vi har ett gediget underlag.
Nu ställer Rashid Farivar en hel del frågor om EU-processen. Jag vill därför få fört till protokollet att ansvarigt statsråd för förhandlingarna är Gunnar Strömmer och Justitiedepartementet. Därför har vi också haft en liten diskussion sinsemellan om vem som egentligen skulle ta den här diskussionen. Jag är ju inte en aktiv del av förhandlingarna på det sättet, även om jag som näringsminister har ett stort intresse och känner ett stort ansvar för detta.
En tvingande 30-dagarsregel verkar vid en första anblick som något väldigt positivt. Men att inte ha möjlighet att till exempel frivilligt avtala om längre tid, om man vill det, mellan betalande part och säljande part utifrån vars och ens specifika förutsättningar menar regeringen är ett alltför långtgående ingrepp i avtalsfriheten. Där har dörren varit väldigt stängd på EU-nivå när det gäller att hitta en väg framåt.
Detta riskerar att slå mot företagets möjlighet att anpassa villkoren efter sektorns och affärens förutsättningar. Den linje vi har drivit har därför handlat om att det behöver vara möjligt för medlemsstaterna att göra anpassningar efter sina situationer.
Regeringen kan inte heller driva en linje i EU som inte har förankring här i riksdagen. Riksdagen har i sitt motiverade yttrande inom den subsidiaritetsprövning som har gjorts, och som jag refererade till tidigare, ansett att delar av förslaget går utöver vad som är nödvändigt. Att lagstifta genom en förordning som gäller direkt och utan nationell anpassning är helt enkelt att gå för långt.
Intentionen med lagstiftningen, eller förordningen, har regeringen sett positivt på, men konstruktionen kommer med slagsidor som inte haft stöd i riksdagen.
Just nu verkar det, enligt den senaste information jag har fått från ansvarigt statsråd Gunnar Strömmer, som att förhandlingarna har gått i stå. Som jag ser det kommer regeringen att vara mogen att ge nya besked om vad vi i dag har förfoganderätt över när vi har fått underlaget i september, senare i år.
Anf. 107 Rashid Farivar (SD)
Fru talman! Tack, ministern, för en konstruktiv debatt!
Jag vill bara upprepa att situationen inom fordonsindustrin är särskilt problematisk. Jag måste också konstatera att flera av de centrala frågorna fortfarande saknar tydliga svar, och jag kan förstå att ministern kanske inte har svar på alla frågor.
Ministern säger att problemet finns; det är vi överens om. Ministern säger att EU-kommissionens förslag inte är rätt väg. Det kan man naturligtvis diskutera. Ministern säger att rapporteringsskyldigheten ännu inte kan utvärderas fullt ut, och hon säger att regeringen följer frågan. Men svenska små och medelstora företag behöver mer än besked om att regeringen följer frågan. De behöver veta vad regeringen faktiskt tänker göra.
Företagen beskriver hur investeringar skjuts upp, hur rekryteringar senareläggs och hur kapital binds upp i kundfordringar i stället för att användas till innovation, produktivitet och tillväxt. I en tid då Europa talar om konkurrenskraft, investeringar och behovet av att stärka vår industriella utvecklingsförmåga är det svårt att förstå varför vi accepterar att små och medelstora företag fungerar som en räntefri bank åt sina största kunder.
Den grundläggande frågan kvarstår därför: Vilken konkret förändring vill regeringen se för att korta betaltiderna? Den kanske viktigaste frågan av alla är: När tänker ministern gå från att följa frågan till att agera i frågan?
Gemensamma och rimliga spelregler för betaltider skulle stärka konkurrenskraften, minska ett reellt handelshinder på den inre marknaden och frigöra kapital till investeringar och jobb i svenska små och medelstora företag. Det är vad företagen efterfrågar, och det är vad svensk konkurrenskraft behöver.
Anf. 108 Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Fru talman! Jag tycker att den här debatten har tydliggjort dels värdet av interpellationer, dels det tryck som Rashid Farivar med rätta sätter på den här frågan.
Regeringen ser hur detta påverkar inte minst många aktörer inom fordonssektorn och flera andra sektorer. Jag vill understryka att vad som är lagligt inte alltid är moraliskt rätt. Det här är ett typexempel på detta.
Här har man dessutom skrivit under en frivillig uppförandekod. Trots det väljer flera stora svenska bolag, som vi i övrigt hyllar, att i stället använda mindre aktörer, som är avgörande i leveranskedjan och som skulle kunna växa om de behandlas sjyst och rättvist, som banker för att plussa på sin egen slutnota. Det är omoraliskt.
Regeringen känner samma drivkraft som den som ligger bakom både interpellationen och de åtgärder som nu har diskuterats. Men en illa avvägd 30-dagarsregel riskerar att slå mot de företag som den ska skydda. Anledningen till att vi inte bara har gått på som en ångvält är att vi har tittat på remissvaren, och när en stor grupp framför allvarliga invändningar behöver vi lyssna till dem. Det fanns organisationer som företräder både små och medelstora företag i båda delarna av remissinstanserna. Därför fanns det ingen entydig bild av hur vi skulle agera. Därtill har det saknats stöd för en annan linje här i riksdagen.
För att sammanfatta: I höst har vi bättre underlag för att kunna säga hur vi ska kunna agera annorlunda framåt, men signalen till storbolagen som har agerat på detta omoraliska sätt är tydlig. Det här måste få ett slut – frivilligt eller på annat sätt. Jag ser fram emot att återkomma kring det.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
