Småföretagens behov av yrkesutbildad arbetskraft
Interpellation 2010/11:362 av Ekström, Hans (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-05-11
- Anmäld
- 2011-05-11
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-05-17
- Sista svarsdatum
- 2011-06-01
- Besvarad
- 2011-06-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 11 maj
Interpellation
2010/11:362 Småföretagens behov av yrkesutbildad arbetskraft
av Hans Ekström (S)
till närings- och energiminister Maud Olofsson (C)
Sverige har i dag en väldigt hög arbetslöshet. Samtidigt behöver näringslivet arbetskraft och får inte tag i den. Regeringen har nedprioriterat riktiga utbildningar till förmån för kosmetiska åtgärder vilket lett till brist på kompetent arbetskraft. I vårens småföretagarbarometer visas på ett stort underskott på yrkesutbildade. Denna situation leder till att företagen inte kan ta större order samtidigt som arbetslösheten inte minskar.
Jag vill därför fråga närings- och energiministern vilka åtgärder hon avser att vidta för att småföretagen ska kunna anställa yrkesutbildad arbetskraft.
Debatt
(14 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:362
Webb-tv: Småföretagens behov av yrkesutbildad arbetskraft
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:110 Tisdagen den 7 juniProtokoll 2010/11:110 14 § Svar på interpellationerna 2010/11:362 och 389 om småföretagens behov av yrkesutbildad arbetskraft
Protokoll från debatten
Anf. 65 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Hans Ekström har frågat närings- och energiminister Maud Olofsson vilka åtgärder hon avser att vidta för att småföretagen ska kunna anställa yrkesutbildad arbetskraft. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. En annan interpellation som också gäller kompetensförsörjning kommer från Maria Stenberg, som har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta generationsväxlingen inom vård- och omsorgsyrkena.
Jobben växer till i Sverige. Den svenska ekonomin fortsätter att utvecklas positivt, och sysselsättningen ökar i hög takt. År 2011 ser ut att bli ett starkt år med en kraftfull sysselsättningsuppgång och åtföljande sjunkande arbetslöshet. Antalet sysselsatta var redan i mars i år större än före krisen. Detta är naturligtvis glädjande, men jag är långt ifrån nöjd.
Nu när arbetsmarknadsläget förbättras är det viktigt att det finns tillgänglig arbetskraft så att den ökande efterfrågan kan omsättas i ökad sysselsättning. Det handlar om att säkerställa att de arbetslösa har rätt kompetens, är geografiskt rörliga och söker de jobb som finns.
Regeringen för en långsiktig politik för att stimulera arbetsutbudet, stärka rörligheten och säkerställa att de arbetslösa har rätt kompetens. Grunden för politiken är de stora satsningar och viktiga reformer som regeringen genomfört på bland annat arbetsmarknads-, skatte- och utbildningspolitikens områden. Regeringen har etablerat en arbetslinje. Inom utbildningsområdet har regeringen gjort stora satsningar på bland annat yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning (yrkesvux), yrkeshögskolan samt universitet och högskolor. Jag är övertygad om att regeringens satsningar på utbildning leder till att fler personer väljer att utbilda sig. Det är dock viktigt att utbudet av yrkesutbildningar fortsätter att utvecklas i samklang med arbetsmarknadens behov av kompetens.
Arbetsförmedlingens uppdrag att förmedla jobb och de arbetsmarknadspolitiska programmens inriktning mot ökad sökaktivitet och korta insatser bidrar till att minska risken för överhettning på arbetsmarknaden.
Generationsväxlingen kommer att påverka samhället på många områden - vård och omsorg är ett av dessa. Generationsväxlingen är dock inte en plötslig företeelse utan något som vi kan förutse och inom våra olika ansvarsområden planera inför. Regeringen har därför gett ett antal centrala myndigheter i uppdrag att göra tillgänglig den kunskap de har om kommande demografiska förändringar och åldersavgångar. Den kunskapen ger sammantaget en bra utgångspunkt för kommuners, liksom utbildningsanordnares, planering.
Jag kommer att verka för att regeringen även fortsättningsvis kommer att prioritera strukturella åtgärder som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt. Jag kommer också att verka för att arbetslinjen ska bestå.
Anf. 66 Hans Ekström (S)
Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.
Jag är dock väldigt förvånad över att statsrådet inte med ett ord berör skadorna för svenskt näringsliv av att det samtidigt som vi fortfarande har en hög arbetslöshet saknas kompetent arbetskraft. Att det kan uppkomma en brist inom områden som kräver lång utbildning är förståeligt, och det tar lång tid att utbilda bort den typen av brist. Utifrån det tycker jag att delar av regeringens politik är förståelig och klok. Jag tycker dock att det är ofattbart att man inte satsar resurser på att utbilda bort flaskhalsar inom yrken där sådan lång utbildning inte krävs.
