Statligt säkerställande av investeringar i vårdbyggnader
Interpellation 2025/26:432 av Robert Olesen (S)
Interpellationen är besvarad
- Start
- Interpellation är inlämnad
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2026-04-14
- Överlämnad:
- 2026-04-15
- Anmäld:
- 2026-04-16
- Sista svarsdatum:
- 2026-04-29
- Svarsdatum:
- 2026-06-02
- Besvarad:
- 2026-06-02
Interpellationen
till Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Svensk hälso- och sjukvård står inför omfattande investeringsbehov.
Runt om i landet behöver sjukhus byggas om, byggas ut eller ersättas. Många vårdbyggnader är från 60-talet och 70-talet och är i dag inte anpassade för vare sig modern medicinteknik, effektiv logistik eller en god arbetsmiljö för personalen.
Samtidigt befinner sig flera regioner i en ekonomiskt ansträngd situation. Demografiska förändringar, ökade vårdbehov och kostnadsökningar till följd av inflation och höjda räntor har kraftigt påverkat regionernas ekonomi. De investeringar som nu krävs handlar inte om ambitioner att expandera i onödan, utan de handlar om att säkerställa patientsäkerhet, arbetsmiljö och långsiktig kapacitet i vården.
När investeringar i nya sjukhus och vårdbyggnader skjuts upp riskerar konsekvenserna att bli kännbara med sämre arbetsmiljö, svårigheter att rekrytera och behålla personal, ineffektiva vårdflöden, ökade vårdköer och ökade framtida kostnader när underhållsskulden växer. Staten har tidigare tagit ett större ansvar för samhällsviktiga investeringar inom exempelvis infrastruktur. Hälso- och sjukvårdens fysiska infrastruktur är minst lika samhällsbärande.
Det finns därför starka skäl att överväga hur man säkerställer att dessa investeringar inte drabbar personaltätheten, vården och patientsäkerheten samt hur man underlättar regionernas nödvändiga vårdinvesteringar – särskilt i tider av ekonomisk press. Ett stöd från staten i detta skulle kunna minska risken för regioner med svag ekonomi, säkerställa mer jämlika förutsättningar för vård i hela landet, påskynda omställningen till moderna, hållbara och energieffektiva vårdmiljöer samt bidra till bättre arbetsmiljö, effektivare vårdflöden och ökad patientsäkerhet.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga sjukvårdsminister Elisabet Lann:
Avser ministern och regeringen att säkerställa att omfattande investeringar i vårdbyggnader och nya sjukhus inte drabbar personaltäthet, vård och patientsäkerhet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:432
Webb-tv: Statligt säkerställande av investeringar i vårdbyggnader
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 17 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Fru talman! Robert Olesen har frågat mig om jag och regeringen avser att säkerställa att omfattande investeringar i vårdbyggnader och nya sjukhus inte drabbar personaltäthet, vård och patientsäkerhet.
Låt mig inledningsvis understryka att en god och säker vård är en av regeringens högsta prioriteringar. Hälso- och sjukvården ska vara tillgänglig, jämlik och av hög kvalitet i hela landet.
Som interpellanten lyfter fram har många regioner betydande investeringsbehov. Regeringen följer utvecklingen noggrant. Det är viktigt att investeringar i vårdens infrastruktur sker på ett ansvarsfullt sätt och med ett långsiktigt perspektiv, där såväl arbetsmiljö som effektivitet och patientsäkerhet beaktas.
Det är samtidigt regionerna som, inom ramen för det kommunala självstyret, har det huvudsakliga ansvaret för att planera och genomföra investeringar i vårdbyggnader och för att säkerställa en god bemanning i vården.
Enligt Vårdansvarskommitténs betänkande (SOU 2025:62) är en långsiktigt hållbar finansiering en av de största framtidsutmaningarna för svensk hälso- och sjukvård. Samtidigt som skillnaderna i skattekraft mellan regionerna har ökat och sannolikt kommer att fortsätta att öka kommer troligen även kostnaderna för hälso- och sjukvård att stiga.
I det sammanhanget vill jag framhålla att staten redan i dag tillför omfattande resurser till regionerna genom såväl generella statsbidrag som riktade satsningar. Dessa medel uppgår till betydande belopp och syftar till att stärka hälso- och sjukvården i hela landet, förbättra tillgängligheten, värna arbetsmiljön och bidra till en långsiktigt hållbar kompetensförsörjning.
Regeringen tillför även riktade medel för att genomföra nödvändiga investeringar i kritiska funktioner såsom el, vatten- och värmeförsörjning samt andra grundläggande lokalfunktioner genom förordningen (2023:30) om statsbidrag till regioner för åtgärder för att höja driftssäkerheten på fastigheter för hälso- och sjukvård. Dessa åtgärder bidrar till att upprätthålla en robust och motståndskraftig hälso- och sjukvårdsverksamhet även under allvarliga samhällsstörningar, vid höjd beredskap och ytterst krig.
