Borttagandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader
Interpellation 2025/26:447 av Patrik Lundqvist (S)
Interpellationen är besvarad
- Start
- Interpellation är inlämnad
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2026-04-22
- Överlämnad:
- 2026-04-23
- Anmäld:
- 2026-04-24
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-07
- Svarsdatum:
- 2026-05-19
- Besvarad:
- 2026-05-19
Interpellationen
till Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD)
Mellan 2016 och 2024 fanns det ett stöd till företag för höga sjuklönekostnader. Det fyllde en viktig funktion i att fördela kostnaderna för normala sjukdomar som vi alla drabbas av mellan individen, staten och företaget, i stället för att helt och hållet ligga på den anställde och företaget.
Kanske särskilt viktigt var det under pandemin, och det hjälpte svenska arbetare att kunna vara hemma i stället för att riskera att smitta sina kollegor och på så vis öka kostnaderna än mer för företagen.
Enligt vad jag förstår framstod stödet som väldigt träffsäkert och bra, eftersom de flesta som nyttjade stödet var små och medelstora företag.
Under 2024 beslutade regeringen att avskaffa stödet med motiveringen att företagen har ansvar för att säkerställa att de anställda inte blir sjuka på jobbet eller av jobbet. Det är såklart rimligt, men frågan är ju om det är tillräckligt för att lägga över hela kostnaden på företagen.
Många korttidssjukskrivningar är ju inte relaterade till arbetssituationen, utan de kommer sig av influensor, magsjuka eller annat som går i samhället, utanför enskilda individers eller arbetsgivares kontroll. Där är det rimligt att vi gemensamt försäkrar oss och tar en del av den kostnaden, så som gjordes genom ersättningen för höga sjuklönekostnader.
Vi vet ju att det historiskt finns en oro, framför allt bland mindre företag som vill växa och anställa, på grund av risken att få stora kostnader för sjukersättning när bolaget är i en skör tillväxtfas. Det borde såklart betyda att det här hämmar tillväxten i enskilda företag och då också för Sverige som helhet.
Sverige har under den här regeringen också visat en sämre tillväxt än Europa i stort, och här kan vi alltså ha en del av förklaringen – naturligtvis tillsammans med andra faktorer.
Mot denna bakgrund vill jag fråga energi- och näringsminister Ebba Busch:
Avser ministern att granska effekterna av den här besparingen på små och medelstora företags vilja att anställa, och är ministern beredd att se över frågan för att minska risken för just små företag vad gäller sjuklönekostnader?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:447
Webb-tv: Borttagandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 62 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat energi- och näringsministern om hon avser att granska effekterna av besparingen av avskaffandet av ersättningen för höga sjuklönekostnader på små och medelstora företags vilja att anställa och om hon är beredd att se över frågan för att minska risken för just små företag vad gäller sjuklönekostnader.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades den 1 juli 2024. Det fanns flera goda skäl till det, och en överväldigande majoritet i riksdagen, bland annat Socialdemokraterna, röstade för avskaffandet.
Det ekonomiska läget tyngde de offentliga finanserna under en tid då det fanns behov av att prioritera att bekämpa inflationen och hantera dess effekter genom att stötta hushållen och välfärden. Försvaret och rättsväsendet behövde också betydande tillskott för att göra Sverige tryggare.
Regeringens ekonomiska politik har bidragit till en återhämtning i svensk ekonomi under 2025. Vår långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och högre tillväxt. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att det ska vara enkelt att starta, driva och utveckla företag i Sverige. Samtidigt är osäkerheten i världsekonomin fortsatt stor under 2026, särskilt med anledning av kriget i Mellanöstern. I detta läge är det viktigt att offentliga medel används så effektivt som möjligt.
Ersättning för höga sjuklönekostnader innebar att delar av arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen flyttades till staten. De relativt sett höga ersättningsnivåerna som gällde för mindre arbetsgivare försvagade drivkrafterna till förebyggande arbetsmiljöarbete, tidiga rehabiliteringsinsatser och anpassning av arbetet vid ohälsa.
Ersättningen medförde även andra negativa konsekvenser. Under den period regelverket var i kraft ökade antalet företag som nyttjade möjligheten till ersättning kraftigt, och de utbetalda beloppen blev betydligt högre. Vid införandet 2015 uppskattades kostnaderna till omkring 300 miljoner kronor per år. I samband med avskaffandet år 2024 beräknades de årliga utgifterna på anslaget uppgå till 2,6 miljarder.
