Kurdernas situation i Syrien
Interpellation 2010/11:179 av Linde, Hans (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-02-02
- Anmäld
- 2011-02-02
- Besvarad
- 2011-02-15
- Sista svarsdatum
- 2011-02-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 2 februari
Interpellation
2010/11:179 Kurdernas situation i Syrien
av Hans Linde (V)
till utrikesminister Carl Bildt (M)
Syrien är i dag en av världens mest auktoritära regimer. De mänskliga rättigheterna är kraftigt inskränkta och godtyckliga arresteringar, tortyr och förföljelser är vanligt förekommande för dem som vågar trotsa regimen. En av de grupper som drabbats synnerligen hårt av regimens förföljelser är landets kurdiska minoritet. I dag bor det cirka två miljoner kurder i Syrien, 9–12 procent av landets befolkning.
Så här beskriver Amnesty International situationen för kurderna i Syrien: ”Kurder i Syrien utsätts för allvarlig diskriminering på grund av sin etnicitet; många av dem förvägras syriskt medborgarskap och har därför inte samma tillgång till utbildning, arbetstillfällen, sjukvård och andra rättigheter som syriska medborgare. Kurdiska människorättsförsvarare och aktivister som tillhör det civila samhället samt dem som uppfattas ha kopplingar till kurdiska politiska partier eller grupper som uppmärksammar kurdernas situation i Syrien, löper stor risk för godtyckliga arresteringar och i många fall tortyr och andra former av övergrepp.” Gång på gång har Amnesty och andra människorättsorganisationer rapporterat hur enskilda kurder fängslats, torterats och förföljts.
Förtrycket av kurderna i Syrien riktas inte bara mot enskilda individer utan också mot kurderna som folk. År 1962 genomförde regimen en folkräkning vid vilken hundratusentals kurder förlorade sitt medborgarskap. Därigenom fråntogs dessa kurder sina mest grundläggande rättigheter, trots att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna i artikel 15 slår fast att ”var och en har rätt till en nationalitet. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.”
Gruppen statslösa kurder i Syrien har därefter växt eftersom barn till statslösa också klassificeras som ”utlänningar” även om de fötts i Syrien. Human Rights Watch beskriver situationen för dessa statslösa kurder på följande sätt: ”De har inte rätt att äga land, bostäder eller näringsverksamhet. De kan inte anställas av myndigheter eller statliga företag och kan inte arbeta som läkare eller ingenjörer. De har inte rätt till matsubventioner eller offentlig sjukvård. De får inte gifta sig med syriska medborgare.” De har dessutom inte rätt att rösta i val eller få ett pass, vilket omöjliggör för dem att lämna Syrien.
Utöver dessa statslösa kurder lever ett stort antal kurder som papperslösa i Syrien, de förvägras identitetshandlingar och har inte ens inkluderats i folkräkningen. Trots att de i många fall har levt i Syrien i generationer behandlas de av regimen som icke-existerande människor, fråntagna alla rättigheter och utestängda från alla former av samhällelig service.
Tyvärr kan man i dag konstatera att situationen för kurderna i Syrien har försämrats. Efter de omfattande kurdiska protesterna 2004 har förtrycket hårdnat. Den 10 september 2008 undertecknade Syriens president Beshar al-Assad det så kallade presidentdekret 49, vilket i praktiken innebär att det är omöjligt för kurder att köpa, sälja eller hyra mark och bostäder i de kurdiska områdena.
År 1998 inledde EU förhandlingar med Syrien om ett associeringsavtal som omfattar handelsfrågor, men också politisk dialog och mänskliga rättigheter. Förhandlingarna avslutades 2004 och under det svenska ordförandeskapet fattades rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser ett beslut om godkännande av undertecknandet av avtalet. Syrien har dock ännu inte undertecknat avtalet. Vänsterpartiet har tidigare krävt att associeringsavtalet ska kopplas till tydliga krav på förbättringar rörande de mänskliga rättigheterna och situationen för kurderna i Syrien.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga utrikesministern:
1. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att Sverige som enskilt land, såväl som medlem i EU och FN, ska uppmärksamma förtrycket mot kurderna i Syrien?
2. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att Sverige ska uppmärksamma situationen för Syriens stats- och papperslösa kurder?
3. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att Sverige ska verka för att presidentdekret 49 ska upphävas?
4. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att EU:s associeringsavtal med Syrien kopplas till tydliga krav på förbättringar rörande de mänskliga rättigheterna och situationen för kurderna?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:179
Webb-tv: Kurdernas situation i Syrien
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:59 Tisdagen den 15 februariProtokoll 2010/11:59 7 § Svar på interpellation 2010/11:179 om kurdernas situation i Syrien
Protokoll från debatten
Anf. 12 Carl Bildt (M)
Herr talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att:
Sverige som enskilt land, såväl som medlem i EU och FN, ska uppmärksamma förtrycket mot kurderna i Syrien
Sverige ska uppmärksamma situationen för Syriens stats- och papperslösa kurder
Sverige ska verka för att presidentdekret 49 ska upphävas och
EU:s associeringsavtal med Syrien ska kopplas till tydliga krav på förbättringar rörande de mänskliga rättigheterna och situationen för kurderna.
Att personer som tillhör en minoritet inte ska diskrimineras i fråga om åtnjutandet av politiska, kulturella och ekonomiska rättigheter borde vara en självklarhet. Kurderna, som utgör omkring 10-15 procent av den syriska befolkningen, är i viss utsträckning en integrerad del av det syriska samhället, men diskrimineras också på olika sätt. De åtnjuter inte fulla minoritetsrättigheter och deras kulturella uttrycksmöjligheter är begränsade. Det kurdiska språket är till exempel förbjudet vid undervisning, i tryck eller sändning i radio och tv.
Som bekant är Syrien ingen demokrati eller rättsstat. Stora brister finns i respekten för de mänskliga rättigheterna för alla. Dessa brister, inklusive förhållandena för de kurder som är statslösa, förtjänar - och får regelbundet - internationell kritik. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har exempelvis uttryckt oro för att statslösa kurder i Syrien utsätts för diskriminering. Vi delar denna oro.
Sverige arbetar för att inom Europeiska unionen, Förenta nationerna och i våra bilaterala relationer med Syrien främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Syrien och påtala den syriska regeringens ansvar att skydda alla Syriens invånare från diskriminering och övergrepp. Frågor om mänskliga rättigheter och demokrati tas som regel upp i samtal med syriska företrädare, också under mitt besök i Damaskus i februari 2010.
I kretsen av EU-länder i Damaskus är vår ambassad sedan länge pådrivande i människorättsfrågor. Engagemanget inkluderar de syriska kurdernas situation, som även uppmärksammas i Utrikesdepartementets offentliga rapporter om de mänskliga rättigheterna. Låt mig även i sammanhanget nämna regeringens regionala samarbetsstrategi som antogs i september 2010 och som särskilt prioriterar stödinsatser för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Nordafrika och Mellanöstern.
Under mitt besök i Damaskus i februari 2010 diskuterade jag också EU:s och Syriens relationer. Det är min förhoppning att Syrien ska underteckna associeringsavtalet och på så sätt visa vilja till ökat engagemang med Europeiska unionen. Sverige driver denna fråga inom EU och kunde som EU-ordförande 2009 ena unionen för ett undertecknande.
Avtalet skulle innebära förutsättningar för ett breddat samarbete inom en rad områden, inte minst vad gäller ekonomisk utveckling och politisk dialog mellan EU och Syrien. Det är dock inte möjligt att ställa ytterligare villkor före associeringsavtalets undertecknande, som Hans Linde tycks föreslå.
När avtalet ingåtts kommer det att lägga grunden för en engagemangspolitik, där respekten för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna utgör en väsentlig del. Sverige kommer att vara drivande för att dessa åtaganden får genomslag i den politiska dialogen.
Respekten för mänskliga rättigheter är en prioriterad fråga för Sverige. För att kunna påtala och påverka förhållanden eftersträvar vi kritiskt engagemang med länder som Syrien - detta för att Sverige och EU på bästa sätt ska kunna agera för förbättringar. Regeringen kommer också i fortsättningen att inom ramen för vårt breda engagemang för mänskliga rättigheter uppmärksamma frågan om minoriteters utsatthet och verka för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Syrien, såväl inom EU och FN som i våra bilaterala kontakter med syriska företrädare.
Anf. 13 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Vi har de senaste veckorna haft anledning att fira diktatorernas fall i Tunisien och Egypten. Det är dock viktigt att komma ihåg även i denna stund att det är långt kvar till demokratisering och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i regionen Nordafrika-Mellanöstern. I flertalet av regionens länder styr fortfarande auktoritära ledare som dagligen kränker de mänskliga rättigheterna. I några av dessa länder ser vi hur protesterna sprider sig, och det är inspirerande att se hur modiga unga män och kvinnor går ut på gatorna i Algeriet och Jemen och kräver mänskliga rättigheter.