I Sörmland säger länets småföretagare i Småföretagarbarometern att de kan anställa fler om man löser bristen på yrkesarbetare. Svetsare, betongarbetare, snickare, CNC-operatörer med mera saknas, och ändå ordnas inte den typen av utbildningar. I stället ska man coachas och fas 3:as till jobb. Det är tydligen okej att jaga arbetslösa med blåslampa, men inte ta det ansvar som ligger på regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna att ordna utbildningar inom bristyrken.
Jag såg i Eskilstuna-Kuriren att Tuna Stålrör i Eskilstuna, för att ta ett lokalt exempel, kan anställa fler och ta nya order som de missar. När vd:n på företaget, som för en småföretagarvänlig regering borde kunna vara intressant, säger att man missar order därför att det inte finns utbildad arbetskraft är väl det ett litet problem?
För de berörda individer som hänvisas till fas 3 och coacher är det naturligtvis en individuell tragedi. Om inte det berör kanske man borde reagera när Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv pratar om missmatchning och landets småföretagare i Småföretagarbarometern skriker efter utbildad yrkesarbetskraft samtidigt som arbetslösheten är hög.
Att det här är en näringspolitisk fråga var anledningen till att jag ställde interpellationen till näringsminister Maud Olofsson. Jag förstår indelningen av ansvarsområden i Regeringskansliet, men det var faktiskt en liten poäng att få näringsministern att förstå att det är en näringspolitisk fråga i högsta grad. Men hon kanske ägnar sig åt andra saker som hon vill lösa, samtidigt som företagen inte får tag på kompetent arbetskraft.
Jag måste tyvärr tolka svaret som att regeringen inte tänker vidta några åtgärder för att lösa den akuta bristen på yrkesutbildad arbetskraft.
Anf. 67 Maria Stenberg (S)
Fru talman! I dagar som dessa, när många unga ska ta studenten och därmed nu ska ut på arbetsmarknaden, passar den här debatten om generationsskiften och rekrytering till vård- och omsorgsyrken ypperligt. Att sjunga om studentens lyckliga dagar ska ju sedan avlösas av sånger om rätten till heltid, trygga anställningar och en arbetsmiljö som inte sliter ned och sliter sönder. Det tycker jag i alla fall.
Jag tackar för svaret, men jag tycker nog att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har gjort det lätt för sig i sitt svar på min interpellation. Statsrådet konstaterar att regeringen har gett ett antal myndigheter i uppdrag att tillgängliggöra den kunskap som myndigheterna har om kommande demografiska förändringar och åldersavgångar. Punkt slut, enligt statsrådet. Det finns uppenbarligen ingenting mer att säga om rekryteringen till vård- och omsorgsyrken.
Inte en enda, eller ett enda litet frö till, politisk tanke eller tillstymmelse till politisk vinkel på min frågeställning kan jag se i svaret. Kan det möjligen bero på att regeringen har helt slut på tankar, idéer och förslag på arbetsmarknadens områden? Ja, det kanske statsrådet själv kan svara på.
Statsrådet kunde ha haft ett resonemang om hur och på vilket sätt rekryteringen till yrken inom vård och omsorg ska underlättas, kanske haft ett inlägg om vikten av heltidsanställningar och trygga anställningsformer eller någon tanke om hur vi ska bryta den könssegregerade arbetsmarknaden. Eller vad sägs om att statsrådet skulle kunnat ha en politisk idé om hur arbetsmiljön ska förbättras för att den ska bli ett bra verktyg i rekryteringen till just vård- och omsorgsyrkena?
Nej, statsrådet nöjer sig helt sonika med att konstatera att tillhandahållandet av kunskap från myndigheter om demografiska utmaningar räcker. Det känns lite politiskt andefattigt, må jag ändå anse. Men förhoppningsvis kommer det mer i debatten.
Fru talman! Jag är ändå lite förvånad över statsrådets svala intresse för frågan om hur vi ska försäkra oss om att vård och omsorg har personal i framtiden. Moderaterna brukar i alla fall retoriskt säga att de värnar om den svenska välfärden. Då kan man undra om välfärdsyrkena inte ingår i det resonemanget.
Statsrådet har en partikamrat, tillika finansminister, som inte skrädde orden inför arbetsgivarrepresentanterna i kommuner och landsting. Då handlade det om lönerna. Han deklarerade att ingångslönerna måste sänkas och att kommuner och landsting som arbetsgivare måste titta mer på sina lönenivåer.
