Vårdköer till operation
Interpellation 2024/25:157 av Anders W Jonsson (C)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2024-10-24
- Överlämnad
- 2024-10-25
- Anmäld
- 2024-11-05
- Sista svarsdatum
- 2024-11-15
- Svarsdatum
- 2024-11-25
- Besvarad
- 2024-11-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
I augusti 2022 hade 85 036 personer väntat mer än 90 dagar på sin operation. Det beskrevs i den dåvarande debatten som att man stått olagligt länge i vårdkö.
I dag är situationen ännu värre: 89 435 personer befinner sig i samma situation.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till statsrådet Acko Ankarberg Johansson:
Vilka ytterligare åtgärder kommer statsrådet och regeringen att vidta för att förkorta de långa vårdköerna?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:157
Webb-tv: Vårdköer till operation
Dokument från debatten
- Måndag den 25 november 2024Kammarens föredragningslistor 2024/25:36
- Protokoll 2024/25:36 Måndagen den 25 novemberProtokoll 2024/25:36 Svar på interpellation 2024/25:157 om vårdköer till operation
Protokoll från debatten
Anf. 29 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Anders W Jonsson har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att förkorta de långa vårdköerna.
Sverige har en hälso- och sjukvård av mycket hög kvalitet - i världsklass. Samtidigt är det ett faktum att alltför många måste vänta på att få vård. Det finns behov av att skapa en närmare och tillgänglig vård på lika villkor i hela landet. De senaste årens höga inflation har medfört höga kostnader för verksamhet och pensioner, vilket har slagit hårt mot regionernas ekonomi.
Regeringen gav därför i juni 2024 en utredare i uppdrag att analysera och föreslå en ny och stärkt vårdgaranti med väsentligt kortare tidsgränser (dir. 2024:50). Den nya vårdgarantin ska tydligare än i dag utgå från patientens behov av vård. I uppdraget ingår bland annat att vid behov lämna förslag på åtgärder som stärker huvudmännens och vårdgivarnas förutsättningar att uppfylla vårdgarantin och följa patientlagen (2014:821). Utredaren ska också lämna förslag på statliga engångsinsatser som syftar till att korta vårdköerna och väntetiderna. Den delen av utredningen ska redovisas den 2 januari 2025.
Regeringen genomför även ett antal andra satsningar på hälso- och sjukvården. De förslag som regeringen lämnar i budgetpropositionen för 2025 innebär sammanlagt cirka 18 miljarder kronor inom mitt ansvarsområde, varav merparten går till regionerna.
Regeringen driver på för att regionerna ska öka vårdkapaciteten och avsätter 7 ½ miljard kronor för detta ändamål nästa år. Regeringen stärker också hälso- och sjukvårdens förutsättningar genom ett ytterligare sektorsbidrag till hälso- och sjukvården omfattande totalt 2 miljarder kronor under 2025.
Vidare skyndar regeringen på arbetet med att inrätta en nationell vårdförmedling så att väntande patienter kan erbjudas vård på annan ort om väntetiden där man bor är för lång. Nationell vårdförmedling syftar till att uppnå målet om en tillgänglig och effektiv vård med kortare väntetider. Regeringen föreslår att 250 miljoner kronor avsätts för detta arbete under 2025. Arbetet består bland annat av att ta fram metoder för att synliggöra ledig kapacitet.
Jag vill avslutningsvis understryka personalens betydelse för att öka vårdkapaciteten och korta vårdköerna. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har mot den bakgrunden gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs, både för befintlig och för ny vårdpersonal, för att förbättra kompetensförsörjningen.
Jag tackar Anders W Jonsson för interpellationen och ser fram emot debatten.
Anf. 30 Anders W Jonsson (C)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag kan hålla med sjukvårdsministern om att vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Men den har uppenbara problem på några områden. Ett av de viktigaste är just det här med tillgänglighet. Andra motsvarande länder har inte samma problem med att man måste stå i kö vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, innan man kommer fram och får sin operation, får sin behandling eller får träffa sin specialistläkare.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det här är inget nytt, fru talman. Så här har det varit i Sverige i decennier, skulle jag säga. Det är klart att man då måste förstå att det har strukturella bakgrunder. Och varje regering har försökt lösa det på sitt sätt.