Hittills har rapporterna om protester i Syrien varit få. Det ska vi nog inte ta som intäkt för att regimen har speciellt starkt folkligt stöd. Snarare ska vi se det som ett bevis på hur effektiv den syriska regimen har varit när det gäller att sätta skräck i sin egen befolkning.
Syrien är i dag en av regionens, ja, en av världens, mest auktoritära regimer. Inskränkningarna av de mänskliga rättigheterna är omfattande och drabbar alla i alla delar av det syriska samhället oavsett kön, ålder, religion och etnicitet.
Samtidigt kan vi konstatera att just den kurdiska minoriteten i Syrien, de drygt 2,5 miljoner kurder som i dag lever i Syrien, är i synnerhet hårt drabbad av regimens repression. Gång på gång har Amnesty och andra människorättsorganisationer rapporterat om hur enskilda modiga kurder som har vågat kräva sina mest grundläggande rättigheter fängslats, torterats och försvunnit.
När vi diskuterar kurdernas situation i Syrien är det viktigt att understryka att förtrycket inte bara drabbar enskilda kurder. Kurderna som grupp är diskriminerade, bara på grund av det faktum att de är kurder, från den dag de föds till den dag de dör.
När utrikesministern i sitt svar säger att kurderna i viss utsträckning är en integrerad del av det syriska samhället men att de inte åtnjuter fulla minoritetsrättigheter och att deras kulturella uttrycksmöjligheter är begränsade är utrikesministern väl försiktig och väl diplomatisk.
Låt oss komma ihåg Syriens moderna historia. År 1962 genomförde regimen en folkräkning vid vilken hundratusentals kurder som hade levt i Syrien i generationer förlorade sitt medborgarskap. De fråntogs sina absolut mest grundläggande mänskliga rättigheter och utestängdes från det syriska samhället. Därefter har vi sett hur denna grupp har vuxit. Även de som föds till statslösa i Syrien klassificeras också som utlänningar, även om de är födda i Syrien och tillhör familjer och släkter som har levt i Syrien i generationer.
Amnesty beskriver även situationen för denna grupp kurder i Syrien som är ständigt växande. De har inte rätt att äga land, bostäder eller näringsverksamhet. De kan inte anställas av myndigheter eller statliga företag. De kan inte arbeta som läkare eller ingenjörer. De har inte rätt till matsubventioner eller offentlig sjukvård. De får inte gifta sig med syriska medborgare. Dessa statslösa kurder har dessutom såklart ingen rätt att rösta i de riggade val som förekommer. De har inte heller rätt att få id-handlingar eller pass, vilket gör det omöjligt för dem att resa eller lämna Syrien.
Utöver dessa statslösa kurder finns det också många kurder i Syrien som är papperslösa och över huvud taget inte erkänns av regimen.
Att då tala om att kurderna i Syrien är en hyfsat välintegrerad grupp i det syriska samhället är som sagt väl försiktigt.
Under de senaste åren har förtrycket mot kurderna i Syrien hårdnat. Vi ser en negativ utveckling, i synnerhet efter de kurdiska protesterna 2004.
År 2008 undertecknade presidenten presidentdekret 49, vilket i praktiken innebär att kurder inte får köpa, sälja eller hyra mark och bostäder i de kurdiska områdena. Jag har ställt en konkret fråga om detta till utrikesministern men inte fått något svar. Jag hoppas att utrikesministern kan använda nästa inlägg till att svara på hur Sverige ser på presidentdekret 49.
Anf. 14 Fredrik Malm (Fp)
Herr talman! Det är en viktig och angelägen interpellation som Hans Linde har ställt. Den kurdiska tragedin är inte koncentrerad till enbart Syrien. Syrien är en av fyra stater som härbärgerar var sin kurdisk minoritet i ett område där kurderna egentligen är i majoritet.
Turkiets EU-anslutningsprocess och det kurdiska självstyret i norra Irak har dock inneburit att situationen för kurderna i Turkiet och Irak har kommit högre upp på den politiska dagordningen runt om i världen. Kurderna i Turkiet och Irak har större möjligheter att hävda sina anspråk och ta upp sin fråga.
I Syrien och Iran, som är det fjärde land där många kurder bor, är det annorlunda. När det skrivs om Syrien i tidningarna handlar det om Golanhöjderna eller Libanon. När det skrivs om Iran i tidningarna handlar det om atomenergiprogrammet. Det handlar i mindre utsträckning om situationen för minoriteter, situationen för den kurdiska befolkningen eller situationen för mänskliga rättigheter i största allmänhet.