Det höga nyttjandet innebar att de negativa konsekvenser som fanns med ersättningen fick en större dignitet än vad som antogs vara fallet när ersättningen infördes. Det gäller inte minst risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna.
Ersättningen för höga sjuklönekostnader beräknades vid tiden för avskaffandet utgöra cirka 5 procent av arbetsgivarnas samlade sjuklönekostnader. Sjuklönekostnaden utgör en begränsad risk för arbetsgivare medan staten tar över huvudansvaret vid längre sjukfrånvaro genom bland annat sjukpenningen. Tillsammans med individens självrisk i form av karens är detta, enligt regeringens mening, en väl avvägd ansvarsfördelning med rätt incitamentsstruktur.
Patrik Lundqvist anför att risken för höga sjuklönekostnader hämmar tillväxten i enskilda företag och därigenom Sverige som helhet. Detta är, enligt honom, en förklaring till att Sverige har visat en sämre tillväxt än Europa under den här regeringen.
Nästa år, fru talman, kommer Sverige att ha bland de bästa tillväxttakterna i EU enligt EU-kommissionen. Skillnaderna i tillväxt mellan Sverige och EU förklaras i huvudsak av konjunkturläge, räntekänslighet och näringsstruktur, inte av en enskild reform inom sjukförsäkringsområdet.
Anf. 63 Patrik Lundqvist (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Frågan riktades som sagt till en annan minister eftersom den åtminstone i min värld mer rör näringspolitik än sjukförsäkringar. Men nu är vi här.
Det stämmer att det gjordes förändringar i systemet 2015, men det infördes faktiskt 2010 av alliansregeringen. Men det är kanske en parentes.
Att det här lyfter sjuklönekostnaderna till staten kan man knappast säga är en del av problemet, eftersom hela syftet ju är att ha en annan fördelning av kostnaderna.
De flesta korttidssjukskrivningar beror på infektioner som förkylningar eller influensa, magsjukdomar och därefter, på tredje plats, psykisk ohälsa. Av dessa anledningar är det nog bara den tredje, psykisk ohälsa, som kan hänvisas till arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar. De andra är knappast något som framför allt små företag kan påverka särskilt mycket.
Samtidigt är det så att vi drabbas olika mycket av dessa typer av sjukdomar genom livet. De som drabbas mest är unga, kanske till stor del på grund av att man har småbarn hemma, vilket naturligtvis leder till en del vab men också till egen sjukdom. Sedan avtar det när man blir äldre för att kanske öka något igen när man börjar närma sig pension.
Människor i olika yrken drabbas också olika hårt. Människor med tyngre fysiska jobb eller kontaktyrken, till exempel inom handeln, drabbas mer av korttidssjukskrivningar än andra.
Därför är det också fullt rimligt, fru talman, att vi har ett system för att fördela kostnaderna för denna typ av sjukdomar mellan företag, individer och staten. Det är en typ av kollektiv försäkring, där vi omfördelar kostnaderna och anpassar efter olika delar av livet och olika behov som de flesta av oss har. I det specifika fallet fördelar vi om från företag som riskerar mer på grund av sin struktur med få anställda, åldern på dem man anställer och den bransch företaget verkar i.
Under debatten i samband med att detta avskaffades anfördes det från regeringshåll att det bara handlade om 13 000 kronor per anställd, i snitt. Så kan man såklart säga. Men det är också detta som systemet med en försäkring mot de höga sjuklönekostnaderna syftar till: att jämna ut kostnaderna mellan företagen så att den som har fyra anställda inte ska drabbas extra hårt om en av dem är sjuk lite oftare under en period.
Att återigen införa ett sådant här system ligger nu i vår budgetmotion för 2026, och jag hoppas att det blir verklighet – precis som flera av remissinstanserna, som protesterade när detta togs bort, till exempel Svenskt Näringsliv, Företagarna, Lantbrukarnas Riksförbund, LO med flera.
Det som i stället borde göras är att förbättra kontrollen av utbetalningarna, kanske via Utbetalningsmyndigheten, som har detta som syfte. För det fanns faktiskt problem med det gamla systemet. Det pekades det på bland annat i en riksrevisionsrapport. Men då borde man ju förbättra i stället för att ta bort.
