Förutsättningar för att värna det rörliga kulturarvet
Interpellation 2025/26:455 av Rashid Farivar (SD)
Interpellationen är besvarad
- Start
- Interpellation är inlämnad
- Inlämnad:
- 2026-04-28
- Överlämnad:
- 2026-04-29
- Anmäld:
- 2026-04-30
- Svarsdatum:
- 2026-05-19
- Besvarad:
- 2026-05-19
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-20
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Det rörliga kulturarvet på väg, till sjöss, på räls och i luften utgör en levande och betydelsefull del av Sveriges kulturarv. Det förvaltas i huvudsak av ideella krafter, föreningar och enskilda engagerade, som med egna resurser bevarar, använder och utvecklar historiska transportmedel och de kunskaper och traditioner som är knutna till dem. Endast en mindre del återfinns inom statliga samlingar, och då ofta som statiska objekt.
För att detta kulturarv ska kunna fortsätta vara levande krävs att det också kan brukas. Samtidigt vittnar aktörer inom hela det transporthistoriska området om återkommande problem i mötet med myndigheter. Regelverk och deras tillämpning tar i många fall inte tillräcklig hänsyn till kulturarvets särskilda karaktär, vilket leder till orimliga konsekvenser.
Det handlar ytterst om rättssäkerhet och proportionalitet. I dag saknas ett tydligt rättsligt stöd för myndigheter att göra avvägningar där kulturarvets värden vägs mot andra samhällsintressen. Detta får till följd att generella regelverk ibland tillämpas på ett sätt som försvårar eller i vissa fall omöjliggör bevarandet och användningen av historiska transportmedel.
Flera konkreta exempel illustrerar problematiken. Historiska fordon har i vissa fall klassats som avfall vid import eller export, vilket lett till långdragna rättsprocesser och betydande kostnader för enskilda. I andra fall har modern teknisk lagstiftning tillämpats retroaktivt, med krav som är svåra eller orimliga att uppfylla för äldre fordon och farkoster. Även när besluten i slutändan ändras har betydande resurser redan förbrukats; resurser som i stället hade kunnat användas för att bevara kulturarvet.
Riksantikvarieämbetet har i sin återrapportering av regeringsuppdraget KU2017/00942/KL uppmärksammat dessa problem och pekat på behovet av ökad medvetenhet, konsekvensutredningar och anpassningar av regelverk. Myndigheten framhöll också att historiska transportmedel är ett betydelsefullt kulturarv som måste ges förutsättningar att ha en plats i det levande samhället.
Trots detta saknas fortfarande ett tydligt rättsligt verktyg för att säkerställa att sådan hänsyn tas i praktiken. En lagstadgad hänsynsregel skulle kunna ge myndigheter det stöd som i dag saknas och bidra till rimliga avvägningar mellan kulturarvets behov och andra intressen, såsom miljö och säkerhet.
Sverige har ett internationellt sett rikt rörligt kulturarv, som dessutom utgör en viktig del av föreningslivet, det lokala näringslivet och besöksnäringen. Att värna detta handlar inte enbart om att bevara föremål, utan om att möjliggöra fortsatt bruk, kunskapsöverföring och levandegörande av historien.
På min skriftliga fråga 2025/26:713, Behovet av skyddslagstiftning för Sveriges transporthistoriska rörliga kulturarv, svarade kulturminister Parisa Liljestrand (M) att regeringen hittills inte har prioriterat ett lagstiftningsarbete på området.
Mot denna bakgrund vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
- Avser ministern att vidta åtgärder för att säkerställa att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet beaktar det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar, inklusive behovet av proportionalitet vid tillämpning av regelverk?
- Anser ministern att nuvarande regelverk ger tillräckliga förutsättningar för att bevara och använda historiska transportmedel, eller ser ministern ett behov av ett stärkt rättsligt skydd, exempelvis i form av en lagstadgad hänsynsregel?
- Avser ministern att ta initiativ till att bereda Riksantikvarieämbetets rapport KU2017/00942/KL vidare, exempelvis genom ett remissförfarande?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:455
Webb-tv: Förutsättningar för att värna det rörliga kulturarvet
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 76 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Rashid Farivar har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att säkerställa att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet beaktar det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar, inklusive behovet av proportionalitet vid tillämpning av regelverk. Interpellanten har även frågat mig om jag anser att nuvarande regelverk ger tillräckliga förutsättningar för att bevara och använda historiska transportmedel eller om jag ser ett behov av ett stärkt rättsligt skydd, exempelvis i form av en lagstadgad hänsynsregel. Slutligen har interpellanten frågat mig om jag avser att ta några initiativ till att bereda Riksantikvarieämbetets rapport vidare, exempelvis genom ett remissförfarande.
