Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Jämställdhet i arbetslivet

Interpellation 2009/10:55 av Adolfsson Elgestam, Carina (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-10-23
Anmäld
2009-10-23
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-11-12
Sista svarsdatum
2009-11-13
Besvarad
2009-11-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 oktober

Interpellation

2009/10:55 Jämställdhet i arbetslivet

av Carina Adolfsson Elgestam (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Vårt samhälle är ännu långt ifrån jämställt. Män och kvinnor får olika lön för samma arbete och kvinnodominerade yrken, inom till exempel vård och handel, värderas lägre än mansdominerade. En politik som försvarar jobblinjen måste innebära att människor får chansen att försörja sig själva genom arbete. Det kräver löner som går att leva på.

Enligt SCB:s statistik för 2007 uppgår kvinnors löner till 83 procent av mäns löner, 93 procent om man tar hänsyn till ålder, yrke, utbildning med mera. Kvinnor arbetar mycket oftare deltid, ofta ofrivilligt.

Ser man till hela inkomsten under ett år, summan av inkomst från arbete, kapital, sjukersättning, föräldrapenning, bostadsbidrag och så vidare, motsvarar kvinnors genomsnittliga inkomst bara 70 procent av männens.

Strax innan regeringsskiftet 2006 hade den socialdemokratiska regeringen långt framskridna planer på att införa en lagstiftning om rätt till heltid. Detta skrinlades av den borgerliga regeringen, som inte alls verkar se det som ett problem att tusentals kvinnor i vårt land inte får chansen att tjäna tillräckligt för att kunna försörja sig ordentligt. Man kan uttrycka det så här: Varför kan männen som jobbar på Elgiganten få heltidstjänster men inte kvinnorna som jobbar på Lindex?

Den borgerliga regeringen satsar i stället på bakåtsträvande företeelser som vårdnadsbidrag och förskolepeng, vilka bevisligen får jämställdhetsarbetet att backa i stället för att gå framåt.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Vad avser ministern att göra för att stärka svenska kvinnors ställning på arbetsmarknaden?

Vad avser ministern att göra för att komma till rätta med omotiverade löneskillnader?

Hur vill ministern lösa problemet med ofrivillig deltidsanställning?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:55, Jämställdhet i arbetslivet