Jag vill betona att det är bra att denna interpellation har ställts. Det är bra att denna debatt kan hållas. Det är bra att vi kan lyfta upp dessa frågor högre upp på den politiska dagordningen.
Herr talman! Det betonas i svaret att Sveriges ambassad i Damaskus är pådrivande i MR-arbetet. Det är givetvis mycket viktigt att Sverige på plats bedriver ett aktivt MR-arbete.
Hans Linde nämner, och också utrikesministern i sitt svar, situationen för de 300 000 kurder som i dag saknar medborgarskap. Det är en fråga som den syriska regimen ganska lätt skulle kunna hantera. Det är ingen fråga som avgör den syriska regimens fortlevnad eller existens, utan det är en fråga om ren och skär diskriminering och chauvinism från en stat som betraktar sig som arabiskt nationalistisk gentemot den kurdiska befolkningen. Om det sätts hårdare press på den syriska staten skulle den mycket väl kunna ändra på detta och ge dessa hundratusentals människor medborgarskap så att de får rätt att arbeta och så vidare.
Med tanke på det som har hänt i Egypten och Tunisien är det väl inte otänkbart att om trycket ökar på regimen i Damaskus och demonstrationerna hittar dit så kan regimen ta itu med medborgarskapsfrågan som ett sätt att lätta på trycket från den egna befolkningen. Man har nu tillåtit Facebook, vilket i och för sig är en mindre frihetsfråga i sammanhanget. Det borde, herr talman, vara möjligt att lyfta upp medborgarskapsfrågan i relationerna med Syrien och kunna få med andra stater för att öka påtryckningarna just av det skälet att den syriska regimen inte har särskilt mycket att förlora på att avskaffa denna diskriminering.
Herr talman! En annan viktig sak är att om protesterna sprids till Syrien finns det en risk att den kurdiska befolkningen kommer att kontrolleras hårdare eftersom kurderna har varit bäst på att protestera tidigare. De har lyckats mobilisera mest människor, inte minst i Kamishli 2004, som Hans Linde nämnde, där tiotusentals var ute på gatorna. Därför bör man också noga följa utvecklingen av vad som händer på den fronten.
Anf. 15 Ismail Kamil (Fp)
Herr talman! Jag vet att respekten för mänskliga rättigheter är en prioriterad fråga både för utrikesministern och för den svenska regeringen. Förtryck, tortyr, brott mot mänskliga rättigheter och fattigdom tillhör vardagen i Syrien. I Egypten har man haft undantagslagar i 27 år, och det är mycket. I Syrien har undantagslagar gällt sedan början av 70-talet, alltså i 40 år. Massarresteringar sker i tysthet varje dag. Hans Linde och Fredrik Malm nämnde de statslösa. Redan 1962, för snart 50 år sedan, blev 100 000 kurder av med sitt medborgarskap. Över en natt blev de statslösa i sina egna hem. I syrisk lag står det att den som gifter sig med en syrisk medborgare ska bli syrisk medborgare efter fyra fem år. Dessa människor, som i dag är fler än 300 000, är fortfarande efter 50 år att betrakta som statslösa.
Syrien har vägrat att skriva under associationsavtalet. Egentligen borde det räcka som bevis för att de inte vill ha EU:s inblandning på något sätt. Tyst diplomati kanske fungerar i vissa delar av världen, men när det gäller diktaturregimer, framför allt i Mellanöstern, fungerar det inte. Det gäller att man uppmärksammar problemen på ett helt annat sätt. Om man är tyst mot diktaturregimer i Mellanöstern är det en seger för dessa regimer. Det gäller att uppmärksamma dessa frågor internationellt och i alla sammanhang. Om man inte i olika sammanhang uppmärksammar de här frågorna är det ett brott mot mänskliga rättigheter. Det här är frågor som gäller alla. Det kurdiska folket i den syriska delen av Kurdistan är dubbelt drabbat. Som kurd betraktas man inte som arab, och på så sätt diskrimineras man. Man har också blivit statslös. Det var 100 000 personer som blev av med medborgarskapet 1962; i dag är det mer än 300 000.
Inte nog med det: Om man gifter sig med en statslös registreras inte ens barn. De kallas för maktomin, det vill säga helt papperslösa. De får inte gå i skolan. De får inte göra någonting.
Jag tror att det är dags att man ändrar en del av politiken och uppmärksammar detta internationellt. Det är den enda effektiva metoden mot sådana auktoritära regimer som Syriens.
Anf. 16 Carl Bildt (M)
Herr talman! Mycket skulle kunna sägas om den syriska regimen och situationen för mänskliga rättigheter i Syrien, men jag tror inte att det är något som det råder delade meningar om i denna kammare.