Att värna och skydda kulturarvet är en viktig fråga för regeringen – det hörde vi alldeles nyss, i den föregående interpellationsdebatten – och i kulturmiljölagen (1988:950) finns grundläggande bestämmelser till skydd för kulturarv och kulturmiljöer. Genom den statliga finansieringen till Riksantikvarieämbetet och Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria bidrar regeringen till att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Dessa båda myndigheter har också dialog med andra myndigheter och berörda aktörer gällande det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar och tillämpning av regelverk inom bland annat kulturmiljö, transport- och miljöområdena.
Riksantikvarieämbetet framhöll i sin rapport från 2018 att det inte är givet vilken betydelse en allmänt hållen hänsynsregel i kulturmiljölagen skulle komma att få. Riksantikvarieämbetet lyfte även fram att det är svårt att avgöra om syftet att skydda det rörliga kulturarvet bäst nås genom att en sådan regel införs. Beredningen av rapporten var slutbehandlad i och med budgetpropositionen för 2021.
Regeringen har hittills inte prioriterat ett lagstiftningsarbete på området men följer naturligtvis fortsatt det arbete som bedrivs av myndigheter, intresseorganisationer och föreningar som arbetar just med det rörliga kulturarvet. Regeringen ser vikten av att det rörliga kulturarvet fortsatt bevaras, används och utvecklas, inte minst mot bakgrund av det utbredda engagemang för detta kulturarv som finns hos så många människor i vårt land.
Anf. 77 Rashid Farivar (SD)
Herr talman! Tack, kulturminister Parisa Liljestrand, för svaret!
Det rörliga kulturarvet på väg, till sjöss, på räls och i luften utgör en levande och betydelsefull del av Sveriges kulturarv. Det handlar om historiska fordon – fartyg, flygplan och järnvägsfordon – men också om den kunskap, de traditioner och det hantverk som är knutna till dem.
Det som gör det rörliga kulturarvet unikt är att det till allra största del inte förvaltas av staten. Det förvaltas i stället i huvudsak av ideella krafter – föreningar och enskilda engagerade människor som med egna resurser bevarar, använder och utvecklar historiska transportmedel och den kunskap som följer med dem. Endast en mindre del av Sveriges rörliga kulturarv återfinns inom statliga samlingar, och då ofta som statiska objekt på museer.
Herr talman! Kulturarvet blir dock inte levande av att stå bakom ett avspärrningsband eller i en monter. Det blir levande när det används. Ett ånglok måste kunna rulla, ett veteranflygplan måste kunna flyga och ett historiskt fartyg måste kunna gå på sjön. Problemet som lyfts av många aktörer är att det i dagens myndighetstillämpning ofta saknas förståelse för kulturarvets särskilda förutsättningar. Generella regler tillämpas ibland utan proportionalitet och utan möjlighet att väga kulturarvets värde mot andra intressen.
Det handlar inte om att dessa människor kommer till staten och säger: ”Ge oss bidrag!” Det handlar inte om att de ber om mer pengar, utan de säger: ”Ge oss rimliga regler! Ge oss lagstiftning som tar hänsyn till kulturarvet! Ge oss ett skydd som gör det möjligt att fortsätta bevara och använda det!”
Låt mig ta ett konkret exempel, herr talman. År 2017 köpte en tysk privatperson en Volkswagenbuss från 1982 på auktion i Sverige. Länsstyrelsen klassade fordonet som farligt avfall. Skälen som anfördes var bland annat defekta torkarblad, ett sprucket blinkerglas, en lös radioantenn och att det satt ett bilbatteri i bilen. Köparen ombads dessutom visa upp bilder på tidigare renoveringar, styrka sitt medlemskap i motorhistoriska föreningar och redovisa fordonsregisterutdrag.
Detta utvecklades ytterligare i en rättsprocess. Fyra år och en dag senare hävdes exportförbudet – fyra år senare! Under den tiden hade resurser förbrukats på rättsprocesser och administration i stället för att användas till det som egentligen var syftet, nämligen att bevara ett historiskt fordon. Detta väcker frågor om proportionalitet och rättssäkerhet.
Min fråga till kulturministern blir därför återigen: Vad avser ministern att göra för att säkerställa att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet faktiskt beaktar det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar och tillämpar proportionalitet i sina beslut?
Anf. 78 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag får återkomma till att det är en prioriterad fråga för regeringen att värna och skydda kulturarvet. Sedan är det klart att det alltid finns saker som vi kan göra mer av och som vi kan göra bättre, och det tror jag naturligtvis också kommer av en ökad samverkan.