Jag håller inte alls med finansministern och tittade lite närmare på lönestatistiken från fackförbundet Kommunal, som har många medlemmar inom kommun- och landstingsvärlden. Det är här är vad jag hittade - jag citerar nu från Kommunals hemsida:
"Lönestatistiken avser sammanlagt 363 000 anställda som i genomsnitt arbetar 85 procent av heltid. Medellönen uppräknad till heltidsarbete uppgår till 20 700 kronor per månad och den faktiskt utbetalda lönen uppgår i genomsnitt till 17 600 kronor per månad."
Så var det med den höga lönen, som finansministern tyckte skulle sänkas, och så var det med heltiderna.
Jag hoppas att statsrådet i den kommande debatten har lite mer politiska tankar och idéer om hur rekryteringen till de viktiga välfärdsjobben ska kunna ske.
Anf. 68 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är viktigt att alla kommer i jobb. Alla som är i arbetsför ålder och som vill och kan utföra ett jobb måste också jobba. Det är bara så vi kan klara av den framtida utmaningen. Visst saknas det kompetent arbetskraft på många ställen och finns flaskhalsar. Det är tråkigt.
Vi är nog ganska överens om problembilden. Däremot tycker jag inte att vi är särskilt överens om varför det har blivit så här och vad vi ska göra åt det.
När man hör socialdemokrater låter det alltid som att det är snabba, korta Amsutbildningar, riktade yrkesutbildningar som ska lösa detta, när det egentligen borde ha varit skolans sak att för länge sedan se till att rusta människor för ett yrkesliv som vuxen. Men här låter det alltid som att det är Ams som ska ordna allting.
Tyvärr har det varit så under den socialdemokratiska regeringsperioden att yrkesutbildningar inte har haft särskilt hög status. Det tycker jag är tråkigt.
Det har också varit så att man har slopat många yrkesutbildningar, och många har blivit väldigt teoretiserade, vilket har gjort att alltför många har hoppat av skolan utan att ha vare sig färdiga betyg, en färdig utbildning, eller vara rustad för ett yrkesliv som vuxen.
Den här bristen har varit långvarig. Nu har den blivit akut, därför att vi går in i en ny högkonjunktur igen. Men bristen på yrkeskunnig personal inom många yrken har funnits väldigt länge.
Jag träffar 30-åringar. Jag träffade alldeles nyligen någon som sade till mig: Jag har aldrig haft en chans. Jag tyckte inte om att gå i skolan. Jag hatade skolan. Men jag har aldrig fått en chans.
Den personen hade för ett antal år sedan varit uppe till diskussion för att få förtidspension men själv sagt "Det går jag bara inte med på" och hankat sig fram på diverse jobb som inte hade gett särskilt mycket.
Så kan vi inte ha det! Vi måste ha det så att unga människor skaffar sig grundkunskaper. Alla kan inte gå på universitet. Men genom att få grundkunskaper för vissa yrken får man lätt att komma ut i arbete. Här har det brustit sedan länge.
Alltför många fick också mixa ihop sin egen utbildning. På en arbetsplats på en tillverkningsindustri träffade jag tre kockar som nu faktiskt stod vid olika CNC-maskiner. En hade studerat restaurang och medier tillsammans. Tv-kock hade man möjligtvis kunnat bli, men det behövs inte så många sådana.
Det är likadant inom vård och omsorg, som också är uppe i debatten. De yrkena har haft låg status i årtionden - i 50 år, skulle jag kunna säga. Jag förstår inte varför man inte har ökat intresset, höjt statusen, förbättrat utbildningen eller för den delen också arbetat fackligt med att höja lönerna. Varför har man inte gjort mer tidigare? Varför tror man att nuvarande regering med något slags quick fix ska lösa allt detta på en gång? Så enkelt är det inte. Jag tycker att det är viktigt att man i en debatt sansar sig och också tar på sig en del av det ansvar som man har haft.
Nu kommer vi att få en annorlunda gymnasieutbildning med lärlingsutbildningar, yrkesinriktade utbildningar, yrkesvux och annat som kommer att se till att människor blir anställningsbara och också kan gynna industrin där det behövs.
Anf. 69 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag vill också tacka interpellanterna för frågan.
Det här är en viktig fråga. Läser man Svenskt Näringslivs rapport
Mismatch
förstår man vilka stora utbildningsbehov som faktiskt finns och som det är efterfrågan på i arbetslivet. I det fall man går miste om order handlar det inte om utbildningar som kan genomföras på ett halvår eller ett år inom arbetsmarknadspolitiken, utan det handlar om utbildningar som kräver lång tid i skolan.