Det ska dock noteras att det generellt sett är en grav situation som drabbar en lång rad grupper. Det drabbar alla i Syrien på ett eller annat sätt. De statslösa kurderna, som är en restprodukt av en arabiseringskampanj som bedrevs på 1960-talet när man försökte göra alla till araber, är ett speciellt tragiskt och speciellt oacceptabelt fall när det gäller den bristande respekt för mänskliga rättigheter som vi ser i Syrien.
Det har tagits upp i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och kritiserats starkt. Det ligger inom mandatet för FN:s högkommissarie för flyktingfrågor. Enligt den information jag har fått har det också tagits upp av FN direkt i samtal med den syriske presidenten mot bakgrund av det som Fredrik Malm sade: Detta borde vara möjligt att åstadkomma. Så stor är väl inte denna fråga.
Än så länge ser vi inga tecken på framgång i detta hänseende. Det finns därför all anledning att återkomma i frågan.
Presidentdekret 49 nämnde jag inte i interpellationssvaret. Det handlar, såvitt jag förstår, om att man har ett dekret om att man inom en viss zon i närheten av gränserna inte får köpa jordbruksmark. Man har utvidgat det till de områden där kurderna är i majoritet. Framför allt i det senare fallet är det en uppenbar diskriminering som det finns all anledning att kritisera.
Ismail Kamil nämner att Syrien inte har undertecknat associeringsavtalet mellan Syrien och EU. Om vi tittar på grannskapspolitiken för Europeiska unionen - det finns det anledning att göra med speciella ögon i dessa dagar - kan vi konstatera att det är två länder som vi inte har sådana avtal med, nämligen Libyen och Syrien. Vad innebär det? Jo, det innebär att vi inte har något formellt instrument, annat än FN-instrumentet, att ta upp dialogen med syriska myndigheter. Anledningen till att syriska myndigheter inte undertecknar avtalet med Europeiska unionen är just att de fruktar att vi därmed får ett instrument att engagera oss också när det gäller mänskliga rättigheter.
Det faktum att vi har problem med avtalet med Syrien är ett tecken på att de associeringsavtal som Europeiska unionen har med olika regimer - vissa bättre, vissa distinkt sämre - kanske inte är så verkningsfulla som vi hade hoppats, men inte heller alldeles tandlösa. Det är tydligen tillräckligt mycket tänder i dem för att auktoritära regimer ska vara rädda för dem. Därför har vi verkat för att det här associeringsavtalet ska komma till stånd. Det öppnar för andra typer av samverkan med Syrien som kan vara viktiga för att luckra upp regimen i riktning mot reformer för framtiden. Det ger oss ett instrument att ta upp de här frågorna, utöver det som FN gör, och att ta upp den generella situationen när det gäller behov av reformer i Syrien.
Syrien är ett land med betydande framtidsmöjligheter, men med mycket stort reformbehov på både det politiska och det ekonomiska området. Därtill kan läggas olika aspekter på utrikespolitik och fredsprocesser, men det ligger utanför dagens debatt.
Anf. 17 Hans Linde (V)
Herr talman! Om vi verkligen vill förbättra situationen för kurderna i Syrien och garantera att deras mänskliga rättigheter respekteras fullt ut av regimen är det första steg vi måste ta att bryta tystnaden. Det är ett förtryck som pågår i det tysta. Carl Bildt gav några exempel på hur frågan har uppmärksammats av Sverige och FN, men exemplen är tyvärr få om vi jämför med kurdernas situation i de övriga länderna i regionen. Vi diskuterar relativt ofta kurdernas situation i Turkiet, Iran eller Irak. Jag önskar att vi vore ännu mer aktiva på de områdena, men om vi jämför kan vi konstatera att kurdernas situation i Syrien kommer betydligt längre ned på dagordningen. Jag tror att det är viktigt att vi som ett första steg ser till att dessa frågor kommer upp på dagordningen mycket tydligare än hittills.
Ett andra steg är naturligtvis att vi måste agera. Då har vi de bilaterala kontakterna genom vår ambassad i Damaskus. Vi måste använda vår bilaterala diplomatiska dialog i så stor utsträckning som möjligt för att föra fram de här frågorna och lyfta kritiken mot regimen.
Som utrikesministern sade spelar EU en central roll för vår relation till Syrien, inte alltid ensidigt positivt. Det associeringsavtal som utrikesministern lyfte fram i sitt förra inlägg och som jag tog upp i min interpellation är i praktiken färdigbehandlat. Under det svenska ordförandeskapet godkändes avtalet. Vi väntar nu på att Syrien ska underteckna det.