Jag kommer ihåg den högstämda retoriken från sjukvårdsministerns parti i valrörelsen. Det var olagligt långa köer. Det bröt mot den svenska lagen. Ordet "kriminalitet" kanske inte användes, men det var snudd på. Ansvarig var dåvarande sjukvårdsminister.
Därför var förväntningarna ganska stora på att någonting skulle hända när Kristdemokraterna fick sjukvårdsministerposten. Men tittar man på SKR:s statistik över väntetider ser man att absolut ingenting händer. Eller jo - det är snarare så att köerna i dag blir längre.
Det var därför jag ställde interpellationen till sjukvårdsministern. Jag utgår från att man på departementet noga analyserar den här statistiken. Min fråga var vilka ytterligare åtgärder man kommer att föreslå.
Sjukvårdsministern har pekat på fyra olika områden. Har man varit med i den här diskussionen en längre tid ser man att det är exakt detsamma som den föregående regeringen kom med. En del av förslagen är till och med kvar sedan alliansregeringens och Reinfeldts tid.
Det första förslaget är att man ska skärpa vårdgarantin. Den förra regeringen tillsatte en utredning, tillgänglighetsdelegationen, som också kom med förslag på hur man skulle skärpa den lagstiftningen. Även alliansregeringen gjorde på sin tid förändringar i lagstiftningen och skärpte vårdgarantin. Man trodde att man genom en lagändring av vilka tider och gränser som skulle gälla plötsligt skulle nå en lösning på det här problemet.
Det andra förslaget är att man ska göra statliga engångsinsatser. Jag antar att det innebär att staten ska gå in och särskilt bekosta ett visst antal höftoperationer, knäoperationer eller annat. Även det är någonting som vi har provat tidigare. Men inte heller det löser i grunden de strukturella problemen.
Det tredje förslaget är att man ska skicka ut ytterligare miljarder till regionerna. Detta skulle jag säga har testats sedan sent 90-tal, då de så kallade kanonpengarna skulle förkorta väntetiderna i vården.
Det fjärde förslaget är även det något som har funnits med i diskussionen, nämligen en nationell vårdförmedling, ett kontor någonstans i Stockholm där man ska kunna se var den lediga kapaciteten finns runt om i landet och var det finns operationssalar där personalen sitter och rullar tummarna och väntar på nya patienter. Då vill jag hänvisa till vad Vårdföretagarna säger. Finns det någon vårdkapacitet att förmedla? Nej, det är ju bara att se sig om i Sverige i dag - det är inte så att det någonstans finns ledig kapacitet som bara står och väntar. Då är det strukturella åtgärder som behövs.
Jag skulle vilja komplettera min fråga, eftersom statsrådet bara kommer med samma gamla förslag som alla regeringar genom tiderna. De förslagen har inte lett till något resultat. Vilken är analysen från den här regeringens sida? Vad beror det på att vi just i Sverige sedan decennier tillbaka har orimligt långa vårdköer? Det är först när man har den analysen klar som man kan vidta åtgärder som faktiskt påverkar och inte den här typen av "more of the same". Mer av samma sak har inte lett till något tidigare och kommer inte att göra det nu heller.
Anf. 31 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han lyfter den här frågan, som är prioriterad för regeringen.
Låt mig börja med att prata lite om hur siffrorna ser ut. De är lite mer komplicerade än vad ledamoten nu lyfter. De som väntat mer än 90 dagar på operation eller första besöket hos specialistsjukvården är en särskild grupp. Förra hösten var det ungefär 285 000 väntande. I våras, i maj, var det 100 000 färre. Nu i höst, efter en sommar och en vårdkonflikt, är det tillbaka ungefär på samma nivåer. Det sker alltså väldiga svängningar under ett år i svensk hälso- och sjukvård. Man åstadkommer fantastiska saker, men patienterna kommer tillbaka. Detta bekräftar verkligen det som ledamoten lyfter om strukturella problem som gör att man åstadkommer mycket men inte på lång sikt förändrar hur man arbetar.