Anf. 18 Robert Olesen (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag måste konstatera att svaret i stora delar beskriver problemet utan att egentligen ge besked om lösningen.
Min fråga handlade inte om huruvida regionerna har ett ansvar – det vet vi att de har. Frågan handlade om vilket ansvar staten är beredd att ta när regionerna står inför mycket stora och nödvändiga investeringar i sjukhus och vårdbyggnader – investeringar som handlar om patientsäkerhet, arbetsmiljö, beredskap och vårdens långsiktiga kapacitet.
Vi har sett vissa skräckexempel på sjukhusinvesteringar som har tarvat ganska mycket resurser av det som egentligen borde ha gått till vårdens innehåll.
Jag har därför några följdfrågor till ministern: Avser ministern att ta initiativ till ett särskilt statligt stöd för regionernas nödvändiga investeringar i sjukhus och vårdbyggnader utöver det som har med el, vatten och värmeförsörjning att göra, det vill säga den grundläggande beredskapen?
Hur ska regeringen säkerställa att regioner med svagare skattekraft inte får sämre möjligheter att investera i moderna, säkra och ändamålsenliga vårdmiljöer än regioner med starkare ekonomi?
Anser ministern att det är rimligt att miljardinvesteringar i vårdbyggnader riskerar att leda till besparingar på personal, vårdplatser eller annan löpande vårdverksamhet?
Vilka konkreta åtgärder är regeringen beredd att vidta för att investeringar i vårdens lokaler inte ska tränga undan resurser till personal, tillgänglighet och patientsäkerhet?
Kommer regeringen att analysera hur regionernas investeringsbehov påverkar vårdköer, bemanning, arbetsmiljö och patientsäkerhet i hela landet?
Har man för avsikt att ta fram någon form av nationell bild av underhållsskulden och investeringsbehoven i svensk hälso- och sjukvård?
Hur menar ministern egentligen att staten ska bidra till att vårdens fastigheter klarar både dagens vårdbehov och framtidens krav på beredskap, klimatanpassning, energieffektivitet och modern medicinteknik?
Kan ministern garantera att regeringens nuvarande politik är tillräcklig för att undvika att nödvändiga bygginvesteringar leder till neddragningar i vården?
Anf. 19 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Fru talman! Det är väldigt ovanligt att det efterfrågas att staten ska styra mer över hur regionerna ska använda de statsbidrag som de får från staten.
I runda slängar betalas det ut ungefär 70 miljarder till regionerna. De har stor frihet att bestämma hur de använder den absoluta merparten av dessa medel. Om staten skulle gå in och öronmärka pengar specifikt till investeringar – nyinvesteringar och underhåll – skulle det riskera att leda till att regioner som har sett om sina hus och tagit ett större ansvar under lång tid bestraffas genom att inte få ta del av det som staten ska rädda upp.
Om man tror på dagens modell med 21 regioner som har beskattningsrätt och som ansvarar för vårdens byggnader såväl som för vårdens innehåll och utförande i regionerna är det rimligt att regionerna också är betrodda att på bästa sätt använda resurserna där de behövs. Jag tycker därför, fru talman, att det är lite svårt att förstå vad interpellanten önskar att staten specifikt ska göra på det här området.
Jag instämmer i oron över att många står inför kostsamma investeringar. Det är också väldigt svåra gränsdragningar mellan olika typer av investeringar. Staten skjuter alltså till ungefär 650 miljoner bara i år för att säkra driften i händelse av krig, eller för att helt enkelt stärka beredskapen och ha en robusthet i sina fastigheter.
Samtidigt står vården inför stora investeringsbehov som är kopplade till nya behandlingsförutsättningar och vårdens utveckling. Varje region behöver kunna göra sina prioriteringar med tanke på att man befinner sig på lite olika platser vad gäller både lokaler och andra nödvändiga investeringar.
Det här är en tuff utmaning framåt. Vården kostar mycket pengar, och den kommer att fortsätta att kosta mycket pengar. Regionernas förutsättningar ser väldigt olika ut. En region som Stockholm går flera miljarder plus, medan det finns regioner som kämpar med underskott år efter år.
Att gå in och rädda de regioner som inte har kunnat göra de prioriteringar som de behöver göra skulle skapa en orättvisa i systemet. Med tanke på att statsbidragen är väldigt stora bedömer jag, med den organisation vi har, att regionerna själva behöver kunna välja hur mycket de behöver lägga på investeringar – och ökade kapitalkostnader, som det ju snarare handlar om när det gäller de generella bidragen – samtidigt som de fortfarande klarar vårduppdraget, kompetensförsörjningen, antalet vårdplatser och så vidare.