Vänsterpartiet var kritiskt till avtalet före undertecknandet. Vi krävde i riksdagen, bland annat i motioner som jag själv undertecknade, att associeringsavtalet skulle kopplas till tydliga krav på förbättringar när det gäller respekt för mänskliga rättigheter i största allmänhet och för kurdernas situation.
Om vi ska ge länder ekonomiska och handelspolitiska förmåner måste vi ställa tydliga motkrav på ökad och förbättrad respekt för mänskliga rättigheter och, när det gäller Syrien, för de kurdiska grupperna. Så länge förtrycket mot kurderna fortsätter och så länge vi ser att förtrycket mot kurderna i Syrien hårdnar är det inte rimligt att EU ger den syriska regimen fler ekonomiska och handelspolitiska förmåner.
Carl Bildt beskrev tidigare avtalet som en del av en engagemangspolitik där respekten för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna utgör en väsentlig del. Det låter bra på många sätt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just den här typen av engagemangspolitik - med associeringsavtal och tydliga mekanismer för MR-dialog - som EU under flera år har fört med Tunisien och Egypten. Vi kunde inte se att det hade några positiva effekter på de regimerna. Nu ser vi att folket i Egypten och Tunisien har rest sig, revolterat och kastat ut sina diktaturer ur landet. Det sker ju inte tack vare EU:s associeringsavtal eller den MR-dialog man har haft. Man har gjort det trots omvärldens och EU:s passivitet.
Jag tror att det är viktigt i detta läge, i ljuset av det som har hänt i Egypten och i Tunisien, att man tar en ordentlig diskussion i EU om sin breda grannskapspolitik. Det är alldeles uppenbart utifrån erfarenheterna av Egypten och Tunisien att det med den typen av mekanismer som man har haft med associeringsavtal inom ramen för Medelhavsunionen inte har fungerat att sätta press på dessa regimer. Det har inte resulterat i några konkreta förbättringar. Det har varit först när vanliga människor tillsammans har gått ut och protesterat som vi har kunnat se förändringar.
Jag skulle ändå vilja skicka en fråga vidare till Carl Bildt. Nu när man tittar på Syrien och tittar på den breda grannskapspolitiken framöver är det då inte hög tid att vi drar lärdomar av det som nu har hänt i Egypten och i Tunisien? Är det inte hög tid att EU i grunden ser över sin grannskapspolitik för att vässa instrumenten när det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter?
Anf. 18 Fredrik Malm (Fp)
Herr talman! En viktig lärdom för Europeiska unionen, mot bakgrund av det som nu sker i Tunisien och i Egypten, är att om man lägger de viktiga kraven på mänskliga rättigheter och demokrati åt sidan eller tonar ned dessa krav till förmån för andra typer av relationer riskerar man att stå där i framtiden med en nyligen befriad befolkning som kanske inte känner att den har störst förtroende för just oss därför att vi aldrig var där med den tydliga rösten när det gällde. Jag tror att detta gäller Sverige i mindre utsträckning just nu än vad det gäller till exempel Frankrike och ett antal andra sydeuropeiska länder.
Jag tror att det är viktigt att förstå att i relationerna med Syrien måste MR-perspektivet vara mycket framträdande. Det står också tydligt i utrikesministerns svar att vår ambassad i Damaskus har en hög profil på detta område, och det är viktigt.
Syriens president Bashar al-Assad tog, som vi vet, över när hans far Hafez al-Assad avled för tio eller elva år sedan. Redan då betonade Bashar al-Assad att medborgarskapsfrågan var någonting som han skulle försöka hantera och lösa. Sedan har det praktiskt taget inte skett någonting. Men eftersom presidenten ändå tidigare har lyft fram frågan kanske det inte är någon omöjlighet om vi lyckas skapa ett hårdare tryck på regimen.
Jag tror att båda parter här har rätt om associeringsavtalen. Det som är problemet är att om Syrien inte vill underteckna det avtal som föreligger nu är det svårt att se att man skulle underteckna ett avtal som är tuffare å ena sidan. Å andra sidan suspenderades associeringsavtalet med Syrien redan 2004 när Syrien misstänktes ligga bakom mordet på Rafiq Hariri i Libanon. Avtalen har alltså funnits i en sorts politisk kontext, och det är klart att Frankrike kan påverka Syrien och att Sverige och andra länder kan påverka Syrien om vi engagerar oss för detta även utan detta avtal.