En annan förbättring som borde göras parallellt med detta är att avskaffa karensavdraget. Precis som ersättning för höga sjuklönekostnader skulle en solidarisk försäkring som ger människor bättre förutsättningar att planera sin ekonomi vara ett bra steg framåt mot ett bättre Sverige. Om vi både inför ett system för ersättning och avskaffar karensen värnar vi dem som arbetar och de små företagen och slår ett slag för svensk tillväxt.
Anf. 64 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Man kan börja med att ställa sig frågan: Om det är en så bra idé att ha detta igång, varför var då Socialdemokraterna med och avskaffade det när det begav sig inför 2024? En annan fråga, om man tycker att detta är så viktigt och så bra, är: Varför i hela friden har man då inte finansierat det i sin budget? Man har alltså tillfört 500 miljoner kronor för en reform som vid avskaffandet kostade 2,6 miljarder. Det är knappast att återinföra det som man var med och avskaffade utan snarare bara en halvmesyr och en chimär så här i valtider.
Ledamoten lyfter också indirekt en annan viktig fråga, nämligen den om hur vi ska skapa tillväxt i Sverige, inte minst bland små och medelstora företag. Regeringens långsiktigt ansvarsfulla ekonomiska politik ger resultat och också högre tillväxt. Precis som jag sa tidigare kommer Sverige nästa år att ha en tillväxttakt som kommer att vara bland de högsta i EU, enligt EU-kommissionen.
Men, fru talman, jag måste ändå påpeka att det är något magstarkt av Socialdemokraterna att kritisera regeringen för sjuklöneansvaret, när de nu själva föreslår en avskaffad karens. Det är ett förslag som Sverige har provat förut, på 80-talet, och vi vet vad resultatet av det hela blev. Det blev fler sjukskrivningar och en dramatisk ökning av sjuklönekostnaderna, men värst av allt: Äldre fick vänta längre på vård och omsorg för att det saknades personal. Och busslinjer drogs in för att det helt enkelt saknades busschaufförer. Det var dyrt, och nu kommer ett dyrt och ansvarslöst förslag i repris.
Tycker man att 80-talet är långt borta behöver man inte gå så långt för att i dag se konsekvenserna av ett slopat karensavdrag i praktiken. Det räcker att åka över gränsen till Norge, som inte har något karensavdrag. Norrmän är egentligen världens friskaste folk, men Norge har också västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch och med samma verksamhet i Sverige och Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser jämfört med de svenska, trots att samma arbete utförs. När det gäller svenskar som har jobbat i Sverige under en längre tid och flyttar till Norge för att jobba ser man exakt samma tendens: Sjukfrånvaron ökar. Det gäller inom både kontaktyrken och tjänstemannayrken.
Så sent som förra året, vid den här tiden ungefär, sa Magdalena Andersson att avskaffandet av karensavdraget skulle kosta minst 5 miljarder kronor för staten. Samtidigt finns det beräkningar som visar att det snarare skulle kosta mellan 20 och 40 miljarder kronor. Trots detta har Socialdemokraterna, precis som jag sa tidigare, i sin budgetmotion bara lagt in 500 miljoner kronor för att återinföra sjuklöneansvaret, som vi diskuterar i dag, som faktiskt kostade 2,6 miljarder när man avskaffade det. Man har alltså inte budgeterat för de här reformerna över huvud taget.
Då behöver man ställa sig frågan: Vem är det som ska betala? Är det de små och medelstora företagen eller, för den delen, de stora företagen i Sverige som ska stå för smällen när ni lovar dyrt men inte finansierar över huvud taget?
Fru talman! Med all respekt: Man var med och avskaffade sjuklöneansvaret; nu vill man införa det. Detta finansierar man inte över huvud taget. Man säger sig värna Sveriges företag, men i realiteten förbereder man en ordentlig käftsmäll som definitivt inte kommer att öka tillväxten.
Anf. 65 Patrik Lundqvist (S)
Fru talman! Man kan såklart ha olika uppfattningar om hur viktiga de små företagen är för svensk ekonomi och tillväxt. Här låter det som att det inte spelar någon roll vad man gör för de små företagen och när det gäller deras risker vid sjukskrivning.
I vår budget har vi 500 miljoner för det här ändamålet. Det är absolut sant att det inte räcker till hela kostnaden för detta när det togs bort. Men det är också sant som jag anförde tidigare, att det finns förbättringar att göra i systemet för att det ska bli mer träffsäkert och för att vi ska ha bättre kontroll över utbetalningarna – två saker som gör att det kommer att kunna kosta mindre.