Anf. 20 Robert Olesen (S)
Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som sjukvårdsministern säger. Jag är fullt medveten om att det kommunala självstyret är väldigt viktigt och att man som region har ett stort ansvar att finansiera sin verksamhet även när det gäller investeringar.
Det som efterfrågas här är dock om staten är beredd att ha någon form av uppsikt över detta, se hur det ser ut i hela landet och göra någon form av analys som också kan hjälpa regionerna att prioritera rätt i de här frågorna. Det är ingenting som säger att staten inkräktar på det kommunala självstyret om man från statens sida hjälper till med de här bitarna.
Vi vill ju ha en likvärdig vård i hela landet, och det säger även regeringen att man vill, även om det inte alltid tar sig det uttrycket i politiken. Frågan är därför fortfarande om ministern avser att ta fram någon form av garanti för att hjälpa regionerna i det här så att det inte drabbar vårdens innehåll mer än nödvändigt.
Anf. 21 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Fru talman! Återigen: Vi har stora, generella statsbidrag som regionerna kan använda som de behöver, utifrån behov av kompetensinvesteringar i fastigheter eller utrustning som underlättar och utvecklar vården. I fråga om detta befinner sig regionerna på väldigt olika platser och har väldigt olika behov. Det finns därför ingenting som talar för att de skulle bli hjälpta av att vi specialdestinerar medel till fastigheter.
Regeringen satsar en ansenlig summa pengar, 650 miljoner bara i år, för att säkra driften i fastigheterna. Det är jätteviktigt. Vi har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en modell för beredskapssjukhus för att säkra vårdutbudet på strategiska platser runt om i Sverige. Regionerna ska inte lämnas i en situation där de upplever att de behöver avveckla sjukhus och akutmottagningar för att de har en utmanande situation med sitt befolknings- och skatteunderlag. Detta är ett uppdrag som pågår under året i syfte att kunna skala upp och säkra att det finns ett vårdutbud i hela Sverige.
Det pågår alltså ett arbete med att säkra vårdutbudet, men så länge man vill ha den här organisationen med 21 regioner måste varje region vara betrodd med hur man inom regionen använder sina resurser för fastigheter, vårdpersonal, vårdplatser och annat som ligger på det regionala uppdraget.
Jag kan lockas av idén att staten skulle gå in och analysera hur mycket regioner väljer att lägga på kulturhus eller andra utgifter inom det regionala ansvaret i relation till sjukvården, om det är det interpellanten menar. Det är något jag gärna tar med mig och funderar över.
Anf. 22 Robert Olesen (S)
Fru talman! Ministern hänvisar till det kommunala självstyret och till befintliga statsbidrag. Men min fråga är fortfarande om staten är beredd att ta ett större ansvar när det gäller de miljardinvesteringar som regionerna står inför.
Det är klart att statsbidragen på sitt sätt är destinerade från regeringens sida. Men de är snarare riktade till att korta köer och liknande och inte till att säkra upp grundbemanningen inom vården. Hade det handlat om lite mer hade man kunnat säkra upp grundbemanningen inom vården. På det sättet hade man också gett regionerna större möjligheter att faktiskt kunna prioritera sina verksamheter och planera mer långsiktigt.
Att undermåliga lokaler ska vara det som gör att vi inte kan ha en likvärdig vård i hela landet är inte bra, inte heller att man inte kan erbjuda de bästa operationsmöjligheterna eftersom man har investeringar som är stora och man inte kan få statsbidrag som säkrar upp detta så att man slipper göra de prioriteringarna. Det är bra att man tittar på beredskapssjukhus, men det är en sak att peka ut det och en annan sak att det måste följas upp med möjligheter för regionerna att finansiera det.
Anf. 23 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Fru talman! Då vill jag förtydliga att det såklart följer med medel till uppdraget att säkra ett vårdutbud genom beredskapssjukhus.
Jag vill också ta tillfället i akt att korrigera interpellanten lite. Han menar att de här medlen i huvudsak är destinerade exempelvis till att korta köer. Så är det inte alls, utan just de här i runda slängar 70 miljarderna är i huvudsak generella och upp till regionerna att själva prioritera utifrån sina specifika förutsättningar och behov.
Det låter inte alltid så från regionerna, men det är en ganska liten andel som är riktade specifikt till att korta köer. De engångsinsatser som det har pratats mycket om handlar alltså om 750 miljoner i år. Om vi sätter det i relation till de stora, generella statsbidragen får vi kanske lite bättre nyanser i debatten.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