Precis som ledamoten beskrev handlar detta i stora delar om ideellt arbete. Det är civilsamhället – föreningar och ideella krafter – som sluter upp och gör det möjligt för vårt rörliga kulturarv att fortsätta rulla eller finnas till för människor att uppleva, känna på och till och med åka med på olika vis. Det här kommer dock inte av sig självt, utan det måste både följa en lagstiftning och ske via en god samverkan.
Jag tror naturligtvis att samverkan mellan berörda myndigheter, intresseorganisationer och ideella verksamheter som jobbar med detta alltid kan förbättras. Inom ramen för vad vi gör har vi årliga myndighetsdialoger. Där finns det såklart också möjlighet att ta upp hur samverkansformerna ska se ut och hur man kan se till att samarbeta för att på bästa sätt kunna ta hand om vårt gemensamma kulturarv.
Detta är alltså en viktig fråga, och det är onekligen så att ett bevarande av det rörliga kulturarvet i mycket stor utsträckning måste ta hänsyn till att dessa saker och ting i framtiden ska kunna användas på det sätt som de faktiskt användes när de en gång för länge sedan skapades. Det här ska kunna vara möjligt utan att tekniker och utföranden går förlorade längs vägen, för annars förloras lite grann poängen.
Det här är alltså naturligtvis en frågeställning som är viktig och alltid aktuell att följa. Som jag var inne på i mitt svar har regeringen inte prioriterat ett lagstiftningsarbete på det här området, men det betyder inte att det inte finns ett intresse. Vi följer fortsatt noggrant det arbete som sker inom ramen för våra myndigheter, intresseorganisationer och föreningar och tittar på hur de bedriver det här arbetet i dag när det gäller vårt rörliga kulturarv.
Det finns naturligtvis alltid möjlighet till förbättringar. Jag är dock inte säker på att de alltid behöver ske via lagstiftning, utan man kan också titta på hur man kan förbättra dialog och samverkan för att möjliggöra för parterna att i större utsträckning nå det gemensamma målet, vilket är att tillsammans värna vårt rörliga kulturarv.
Anf. 79 Rashid Farivar (SD)
Herr talman! Jag tackar kulturminister Parisa Liljestrand för svaret.
Det är absolut viktigt med samverkan mellan myndigheterna, staten och organisationerna. Jag har fått den här frågan från organisationerna. Detta är vad de vill se.
Ministern säger att regeringen hittills inte har prioriterat något lagstiftningsarbete på området. Samtidigt hänvisar hon till det som framfördes i budgetpropositionen för 2021, alltså en proposition från den dåvarande rödgröna regering som vi tillsammans bytte ut. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Man måste prioritera detta, för behovet finns. Regeringen säger i praktiken att man inte tänker göra något nytt. Man lutar sig mot slutsatser och bedömningar från tidigare regeringar, men problemen finns kvar.
Låt mig ta ett exempel till, herr talman. DC3:an Daisy deltog under Ddagen 1944. Därefter hjälpte hon till att bygga upp SAS och tjänstgjorde inom Linjeflyg och svenska flygvapnet. Sedan 1984 har hon flugit för Flygande Veteraner. Det här är inte bara ett flygplan utan också ett stycke levande historia.
Daisy kunde dock inte längre utgå från Bromma flygplats, som varit hennes naturliga kulturmiljö, eftersom moderna bullercertifieringskrav inte kunde uppfyllas. Problemet är att flygplanstillverkaren inte längre finns kvar och att det därmed inte finns någon möjlighet till typuppföljning. Resultatet blev att Flygande Veteraner tvingades flytta verksamheten till Västerås.
Det här handlar inte om att någon motsätter sig bullerkrav eller säkerhetskrav, herr talman. Frågan är om regler verkligen utformas med proportionalitet. När moderna krav tillämpas på historiska objekt utan möjlighet till rimliga avvägningar riskerar konsekvensen att bli att kulturarvet försvinner.
Liknande problem finns inom sjöfarten. Historiska fartyg omfattas av samma krav på livräddningsutrustning och skyddsanordningar som moderna fartyg. I vissa fall krävs ombyggnationer som förändrar fartygens historiska karaktär.
Liknande problem finns också inom järnvägen, där ideella föreningar drabbas av höga administrativa kostnader och förlorade intäkter. Samtidigt finns det exempel där hänsyn faktiskt har tagits. Vid införandet av European Train Control System, ETCS, avsattes särskilda medel för historiska järnvägsfordon. Det visar att lösningar är möjliga när viljan finns.
Min följdfråga blir därför: Om regeringen redan har visat att anpassningar är möjliga inom vissa områden, varför finns inte samma ambition för det rörliga kulturarvet i stort? Och om regeringen inte ser behov av ny lagstiftning, vilka konkreta åtgärder avser man då att vidta för att undvika att fler Daisyfall uppstår? Problemet finns fortfarande kvar.