Tittar man på de bristyrken som Arbetsförmedlingen har rankat för 2011 pratar man om civilingenjörer, läkare, VVS-ingenjörer, sjuksköterskor, förskollärare och så vidare. Det är inga utbildningar som man normalt sett kan ha inom arbetsmarknadspolitiken, utan det är utbildningar som kräver examen från vanliga skolor.
Därför är det viktigt att vi har gjort en stor satsning på skolan. Vi satsar ju 6 miljarder kronor extra de närmaste åren på en bättre skola. Det måste vara bättre redan från första årskursen för att varje barn och ungdom ska få en bra grund att stå på. Mycket av problemen i dag gäller att många ungdomar lämnar skolan utan en vettig skolutbildning.
Som Katarina Brännström mycket riktigt sade är det många som jobbar inom till exempel vården som inte har någon vårdutbildning. De har gått en medieutbildning som man redan från början visste att den troligtvis inte skulle kunna leda till jobb inom medierna, där antalet jobb är begränsat.
Det är viktigt att ungdomar får bra yrkes- och studierådgivning och att de går in på utbildningar där det finns en jobbefterfrågan, så att det finns en chans att få ett jobb, speciellt för de unga som inte är så benägna att flytta. Annars måste man ge beskedet: Du måste antagligen flytta inom Sverige eller kanske utanför Sveriges gränser, eftersom det finns så få jobb inom just den specifika delen.
Det är också viktigt med de satsningar som görs inom gymnasieskolan med en ny gymnasieutbildning, gymnasielärlingar och också lärlingsprovanställningar, som vi ska komma med en utredning om så småningom.
Med detta sagt är det tydligt att det går bra för Sverige. Det är 120 000 fler som går till jobbet en vanlig dag nu i vår jämfört med för ett år sedan. Långtidsarbetslösheten sjunker också. Vi har en av de lägsta långtidsarbetslöshetssiffrorna i Europa. Den är fortfarande för hög, men relativt andra länder ligger vi hyfsat till.
En outnyttjad resurs som jag tycker att arbetsgivarna borde använda sig mer av är alla de många utlandsfödda som finns hos Arbetsförmedlingen. Det finns människor med gedigen utbildning men också med gedigen erfarenhet som i dag inte blir anställda. Mer än hälften av de utlandsfödda som finns hos Arbetsförmedlingen har minst gymnasieskola eller akademisk utbildning. Det finns en stor kompetensreserv som jag hoppas att man kommer att kunna använda mycket mer.
Vad säger då oppositionen? Jo, till exempel att man inte ska flytta till de lediga jobben utan söka på hemorten 100 dagar, när vi vet hur viktigt den första tiden är som arbetslös. Det är en mycket märklig signal. Finns det ett ledigt jobb i Småland och jag har en utbildning som passar, varför ska jag inte vara beredd att ta det lediga jobbet? Sådana signaler tror jag är väldigt viktiga.
Men framför allt handlar det om att skolan måste förebygga arbetslösheten och att arbetsgivarna måste vilja anställa dem som finns. Även om de personerna är födda i andra länder kan de ha gedigna kunskaper och erfarenheter. Där har vi mycket att göra, för att minska fördomarna mot personer som har andra typer av kompetenser.
Anf. 70 Hans Ekström (S)
Fru talman! Ja, det är naturligtvis bekymmersamt när den så kallade jämviktsarbetslösheten kommer på en högre nivå därför att det saknas kompetens. Det leder till att räntan måste höjas snabbare än vad den annars skulle göra, och det leder till att vi inte utnyttjar hela ekonomins potential.
Katarina Brännström uttrycker att det här är tråkigt, och det är den långsiktiga omställningen av skolan som ska lösa problemet. Då funderar jag. Under den här hemska perioden har vi jobbat under två borgerliga läroplaner. För de två senaste läroplanerna, som den borgerliga regeringen nu tar avstånd från, är ju framtagna av de borgerliga. Det var till exempel Britt Mogård, som var moderat skolminister. Hon gjorde tydligen helt fel. När det gäller läroplanen därefter var det också en borgerlig utbildningsminister.
Det är kanske ett gemensamt ansvar. Man kan inte bara pracka på och säga att det var några hemska socialdemokratiska propositioner, utan det var borgerliga propositioner bakom båda de här läroplanerna. Det kan vara klädsamt att ibland komma ihåg det.
Om Katarina Brännström skulle ha en poäng är det väldigt konstigt att man inte har något ansvar för alla dem som har blivit utbildade under de här två borgerliga läroplanerna. Jag pratar om omställningen, som de har rätt till för att komma tillbaka i en arbetslinje. Jag pratar inte om den långsiktiga utbildningspolitiken. Jag pratar om människors rätt att komma tillbaka och vikten för samhället, ekonomin och näringslivet av att de kommer tillbaka.