Det är ändå lite märkligt, fru talman, att en moderatledd regering väljer att vältra över kostnaderna på företagen på det sätt som man har gjort och att jag som socialdemokrat står här och försvarar det här systemet – därför att det faktiskt leder till problem när man tar bort det.
Som sagt: Utveckla, inte avveckla, hade varit en bra modell för både svenska företag och svensk tillväxt, fru talman. Det anförde precis alla remissinstanser, tror jag, när detta togs bort. Det anförde också vi i debatten. Men jag förstår att ministern inte vill prata om debatten i samband med att det togs bort utan hellre bara tittar på omröstningsresultatet.
Frågan gäller egentligen inte de små företagens bidrag till svensk ekonomi i dag, utan den gäller potentialen. Om vi kan hjälpa företagen att känna sig lite tryggare med att anställa en till, växa, ge fler jobb och bidra till att sänka arbetslösheten ger detta effekter på helheten.
Små företag brukar hyllas av de flesta. Ibland kallas de till och med för motorn i svensk ekonomi. Även om jag i och för sig är övertygad om att det är de stora exportindustrierna som är motorn i svensk ekonomi har de små företagen en väldigt viktig roll. De förtjänar att få växa på sina meriter och inte stjälpas av att de råkar rekrytera någon som blir sjuk väldigt ofta.
Där har vi tydligen en rågång mellan den här regeringen och Socialdemokraterna. Vi vill att alla ska lyckas och är beredda att göra vad vi kan för att öka tillväxten, samtidigt som vi ökar tryggheten både för små företag och för individer.
Det må handla om karensavdraget för människor i utsatta yrken eller om företagare som står i valet och kvalet mellan att anställa eller att inte göra det – vi anser att samhället ska finnas där. Vi ska hjälpa till när vi kan och tillsammans försäkra oss mot det vi inte kan påverka för att alla ska ha det så bra som möjligt – för fler i arbete, för mer trygghet och för mer tillväxt.
Man kan också konstatera att karensavdraget och självrisken i svensk sjukförsäkring är dubbel, till skillnad från hur det är i många andra länder. Vi har först ett karensavdrag, och sedan får man 80 procent av lönen. Det är en dubbel självrisk. I andra länder, som ministern inte nämnde, till exempel Tyskland, har man ingen självrisk över huvud taget. Det fungerar också.
Det går alltså att bygga system som gynnar individer, människor och samhälle och se till att ingen behöver gå sjuk till jobbet och riskera att smitta andra eller ta risker på grund av att man valt att ett yrke där det finns andra människor. Detta tycker jag att det är hög tid att vi faktiskt levererar på, till svenska folket och för småföretagarnas möjligheter att anställa.
Anf. 66 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Det är tyvärr inte seriöst. Med fina ord beskriver man vad man skulle vilja göra och säger att det är bättre att lyssna på debatten i stället för att titta så noga på hur vi röstar i verkligheten. Det är ju inte seriöst, fru talman! Det här handlar om regler som på riktigt är viktiga och om vårt förhållningssätt till framför allt våra småföretag.
Här står en socialdemokrat i talarstolen och hävdar att de värnar småföretagen. Han säger att de vill återinföra sjuklöneansvaret och att de egentligen inte var med på avskaffandet, som vid tidpunkten alltså kostade 2,6 miljarder. Nu tillför de 500 miljoner kronor och vill backa bandet och låtsas att de är för detta.
Det stämmer ju inte. Det kommer inte att räcka. Om man dessutom går vidare med sitt förslag om att avskaffa karensavdraget, vilket den egna statsministerkandidaten Magdalena Anderssons beräkningar skulle kosta minst 5 miljarder, är man uppe i 8 miljarder i Socialdemokraternas budget som saknar täckning.
Man kan se till andra uträkningar, som har kommit fram till att det skulle kosta uppemot 20–40 miljarder. Då måste vi ställa oss frågan: Vem är det som ska betala? Om det inte är staten eller den enskilda individen som ska betala, vem är det då? Då är det alltså våra hårt arbetande företagare det handlar om.
Då är det magstarkt att stå här i talarstolen och säga att man står på småföretagarnas sida. Man förbereder ju en ordentlig käftsmäll åt dem, för man har inte finansierat sina förslag. Det är detta, fru talman, som jag vänder mig emot.
Från regeringens sida har vi varit väldigt tydliga med att vi vidtar andra åtgärder för att stärka småföretagarna, få hjulen att rulla, få igång tillväxten och se till att företagen kan växa och expandera i stället.