Vi kan lägga till att operationskapaciteten i maj var tillbaka på samma nivå som 2019 - 100 procent. Man följer det här i registret Spor. Vi var verkligen tillbaka med den operationskapacitet som vi behövde. Men det räcker inte att ha 100 procent. Vi måste öka rejält mycket mer än till 100 procent för att klara av alla dem som väntar i kö. Det visar att vi måste tänka på ett annorlunda sätt, vilket vi nu också gör.
När vi antog budgeten hösten 2021 medverkade mitt parti och andra till något väsentligt. Då skrev vi för första gången att Sverige har för få vårdplatser. Under lång tid hade mantrat varit det motsatta: Vi ska minska antalet vårdplatser, för det är så vi mäter medicinsk utveckling.
Det finns delar i detta som är rätt. Att läkemedel kan ersätta inläggning, att läkemedel gör att man kan korta ned vårdtider och att dagkirurgi i många insatser kan göras utan att inläggning behövs är fantastiskt bra. Det ska vi fortsätta med.
Men antalet vårdplatser har gått ned för mycket. Det gör att vårdpersonalen i dag använder mer av sin tid än vad de borde till att prioritera om och prioritera om igen. När jag besöker avdelningar runt om i Sverige berättar de hur en halvtimme till en timme går till att göra den extra listan över vilka man ska skriva ut om operationskapaciteten inte räcker till fast man egentligen inte tycker att de borde skrivas ut. Att ens behöva lägga tid på att göra extralistor i stället för att vårda patienter visar hur snett systemet är.
Det finns dock goda exempel. Låt mig lyfta Gävleborg, där jag var på besök för ett tag sedan. Där kan man i princip alltid använda full kapacitet i sina operationssalar. De har nämligen hittat ett bra system. Det är professionen som har hittat en bra styrning. Man har nästan alltid full operationskapacitet och ser hela regionen som en helhet.
Jag pratade med personal och frågade: Behöver inte någon vabba ibland? Är ni inte sjuka? Jag menar sådant borde ju hända. De svarade: Ja, men det kan vi lösa.
Detta visar att de har en bra ledning, där professionen är med och styr, och också att de har en god arbetsmiljö. Man hittar ett sätt att jobba som gör att det funkar på arbetet. Det finns alltså goda exempel i landet.
För mig är det oerhört angeläget att lyfta fram de goda exemplen men också att se till att vi hittar de saker som gör att det tar för lång tid. Det kom därför en utredning i somras. Man skulle titta på flaskhalsar inom bilddiagnostik, radiologi och patologi. Det visade sig att de inte var riktigt som vi trodde. De var på lite andra håll än vad man hade kunnat förvänta sig. Men den sortens arbete som just nu sker, inte minst inom RCC:erna, är väsentligt för att kunna korta tider och hitta det som är fel.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Den kraften vill vi frigöra ordentligt. På fredag kommer den nationella cancerstrategins uppdatering från Mef Nilbert. Vi får se vad hon hittar för saker.
Jag ska återkomma till detta i nästa inlägg, men någonstans handlar det faktiskt också om att skruva i systemet i form av vårdgaranti eller annat för att skapa rätt drivkrafter. Det har vi inte i dag när vi inte går på behov utan på 90 dagar. Detta hänger inte ihop med en patients behov - det kan jag säga.
Anf. 32 Anders W Jonsson (C)
Fru talman! Svängningar vad gäller väntetider har funnits i alla år. Det är precis så som statsrådet beskriver. Före sommaren är köerna kortare, men efter sommaren är köerna längre. Det är därför man måste titta på detta på årsbasis, och där är det alltså ingen förändring 2022 och 2023. Siffrorna för 2024 har vi inte. Det är därför jag efterfrågar en analys.