Jag tycker att en borgerlig regering kan ta ansvar för att de borgerliga läroplanerna i så fall har ställt till det så dant att man måste ge människor den rättigheten.
Dessutom har vi, som ministern är inne på, alla dessa nya svenskar. Jag delar ministerns uppfattning att det är en stor resurs som vi misshushållar med i landet. Men även där kan det vara så att utbildning behövs. Jag träffade en skräddare från Irak. Han hade sökt arbete, och på ett företag hade de sagt att de var villiga att anställa honom. Men det krävs lite annan kompetens också för en skräddare, och den omställningen kan man behöva hjälp med av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Poängen med den där hemska Amspolitiken, som man kanske klichémässigt tar avstånd från, är just att man ska hjälpa till med den lilla omställningen. Om rätten till omställning kan rymmas i en borgerlig arbetslinje vore jag väldigt tacksam.
Anf. 71 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Då halkar vi tillbaka i problematiken med framtida rekryteringar inom vård och omsorg och välfärden, ni vet den som berör barn, gamla, skola och så vidare.
Jag är undersköterska till yrket och har arbetat deltid inom äldreomsorgen ända tills jag blev riksdagsledamot 2002. Möjligheten att få jobba heltid är begränsad till några tjänster per arbetsställe. Nu hoppas och tror jag att det blir bättre för de studenter som kastar sina mössor i skyn här under flera dagar. Men jag tvivlar på den saken när jag ser utvecklingen. Då pratar jag inte om den kommunala arbetsmarknaden och landstingsarbetsmarknaden, utan jag tittar mest på den privata tjänstesektorn, som är en annan del av arbetsmarknaden som har rätt många nya och unga anställda och som erbjuder ganska otrygga anställningar under väldigt korta tider.
Det är det jag menar. För dagens färdigutbildade undersköterskor, måltidsbiträden eller barnskötare, som står för upprätthållandet av välfärden, väntar deltidsjobb och alltför sällan faktiskt en trygg visstidsanställning. De som nu ska hålla uppe välfärden ställs ju i något slags vänteläge i ett par år. Dagens problem är att det där vänteläget, väntan på en trygg visstidsanställning, bara blir längre och längre och längre.
Jag bor i Norrbottens inland i en väldigt liten kommun. Där oroar vi oss rätt mycket för hur vi ska lösa framtidens rekrytering när det gäller jobb inom välfärdssektorn. Det handlar inte om att vi inte har tagit del av statsrådets myndigheters kunskap om demografi, utan det handlar mer om att vi bor i en liten kommun med en åldrande befolkning, en krympande kommunekonomi och där inflyttningen är mindre än utflyttningen.
Statsrådet skulle kunna ringa till kommunstyrelsens ordförande i Arvidsjaur och prata med honom och höra hans berättelse om hur orolig han är över just rekryteringen till välfärdsjobben. Det handlar ju om vården av barn, sjuka och gamla. Därför säger jag så här: Lösningen för äldreomsorgen, skolan eller förskolan är inte, som jag ser det, det som finansministern framförde, nämligen att ingångslönerna i de här yrkena skulle behöva sänkas för att man skulle kunna förbättra rekryteringen.
Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Bättre löner och möjlighet till heltid och en god arbetsmiljö som inte sliter ned människor är väl en av framgångsfaktorerna eller medicinen för den framtida rekryteringen. Det finns nog inte en kommun eller ett landsting som inte har tittat på hur demografin ser ut. De vet vilka pensionsavgångar som väntar.
Det handlar om hela den här missmatchningen på arbetsmarknaden. Den borgerliga nya gymnasieskolan är en del av den framtida missen i matchningen. Vi kan ju se att unga är smarta, så smarta att de inser att de borgerliga nya gymnasieprogrammen kan bli en återvändsgränd för dem. Därför minskar söktrycket på yrkesprogrammen. Unga inser att om de går på det här gymnasieprogrammet innebär det att de blir vid sin läst, så att säga. Det vill man inte när man är ung i dag.
Min fråga är om arbetsmarknadsministern delar finansministerns, tillika partikamrat, uppfattning att en av lösningarna i fråga om rekryteringen för framtiden inom vård och omsorg är sänkta ingångslöner.
Anf. 72 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Vi kan alltid diskutera lösningar både nu och då. Det är intressant att göra det och att göra en tillbakablick. Ibland är det bra att man har några år på nacken, så att man minns hur det var vid vissa tider.
Ams var väl ändå som störst på 70- och 80-talet. Det var då det var flest som gick och omskolade sig, som det hette. Det var ett vedertaget uttryck, att man omskolade sig. Vad jag har förstått fanns det inte några borgerliga skolplaner som styrde det.