Anf. 19 Ismail Kamil (Fp)
Herr talman! Det är ingen tvekan om att utrikesministern under besöket i Damaskus i februari 2010 har tagit upp dessa frågor.
Men jag ska nämna vad som är särskilt för Syrien. Jag har själv lämnat den syriska delen av Kurdistan för 35 år sedan. Om jag ska åka dit på besök måste jag söka tillstånd på den syriska ambassaden i Stockholm trots att jag har syriskt medborgarskap, och jag får av säkerhetsskäl nej.
Utrikesministern har också tagit upp frågan om arabisering. Det handlar inte bara om att man inte får registrera kurdiska barn med kurdiska namn. En arabiseringspolitik har pågått i just det kurdiska området under nästan 40 år. Namnen på kurdiska byar byts ut mot arabiska namn. Barnen får inte kalla sig kurder eller ha kurdiska namn. Många gånger registreras barnen under andra namn än de namn som föräldrarna har ansökt om. Om föräldrarna har angett att barnet ska heta till exempel Anders så uppges det plötsligt att barnet heter Karl och så vidare.
Dekret 49 gäller bara det kurdiska området för att göra det ännu svårare för det kurdiska området och för att göra det ännu svårare för den kurdiska befolkningen i området. Syrien har kritiserat Israels bosättningspolitik mycket. Men det är just en bosättningspolitik som har pågått i detta område under 35-40 år. Kurdiska byar tillhör numera de bosättningsområden som har bildats för arabiska bosättare.
Jag tror att det nu är dags att vi på allvar fördömer brott mot mänskliga rättigheter. Jag tror att utrikesministern har gjort det i alla sammanhang. Men jag tror att det gäller att uppmärksamma det högljutt i stället för att göra det i tysthet eftersom det är just tysthet som regeringen lever på.
Anf. 20 Carl Bildt (M)
Herr talman! Hans Linde säger lätt allmänpolemiskt, som man gör i riksdagen: Bryt tystnaden.
Vi har inte varit tysta. Problemet är att vi är engagerade i så många områden runt om i världen när det gäller dessa frågor. Det är inte bara en fråga, utan vi försöker vara engagerade överallt för mänskliga rättigheter. Vi är högljudda, vi är tydliga och vi är klara i den ena situationen efter den andra. Det leder inte till löpsedlar varje dag. Jag skulle önska att så var fallet. Men det är bara att konstatera att så inte är fallet.
Sedan vill Hans Linde självfallet att EU ska agera på ett annat sätt. Han är emot EU i dess helhet. Vad skulle vi ha utan EU? Då kan vi stå och gapa i Sveriges riksdag. Det är trevligt på sitt sätt. Men what's the beef in that policy? Vad leder det till för resultat? Det är Europeiska unionen som faktiskt ger oss instrument. Detta instrument är inte perfekt. Det kan inte förändra hela världen. Vi kan inte åstadkomma demokrati omedelbart ens i Vitryssland. Men vårt engagemang måste finnas där hela tiden. Jag tror på en engagemangspolitik också när det gäller hårda diktaturer. Det gällde också under Sovjetunionens mörkaste år. Jag tror att handelsförbindelser kan börja mjuka upp. Gamla ekonomiska strukturer behöver reformeras. Man behöver börja ge människor ökade möjligheter.
Tittar vi på revolterna framför allt i Tunisien och i någon utsträckning i Egypten handlar det framför allt om dem som har fått en bättre utbildning och som sedan har kommit ut och funnit att arbetsmarknaden inte finns där. Det är de stigande förväntningarnas revolution, inte desperationens revolution, som vi i dag ser i arabvärlden. Kanske har ekonomisk modernisering - ofullständig och stapplande - bidragit lite grann till att den engagemangspolitiken har sina sidor.
EU:s grannskapspolitik kan vi diskutera i något annat sammanhang. Hans Linde har tydligen inte läst min blogg. Man kan inte begära allt här i världen. Men på den hade han kunnat läsa åtskilligt om vad vi tycker och tänker i denna fråga. Den så kallade Medelhavsunionen som vi hyste stora förhoppningar om har inte levererat. Den har inte levererat av ett annat skäl som vi inte ska bortse från när det gäller utvecklingen i denna region, det vill säga den frusna fredsprocessen. Regimen i Damaskus sitter där bland annat på grund av att den genom en icke konstruktiv inställning i fredsprocessen har kommit att cementera sig fast. Kan vi få rörelse också i fredsprocessen tror jag att det underlättar möjligheten att få en öppning både politiskt och ekonomiskt i alla dessa länder. Då ska vi förvisso fortsätta att utnyttja de möjligheter som vi har att till exempel ta upp frågan om de statslösa kurdernas situation i Syrien, bland alla de andra frågor som det finns anledning att aktualisera i denna region.