Statsrådet är det lite grann på spåren. Problemet är att vi har för låg kapacitet i den svenska sjukvården, och där finns det ett annat intressant exempel. När jag reser runt i landet och träffar ortopedchefer brukar jag fråga: Hur många höfter opererar ni per dag och operationssal? Då får jag till svar: två, tre, fyra eller fem höfter. Det är inte någon skillnad i ekonomiska resurser eller i hur mycket personal man har för den enskilda operationssalen, utan det är en fråga om hur man organiserar arbetet.
Kan man då gå från två höfter per sal till tre höfter per sal ökar man kapaciteten med 50 procent. Det är därför den politiska frågan blir: Hur skapar vi strukturer i sjukvården i Sverige för att uppmuntra detta och se till att man jobbar på ett annat sätt så att vi långsiktigt kan bygga upp operationskapacitet och vårdkapacitet? Det är inte omöjligt. Det handlar inte alltid om pengar. Det handlar inte alltid om brist på kompetens. Och det finns goda exempel.
Jag tänker på grannlandet Danmark, där man i princip har ett system där individerna själva bestämmer var i Danmark de ska opereras. Där öppnas det också upp för att man ska kunna få tillgång till den här informationen. För patienter är det i dag väldigt svårt att veta hur lång väntetiden är och hur kvaliteten ser ut.
Låt oss säga att man bara skulle göra den förändringen: Man skulle ge patienter information om kvalitet, se till att alla patienter hade information om hur långa de faktiska väntetiderna är och - slutligen - ge dem makt att sedan kunna söka vård på ställen där kvaliteten är hög och där köerna är korta. Då skulle vi få en helt annan dynamik i den svenska sjukvården. Det är detta man har sett i Danmark.
Detta skulle också innebära att de vårdenheter som i dag ser en möjlighet att öka sin kapacitet skulle kunna göra det. Då handlar det inte om att det finns ledig kapacitet i morgon, utan det handlar om att långsiktigt öka sin kapacitet när det finns ett stabilt regelverk som en bred majoritet i Sveriges riksdag står bakom. Då skulle man ha möjlighet att öka kapaciteten.
I diskussionen med Vårdföretagarna sa man: Detta är enkelt. Det är självklart. Det här skulle vi kunna göra. Men vi kan inte göra det till i morgon eller till nästa vecka. Framför allt kan vi inte göra det om vi inte har en struktur, en lagstiftning, som faktiskt öppnar för detta och som ger dynamik. Det är en av två anledningar, egentligen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Man kan åka över sundet till Danmark och träffa våra danska kollegor. Där är det inte samma problem vad gäller tillgängligheten. Man har betydligt kortare köer. Men ingenting av det som regeringen har föreslagit andas spår av att vilja göra något åt de underliggande strukturerna och bakgrunden till att vi i Sverige har dessa kapacitetsproblem, utan det är mer av samma metoder som vi har använt under decennier, skulle jag säga. Vi känner till effekten av dem. Jag tänker på Tillgänglighetsdelegationen. Det blev inget av resultatet. Vi har också tidigare kunnat se att det inte leder till någonting om man inte gör de strukturella förändringarna.
Det var därför jag i min tidigare fråga undrade: Vad är regeringens analys? Varför ser det ut så här i Sverige men inte i andra länder? Det är först när man har den analysen klar som man kan föreslå andra åtgärder än just detta.
Anf. 33 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Fru talman! Man får väl vara väldigt mycket i opposition om man först säger att det regeringen föreslår är kasst och sedan säger att det är detta man borde göra - och då säger man exakt det som regeringen gör.
Nationell vårdförmedling är inget kontor i Stockholm. Det är en digital databas där man kan se hur väntetiderna ser ut. Man ska också kunna lägga in kvalitet där. Det är därför Vårdföretagarna välkomnar denna åtgärd från regeringen.