Det var också så att Socialdemokraterna tog bort det lärlingssystem som en gång fanns, tog bort de 1-2-åriga yrkesskolor som fanns, där man utbildade svetsare och andra inom industrijobb, byggjobb och hantverksarbeten. Det var väl även Socialdemokraterna som ändrade den utbildning som fanns inom vård och omsorg till att bli mer teoretisk. Visst krävs det mer kunskap i dag för att klara moderna jobb, men alla kan inte vara där. Det måste finnas händer i vården på alla nivåer.
Det är också viktigt att vi känner ett gemensamt ansvar för att höja statusen, för att se till att våra ungdomar i dag faktiskt vill välja de utbildningar som finns. Jag tycker att det som vi precis hörde Maria Stenberg säga är skrämmande, att det inte är så många som vill söka till de tekniska yrkena. Det är sorgligt, för här kommer Sverige att halka efter som nation. Om vi inte ser till att det blir fler som utbildar sig till de yrken där det faktiskt är arbetskraftsbrist kommer vi att få en ännu större missmatchning framöver, vilket inte någon vill och inte gynnar någon.
Här menar jag att det gäller att inte bara hacka utan att också komma med konstruktiva lösningar och se till att det blir en positiv attityd till de yrken där det krävs utbildning.
Anf. 73 Peter Persson (S)
Fru talman! Jag kommer från Jönköpings län, ett län med stor närvaro av mindre och medelstora företag, ofta samverkande som leverantörer till större företag. Jag minns så tydligt när jag var kommun- och regionpolitiker hur industrin bombades ut i vårt län 2007-2008. Det var 20 procent, 30 procent, 40 procent och ibland direkta nedläggningar av företag. Tusentals och åter tusentals metallarbetare och trähusanställda fick gå hem, och där har åtskilliga stannat.
Jag vill påstå att den sittande regeringen i två avseenden fullständigt har misslyckats med konjunktur- och strukturpolitik. När det gäller konjunkturpolitiken skulle man ha satt in åtgärder för att hålla folk kvar i företagen och utbilda dem som man exempelvis gjorde i Tyskland.
I stället rasade folk rätt ut, och det som har hänt i företagen är att den gamla strukturen, det enklare montaget har slagits ut. Nu är det mer kvalificerade uppgifter - uppgifter som de nuvarande arbetslösa inte har kapacitet att utföra. Och i det skriande behovet av utbildning för att kunna komma tillbaka erbjuder regeringen fas 3, där 2 procent kommer i jobb eller i utbildning. Resten är kvar i utslagning.
Jag var också med under 90-talskrisen. Jag ser fortfarande effekterna av att många handelsanställda och kommunalanställda slogs ut. De har blivit den grupp som vi i dag benämner som utsatt. Skillnaden mellan då och nu var att Socialdemokraterna fick ärva sönderkörda statsfinanser. Men ni fick ärva starka statsfinanser. Ni har och har haft möjligheten att faktiskt förhindra att en ny, stor, utsatt grupp inte kommer tillbaka till arbetsmarknaden.
Men jag tror inte att ni har en verklig vilja att göra detta, för ni tror på en annan teori. Ni tror nämligen att förutsättningen för att åstadkomma fler i arbete är att dra ned relativlönerna. Därför måste ni ha ut människor på en låglönearbetsmarknad genom ekonomiska instrument som RUT-avdraget, försämrad a-kassa och övrig stimulans till en ny sektor.
Vi socialdemokrater vill inte tillbaka till 20- eller 30-talet. Vi vill fortsätta utveckla Sverige med kvalificerade arbetsuppgifter, där vi tävlar med omvärlden med kunskap och inte med att tjäna i de besuttnas hem. Det gjorde vi en gång; den tiden är förbi och ska fortsätta vara förbi.
Jag skulle gärna vilja ha statsrådets svar: Tror Hillevi Engström att det är en gynnsam strategi att sänka det relativa löneläget i samhället? Skapar det fler jobb? Är det er politik för att åstadkomma det ni benämner som full sysselsättning?
Anf. 74 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Om jag får påminna om vad interpellationerna handlar om så är det ingen lönedebatt.
Men jag tänkte passa på tillfället och replikera på en del, som jag tycker, väldigt viktiga frågor som Maria Stenberg tar upp när det gäller vård och omsorg. Där är det oerhört angeläget att vi har en bra kompetensförsörjning. Det är en väldigt könssegregerad arbetsmarknad, men det är också en för liten andel heltidstjänster.
