Anf. 36 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Tack, Monica Green, för en interpellation på ett känt tema som vi har diskuterat många gånger här i kammaren! Och tack så mycket, finansministern, för svaret som var väldigt upplyftande för mig att läsa! Det lägger nämligen in en dimension till som jag skulle vilja förtydliga något i mitt inlägg.
När Monica Green och Socialdemokraterna tar upp frågan om inkomstskillnader utgår de hela tiden från samma tema som ofta byggs upp, som Monica Green nämner, av analyser av den så kallade ginikoefficienten som hon nämner i sin interpellation, nämligen ett enkelt verk för att räkna fram på en parameter vad som är en inkomstklyfta. Om ginikoefficienten är ett innebär det att en person i ett samhälle får alla inkomster. Är den noll är det precis lika fördelning mellan alla invånare. Däremellan balanserar man koefficienten. När den då ökar tas det som intäkt för att man får en snedvriden inkomstfördelning, och då gör Socialdemokraterna och Monica Green förenklingen att detta måste vara av ondo.
Precis som interpellanten nämner är en av konsekvenserna till förändringen i ginikoefficienten globaliseringen. Den första fråga man kan ställa sig är om vi ska vara negativa till globaliseringen och dess fördelar, för den bidrar uppenbarligen till en snedvridning åt fel håll, enligt interpellanten och Socialdemokraterna. Sedan är frågan: Vilken är då den optimala ginikoefficienten? Är den noll? Är det noll vi strävar efter? Säg då rent ut att det ska vara exakt lika eller, precis som en socialdemokratisk minister sade för länge sedan, att armod fördras förvånansvärt lätt om det fördelas lika mellan alla. Ytterst är det alltså så att rikslikaren för det som är rättvist är den som har det allra sämst ställt. Då måste alla anpassa sig efter det, och då har vi en ginikoefficient som är noll och alla är nöjda.
Det som jag skulle vilja återkomma till, herr talman, som just belyses i finansministerns välgörande svar är egentligen frågan: Vad är då inkomst? Om man nu har klyftor måste man definiera vad en inkomst är.
Det intressanta är att inkomst är för de flesta av oss våra löner. Det kan också vara räntor, utdelningar av olika slag från kapital och annat. Men det är faktiskt också transfereringar, som finansministern nämner, alltså våra socialförsäkringar. Det är också konsumtion av offentliga varor, till exempel sjukvård, arbetsmarknadsåtgärder och annat, som är till stöd för de svaga. Hur kan man satsa på den typen av inkomster? Jo, det kan man göra genom att skapa en tillväxt.
Finansministern har tillsammans med alliansregeringen sett till att även under en av de värsta finanskriser som vi har skådat lyckats hålla ett reformutrymme för att just satsa på de övriga inkomsterna, typ transfereringar av konsumtion av offentliga varor. Här har satts till 1 miljard för att stötta psykiatrin, 1 miljard för att minska köerna i sjukvården, 1 miljard för att bygga in rehabiliteringsåtgärder så att man får folk tillbaka till arbete, som i sin tur genererar ännu mer resurser att ge åter.
Då, herr talman, kan man ställa sig en filosofisk fråga när det gäller konsumtion av offentliga varor som en inkomst. Det kan ju förefalla väldigt orättvist om människor som är sjuka, halta och lytta ska konsumera mer, det vill säga ha större inkomster, än de som är friska. Det blir lite grann en paradox när man gör en så ytlig analys som Monica Green och Socialdemokraterna gör av frågan om inkomstskillnader.
Herr talman! När det gäller just de gemensamma utgifterna, som kan tolkas som inkomster på många av samhällets olika plan, är det viktigt att det finns en spridning så att man inte har en exakt rättvisa à la någon ginikoefficient utan utifrån behov. Det är precis det som Socialdemokraterna säger i annan retorik, men då blandar de ihop det och säger att detta inte ska ses som inkomster trots att det bör tolkas så.