Interpellationsdebatt 2009/10:55

Webb-tv: Jämställdhet i arbetslivet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 35 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Carina Adolfsson Elgestam har frågat mig vad jag avser att göra för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Carina Adolfsson Elgestam har också frågat mig vad jag avser att göra för att komma till rätta med omotiverade löneskillnader samt hur jag vill lösa problemet med ofrivillig deltidsanställning. Självklart är det ett rimligt mål att alla ska kunna leva på sin lön. Det gäller såväl kvinnor som män. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och förutsättningar till betalt arbete. Min och regeringens inställning är att alla behövs i arbetslivet. De hinder som finns för individen, eller för vissa grupper, att delta i arbetslivet måste därför så långt som möjligt minskas. Detta är en viktig utgångspunkt för arbetet med att minska utanförskapet. Att ha ett jobb är en grundläggande förutsättning för att också få en lön och inte ett bidrag att leva på. Regeringen har vidtagit ett stort antal kraftfulla åtgärder för att människor ska kunna gå från bidrag till arbete och för att göra det lönsamt för alla att arbeta. Genom jobbskatteavdragen har de flesta som arbetar fått mer kvar att leva på efter skatt. För att komma till rätta med lönegapet mellan könen krävs olika och samverkande insatser. Regeringen har därför tagit fram en samlad och långsiktig strategi för att främja jämställdheten på arbetsmarknaden och i näringslivet. Strategin omfattar totalt över 60 olika åtgärder med syfte att bryta ojämställdheten. Den könsuppdelade arbetsmarknaden utgör ett hinder för att utjämna skillnader i löner och heltidsanställningar. Regeringen har därför bland annat tillsatt två delegationer för att bidra till att fler ungdomar ska välja utbildningar som leder till jobb inom områden som domineras av det andra könet. Det behövs fler kvinnor som företagare och fler kvinnor i ledande befattningar. Regeringen gör därför kraftfulla satsningar för att främja kvinnors företagande. Genom att satsa på mångfald inom vård- och omsorgssektorn skapas fler arbetsgivare i en kvinnodominerad bransch samt nya karriärvägar inom denna bransch. Vidare måste det vara möjligt för både kvinnor och män att förena arbetsliv och familjeliv. Genom avdragsrätten för hushållsnära tjänster ökar denna möjlighet. Jämställdhetsbonusen och jobbskatteavdraget skapar incitament för att det obetalda hemarbetet i högre utsträckning ska delas lika mellan kvinnor och män. Lönebildningen är enligt regeringens mening i första hand en fråga för arbetsmarknadens parter. Regeringen ska inte bestämma över lönesättningen. Avtal är att föredra framför lagstiftning eftersom ett brett samförstånd mellan parterna skapar stabilitet och legitimitet åt träffade överenskommelser. Därutöver behövs ett bra regelverk som fastställer spelreglerna för lönebildningen. I detta ingår regler om bland annat förbud mot osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Att med lagstiftning kommendera fram heltidstjänster riskerar att bli direkt kontraproduktivt. Det kan leda till att arbetsgivare avhåller sig från att anställa när det finns ekonomiskt utrymme att anställa på deltid. En lagstadgad rätt till heltid riskerar att i praktiken bli en rätt till nolltid för vissa arbetstagare.
Carina Adolfsson Elgesta (S)
Anf. 36 Carina Adolfsson Elgesta (S)
Herr talman! Utan kvinnor stannar Sverige. Utan kvinnor stannar Europa. Utan kvinnor stannar världen. Detta känner vi ju väl till. Samtidigt vet vi att, oavsett om det gäller Sverige, Europa eller världen, är det kvinnorna som i mångt och mycket skapar drivkraften eftersom våra samhällen hänger ihop. Jag var nyligen i Afrika på en konferens på riksdagens vägnar. Det var oerhört intressant. Ämnet var hur vi kan stärka demokratin och hjälpa till i Afrika med den kunskap vi har i Sverige. En fråga som kom upp var exakt det som vi diskuterar här. Det handlade om kvinnors rätt och möjlighet till makt och inflytande och hur man då klarar hemarbetet. Man kunde höra på kvinnorna där att det är exakt samma argument och exakt samma problematik. Vi måste hjälpas åt att göra något åt detta. Det är en klass- och könsfråga. Det framgår oerhört tydligt om man granskar siffror och statistik lite närmare. Jag tänker inte gå in på siffror i den här debatten. Man kan också konstatera att arbetarklassens kvinnor i alla tider har arbetat på ett eller annat sätt. De har inte alltid fått lön i pengar. Ibland har det handlat om att över huvud taget få tak över huvudet eller mat för dagen. Inte förrän på senare tid - egentligen så sent som på 1970-talet - har kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden. Det är i det