Den omfattande sjukfrånvaron kan, precis som ledamoten säger, bli orimligt betungande, givet att man kanske råkar anställa någon som har en sjukdom som går i skov och därför är borta länge. Då har man ett stort ansvar för arbetstagaren. Men då finns också det särskilda högriskskyddet. I korthet innebär det att när en arbetstagare sannolikt kommer att vara sjuk mer än tio gånger per år eller riskerar att få en eller flera långa sjukperioder finns det ett skydd för både arbetsgivaren och den enskilde. Även personer som har haft aktivitetsersättning omfattas av det särskilda högriskskyddet. Då ersätter staten arbetsgivaren för hela sjuklönekostnaden, och arbetsgivaren slipper karensavdraget vid sjukdom. Detta minskar arbetsgivarens kostnader vid hög sjukfrånvaro, och det förbättrar dessutom situationen på arbetsmarknaden för den som har eller annars antas få hög sjukfrånvaro, till exempel på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.
Det fanns flera goda skäl till att ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades. Jag vill här särskilt betona risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna. Det kan också konstateras att Försäkringskassan i en analys uppskattade att mer än hälften av ärendena gällande de här förmånerna kunde innehålla fel som innebar felaktigt utbetalda belopp.
En överväldigande majoritet i riksdagen röstade också för avskaffandet, bland andra interpellanten själv. Någon större oenighet i den frågan verkade det inte råda mellan oss två, i varje fall inte just den dagen.
Anf. 67 Patrik Lundqvist (S)
Fru talman! Det berodde ju på att det fanns saker att göra.
Nu är vi alltså nere på att det skulle ha kostat 1,3 miljarder om det som ministern nyss tog upp, alltså att hälften skulle vara felaktigt, faktiskt åtgärdades. Det kan man fundera över.
Jag tycker att det är lite magstarkt att kalla det för en käftsmäll mot företagen att ta över en del av deras sjuklöneansvar. Det är ett märkligt sätt att uttrycka sig på, måste jag säga. Senast i dag talade finansministern om vikten av att Sverige får fler företag och investeringar, i kontrast mot Liberalernas lite märkliga utspel om att Sverige behöver fler miljardärer.
Jag håller självklart med finansministern om att Sverige mår bättre av fler företag än fler miljardärer. Det är klart att resurserna måste läggas på att fler ska arbeta och att fler företag ska växa. Men det är något som skaver här. Jag talar om det faktum att den här regeringen – och för den delen även tidigare högerregeringar – trots fina ord alltid prioriterar just dem som redan har väldigt mycket i stället för dem som kan behöva lite grann för att göra mycket mer. Miljardärerna prioriteras före dem som arbetar, oavsett om de är anställda eller om de råkar driva eget företag. De kanske har några anställda men är fortfarande arbetande i företaget.
Det må vara svårt att slå fast hur stor betydelse den risk som vi talar om nu i kväll har för att småföretag ska våga anställa och växa. Men det ger mer än flera miljarder i sänkt arbetsgivaravgift för unga, till exempel. Den sänkta arbetsgivaravgiften går ju framför allt till stora företag som inte kommer att anställa fler.
Här måste vi våga rikta insatserna till att skapa tryggare företag som vågar sikta på framtiden. Det är det som är syftet med den här ersättningen.
Anf. 68 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra. Jag tycker att Sverige ska ha fler miljardärer, inte färre, som kan investera i små och medelstora företag och nya startups med mycket innovation och framtidsinriktad industri som kan skapa fler och växande jobb i Sverige. För mig behöver det ena inte utesluta det andra.
Det tragiska i det hela är att man snarare vill beskatta människor som arbetar. Man väljer att rikta käftsmällar i form av ett avskaffat karensavdrag mot hårt arbetande företagare runt om i hela Sverige eftersom man inte mäktar med att få ihop sin egen budget och finansiera de reformer som man går till val på. Det tycker jag är tragiskt. Det riskerar att både vilseleda väljare och föra landets företagare bakom ljuset trots att man ger sken av att stå på deras sida.
Alldeles oavsett om denna reform skulle kosta 2 eller 3 miljarder kan vi konstatera att Socialdemokraterna bara har lagt in 500 miljoner för ett utökat sjuklöneansvar. Vid avskaffandet kostade det 2,6 miljarder. Lägg därtill ett avskaffat karensavdrag. Det var det jag kallade en kraftig käftsmäll mot landets företagare eftersom det är de som kommer att betala när ni lovat runt.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