Nu har man problem med rekryteringen, och då är det självklart att landstingen och kommunerna måste bli bättre arbetsgivare. De måste kunna erbjuda heltidstjänster i större omfattning. Det måste vara ett bättre ledarskap. Vården och omsorgen kännetecknas av att man har väldigt många underställda i förhållande till andra branscher.
Det finns också behov av lönekartläggningar och lönejämförelser. Inom denna sektor finns också tyvärr alldeles för få yrkesklassificeringar inom de kvinnliga yrkena i förhållande till maskinoperatörerna, vilka oftast är män.
Det jag har gjort under min tid som statsråd när det gäller just kvinnors arbetsmiljöer är satsningar till Arbetsmiljöverket på just belastningsskador inom vård och omsorg. Där fattade vi beslut ganska nyligen om en förstärkning på 20 ½ miljoner kronor. Vi har också en satsning på drygt 17 miljoner kronor på hot och våld i arbetslivet, något som sprider sig inte minst inom yrken där kvinnor finns anställda, till exempel inom Försäkringskassan, socialtjänsten och så vidare.
Det finns väldigt mycket mer man kan göra där.
Det är bra om man kan attrahera ungdomar till att söka vårdutbildningar, för det leder inte till en återvändsgränd utan till ett riktigt meningsfullt och bra jobb. Det är alltså bättre att ungdomar går vårdutbildningar, men då måste man göra yrket mer attraktivt. Man måste erbjuda en bra arbetsmiljö med kompetensutveckling och en karriärutveckling. Även om man inte är akademiker måste man som barnsköterska eller undersköterska kunna ha en karriär- och löneutveckling. Det är väl inte direkt någon statshemlighet att det har varit svårt för de kvinnligt dominerade branscherna att hävda sig i bristen på resurser. Man kan se att det heller inte alltid är så lätt inom Kommunal när å ena sidan kvinnliga vårdbiträden och undersköterskor slåss mot den å andra sidan manligt dominerade brandkåren till exempel. Var ska man lägga den lönesumma man är överens om?
Det vi har gjort i mitt parti är att vi har haft väldigt mycket diskussioner med våra kommunala och landstingskommunala företrädare om att de måste bli bättre arbetsgivare, att det inte duger att inte kunna erbjuda en lön som man kan försörja sig på. Det är ju grunden i vår politik.
När det gäller yrkesutbildningar som några har varit inne på är slutförandet av en utbildning, alldeles oavsett vilken utbildning det är, en väldigt viktig förebyggande faktor mot arbetslöshet. Många arbetsgivare tycker att det är ett kvitto på att man klarat av någonting. Att kunna visa upp ett betyg på att man ändå har gått i skolan och klarat av någonting, även om det inte är så viktigt vad betyget var, är viktigt på samma sätt som det tidigare var viktigt att ha gjort lumpen eller ha erfarenhet från jobb, även om man söker ett arbete inom en helt annan bransch.
Därför tror jag att det är väldigt viktigt att gymnasieskolan nu görs om, för målsättningen som jag ser det är att fler unga slutför en gymnasieutbildning. Om man sedan blir motiverad att läsa in en högskolekompetens lite senare i livet finns ju den vägen öppen, och det tycker jag är väldigt viktigt. Man ska kunna komplettera och läsa vidare, men det är betydligt viktigare att man slutar skolan med godkända betyg i vilken gren man nu än har valt så att man kommer in på arbetsmarknaden.
Det var några reflexioner på frågorna.
Anf. 75 Hans Ekström (S)
Fru talman! Det finns två perspektiv på bristen på kompetens och bristen på arbetskraft. Det ena är de långa cyklerna, behovet av en rätt konstruerad gymnasieutbildning och högskoleutbildning. Den delen är svår att styra, för man vet inte vilka behov som finns om tio, tjugo eller trettio år. Så kan det vara. Därför sade jag också i mitt inledningsanförande att jag har förståelse för den svårighet som finns att se till att det inte är brist på någon ny grupp som borde ha utbildats för tio eller tjugo år sedan.
Men de krav som måste finnas på regeringen och på arbetsmarknadsmyndigheterna är att hjälpa företagen med de akuta behov som finns av utbildningar som går att ordna i lite kortare cykler och där man också kan hjälpa människor till omställning i livet. Där tycker jag inte att vi får några bra svar på hur det ska organiseras eller om regeringen avser att göra någon satsning som möter småföretagens skriande behov av kompetens i dagsläget.
Om vi tar det andra perspektivet, alltså inte företagens och arbetsgivarens, utan den enskilda personens, var min erfarenhet som kommunalråd att vi gick in i en statlig arbetsmarknadspolitik och lade pengar på yrkesutbildningar som busschaufförer och lastbilschaufförer. Och se, det var ett sätt som var alldeles utmärkt för att få nya svenskar i arbete. Det var ingen kommunal angelägenhet, för arbetsmarknadspolitiken är statens, men vi hade naturligtvis ett ekonomiskt intresse av det. Vi tjänade försörjningsstöd på det, men jag menar att en väl fungerande arbetsmarknadspolitik är central.