perspektivet man ska se den här frågeställningen. Jag vill tacka ministern för svaret. Vissa saker i svaret kan vi vara fullständigt överens om. Det finns också sådant i svaret som jag anser innebär att vi tar sjumilakliv bakåt. Vi kan vara överens om det rimliga målet att man ska kunna leva på sin lön, att kvinnor och män ska ha samma möjlighet till betalt arbete och inställningen att alla behövs i arbetslivet. Så långt är vi helt överens. Vi är också överens när det gäller de hinder som finns för individen eller vissa grupper att delta i arbetslivet. Men sedan kommer orden "måste därför så långt som möjligt minskas". Jag tycker att det är viktigt att vi kommer överens om att de hinder som finns för individer ska bort; de ska minskas. Att ha jobb är en grundläggande förutsättning, säger ministern i sitt svar. Så kan man också se på det. Som vi socialdemokrater ser på det är jobbet en grundläggande rättighet. Det är utifrån det man ska se rätten till arbete. Ministern fortsätter med att man ska ha lön och inte leva på bidrag. Där finns den stora skillnaden. Vad avser ministern med bidrag i det här fallet? Våra trygghetssystem är inga bidrag. Det är en försäkring där man deltar via kollektivavtal och facket för att ha en trygghet när det händer något i livet. Vi är inte överens om hur man ser på bidrag.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 37 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Carina Adolfsson Elgestam tar upp en oerhört viktig fråga. Ju mer man tittar på den och ju mer man funderar över den desto mer upprörd blir man Kvinnor tjänar mindre, kvinnor äger mindre och kvinnor styr mindre än män. Med tanke på att kvinnor utgör halva befolkningen finns det egentligen inget skäl till att det ser ut på det sättet - annat än strukturella problem. Det är strukturer som har byggts upp under århundraden som står i vägen. Min farmor, som gick bort när jag var 18 år, var omyndig tills hon gifte sig med min farfar. Hon var 27 år när hon fick rösträtt. Hon hade nog aldrig hand om sin egen ekonomi. Vi har ju kommit en bit på väg jämfört med hur det var för 100 år sedan, men det räcker sannerligen inte. De strukturella hinder som står i vägen - det måste vara strukturella hinder med tanke på hur det ser ut och med tanke på den befolkningsutdelning vi pratar om - gör att jag måste komma ut som feminist. Det finns inget annat val. Det finns ingen annan förklaring än att det finns strukturer som vi på olika sätt måste arbeta bort. Kvinnor har rätt att äga, tjäna och styra lika mycket som vi som råkar vara män. Men det är också så att kvinnor behövs. Om vi ska ha råd med pensioner, vård, skola och allt det där som vi på olika sätt vill ha måste vi se till att fler kan vara med på arbetsmarknaden. Vi har genom olika insatser sett till att öka arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor under ganska lång tid, som Carina Adolfsson Elgestam var inne på. Utbyggd barnomsorg och särbeskattning av inkomster har varit några exempel som ökat den kvinnliga förvärvsfrekvensen. Det diskuteras på väldigt många olika håll runt om i världen hur man ska kunna göra liknande och andra saker som hjälper till. Den första skillnaden mellan män och kvinnor i inkomsthänseende handlar om huruvida man har ett jobb att gå till eller inte. Det är det första steget. Därefter, när det handlar om ojämlikheten i lönerna, är det en fråga för lönebildningen att se till att man betalar samma lön för samma typ av utfört arbete, så att det går att uppnå jämställdhet på det sättet. Men sedan finns det en skillnad som beror på var någonstans huvuddelen av kvinnorna arbetar. Vi vet att många av kvinnorna arbetar i vårdsektorn, medan många män arbetar i till exempel verkstadsindustrin. Där har vi en strukturell utmaning: att se till att vi får in fler män i vården och att vi får in fler kvinnor i tekniska yrken. Slutsatsen blir egentligen att alla parters gemensamma engagemang behövs. Staten behöver göra sitt med sin strategi och de 60 olika mål som regeringen har satt upp och arbetar efter. Också parterna på arbetsmarknaden som arbetar med lönebildningsfrågor behöver göra sitt. Vi behöver ett gemensamt arbete när det handlar om att uppmuntra män att söka sig mot kvinnodominerade yrken och omvänt kvinnor att söka sig mot mansdominerade yrken. Där behövs det nog både en attitydförändring och attitydinsatser från alla oss. Det behövs också informationsinsatser och ett ständigt pågående förbättringsarbete. Men slutsatsen är, och det tror jag att Carina Adolfsson Elgestam och jag är helt överens om, att läget inte är acceptabelt.
Carina Adolfsson Elgesta (S)
Anf. 38 Carina Adolfsson Elgesta (S)