Detta system kommer att börja testas i närtid - det blir förstås en pilot - för att se hur det fungerar. Man har då lagt in ett antal operationer. Man måste nämligen lära sig systemet. Det är ganska mycket som skiljer i fråga om ASA-bedömningar och mycket annat. Man måste liksom veta vilka faktorer som ska finnas med i systemet.
Detta vårdsöksystem är på väg att etableras. Vi kommer att testa det en period för att lära oss. Jag tror att det är klokt att vi faktiskt bygger detta själva. Vi har kunnat se exempel på att det kanske inte alltid är optimalt att bara plocka system från andra håll. Det finns alltså en poäng med att vi bygger det själva med Ehälsomyndighetens och de 21 regionernas hjälp.
Det är precis detta som man behöver för att professionen ska kunna ge bra besked till patienten. Läkaren säger: Jag bedömer att du behöver den här operationen. På vårt sjukhus kan vi inte ge dig den just nu, men här och där finns ledig kapacitet. Hur ser du på att opereras där?
Det är precis den informationen som både vårdgivare och patienter ska ha tillgång till, och det är det systemet vi bygger. Det kommer att utvecklas gradvis. Jag tror att det är klokt att vi gör det stegvis så att vi lär oss. Men det är precis detta som en nationell vårdförmedling är.
Detta dockar väl med Danmark och den utredning vi har om vårdgarantin. Man har en 30-dagarsgaranti i Danmark. Där fokuserar man mest på att den egna regionen ska ordna vård till dig inom 30 dagar. Kan den inte det har du möjlighet att söka vård någon annanstans. Har lite längre tid förflutit kan du till och med söka dig utomlands. Det är de danska reglerna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
När det gäller att just få till en vårdgaranti där man fokuserar mer på behov än på de 90 dagarna har vi tillsatt en utredning. Jag noterar att den tas mycket väl emot av både sjukvårdens huvudmän och Vårdföretagarna. Vi behöver hitta ett vårdgarantisystem som stämmer med det nya sättet att arbeta, som ledamoten faktiskt beskriver och som jag själv och regeringen arbetar med.
Man behöver alltså inte tycka att allt regeringen gör är fel, särskilt inte när den föreslår detsamma som man själv tycker.
Det är väsentligt att patienter har tillgång till information. Jag tror att det första steget kommer att vara att man har tillgång till väntetider på olika sätt. Jag vill säga att de väntetidsdatabaser vi har i dag inte är bra. Det är information från lång tid tillbaka. Vi kan inte få realtidsinformation, och det finns ganska få uppgifter. Nu har också Imy visat att det saknas stöd för väldigt mycket av den uppgiftsinsamling som sker. Vi behöver alltså göra en förändring också när det gäller väntetidsdatabasen.
Regeringens uppfattning är att vi hellre vill ta ett samlat grepp om alltihop - det gäller väntetider, vårdsöksystemet och en nationell vårdförmedling - så att vi har ett system som hänger ihop för både patienter och vårdgivare.
Det ska sägas att SKR försökte göra ett vårdsöksystem eller en nationell vårdförmedling för ett par år sedan. Men de sa: Vi gav upp. Det var svårt att göra det.
Det bevisar att det är en ganska tuff uppgift vi har tagit oss an. Vi får många inspel från regionerna när jag har möten och samtal med dem om den nationella vårdförmedlingen. Men jag uppfattar det som att de ser fördelar med detta. Vi kan få en mycket bättre och mer jämlik tillgång till hälso- och sjukvård genom att visa upp var ledig kapacitet finns.
Jag ser verkligen fram emot detta. Det handlar om de åtgärder som vi har vidtagit. Just frågan om behovsstyrd vård är väsentlig i den utredning som Anna Nergårdh arbetar med och leder. Jag ska i nästa inlägg förklara varför vi måste se till att vi inte får undanträngningseffekter.