Anf. 80 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! DC3:an Daisy kan vi prata länge om. Som Vallentunabo är man en entusiast när det gäller Daisy. Daisy stod under många år på flygfältet i Vallentuna och hölls igång av entusiaster i kommunen. Alla Vallentunabor har väldigt kära minnen av det här, så det var roligt att Daisy kom upp här i dag.
För att gå tillbaka till ledamotens fråga vill jag klargöra ett par saker. Nu lät det som att det över huvud taget inte finns någon lagstiftning, men det gör det. Vi har trots allt en kulturmiljölagstiftning, och i den finns grundläggande bestämmelser som handlar om skydd för kulturarv och kulturmiljöer. I den lagstiftningen finns också bestämmelser som gäller det rörliga kulturarvet, till exempel bestämmelser om utförsel av äldre transportmedel. Det finns även byggnadsminnesförklaringar, som också kan innefatta transporthistoriska miljöer. Detta finns alltså på plats.
Jag tycker dessutom att det är viktigt att säga att det finns en statlig finansiering av Riksantikvarieämbetet och Statens museer för maritim, transport- och försvarshistoria. Genom dessa anslag bidrar regeringen till att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.
Jag måste korrigera den bild som ledamoten ger av att det inte sker någonting alls. Det gör det. Vi har en lagstiftning på plats. I den lagstiftningen ryms delar som handlar om det rörliga kulturarvet. Det finns också statliga medel som går till bevarandet av det rörliga kulturarvet.
Man kan alltid diskutera om nivåerna är för låga eller för höga eller om det finns tillräckligt mycket lagstiftning. I dagsläget avser regeringen att fortsätta i enlighet med den lagstiftning som finns och i stället arbeta för att samverkan mellan de parter som tar ansvar för det rörliga kulturarvet ska utvecklas och bidra till att vi på ett ännu bättre sätt kan omhänderta vårt gemensamma arv.
Anf. 81 Rashid Farivar (SD)
Herr talman! Jag tackar kulturminister Parisa Liljestrand för debatten och svaren.
Jag menar dock att det inte sker någonting. Det finns lagstiftning, men det sker ingenting. Problemet finns kvar, enligt många organisationer.
Ytterst handlar dagens debatt inte om veteranfordon eller gamla maskiner utan om hur vi ser på Sveriges kulturarv. Den handlar om människor som på sin fritid och med egna resurser lägger tusentals timmar på att hålla Sveriges historia levande.
Jag har i dag lyft fram flera exempel som visar att det finns möjligheter att göra någonting, till exempel med ETCS, om man har ambitioner.
Kärnan i min interpellation är dessa tre frågor: Hur säkerställs att myndigheter beaktar det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar? Anser regeringen att nuvarande regelverk är tillräckliga? Jag tycker inte det. Och avser regeringen att ta initiativ för att bereda frågan vidare?
Herr talman! Jag tackar än en gång ministern för svaren. Avslutningsvis vill jag särskilt tacka de representanter för Motorhistoriska Riksförbundet som närvarat på läktaren under debatten. De representerar ett stort ideellt engagemang runt om i Sverige och besitter en mycket stor kunskap i dessa frågor. Jag vet också att de gärna ställer upp för fortsatta samtal med ministern om de frågor som har lyfts upp här i dag. Det är genom dialog, förståelse och rimliga avvägningar som vi kan säkerställa att Sveriges rörliga kulturarv också blir en levande del av framtiden, som ministern nämnde.
Anf. 82 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag vill passa på att tacka Rashid Farivar för interpellationen och, framför allt, för hans engagemang för det rörliga kulturarvet. Jag delar hans engagemang. Jag tycker att det känns väldigt gott att vi nu har en regering och fyra samarbetspartier som värnar det svenska kulturarvet och som gör jobbet med att ta hand om det.
Som jag har sagt tidigare är detta en fråga som är viktig för regeringen. Den är prioriterad. Vi rör oss i rätt riktning när det gäller att värna Sveriges gemensamma kulturarv. Vi tar hand om den underhållsskuld som har byggts upp. Vi ser till att satsa på bevarande av kulturarv. Vi ser till att återigen göra kulturarvet till en fråga på agendan i stället för något som ligger bortglömt och inte tas om hand för kommande generationer.
Ledamoten känner detta engagemang, och det gör även jag. Jag är också glad för att det här engagerar många människor och föreningar runt om i landet. Det bådar gott för framtiden för vårt gemensamma kulturarv. Jag fortsätter gärna att diskutera med våra myndigheter och uppmanar till samverkan mellan myndigheter och civila organisationer och föreningar, som gör ett fantastiskt arbete utifrån ett bevarandeperspektiv och utifrån perspektivet att kulturarvet inte bara handlar om bevarande utan också om utveckling och användande i vår tid.
(Applåder)
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