Herr talman! Det är glädjande att ministern så tydligt visar på att det finns problem och att det i mångt och mycket handlar om strukturerna och normerna i samhället. Ministern sade att han kanske till och med skulle "komma ut" som feminist. Det skulle vara viktigt för hela svenska folket, tror jag, med någon feminist i regeringen. Jag tror att det skulle vara uppskattat. Då kanske vi skulle kunna ta några steg framåt, vilket vi också behöver göra. Det är också viktigt och bra att ministern här i kammaren nu säger att vi behöver få fler kvinnor som kommer in på mansdominerade yrken, precis som vi behöver få fler män som kommer in på kvinnodominerade yrken. Vi kommer inte att kunna ändra på alla dessa strukturer vad gäller val i arbetslivet, men det kan naturligtvis vara ett litet kliv. I svaret skriver ministern att regeringen har gjort insatser för att öka mångfalden för kvinnors företagande. Det handlar också om kvinnors livsvillkor på arbetsmarknaden. Regeringen vill öka mångfalden, det vill säga privatisera inom vård- och omsorgssektorn. Eftersom ministern i sitt inlägg tydliggjorde det här med attityder tycker jag att man ska ta och fundera igenom lite hur människosynen blir i det perspektivet. Ska ni kvinnor driva företag, så gör nu det inom vård och omsorg, för det är det ni kan. Jag skulle nog vilja påstå att kvinnor är precis lika dugliga till att driva tekniska företag, IT-företag, asfaltsföretag eller vad det nu kan vara. Vi måste få lika rätt, lika möjligheter och samma villkor, oavsett vilket kön vi har. Det är det som är det viktigaste. Efter den här debatten hoppas jag att ministern tar bort det inlägget utifrån hur man kan se på jämställdhet. Lönebildningen är ett stort problem; vi kan se att kvinnor tjänar mindre. Går man på den generella procentsatsen handlar det om att kvinnor får 83 procent i lön. Det är väl inte okej? Det tror jag nog att vi kan vara överens om. Ett steg för att möta detta är att se till att heltid blir norm. Ministern är inte beredd att införa rätten till heltid. Jag kan bara beklaga detta. Det skulle vara ett stort framsteg. Vi kan vara helt överens om att det är arbetsmarknadens parter som ska ingå överenskommelser om lönebildningen. Som arbetsgivare för den offentliga sektorn kan man vara löneledande och ta ansvar. Men om vi lagstiftar om rätt till heltid utifrån att det ska vara en norm lägger vi över till arbetsmarknadens parter att förhandla om hur man sedan genomför det i sin vardag. Det är egentligen inget bekymmer. Vi vet att det ser olika ut inom olika sektorer. Det är inget problem egentligen. Det handlar om en rädsla för att kvinnor och män inte ska få samma möjligheter på arbetsmarknaden. Handelsanställdas förbund har gjort en undersökning. Den är oerhört tydlig när man tittar man på arbetstider och hur det ser ut: Är man anställd på Elgiganten, Onoff och den typen av företag där det är lite mer tekniska prylar jobbar man heltid, för där jobbar männen. Men jobbar man på Lindex eller sitter i kassan på Konsum jobbar man deltid. Detta kan vi inte acceptera. Det är könsdiskriminerande.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 39 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt oss börja i attitydspåret. Jag tror att man måste börja ganska tidigt i skolan. Skolorna gör mycket arbete i dag som är bra, tror jag, jämfört med när jag var liten. Det tycker jag att man ska fortsätta att göra. Det handlar väldigt mycket om att bryta en del av schablonbilderna och mönstren som det är så lätt att man fastnar i. Det är inte lätt, kan jag säga. Jag har tonårsbarn. Man ser vilket enormt tryck de får på sig att vara på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt och prata på ett visst sätt. Det är extremt frustrerande för en förälder. Det tror jag att vi kan känna igen oss i allihop. När det gäller att öka mångfalden är min utgångspunkt att om det finns fler arbetsgivare inom en bransch tenderar det att leda till att man får större lönekonkurrens. Större konkurrens gör att man erbjuder bra arbetsvillkor och leder till bra löneutveckling, även för de jobb som i dag är kvinnodominerade och egentligen bara har en arbetsgivare. Vi ser det här tydligt till exempel i friskolorna. Läraryrket har varit en relativt kvinnodominerad bransch. Uppkomsten av friskolor har lett till att vi har fått en bättre löneutveckling och en bättre arbetsmiljöutveckling över lag. Det tycker jag att vi borde välkomna också i den offentliga sektorn, i vården och liknande av det enkla skälet att det förhoppningsvis bidrar till lönekonkurrens från kvinnor som är där och att det också lockar till sig fler män. Det är en av utgångspunkterna. När det gäller diskussionen om heltid är jag av åsikten att lagstiftning är fel väg att gå. Den åsikten delar jag med ganska många av de remissinstanser som kommenterade den utredning om den här lagstiftningen