Anf. 76 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Det är med viss förvåning jag hör statsrådet hänvisa till lönekartläggningen som ett verktyg när det gäller arbetsmarknadspolitik och hur det ser ut på arbetsplatserna. Jag vet inte om statsrådet helt har glömt att den borgerliga regeringen kraftigt har försämrat lönekartläggningen som ett verktyg för att upptäcka oskäliga skillnader i lön mellan kvinnor och män.
Om man har jobbat hela sitt yrkesliv inom en kår klappar naturligtvis hjärtat hårt för den. Vi socialdemokrater konstaterar att det gäller att skapa en vård och omsorg i världsklass för våra äldre och våra barn. Då behöver vi arbetskraft med bästa möjliga kompetens. Därför säger vi att det är dags att återinföra utbildningsvikariaten inom vård och omsorg. De ger den personal som finns inom yrkena möjlighet till nödvändig kompetensutveckling. På det sättet kan de kanske förhandla fram en bättre löneutveckling. Utbildningsvikariaten skulle också ge en långtidsarbetslös möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden och upprätthålla arbetslinjen, som den borgerliga regeringen pratar så varmt om. Att införa utbildningsvikariat inom vård och omsorg är ett steg och en politisk tanke när det gäller hur man skulle kunna lösa rekryteringen.
Vi socialdemokrater har också konstaterat att rätten till ett sommarjobb är jätteviktig om man går på vård- och omsorgslinjen. Det är också viktigt att veta att man har chans att få ett heltidsarbete när man är färdig med sin utbildning. Det finns politiska tankar, om man vill uttrycka dem.
Anf. 77 Peter Persson (S)
Fru talman! I mitt förra inlägg talade jag om alla de människor som drabbades av arbetslöshet i den industriella kris som var en effekt av finanskrisen. Åtskilliga av dem är fortfarande utan jobb eftersom de arbetsuppgifter de utförde är försvunna. Av landets industriella företag säger 70 procent att man skulle kunna rekrytera om det fanns utbildad arbetskraft.
Jag vill påstå att det är ett gigantiskt slöseri. Vi utnyttjar inte den möjliga produktionskapaciteten fullt ut; flaskhalsen heter utbildning. Jag tror att regeringen accepterar detta. Man vill ha en annan arbetsmarknad vid sidan av den vi har varit vana vid i Sverige.
Därför, Hillevi Engström, frågar jag om din syn på lönepolitiken. Arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, lönepolitik och näringspolitik är ett sammanhang. Jag vill påstå att den moderatledda regeringen mycket medvetet arbetar för att skapa en ny låglönearbetsmarknad som inte tidigare har funnits i Sverige. Den slogs ut från Sverige för länge sedan. Offren på detta altare blir naturligtvis de många kvinnor och män som slogs ut från industrin och inte har möjlighet att återkomma i mer kvalificerade arbetsuppgifter eftersom de förvägras utbildning. Det tror jag är ett av de viktigaste elementen i Hans Ekströms angelägna interpellation.
Anf. 78 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Utbildning är viktigt. Det har varit omfattande satsningar på fler platser inom den reguljära utbildningen. Arbetsmarknadsutbildningen fyller också en funktion, inte minst inom de yrken som har nämnts i dag som CNC-operatörer, chaufförer och truckförare samt yrken inom vård och restaurang. Totalt fick 70 000 personer utbildning genom Arbetsförmedlingens försorg under 2010. Det är inte att förakta.
Många långtidsarbetslösa har bra utbildning och kompetens, men blir ändå inte anställda. Det kan bero på att man är för långt från arbetsmarknaden; man har ingen kontakt med arbetsmarknaden.
Vi kan titta tillbaka och se hur det var tidigare när de långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna hade varit det en viss period. Under den tidigare socialdemokratiska regeringen blev många förtidspensionerade trots att de ville arbeta. Det var en betydligt sämre politik, vågar jag påstå.
Jag vänder mig starkt mot att alliansregeringen skulle vilja ha en låglönemarknad. Vi vill tvärtom att alla som kan arbeta ska ha möjlighet att göra det. När det gäller lönebildning är jag en varm förespråkare för den svenska modellen där parterna sluter ansvarsfulla avtal om både löner och andra anställningsvillkor. Jag tycker att den modellen ska fortsätta. Som politiker ska jag hålla fingrarna borta från lönebildningsfrågorna.
Tack för en intressant debatt.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.