Anf. 21 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får börja med att be om ursäkt för att jag inte har läst varje inlägg på Carl Bildts blogg. För mig som utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet och gruppledare för vår riksdagsgrupp är det ibland vissa frågor som kommer högre upp på prioriteringslistan än att läsa Carl Bildts blogg. Men jag förstår att det numera är det mest centrala utrikespolitiska verktyg som Sverige har till förfogande.
Nu har utrikesministern använt sina inlägg här till att beskriva vad Sverige har gjort, vilket är en del men inte jättemycket. Jag förstår dynamiken i dessa riksdagsdebatter. Det är alltid lätt för oppositionen att stå och säga att man skulle ha kunnat göra mer. Men när det gäller att lyfta fram situationen för kurderna i Syrien är det ganska lätt att i dag peka på det svar som jag har fått från Carl Bildt och säga att det skulle gå att göra så mycket mer. Om man läser och ser vilka konkreta initiativ som har gjorts är det trots allt inte jättemycket att hänga i julgranen.
Vad jag däremot också observerar är att Carl Bildt lägger viss tid på att beskriva Vänsterpartiets EU-politik. Däremot hittar jag inte någonstans i de inlägg som Carl Bildt har gjort nu några egentliga svar på de frågor som jag har ställt i denna interpellation, nämligen: Vad ska Sverige göra? Jag har inte ställt denna interpellation bara för att få en beskrivning av det som har gjorts utan också för att få besked från utrikesministern om vad som ska göras framöver. Där har jag inte fått några ordentliga svar.
Vilka initiativ kommer utrikesministern att ta för att lyfta situationen för kurderna i Syrien, för de papperslösa och för de statslösa? Vilka initiativ kommer han att ta för att lyfta frågan om presidentdekret 49 gentemot regimen?
Låt mig vara tydlig på den punkten: Som vänsterpartist förespråkar jag dialog. Jag tror att man ibland behöver föra dialog med sina absolut värsta fiender på detta jordklot. Men det är också viktigt att använda dialogen till någonting - att använda den till att föra upp frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i alla lägen.
Vi som nu har talat i interpellationsdebatten, både jag, Ismail Kamil och Fredrik Malm, deltog på en konferens i lördags just om situationen för kurderna i Syrien som var oerhört välbesökt. Det finns ett växande tryck även i Sverige på att vi som är politiker, både jag som riksdagsledamot och utrikesministern, ska agera i dessa frågor. Det hoppas jag att utrikesministern tar med sig.
Anf. 22 Carl Bildt (M)
Herr talman! Som kammaren väl känner till är jag en förlåtande individ. Jag accepterar därför till fullo Hans Linde ursäkt för att han inte har läst min blogg angående grannskapspolitiken. Ingen skugga ska falla över hans politiska gestalt på grund av detta.
Men det viktiga är att titta på EU:s grannskapspolitik, därför att den ger oss instrumenten i detta sammanhang. Om man är mot EU, mot associationsavtalet och mot grannskapspolitiken saknar man ett instrument, och det är instrumenten vi behöver.
Hans Linde frågar vad vi ska göra. Vi ska fortsätta. Intill dess att frågorna är lösta på ett tillfredsställande sätt ska vi fortsätta med dessa instrument. Det kan vara FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, men det är också EU:s engagemangspolitik. Det kan vara ett vackert uttalande av den svenska utrikesministern. Vi ska fortsätta att verka för detta på olika sätt. Men det kan inte vara klok politik att göra oss av med instrument som kan leda i den riktning som vi strävar efter.
Sedan finns det ingen garanti för att vi lyckas med allting. Regimen har suttit där mycket länge. Den tillhör de regimer som om vi går tillbaka i historien är allra värst när det gäller övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Nu talar vi om kurderna, men vad regimen gjorde mot muslimska brödraskapet - utan att det för den sakens skull är en organisation som har vår sympati - trotsar nästan varje beskrivning eller jämförelse när det gäller vad som inträffar i detta område.
Vi ska inte göra oss några illusioner om att snabba uttalanden kan leda till snabba resultat. Men vi ska fortsätta. Vi ska vara envisa, och vi ska vara tydliga. Det instrument vi har är den europeiska unionen. Det står på min blogg att vi är starkt för den, och det vet Hans Linde utan att läsa bloggen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.