som kom 2006. TCO sade nej, Saco sade nej och Arbetsförmedlingen sade nej. Det var många som sade nej, just av skälet att man var orolig för att en lagstadgad rätt till heltid skulle leda till rätt till nolltid, det vill säga att det inte blir någonting alls i stället, att man avstår från att anställa. Den fråga man kan ställa handlar naturligtvis om arbetsgivarnas ansvar i detta. De allra flesta som arbetar heltid arbetar i offentlig sektor. Nästan överallt i Sverige är kommunen den största lokala arbetsgivaren. Låt mig ta ett exempel som har varit på tapeten nu på sistone, Eskilstuna kommun. En av kommunens invånare var i Aftonbladet för några dagar sedan: Anna, som är 29 år gammal, måste nu säga upp sig och klarar inte av att arbeta deltid. Hennes deltidsstämplingsdagar är över. Då börjar jag fundera. Det här är en arbetsgivare som har 9 000 personer anställda. Att inte en arbetsgivare med 9 000 personer anställda kan erbjuda heltid till dem av medarbetarna som vill ha heltid är med förlov sagt nys. Det finns goda exempel på kommuner som gör det. Nynäshamn, en socialdemokratiskt styrd kommun, erbjuder heltid till de medarbetare som vill det. Linköping, en borgerligt styrd kommun, gör detsamma. Här tycker jag nog att man måste sätta rätt stor press på våra kommuner. Jag är beredd att göra det. Vi har pratat med SKL om detta. Jag hoppas att Carina Adolfsson Elgestam också är beredd att göra det, att prata med partikamraterna ute i landet och säga: Nu får ni väl ändå se till att ta ert arbetsgivaransvar och organisera arbetsuppgifterna! Jag inser samtidigt att en del av dessa yrken är handelsyrken, som Carina Adolfsson Elgestam påpekar, inte minst i mindre företag. Där är problemet betydligt större. Det kanske inte går att organisera det på ett sådant sätt om man har ett kafé med tre anställda. Det får vi återkomma till i nästa i nästa inläggsrunda.
Carina Adolfsson Elgesta (S)
Anf. 40 Carina Adolfsson Elgesta (S)
Herr talman! Ministern sade allra sist att det kanske inte går att organisera om man bara har tre anställda. Det är det som är så konstigt, arbetsmarknadsministern. Är det tre manliga anställda går det alltid att organisera det utifrån heltid. Är det tre kvinnliga anställda är det mycket svårare att organisera det utifrån heltidstjänster. Jag kan inte få det till någonting annat än att det bygger på gamla attityder med mannen som försörjare och kvinnan som omsorgsförsörjare i familjen. Det är grunden till att kvinnor i dag inte har samma livsvillkor när det gäller arbetsmarknaden. Det är det ministern lite grann pekar på, men han slår också in öppna dörrar i sitt svar. Ministern nämner tjejen Anna i Eskilstuna som nu måste säga upp sin deltid. Det är regeringens politik som slår så orättvist mot kvinnorna. Den gör att deras livsvillkor blir ännu sämre utifrån möjligheten att kunna arbeta. Det handlar om att kvinnor måste få samma rätt och samma möjlighet, rätten till heltid som norm. Låt arbetsmarknadens parter göra överenskommelser inom varje avtal så löser man detta! Det är inget problem. Det handlar bara om att vi ska få lika rätt och lika värde på arbetsmarknaden. Kvinnor ska ha samma möjligheter till försörjning, samma möjligheter till bra bostad och samma möjligheter att kunna köpa bra livsmedel med bra kvalitet, det vill säga allt det som gör att livet fungerar på ett tryggt och bra sätt. Det borde vi kunna göra i dagens Sverige.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 41 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Även om diskussionen om heltid kan bygga på gamla attityder är lagstiftning fel väg att gå. Det är min grundläggande övertygelse. Vi måste faktiskt ställa lite högre krav på de arbetsgivare som finns där ute att de organiserar sig på ett sådant sätt att de ser till att möjliggöra för dem som arbetar deltid och vill arbeta heltid att också göra det. A-kassan är en omställningsförsäkring och inte ett livslångt stöd. Om man arbetar halvtid har man rätt att deltidsstämpla 150 arbetsdagar. Det är nästan ett helt år. Det är inte alldeles orimligt att det finns en begränsning. Vi kan inte ha det så att vi låter arbetsgivare avstå från att organisera sig på ett rimligt sätt och sedan lyfter över kostnaden för det på den enskilde och a-kassesystemet och därmed också på skattebetalarna. Det tycker jag inte är en rimlig väg att gå. Här krävs det nog en kombination av attitydförändring, lagstiftningsarbete och ett antal åtgärder från vår sida. Vi jobbar med den strategiska 60-punktsplanen. Därtill behövs det insatser av informations- och attitydkaraktär men också lönebildningskaraktär från parterna på arbetsmarknaden. Här får vi nog gemensamt försöka dra våra strån till stacken.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.