Anf. 34 Anders W Jonsson (C)
Fru talman! Det är detta som har efterfrågats. Du måste ha informationen, och detta är en del i det som finns i direktiven vad gäller utredningen. Men det räcker inte för patienten att ha informationen. Det viktiga är också: Var ligger makten? Vem är det som fattar beslut om var jag ska opereras? Det handlar om att införa möjligheten att patienten de facto har rätt. Det är då inte beroende av att en läkare säger: Jag har inte ledig kapacitet här. Det är helt okej att du åker någon annanstans i landet. I likhet med patientlagen angående öppenvård, alltså att det är du som patient som i dag fattar beslutet var du vill ha ditt specialistbesök, ska det också vara du som patient som fattar beslutet var du vill ha slutenvård. I dag fungerar det så i sjukvården att när du besöker en ortoped som säger att din höft är utsliten och du måste opereras, då blir nästa mening att vi sätter upp dig på väntelistan här på vårt sjukhus.
Vi måste vända på detta. Makten att fatta det beslutet ska ligga hos patienten. Hindret finns i patientlagen; i dag har man som patient endast rätt att välja öppenvård var som helst i landet. Men det står ingenstans i direktiven till utredningen att man även ska gå in och titta på detta. Om man ser till att ändra i patientlagen så att det blir möjligt att söka slutenvård runt om i hela landet har vi grunden för ett system som på sikt kan göra någonting åt den bristande tillgängligheten.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det här kommer vi att kunna följa väldigt noga, och hittills skulle jag säga att regeringen får betyget icke godkänt. Situationen är precis lika illa i dag som den var tidigare.
Det är nästan två år kvar till valet, och det här kommer att vara en av de frågor som avgör om regeringen har lyckats med att lösa ett av de riktigt stora problemen i svensk sjukvård, nämligen den bristande tillgängligheten.
Anf. 35 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Fru talman! Tack till ledamoten för att han lyfter den här frågan!
Jag vill säga att regionerna har gjort många goda försök att korta köerna. Låt mig ge ett exempel: Man tänker att man måste säkerställa att de svårt cancersjuka får vård på sjukhuset. De är mest prioriterade, så dem behåller man, medan man, om jag förenklar något, köper knä eller något annat som vi kan köpa privat på stan. Men de som jobbar i den privata verksamheten har lämnat sin tjänst på sjukhuset en period för att jobba privat, varpå sjukhuset, eftersom man tappat medarbetare och arbetskraft, inte kan ge den vård som regionen själv har bedömt var mest prioriterad.
Sådana exempel har vi ganska många från regionerna. Man vill göra rätt, men det blir en undanträngningseffekt.
Det visar att när man skriver avtal och gör sådana här lite större satsningar behöver regionerna jobba gemensamt. Därför har vi gett Anna Nergårdh i uppdrag att tillsammans med just regionerna hitta en modell för en bra väg framåt. Detta ska hon presentera den 2 januari.
Hur gör vi för att kanske under en koncentrerad tid kunna hantera de köer som plågar patienter och personal? Det jag bekymrar mig över är inte valet, utan det är de patienter som varje dag väntar på vård och som behöver just den där vården. Nog står det i direktiven väldigt tydligt att man ska kunna välja också i slutenvården, och då måste man så småningom ändra i lagen. Men ordningen är den att utredaren själv tittar på vilka lagändringar som behövs för förslagen, och så återkommer man. Så funkar det i alla statliga utredningar, så också i den här.
Precis som ledamoten säger tror jag att det är nödvändigt att tänka nytt. Låt mig därför avsluta med ett gott exempel från Helsingborgs lasarett. Där hade man för ett tag sedan urdåliga väntetider för den som hade urinblåsecancer. Ungefär 7 procent fick vård i tid. En klok undersköterska satte sig ned och började fundera på vad det var som gjorde att det tog så lång tid på sjukhuset. Hon hittade felen, samlade ihop alla berörda och såg till att korta alla ledtider. I dag klarar man någonstans runt 50-60, ibland 70, procent inom rätt tid, detta utan att man tillfört några pengar.
Genom kloka medarbetare som får göra sin röst hörd kan man alltså åstadkomma goda förändringar.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.